Den stökiga kontinenten

Nyligen blev en lantskollärare vid namn Ped­ro Castillo president i Peru. Hans seger var knapp och hans motståndare ropade valfusk med samma intensitet, och med ungefär samma slags argument, som Donald Trump. Aggressiva typer av det slag som attackerade Kapitolium i Washington demonstrerade. Pensionerade militärer uppmanade till kupp. Trycket var stort, men valmyndigheten stod pall. Efter att ha gått igenom varje påstående om valfusk ett efter ett, förklarade dess ordförande, sex veckor efter valet, Pedro Castillo som segrare. En bild av att de demokratiska institutionerna fungerar och att valfusk inte längre är något normalt. Och det gäller numera, med några få undantag, hela Latinamerika. 

Pedro Castillo upplevdes som en förändringens vind – med honom skulle »de där nere« äntligen få makt. Men bara en dag efter att han svurit presidenteden började problemen. Den regering han utsåg representerade raka motsatsen till de löften om enhet och samförstånd som han gett under sin valkampanj. Till och med de som aktivt stött honom krävde att han skulle ändra sig. Kanske är Pedro Castillos klavertramp och sekterism uttryck för brist på erfarenhet. Eller är det, som så ofta tidigare i Latinamerika, uttryck för att han tror att i och med att han vunnit ett val har han carte blanche att genomföra vilket projekt han vill, även om det går emot majoritetens vilja? En lite bisarr tillämpning av Lenins gamla avantgardteori som gjort mycket skada i Latinamerika. Och en påminnelse om att demokratins former inte är detsamma som dess väsen.

* * *

– Hur går det för revolutionen i ditt land?

För den unge gerillapojken, som ledde mig till mötet med comandante Jairo utanför San Vicente de Caguán i södra Colombia, där det då pågick en ambitiös fredsprocess mellan Farc-gerillan och regeringen, var revolutionen självklar. Han hade vuxit upp inom Farc och lärt sig att revolutionen alltid kommer, förr eller senare. Det var en naturlag. När jag förklarade att det inte pågick någon revolution i mitt land var det som om han inte förstod.

När jag senare frågade comandante Jairo, som låg i en hängmatta uppspänd mellan två mäktiga träd nere vid floden, vad Farc väntade sig av fredsprocessen, skrattade han och svarade som den självklaraste sak i världen:

– Ta makten. Det är dit vi är på väg. Mot maktövertagandet.

När jag frågade om demokrati förstod han inte vad jag menade.

En del av Latinamerikas komplexitet är de slutna världarna utan beröringspunkt med varandra. Gerillans slutna värld motsvaras av elitens slutna värld där kommunistskräcken är en central drivkraft. Mario Vargas Llosas senaste roman Tiempos recios handlar om hur USA krossade den reformistiska regimen i Guatemala 1954 därför att United Fruit påstod att president Jacobo Árbenz var sovjetisk agent. 

Listan på USA-ledda invasioner i Latinamerika är lång och började långt innan den ryska revolutionen. Men invasionen i Guatemala liksom de senaste, i Granada 1983 och Panama 1989, drevs av en kommunistskräck. I dag är det knappast aktuellt med några invasioner, men USA är generöst med att dela ut sanktioner av allehanda slag. Embargot mot Kuba har gällt i 60 år och skärptes ytterligare under Trump. Nicaragua, men framför allt Venezuela är också utsatta för sanktioner. Ineffektiva åtgärder som slår hårt mot folket men som ger makthavarna en ursäkt för sina egna ekonomiska misslyckanden – och för att inte släppa fram demokratin. 

Att stå emot USA, »resistir«, har blivit en samlande paroll som aktiverar logiken att min fiendes fiende är min vän. Och som också manar fram heroiska berättelser som ger revolutionen mening, trots att den sen länge förvandlats till status quo. Eller till en parodi på sig själv. Men den nyligen avlidne uruguayanske författaren Eduardo Galeanos bok Latinamerikas öppna ådror, hjälper till att hålla liv i föreställningen om revolutionen, framför allt den kubanska, som lösningen på Latinamerikas problem och samtidigt som ett slags lockande Robin Hood-äventyr.

