Den svenska motviljan
Toppbild: Scanpix
Ofta verkar det som om EG-domstolen ställer Sveriges något komplicerade förhållande till EU på sin spets.
Inget lands politiker tycker visserligen särskilt mycket om att höga jurister har sista ordet och över deras huvuden bestämmer hur EU:s lagar ska tolkas.
När Österrike för några år sedan var EU:s ordförande förklarade till exempel förbundskansler Wolfgang Schüssel att han starkt ogillade att EG-domstolen »systematiskt under en följd av år utvidgat sina maktbefogenheter« och han ville försöka begränsa dess makt.
Det gick inte särskilt bra.
EG-domstolen har en fortsatt stark ställning i unionsbygget, och i det nya Lissabonfördraget upprepas det som har gällt sedan 1957, nämligen att domstolen »ska säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördragen«.
Men i Sverige väcker EG-domstolen ovanligt starka och delvis motstridiga känslor. De pendlar mellan ilska, trots och en viss undfallenhet. Det beror kanske delvis på att vårt land inte har någon författningsdomstol, vilket finns i de flesta andra EU-länder.
För många svenskar är det därför extra svårt att smälta och förhålla sig till att ett gäng okända jurister, klädda i långa vinröda klänningar, har makt och befogenhet att bestämma hur lagar och regler ska tolkas.
Inte ens svenska domare och domstolar har kunnat förlika sig med att de förväntas vända sig till EG-domstolen för att få vägledning i komplicerade mål som rör EG-rättens tillämpning.
Svenska domare vill tydligen helst döma själva, utan inblandning från Luxemburg.
Efter några års medlemskap började det till slut likna trots från svenska domstolars sida, tyckte EU-kommissionen. Det kom knappt några frågor alls om förhandsavgöranden från domstolarna i Sverige.
För fem år sedan krävde därför kommissionen rättning i de svenska leden. Om inte svenska domstolar började vända sig till Luxemburg tänkte kommissionen dra Sverige inför rätta för fördragsbrott.
Kommissionens uppsträckning av de svenska domstolarna väckte enorm uppståndelse i domstolsvärlden. Det ledde på sina håll till ännu större vilja till trots.
Men den dåvarande regeringen lovade bättring och en tid därefter strömmade det in frågor till EG-domstolen från svenska domstolar. Sedan har antalet frågor minskat igen. Trotset fortsätter, fast lite försiktigare.
Sverige har inte heller varit särskilt framgångsrikt när det gäller att försvara svenska ståndpunkter under förhandlingarna i EG-domstolen.
I skriften »Sverige inför rätta« som publicerades 2006 visade juristerna Jörgen Hettne och Maria Fritz att Sverige hade fällts i nio av de elva mål som då hade avgjorts rörande fördragsbrott.
»Gemensamt för de flesta svenska målen är att det inte har funnits något särskilt starkt försvar från svensk sida«, konstaterade de. Sverige verkar inte riktigt ha förstått hur dess ombud ska slåss i Luxemburg.
Det verkar helt enkelt som om svenska jurister varken vill inrätta sig i EG-domstolens välde, eller har lärt sig vilka argument som ska användas där.
Den svenska juristvärlden har med andra ord ingen särskilt harmonisk relation med domstolen i Luxemburg.
Den politiska världen har emellertid ett ännu mer komplicerat förhållande till EU:s domstol.
För EU-motståndarna är domstolen själva spjutspetsen i den union som de avskyr, där de anser att marknadens principer är överordnade allt annat.
I en debattartikel i Dagens Nyheter efter Lavaldomen förklarade till exempel vänsterpartiets Lars Ohly, Josefin Brink och Jonas Sjöstedt att EU:s domstol »gått till frontalangrepp mot fackföreningsrörelsen« och att »domstolens marknadsliberala logik« leder till att den alltid anser att »företagens rätt att flytta arbetskraft och tjänster« är »överordnad de arbetandes rättigheter«.
Många inom socialdemokratin har också ett särskilt ont öga till EG-domstolen.
