Den svenska filmkrisen

Såg du den där filmen? Den med Amanda Ooms som desperat singeltjej? Den där hon internetdejtar halva Sveriges skådespelarelit? Den där hon ligger med Linus Tunström men gifter sig med Mikael Persbrandt? Nähä. Det gör inget. Det är nästan ingen annan som har sett »Sök« heller. Bara drygt 28 000 personer. Trots att den var en film som distributören trodde skulle bli en av höstens stora succéer. Till och med Richard Hoberts medeltidskalkon »Tre solar« hade mer än 30 000 besökare. Men biohösten 2006 är »Sök« knappast ensam om sitt öde. Statistiken är fylld av besvikelser: »Du & jag«, »Säg att du älskar mig«, »Inga tårar«, »New York Waiting«. Ännu värre är att hittarna i stort sett har uteblivit. Man skulle kunna beskriva läget för den svenska filmen med två ord. Fritt fall. Faktum är att ingen lyckats dra ihop en halv miljon i publiksiffror sedan Maria Bloms »Masjävlar« från 2004.

Det betyder inte bara att svensk film går på konstnärlig tomgång (det har den gjort länge), utan att inte ens de breda, folkliga filmerna görs längre. Visst beror en del av tappet på att biomarknaden krymper. Men där den totala mängden biobesök minskar med 12 procent minskar de svenska med 33 procent. Detta på en marknad där antalet nya svenska filmer bara blir fler och fler. Allt färre besök fördelade på allt fler svenska filmer, helt enkelt.

Om man dessutom letar efter yngre regissörer eller nyskapande filmer i statistiken blir sifferkolumnerna ännu dystrare läsning. Flest besökare har veteranen Colin Nutleys »Heartbreak Hotel« (underskatta aldrig 40-pluskvinnornas köpstyrka), följt av Beck-filmen »Skarpt läge«. På tredje plats hamnar den minst sagt traditionella fotbollskomedin »Offside«. Men ingen av de två senare har publiksiffror som skulle ha räckt till en topp fem-placering på årsbiotoppen åren kring 2000.

Vad gör den svenska filmindustrin då åt problemet? Jo, spelar in några polisfilmer till.
Expansionen inom den svenska filmen räknas nämligen väldigt ofta i kvantitet. Och arbetstillfällen. Det är ingen slump att Film i Väst i Trollhättan – ett av Sveriges största produktionscentrum för film – fick sitt startkapital från arbetsmarknadspolitiska stödpengar från EU. I Skåne hymlar man inte ens med att deras stöd till filmindustrin är ett sätt att skapa ett upplevelsecentrum i regionen. Därför gick regionen in med pengar i produktionen av tretton Wallanderfilmer i Ystad. Ökad turism är ett självklart mål. Arbetsmarknaden likaså.

Men det är inte lika självklart vilka filmer som egentligen produceras eller vilka de kulturella ambitionerna är. Bakom Wallanderfilmerna står produktionsbolaget Yellow Bird som har hämtat sin affärsidé från den framgångsrika långköraren Beckfilmsserien, komplett med tyska samproducenter och allt.

Nästa år planerar man ett nytt steg. Att starta inspelningar av sex långfilmer om kommissarie Irene Huss, baserade på Helen Turstens romaner. Rättigheterna till Stieg Larssons tre deckare är dessutom redan tecknade och Yellow Bird förhandlar just nu med brittiska bolag om att göra nyinspelningar av sina första tretton Wallanderfilmer – på engelska. Hur många deckare kan den svenska filmfabriken egentligen producera utan att krafterna till allt annat sinar?

I den andra delen av spektrat inom den svenska filmnäringen finns Memfis Film, det företag som nästan på egen hand drog i gång det som i början av 2000-talet brukade kallas för den svenska filmvågen. Memfis är hemvisten för de flesta svenska regissörer som gillas av både kritiker och publik: Lukas Moodysson, Josef Fares och Maria Blom.

Det är också Memfis som ligger bakom årets mest hajpade svenska film, Jesper Ganslandts »Farväl Falkenberg« (som dock går ganska beskedligt på bio och bara lyckats locka bortemot 40 000 besökare). Men när Lukas Moodysson under de senaste åren bestämt sig för att bli svårtillgänglig konstfilmare, och Josef Fares börjat skildra barndomsupplevelser av krig i stället för töntiga poliser på landsbygden – ja, då infinner sig inte åskådarmassorna. Och större är inte Sverige än att en utebliven Memfis-hitt får stora konsekvenser för hela branschen. Anna Anthony driver bolaget tillsammans med Lars Jönsson och säger att all verksamhet utgår från regissörerna, inte från marknaden.

Hon tror att den strida strömmen av medelmåttig film har gjort det svårare för svensk film att hävda sig på hemmamarknaden. Marknadsvärdet har sänkts.

– Det har funnits ett tänk att det krävs 30–35 filmer för att de där tre–fem succéerna ska komma fram, de som både är stora publikframgångar, får bra kritik och vinner priser på internationella festivaler. Men om man tittar på de senaste två åren har det varit många dåliga filmer som inte funkar någonstans. Ett enda dåligt år får ganska stora konsekvenser för den allmänna uppfattningen om vad svensk film står för. Det räcker för att rasera den goda känslan.