Trots att Eduardo Galeano några år innan han dog mer eller mindre tog avstånd från sin bok – som han beskrev som pinsamt förenklande – skriven på en tröttsam vänsterprosa, så är den fortfarande lite av en bibel för unga radikala latinamerikaner. 

Latinamerikas öppna ådror, en närmast litterär gestaltning av den så kallade beroendeskolans teorier, har påverkat både omvärldens och latinamerikanernas syn på kontinenten mer än kanske någon annan bok. Den beskriver just det titeln säger, en kontinent som är offer för Europas och USA:s hänsynslösa utsugning och som styrs av lokala marionetter. Lösningen är att skära av banden med metropolen och att störta härskarna i land efter land. »Nu«, varnar Galeano på bokens sista sidor, »stundar tider av uppror och förändring.«

Hur attraktiv själva offeridentiteten är insåg jag när en kamrat i Buenos Aires skyllde på imperialismen när jag lite försynt påpekade att det väl vore bättre att kasta glasspappret i papperskorgen i stället för på trottoaren. Senare har jag mött folk som ursäktat sitt rökande och till och med hustrumisshandel med samma argument.

När Latinamerikas öppna ådror publicerades 1971 hade Salvador Allende just blivit president i Chile, i Bolivia hade ett folkmaktsorgan under fackföreningarnas ledning, la asamblea popular, tagit över en väsentlig del av makten, Peru leddes av en grupp reformistiska generaler som bland annat genomfört en avancerad jordrefrom, gerillagrupper var aktiva i flera länder och Kuba var fortfarande en lysande ledstjärna utan alltför störande fläckar. 

Galeanos prognos tycktes redan på väg att förverkligas.  

Men bara några år senare hade Allende störtats av militären, folkmaktsförsamlingen i Bolivia hade upplösts och ersatts av en militärdiktatur, i Peru hade de reformistiska militärerna ersatts av repressiva. I Argentina och Uruguay rådde också militärdiktatur. Sovjetblockets fall avslöjade den kubanska ekonomins totala brist på bärkraft. Och gerillagrupperna ingick fredsavtal, besegrades eller förvandlades till knark­maffior.

Inget av det förutsågs i Latinamerikas öppna ådror, ändå lever magin kring boken kvar. Det har inte bara att göra med den attraktiva mixen av att vara offer och ha en tydlig fiende i imperialismen, utan också med ursprungsfolkens allt mer aktiva närvaro på den politiska scenen. Ty få har så stor rätt att känna sig som offer som de.

* * *

»Mexikanarna kom från indianerna,brasilianarna kom från djungeln,men vi argentinare kom från båtarna.«

När Argentinas president Alberto Fernández nyligen drog det skämtet i ett internationellt sammanhang fick han snabbt äta upp sina ord och be om ursäkt. Det som för tio år sen möttes av skratt och applåder, möttes nu med en våg av ilskna reaktioner i sociala medier. Men det handlar inte bara om de nya medierna, utan om att historien blivit allt mer närvarande. Unga historiker publicerar böcker som kastar nytt ljus över gamla sanningar som i sin tur påverkar den aktuella politiken. Och tvärtom. Den mexikanska nobelpristagaren Octavio Paz brukade säga att Latinamerikas historia är som en »maskernas dans«. Och när maskerna nu börjar kastas av uppenbaras en historia som är mer komplex, mind­re homogen men också grymmare än den man lärt sig. Och det gäller ända från början när »los conquistadores« fortfarande trodde att det var till Indien de kommit.