Morgan Johansson, socialdemokratisk riksdagsledamot och ledamot i konstitutionsutskottet, är en av de kritiska. Han tycker att domarna i Luxemburg har en tendens att oavbrutet utvidga sitt mandat och lägga allt större områden under sig.
Det har skett en centralisering och judikalisering av makten, tycker Morgan Johansson. EG-domstolen tolkar lagar på ett sätt som beslutsfattarna inte hade tänkt sig:
– Konfliktreglerna i Sverige (Lavaldomen), upphandlingsreglerna i Tyskland (Rüffertdomen) och alkholinförselregler (internethandeln) är exempel på det. I farans riktning finns också bostadspolitikens grundvalar och den centrala demokratifrågan presstödet, tror Morgan Johansson.
Det är emellertid inte enbart EU:s motståndare och kritiker som anser att EG-domstolen har fått för stort inflytande i unionen.
Många svenska EU-anhängare blev upprörda när de insåg att EG-domstolen inte brydde sig om att kommissionen under Sveriges medlemskapsförhandlingar hade lovat att den svenska alkholopolitiken inte skulle påverkas.
Men sliriga politiska överenskommelser gör inget särskilt intryck på EG-domstolen. Domarna läser EU:s fördrag och lagar, punkt slut.
– Innebörden av att EU är en rättsgemenskap stod nog inte riktigt klart för alla, tror folkpartistiske riksdagsledamoten Carl B Hamilton som var aktiv inför folkomröstningen 1994.
Carl B Hamilton intygar att EG-domstolens roll och ställning underskattades av många på Ja-sidan, vilket möjligen är en förklaring till att yngre borgerliga politiker talar om EU på ett lite annorlunda sätt. Det är mindre halleluja i dag.
– Jag vill inte att EU ska styras av jurister, försäkrar till exempel Anna Kinberg Batra, moderat riksdagsledamot och ordförande i riksdagens EU-nämnd.
I stället behövs mer öppen politisk debatt, bättre beslut och tydligare lagstiftning i EU, tycker hon.
Sverige borde dessutom sluta att skylla på EG-domstolen och i stället helt på egen hand ändra på sådant som hindrar den fria rörligheten. Inte för att »EU kräver det«, utan för att det är bra för Sverige, förtydligar Anna Kinberg Batra.
– Om det dessutom finns sådant som Sverige vill slåss för att behålla, ska vi inte vara rädda för det, tillägger hon.
Men efter EG-domstolens osentimentala sätt att pröva till exempel den svenska alkoholpolitikens grundstenar verkar det finnas en viss rädsla för att låta de röda rockarna avgöra ännu flera svenska mål. Hellre förtida anpassning än ännu ett förlorat mål i Luxemburg, tycks vara måttot.
Regeringens förslag om ett förändrat presstöd motiverades till exempel med att några tjänstemän vid kommissionen inte tycker om stödets utformning.
Det är bättre att förändra presstödets utformning än att riskera att förlora det helt och hållet, resonerar regeringen.
Det är både dumt och okunnigt, tycker EG-rättens nestor i Sverige, professor Ulf Bernitz. I en debattartikel i Svenska Dagbladet var han inte nådig i sin kritik av regeringens sätt att sköta presstödsfrågan. Regeringen har helt i onödan »snabbt vikt sig« och »kortslutit frågan« och »sprungit händelserna i förväg på ett sätt som man inte alls hade behövt göra«, förklarade professor Bernitz.
Det hade varit bättre att ta strid, anser han. EG-domstolen har aldrig tidigare prövat frågan om presstöd och det skulle finnas goda möjligheter, anser Ulf Bernitz, för Sverige att försvara ett särskilt stöd för pressen i »ett mindre språk- och kulturområde.«
EG-domstolen har faktiskt också en liten grupp engagerade försvarare i Sverige.
Carl B Hamilton tyckte till exempel för sin del redan 1995 att det »skulle bli härligt att bli en del av en rättstradition där en enskild medborgare kan utmana staten och hävda sin rätt i domstol«, och det verkar fortfarande vara hans åsikt.