På MTG-ägda Sonetfilm är det Peter Possne som styr och ställer. Som distributör har han lyckats knyta till sig flera av de mest intressanta fria producenterna, som till exempel Memfis Film. Men han producerar också på egen hand. Bland årets stora floppar finns Possne representerad med »Buss till Italien« och »Om Gud vill«. Han tror att marknaden för film har förändrats för gott. För att locka publiken till biograferna måste man bjuda på något speciellt.

– Vi måste också vara självkritiska. Det startas för många projekt som i backspegeln är för svaga för att höra hemma på biomarknaden. Förut fanns en ganska stor mellanmarknad för filmer som inte var tänkta som några filmhistoriska milstolpar ens när man började planera dem. Som till exempel »Hundtricket« och »Sjön«, som ändå drog runt 200 000 i publik. Men för den som är allmänt road av film finns så många andra sätt att se film. Ska man gå på bio krävs det något mer. En del i branschen är fortfarande inne i förnekelsefasen. Att det här är något kort, cykliskt, att allt kommer att gå tillbaka till det gamla snart igen. Men det tror inte jag. Filmindustrin måste anpassa sig efter de förändringar som sker.

Fast du är väl just en av dem som har bidragit till att en massa svensk film just går upp på bio?

– Absolut. Men problemet är att det är så långa ledtider i den här branschen. Vi ändrade vår inriktning för drygt ett år sedan, och resultatet av det ser man först nu med filmer som »När mörkret faller« och barnfilmen »Förortsungar«. Vi är helt enkelt mycket mer krassa och selektiva innan vi går in i ett projekt i dag.

En ny strategi för Sonet de senaste åren har också varit att satsa på engelskspråkiga filmer. Helt enkelt försöka ge sig in på den internationella marknaden. Det har inte gått särskilt bra. Den amerikanska actionfilmen »Rancid« (regisserad av svenske Joakim Ersgård) totalfloppade och var betydligt mer svårsåld i utlandet än väntat. »New York Waiting« andades betydligt mer lågbudget, men drog inte heller den några massor till biograferna. Nästa år gör man ytterligare ett försök med »Walk the Talk«. I dag vill Peter Possne mest prata om de engelskspråkiga produktionerna som en form av utbildningsfilmer för honom och företaget.

– Vi vill tänka mer internationellt. Och vi bestämde oss för att göra några testfilmer för att lära oss lite om hur det funkar. Efter de här filmerna har vi sagt att vi ska göra en riktigt stor satsning. Inga fler lågbudgetfilmer, utan en internationell produktion med världsnamn som regissör och skådespelare. Redan nu pågår manusarbetet för den storsatsningen. Bland annat har man köpt in filmrättigheterna till »Den blå boken« av Tracy Chevalier – som också skrivit den filmade »Flicka med pärlörhänge«.

Peter Possne har en tredje strategi i bakfickan och det är att börja satsa på tv-produktion. Två projekt ligger och väntar på klartecken och jämförs av Possne med serier som »24« och »Lost«.

Medan Sonet börjar planera för tv-produktion gör bolaget Tre Vänner precis det motsatta. Efter framgångsrika tv-serier som »Svensson, Svensson« och »Cleo« och den numera legendariska Ica-reklamen har man nu gett sig in i filmbranschen på allvar. Bioaktuella »7 miljonärer«, regisserad av bolagets vd Micke Hjort, har samlat dryga 60 000 besökare på två veckor, och verkar kunna gå hyfsat. Men filmen är bara den första i en långsiktig satsning. Man har just avslutat filmatiseringen av Jonas Hassen Khemiris roman »Ett öga rött« och planerar för ytterligare en till två långfilmer om året.

– Vi jobbar parallellt inom tre olika branscher, inom samtliga står vi inför stora paradigmskiften. Filmbranschen hotas av nedladdning och hemmabio. Men för oss innebär förändringarna också att det blir allt viktigare att ha flera ben att stå på, och inte vara beroende av en enda näring, säger Micke Hjort.

Men att ge sig in i filmbranschen just nu, är det verkligen så vettigt?

– Visst, det är oroande om trenden fortsätter. Då får man titta på vilken typ av filmer vi gör, och se om det finns ett glapp mellan producenter och publik. Men en strategi vi har är att satsa på yngre medarbetare. Som i »Ett öga rött« där vi har en ung producent och en ung regissör. Vi vill försöka se om vi kan möta publikbrytet med att förnya oss med nyckelpersoner som ligger närmare biotittarna i ålder.

Det är inte bara Tre Vänner som hakat på bokmarknadens framgångar. Just nu filmas även Martina Haags »Underbar och älskad av alla« i regi av Hannes Holm. Ett sätt att försöka garantera en framgång. Men Peter Possne höjer ett varnande finger inför framtiden.

– När en marknad går dåligt finns det en tendens att man försöker satsa på säkra kort, det tar givetvis en del kraft från möjligheterna att göra annat. Det är klart att en bransch blir rätt skrämd när marknaden utvecklas på det här sättet. Det finns två vägar att gå. Antingen blir det mainstream och så riskerar man att göra ointressanta filmer. Eller så tar man risker och satsar på udda saker.

Hur ser det då ut framöver inom svensk film? Vilken sorts berättelser är på gång? Den enda krusningen på ytan är en våg av Wallanderfilmer borta i horisonten. På engelska. Låt oss hoppas att det döljer sig en ny filmvåg under ytan. Annars är svensk film snart redo för konkurs, både konstnärligt och ekonomiskt.