När Hernán Cortés för exakt 500 år sen intog aztekernas huvudstad Tenochtitlán i Mexico lades grunden till den sammanflätade mexikanska identiteten, »el mestizaje«, där det indianska och det europeiska är blandat på ett mer harmoniskt sätt än någon annanstans i Latinamerika. Det hade framför allt att göra med att andra indianska grupper, som var motståndare till aztekerna, slogs på spanjorernas sida. Men det hade också att göra med att Cortés lät bygga det nya Spaniens huvudstad på samma plats där Tenochtitlán låg. I dag kan man betrakta Diego Riveras väldiga muralmålningar över Mexikos historia på väggarna inne i nationalpalatset vid det stora torget El Zokálo och sedan gå bara ett halvt kvarter bort och studera utgrävningarna av det Tenochtitlán som Diego Rivera målat. Cortés beslut öppnade för den »mestizaje« som gett Mexiko en så stark identitet, trots djupa sociala och kulturella skillnader. Till det bidrog också att jungfru Maria uppenbarade sig som Virgen Guadalupe för indianen Juan Diego. Att Virgen Guadalupe fanns på Emiliano Zapatas standar under den mexikanska revolutionen 1910 var en slags bekräftelse. Och att zapatisterna, som tycks ha tagit Octavio Paz ord om »Maskernas dans« bokstavligt, tänker delta på minnesdagen av erövringen av Tenochtitlán i Madrid, är kanske ännu en bekräftelse. 

I Peru är det tvärtom. Att Pedro Castillos seger upplevs som ett hot av eliten i Lima, har mycket att göra med conquistadoren Francisco Pizarro och hans beslut att grunda den nya huvudstaden vid kusten, inte på resterna av inkarikets huvudstad Cusco. Pizarro hade, liksom Cortés, byggt allianser med indianska grupper som befann sig i konflikt med inkaväldet. Det var tack vare det, men framför allt tack vare hans list och grymhet, som han kunde besegra inkaväldet, en av Amerikas mest blomstrande högkulturer på väg att erövra hela kontineten, på så kort tid, knappt ens 30 år. Men genom att bygga huvudstaden vid kusten, långt från den andinska indianska världen, befästes en djup kulturell klyfta som fortfarande manifesteras i rasism och extrem ojämlikhet.

Under den koloniala tiden fanns ändå en slags respekt mellan erövrare och ursprungsfolk, som raserades efter självständigheten då också invandringen kom i gång i massiv skala.

Tills dess hade behovet av arbetskraft tillgodosetts framför allt med import av slavar från Afrika. Annars var det mest äventyrare på jakt efter El Dorado och andra mytiska platser som kom till den nya kontinenten. Och när självständighetskrigen började leddes de av ättlingar till dem och till »los conquistadores«, inte av ursprungsbefolkningen. Många svarta slavar deltog också i krigen i utbyte mot löfte om frihet. Ursprungsbefolkningen levde på många håll i egna nationer som erkänts av de spanska erövrarna. Så var det i Chile och Argentina där mapuches land Wallmapu, som sträckte sig från Stilla havet till Atlanten, var en självständig nation om än utan central ledning.

Allt det förändrades efter självständigheten. Avtal bröts. Urprungsbefolkningens jordar erövrades. De överlevande föstes in i »redicciones«, en slags reservat med bara en bråkdel av den jord de traditionellt ägt.

De nya härskarna bjöd in européer som lockades med jord och startbidrag. Deras uppgift skulle vara att bekämpa indianernas »dåliga inflytande« och lära ut europeisk arbetsmoral. Hit kom också svenskar, bland annat gruvarbetare från Norrbotten som svartlistats efter storstrejken 1909. Det sägs att de drog ner byxorna och visade fingret när de lämnade Sverige. För en del gick det bra, för andra sämre. Några hamnade i fattigdom. Ungefär samma öde som alla andra europeiska invandrargrupper gick till mötes i de olika länderna. Att de samtidigt var med om att skapa en djup och söndrande konflikt som länge ignorerades men som i dag, över 150 år senare, kommit upp till ytan, var det inte många av dem som anade. De flesta kunde inte ens föreställa sig att de i sin kamp för att skapa ett nytt och bättre liv, samtidigt förstörde andras. Men så var det. Den mark som de europeiska nybyggarna fick, hade stulits från ursprungsbefolkningen, som helt sonika trängdes undan. Ett djupt sår som fortfarande blöder. Under lång tid rådde tystnad och en slags pax americana. För att undvika diskriminering undvek föräldrarna att lära sina barn den gamla kulturen och det gamla språket. Förnekelse blev sättet att integrera sig – bli chilenare, peruan, ecuadorian, colombian  …