Och Aftonbladets Mats Engström påpekar att EG-domstolen i många fall har slagit fast medborgarens rätt och drivit på utvecklingen i en riktning som han för sin del gillar.
På Aftonbladets Europablogg skriver han om en av de senaste arbetsrättsliga domarna från Luxemburg, som innebär att den som har en tidsbegränsad anställning inte ska få sämre pensioner och löneökningar än fast anställda.
Här har EU:s regler förbättrat villkoren för vikarier också i Sverige, skriver Mats Engström: »Jag vet, eftersom det även gällde min tid som nyanställd på Aftonbladet.«
Ja, EG-domstolen har faktiskt ofta gått i spetsen för den enskildes rättigheter i EU. På 1970-talet gällde det kvinnors rätt till likabehandling. En belgisk flygvärdinna tog strid för lika lön och domarna läste Romfördraget och slog fast att Belgien måste se till så att kvinnor har rätt till samma lön som män.
Domstolen brukar också vara strikt när det gäller förbudet mot all form av diskriminering. Ett nutida exempel är när domstolen slog fast att homosexuella som levt i partnerskap har samma rätt till efterlevnadspension som heterosexuella som har varit gifta.
Senare års domar om rätten till socialförsäkring, socialbidrag och sjukvård i annat EU-land visar också att EG-domstolen inte enbart är den fria marknadens försvarare, utan också bevakar den enskildes rätt på denna marknad. Det är också en förklaring till att medlemsstaterna (som får stå för kostnaden) förbannar domstolen.
Under senare år har EG-domstolen dessutom blivit allt tuffare när det gäller att tvinga medlemsländerna att följa de miljölagar som gäller i unionen.
Domstolen har till exempel bestämt att länder måste betala löpande vite för varje dag som de struntar i att följa de gemensamma miljöreglerna. Det är inte särskilt populärt, varken i Grekland eller i Italien.
Mats Engström tycker för sin del att »det vore olyckligt om socialdemokraterna i Sverige förespråkade en svagare EG-domstol. Då skulle det bland annat bli svårt att driva en ambitiös miljöpolitik.«
Om Sverige vill att andra länder ska följa de gemensamma lagar som beslutas i Bryssel och Strasbourg behövs det onekligen en möjlighet att föra trilskande länder inför rätta och en sista instans som kan lösa tvister i EU.
Den slutsatsen håller också kritikerna med om, även om de vill minska domstolens manöverutrymme.
Morgan Johansson efterlyser därför mer politik och tydligare beslut och lagstiftning i EU.
– Det borde också finnas en mekanism för enskilda medlemsländer att omedelbart lyfta kontroversiella beslut i domstolen till prövning i ministerrådet, tycker Morgan Johansson.
Han vill däremot inte ha öppna utfrågningar av nominerade domare i EU-parlamentet, något som partivännen och Europaparlamentarikern Jan Andersson har föreslagit. »Det skulle politisera EG-domstolen på samma sätt som Högsta domstolen i USA«, fruktar Morgan Johansson.
Debatten om EG-domstolens roll ger alltså, sist och slutligen, en ganska bra bild av Sveriges förhållande till EU.
En liten – och kanske allt mindre – grupp vill inte ha någon domstol och inget unionsmedlemskap alls.
En annan liten – kanske också allt mindre – grupp är engagerade anhängare.
I mitten finns en allt större grupp som accepterar domstolen och unionsmedlemskapet men som inte verkar vara särskilt upprymda – vare sig över det enda eller över det andra – och som tycks ha allt större lust att opponera sig mot en del av det som sker i Bryssel och Luxemburg.
Mer ur reportaget:
Det nya maktbygget
När Irland röstade nej till Lissabonfördraget användes den som skrämselpropaganda. Och i Sverige klagar politiker på juriststyret i Luxemburg. Den egensinniga EG-domstolen har tagit sig allt större makt på medlemsländernas bekostnad.
Nej-sidan skrämdes med EG-domstolens liberala syn på aborter när det nya fördraget röstades ned.