Men den hemliga historien har hunnit ikapp. Maskerna har fallit. I dag ägnar sig unga indianer åt att lära sig det gamla språket. Att urprungsbefolkningens kultur i alla dess aspekter ska erkännas har blivit det politiskt korrekta. I flera konstitutioner som skrivits under 2000-talet, till exempel i Bolivia och Ecuador, definieras länderna som »plurinationella«. Exakt hur det ska fungera är inte självklart. I Bolivia finns så många autonomier garanterade i konstitutionen att de krockar med varandra. I vissa samhällen i Mexiko som, enligt lagen, ska styras utifrån »usos y costumbres«, det vill säga de traditionella vanorna. Befolkningen har glömt bort hur det egentligen var. På många sätt är därför ursprungsbefolkningens uppvaknande också en läroprocess.

Det är inte likadant överallt. I några länder, som i Colombia och Ecuador, har medborgare från ursprungsbefolkningen starka organisationer. I Ecuador har de ett eget universitet. I Colombia har de ett eget rättsväsende. I Bolivia blev aymaraindianen Evo Morales president 2006. Men Evo Morales kunde själv inte tala aymara när han valdes och många aymaraindianer upplevde honom mer som representant för de cocaodlande bönderna än för aymarakulturen.  Och hans egen förvandling från en förändrande frisk fläkt från »de därnere« till en maktfullkomlig caudillo som ställer sig över både urpsrungsbefolkningens kultur och demokratins regler, illustrerar, ännu en gång, maktens deformerande förmåga.

Men förändringarna i Latinamerika har inte bara med urprungsbefolkningens uppvaknande att göra.

Sen demokratin kom tillbaka efter den senaste vågen av militärdiktaturer på sjuttiotalet, har många stora problem lösts. Det har gått 20 år sen den argentinska ekonomin föll samman och tvingade miljontals argentinare att leva inom ramarna för en bytesmarknad, utan pengar. I dag är inflationen, med Venezuela som spektakulärt undantag, under kontroll i Latinamerika. De väpnade styrkorna som under decennier samlat erfarenheter av kuppmakeri, har skurits ner på det flesta håll och utbildas numera i mänskliga rättigheter. Sanningskommissioner har kartlagt repressionens mest skrämmande skrymslen. I Colombia ber gamla gerillacomandantes offren om förlåtelse. Många skyldiga militärer sitter i fängelse och på flera håll pågår fortfarande rättegångar. När Mexikos president Ernesto Zedillo i slutet av nittiotalet genomdrev en reform som skapade en oberoende institution för att organisera och övervaka valen förändrade han den ingrodda – och accepterade – kultur av valfusk som rådde i landet. Och när Mexiko förvandlades från »en perfekt diktatur« till en vanlig demokrati påverkades också övriga Latinamerika. I dag är valfusk extrema undantag i stället för regel. 

Med pandemin har fattigdomen som var på väg att minska på nytt ökat, men de flesta regeringar har, till skillnad från tidigare, ambitiösa program för att bekämpa fattigdomen. Även om mycket återstår och skillnaden i kvalitet är stor, så har också utbildning på alla nivåer ökat och gjorts mer tillgänglig. 

Det urbana kaoset har – åtminstone – börjat uppmärksammas. I favelan Santa Teresa i Rio de Janeiro och den jättelika slumstaden Villa 31 mitt i Buenos Aires mest fashonabla delar finns numera polisstationer och annan social service och där görs ingrepp för att skapa torg, säkrare gator med belysning och legalt vatten och avlopp. Det finns en vilja att integrera det marginella och därmed vidga det normala.

   Det är en ojämn och ryckig utveckling, också beroende av externa faktorer, inte bara, som nu, pandemin. Om de många integrationsförsöken som gjorts, inte minst under de senaste 20 åren, fungerat bättre skulle skyddslösheten vara mindre. Olikheten mellan länderna, ineffektiv byråkrati och, inte minst, ideologiska motsättningar har satt krokben för integrationsförsöken. Den enda organisation som fungerat någorlunda har varit de amerikanska staternas organisation (OAS) men den anses av många mest fungera som ett verktyg för USA. Nyligen föreslog Mexikos president Andrés Manuel López Obrador att OAS skulle avskaffas och ersättas med ett organ som bättre speglar Latinamerikas intressen. Det har gjorts sådana försök förr – utan framgång.

Samtidigt klagar många över att USA vänt kontinenten ryggen och låtit Kina ta över. Något ligger det i det. Kinas närvaro märks i allt från familjedrivna kvartersbutiker över kinesiska malls, där alla anställda är kineser, till mastodontprojekt som järnvägar, hamnar och kanaler. Det finns en rädsla hos många att det som tidigare brukade beskrivas som USA:s bakgård nu är på väg att förvandlas till Kinas bakgård.

De ekonomiska utmaningarna för Latinamerika är stora. Inte minst hur man ska bryta råvaruberoendet, eller snarare utveckla en ekonomi som förädlar råvarorna och uppmuntrar till egna innovationer. Det sker redan, men på ett ojämnt och otillräckligt sätt. Det krävs centrala statliga satsningar, men för att det ska vara möjligt krävs ett skattesystem som ger staten resurser. Vilket i sin tur kräver en demokrati som kan fatta beslut som respekteras av medborgarna.

Men den demokratiska kulturen i Latinamerika är bräcklig. Ofta, även under stabila demokratiska perioder har kampen om makten varit viktigare än att försvara demokratin. Hellre sabotera en sittande regering, än att söka samförstånd. Hellre stjälpa än hjälpa. Latinamerikas kanske största utmaning är att skapa en demokratisk kultur som inte bara tolererar, utan accepterar den andre.

Kanske är det just det som håller på att ske i Chile nu. 

I den gamla nyrenoverade senatsbyggnaden i Santiago håller just nu en församling med 155 valda delegater på att skriva en ny konstitution som ska ersätta den som skrevs under militärdiktaturen. Den konstituerande församlingen är ett direkt resultat av den överraskande, våldsamma och utdragna revolt, »el estallido social«, som bröt ut i Chile den 18 oktober 2019. Bara någon vecka innan hade president Sebas­tián Piñera i en intervju i Financial Times beskrivit Chile som en oas i en turbulent omgivning. Och han hade rätt i det att Chile hade en betydligt bättre ekonomisk och också social situation än grannländerna. Men trots det skedde ett socialt utbrott, en revolt, en våg av kravaller av dimensioner som ingen i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig. 

Det var inte nöd som drev fram revolten, snarare då de ökade förväntningar som producerats av Chiles framgångar. Att antalet universitetsstudenter ökat med flera hundra procent reducerades till meningslös statistik när det inte fanns jobb med löner som motsvarade deras utbildning. Det var som en slags blixtbelysning av de skriande skillnaderna mellan vanligt folk och eliten och dess barn.  Ur den frustrationen växte i sin tur misstron mot den etablerade politiska världen, dess aktörer, former och institutioner. Och när revolten blandades med plundringar, lokala knarkmaffiors väpnade attacker mot polisstationer och vandalisering till den grad att till och med Violeta Parras museum sattes i brand fylldes atmosfären av undergångsstämning och rädsla.

Beslutet att hålla val till en konstituerande församling var ett nästan desperat beslut för att få slut på tornadon av protester.

Valet till den konstituerande församlingen lyckades, åtminstone för stunden, kanalisera ilskan i konstruktiva banor och församlingens sammansättning är inget mindre än en sensation. Av de 155 delegaterna är hälften kvinnor och 17 representanter för olika ursprungsfolk. 40 procent av dem är under 40 år. Bara 20 procent representerar den regerande högerkoalitionen och än färre den tidigare regerande vänster-centerkoalitionen. Vänstern, både den traditionella och den unga vänster som föddes ur studentkampen 2011, har större närvaro än någon väntat. Men den stora överraskningen är den stora delen oberoende kandidater från hela landet som representerar miljörörelser, feministiska grupper, hbtq-personer och allehanda basgrupper. Inget block har den tredjedel som behövs för att kunna blockera förslag. Delegaterna är helt enkelt tvungna att diskutera, lyssna och försöka komma överrens. Det kostar på och tar tid. Men det kan bli en skola i demokrati som hela samhället kan lära sig av. 

En symbolisk bild av hur radikal ny den konstituerande församlingen är i det som historiskt utgjort Chiles politiska landskap, är att den leds av en kvinna från mapuchefolket, Elisa Loncón. Ovanför henne där hon sitter på podiet i plenarsalen hänger en tavla på 5,2x8,5 meter som heter El descubrimiento de Chile (Upptäckten av Chile).« Den visar conquistadoren Diego de Almagro klädd i rustning sittande på en vit häst. På marken nedanför honom står en lonko, en hövding från mapuchefolket, och visar ut mot en väldig dal som om han överlämnade den. Elisa Loncón i sin traditionella mapuchedräkt – hon är också en välutbildad akademiker – ser ut som någon som tänker ta tillbaka den dalgång lonkon på tavlan erbjuder Diego de Almagro.

Förväntningarna på den konstituerande församlingen är enorma, men det finns inga garantier att den ska lyckas. Och även om delegaterna skulle lyckas ena sig om ett förslag så kan chilenarna komma att avisa det i den folkomröstning som ska hållas om förslaget. 

För exakt 30 år sen satt jag med i en annan konstituerande församling – i Colombia. Också där kändes historiens vingslag. Talmansuppdraget delades av en tidigare gerillaman och en konservativ före detta president. Församlingen hade en bred representativitet, med speciella platser för ursprungsfolk, precis som i Chile. Diskussionerna var intensiva, men samtidigt lyhörda. Det kändes som att varje kommatecken var viktigt. Och den konstitution som till sist antogs beskrivs fortfarande som den kanske bästa i Latinamerika.

Ändå ser Colombia ut som det gör. Det dröjde 25 år innan Farcgerillan lade ner vapnen, och då bara delvis. De sociala orättvisorna och misstron mot det politiska systemet har gett upphov till uppror av ungefär samma slag som »el estallido social« i Chile. Och som inte är slut än.

Under 2000-talet tog flera av de progressiva presidenter som då kom till  makten i många länder, i det som kallades »den rosa vågen«, intiativ till konstituerande församlingar. De beskrevs som fundamentet för de revolutioner med olika adjektiv som de sa att de var på väg att genomföra. Den gemensamma nämnaren var »la refundación« av nationen – att grunda nationen på nytt. Men de konstituerande församlingarna styrdes mer eller mindre med järnhand av de revolutionära presidenterna själva och blev snarare en ideologisk pamflett än en fungerande konstitution. Venezuela var kanske det land där den nya konstitutionen, som kallades »den bolivarianska revolutionens konstitution«, efter befrielsehjälten Simon Bolivar, hade störst tyngd. Den trycktes upp i miljoner exemplar i samma format som Maos lilla röda och användes ungefär på samma sätt. Hugo Chavez, och efter honom Nicolas Maduro, beskrev den som världens bästa konstitution. Därför var det lite märkligt när Maduro för några år sen plötsligt utlyste val till en ny konstituerande församling som dessutom försågs med maktbefogenheter som placerade den ovanför alla andra samhälleliga instanser, till exempel parlamentet där oppositionen just vunnit en stor seger. Den nya konstituerande församlingen i Venezuela, som bojkottades av oppositionen, fungerade i tre år – normalt brukar de arbeta max ett år – men utan att anta ett enda lagförslag. Dess syfte var inte att skriva en ny konstitution utan att blockera oppositionens möjlighet att stifta lagar och driva politik.

Med tiden har därför själva begreppet konstituerande församling fått något grumligt över sig och uppfattas ofta mer som ett verktyg för att dölja makthavarnas egentliga syften än för att verkligen skriva en konstitution. När Pedro Castillo, i sitt första anförande som president förklarade att han ville inrätta en konstituerade församling möttes han därför med skepsis, en skepsis som förstärktes än mer när han offentliggjorde sammansättningen av sin regering.

Men Chile tycks bryta mönstret. Sättet som den konstituerande församlingen i Chile kommit till på, i kombination med dess sammansättning, gör att det finns skäl att hoppas att den ska kunna bidra både till stabilitet och till ökat politiskt deltagande. Men också till att föra in Chile på en väg som tar sig an mänsklighetens stora frågor om klimat, miljö och människans överlevnad. Att Chile varit så framgångsrikt i kampen mot covid att nästan 80 procent av befolkningen redan är vaccinerad, har dessutom på nytt ökat förtroendet för staten. 

Jag märker det i mina kvarter. Efter ett drygt år av karantän börjar livet återgå till någon slags normalitet. Isoleringen har brutits och jag kan återigen, varje dag, observera hur ett tvärsnitt av Latinamerika passerar förbi utanför mina fönster. Massmigration, inte bara norrut till USA, utan kors och tvärs över kontinenten är ett annat av de nya fenomen som präglar dagens Latinamerika. Migranter – flyktingar från ekonomiska misslyckanden, politisk instabilitet, våld och förföljelse. Men också lycksökare och spanare efter ett undflyende El Dorado. De kommer från olika länder och de flesta bor på kullarna runtomkring och transporteras hit i kasserade bussar som några pensionerade chaufförer har köpt och reparerat och sen använt för att organisera en informell busslinje som går rakt genom skogen och minskar restiden från kullarna med över en timme i vardera riktningen. Den informella ekonomin är räddningen för de som lever i marginalen. I vissa länder lever närmare hälften av befolkningen inom den informella ekonomin. Men migranterna i mitt kvarter lever samtidigt, via sina smartphones, i nära kontakt med sina hemländer, och det som sker där märks också här. 

Men det är områdets ordinarie invånare i sina stadsjeepar som passerar först – nervösa, hetsade av den stenhårda konkurrens som råder på alla nivåer på den chilenska arbetsmarknaden. Sen kommer haitianska byggnadsarbetare vandrande med ryggsäck över axeln. De bor tio tillsammans i ett masonithus på 25 kvadrat i ett område som nyligen ockuperades av bostadslösa. Nästan allt de tjänar skickas hem till det eviga husbygget. Haiti är fullt av påbörjade hus som aldrig blir färdiga och som finansieras av någon i familjen som arbetar i annat land. Men de halvfärdiga husen i Haiti är också en symbol för en envis hoppfullhet som ger livet mening också i de mörkaste stunder. I Mexiko kallas den här typen av hus för remesa-arkitektur, efter remesas, det vill säga de pengar som anhöriga i USA skickar. Husen liknar ofta lite misslyckade kopior av eleganta hus man sett i amerikanska tv-serier och är hisnande kontraster till den omgivande traditionella bebyggelsen. 

Remesas har länge varit en hörnpelare i många latinamerikanska länders ekonomi. Det nya är att de på senare tid allt oftare kommer från andra latinamerikanska länder, inte bara från USA. 

I Chile lever i dag över 200 000 haitianer. Vissa områden i Santiago har blivit en slags »petit Haiti« med kulturföreningar, fotbollsklubbar, dansställen, frikyrkor och vodookapell. Men haitianer möter man överallt där det finns arbete, i små byar uppe i Anderna, i öknen i norr eller långt ner i söder där vägarna tar slut.  

Venezuelanerna är ännu fler än haitianerna, en halv miljon. Över fem miljoner har emigrerat från Venezuela de senaste åren, en av de största flyktinggrupperna i världen. Nyligen gav Colombia asylstatus till en miljon av dem. Men de flesta fortsätter, antingen mot norr eller mot söder.

Trots att den chilenska regeringen har utvisat hundratals venezuelaner med särskilda flyg, kommer nya migranter. Många korsar gränsen uppe i Atacamöknen, antingen från Peru eller Bolivia, på platser där det inte finns någon gränskontroll. Det finns fall där familjer med små barn kommit vilse i öknen, tvingats övernatta utomhus i en kyla de aldrig ens kunnat föreställa sig och hittats i sista ögonblicket av MC-äventyrare som av en slump kommit förbi. 

Ibland förvandlas den normalt trötta och tysta stunden då migrantarbetarna sent på eftermiddagarna samlas vid det lilla köpcentrat för att vänta på att den »informella« bussen ska komma och hämta dem, till högröstade diskussioner. Så var det när protesterna i Colombia blossade upp på nytt och en del helhjärtat stödde dem, medan andra ilsket hävdade att det var gerillan och knarkmaffiorna som manipulerade. När Haitis president Jovenal Maoise mördades sa en av byggnadsarbetarna att det var det yttersta beviset på att Haiti nu kontrollerades av kriminella gäng. En colombianska som stod bredvid menade att det lika mycket var ett exempel på hur lågt de colombianska militärerna sjunkit – att de numera dödade för pengar i främmande länder. 

* * *

När tusentals kubaner den 11 juli för förs­ta gången sen revolutionens seger 1959 gick ut på gatorna och protesterade var det flera som började ropa »fädernesland och liv« till stöd för demonstrationerna och i protest mot Fidel Castros gamla paroll »fäderneslandet eller döden«. Man skockades kring mobiltelefonernas videos. Andra gick åt sidan för att försöka få kontakt med familjen hemma. Informationen på sociala medier förvirrade mer än klargjorde. 

Men den dagen, 21 juli, som Pedro Castillo svor presidenteden i Lima, exakt 200 år efter självständighetsförklaringen, förvandlades det lilla torget till en smärre karneval. Även om Peru också blivit ett invandrarland, med en miljon venezuelaner, utgör peruaner den näst största invandrargruppen i Chile. Peruanska hembiträden, »nanas«, är efterfrågade inte minst därför att de antas dominera det moderna peruanska köket som blivit en internationell framgångssaga. Och det var just »nanas« som med peruanska flaggor i händerna, till allas förtjusning, började sjunga peruanska sånger och dansa peruanska valser som utlöste karnevalsatmosfären. Festen fortsatte på bussen med flaggor som stack ut ur fönstren och sånger som klingade ut när bussen försvann på skogsvägen.  

Men när Pedro Castillo, dagen därpå utsåg sin regering och lovade att utvisa alla migranter som är kriminella och krävde att ungdomar som vare sig arbetar eller studerar ska tas om hand av militären, var det som om luften gick ur hoppfullheten. Samtalen mellan de peruanska »nanas« när de väntade på  bussen var fyllda av osäkerhet och undran. Det oväntat lyckosamma valet i ett av Latinamerikas mest komplicerade länder, dessutom ett av de mest drabbade av covid, förvandlades till ett stort frågetecken.

I stället för hoppfullhet – på nytt ovisshet, gränsande till förtvivlan. 

Hur det ska gå är det ingen som vet. 

Och alla förutsägelser är riskfyllda.

Det vet Eduardo Galeano.

Och det vet Alberto Fernández.

Men Alberto Fernández misslyckade skämt om att argentinarna kom med båtarna, rymde ändå en viktig sanning: Latinamerika är inte en värld, utan många.