Den vita sportens fall

Carolina Klüft skakar på huvudet och borstar av sig sanden från benen. Hon har precis avslutat trestegstävlingen i OS. Mediokra 13,97 gör att hon hamnar på 20:e plats och missar finalen. Ridå.

Samtidigt som Klüft floppar springer närmare 200 ungdomar runt Enskede IP i södra Stockholm.

Det är sista dagen på Hammarbys fri­idrottsskola.

Josefin Herstedt och Filip Skoglund sträcker ut benen och hoppar över första häcken.

– Jag älskar det här, säger 10-åriga Josefin.

Det här är svensk idrotts framtid. Kanske en början på ett nytt friidrottsunder.

Sådana sker inte i Beijing.

Timmarna efter Klüfts trestegsmiss är det dags för nästa svenska OS-sorti – fotbollslandslagets.

Laget som lommar ut från OS-stadion efter kvartsfinalförlusten mot Tyskland består av kvinnor från Umeå, Strängnäs och Borås med efternamn som Lundin, Östberg och Almgren.

Det finns ingen Zlatan i damlandslaget. Inte en enda spelare har invandrarbakgrund.

Det är nästan likadant i OS-truppen i stort. Med undantag för Mustafa Mohamed och Ara Abrahamian och några till är det idel etniska svenskar i den 133 olympier starka truppen. Detta trots att idrottsrörelsen brukar slå sig för bröstet och säga att den lyckats med integrationen i en mycket större utsträckning än övriga delar av samhället.

De enda siffror som skvallrar om en lyckad integration är unga pojkars idrottande. Riksidrottsförbundets undersökning för några år sedan visar att unga pojkar med invandrarbakgrund idrottar ungefär lika mycket som övriga killar. Inom fotbollen är till och med invandrarpojkarna överrepresenterade.

Enligt samma undersökning är det betydligt ovanligare med flickor med invandrarbakgrund i idrottsklubbarna. Var fjärde flicka med invandrarbakgrund har aldrig provat på att föreningsidrotta.

Här finns en stor potential, menar Lars-Magnus Engström, professor i beteendevetenskaplig idrottsforskning med inriktning mot idrottspedagogik vid GIH, Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Men det gäller att bryta ett mönster.

– I många invandrarkulturer förväntas inte tjejer vara med. De kanske till och med förhindras av sina föräldrar.

Har Sverige missat OS-guld därför att idrotten är dålig på att aktivera invandrartjejer?

– Javisst. Rent statistiskt är det så.

Det är en sak att få in människor med invandrarbakgrund som aktiva. En lyckad integration kräver också att människor med invandrarbakgrund har något att säga till om i idrottsrörelsen. Det har de inte i dag.

Idrottsledare med rötter i länder utanför Sverige har mycket svårt att nå maktpositioner. Enligt en undersökning av etnologen Jesper Fundberg har mind­re än 6 procent av styrelseledamöterna i Riksidrottsförbundets 68 specialförbund utländsk bakgrund. Endast 1 procent har utomeuropeisk bakgrund.

I distriktsförbunden är det ännu sämre. Här har endast en halv procent utländsk bakgrund.

Detta i ett land där ungefär var femte person är född utomlands eller har minst en förälder från ett annat land.

Någon ordentlig statistik för hur det ser ut på föreningsnivå finns inte. Mycket talar dock för att situationen är som i Hammarby IF, en av Sveriges största friidrottsklubbar.

Inte en enda i styrelsen har utlandsklingande namn.

Bland de aktiva ser det lite bättre ut, även om det finns mycket mer att göra.

– Vi har inte lyckats tillräckligt bra, precis som flera andra friidrottsklubbar. En del kan förklaras med vårt upptagningsområde. Men inte allt, säger Peter Gustafsson, ansvarig för Hammarby IF:s friidrottsskola på Enskede IP.

Under fyra sommarveckor har över 600 barn mellan 7 och 14 år sprungit, kastat, hoppat och lekt.

Framför allt lekt.

Aktiviteten på Enskede IP är svensk idrott i ett nötskal. Svenska barn har kul och får på köpet motion och social träning. Kanske kommer någon att nå hela vägen fram till en OS-final. Men Enskede i södra Stockholm är en välmående förort där förhållandevis få invånare har invandrarbakgrund.

I Malmös södra innerstad är det annorlunda, berättar Leif Almö, ordförande i GAK Enighet. Med sina närmare 3 000 medlemmar är Enighet en av Europas största kampsportklubbar. Över 60 procent är invandrare.

Varför lockar ni så många invandrare?

– Vi finns i Malmös invandrartätaste område. Vi har 52 medlemmar som heter Muhammed i förnamn och sju som gör det i efternamn, vilket säger en del.

– Men jag tror också att det är lite mer jäkla anamma i många invandrare. De är fortfarande hungriga. En del ser nog idrotten som en chans att få en plats i samhället, att få respekt. En god kampsportare inger respekt.

Klubben har också många kvinnor bland sina medlemmar, bland annat OS-deltagaren i taekwondo Karolina Kedzierska. Flera av instruktörerna är invandrartjejer, vilket underlättar rekryteringen av andra tjejer med invandrarbakgrund.

Trots den mediokra medaljskörden i OS i Beijing är Sverige fortfarande ett mycket bra idrottsland.

Att ett land med en befolkning på knappa nio miljoner under långa perioder har kunnat dominera sporter som bordtennis och tennis och haft världsstjärnor i friidrott och simning har många förklaringar.

Den kanske främsta heter »den svenska modellen«. En bred folkrörelseidrott i kombination med omfattande satsningar på hallar, planer och idrottsplatser har varit en god jordmån för eliten att växa i. Det är alla experter som Fokus talat med överens om.

– Vi är oerhört mycket starkare än de flesta andra länder om man jämför med hur många som bor här, säger Karin Mattsson, ordförande i Riksidrottsförbundet.

Varför är det så?

– Idrotten har varit tillgänglig för alla. Föreningsverksamheten är väldigt bred. Det är också lätt att vara med i en förening. Det har varit billigt och är det fortfarande på många håll.

Men det kostar – för samhället. Räknar man ihop statens anslag till idrotten på 1,9 miljarder kronor med kommunernas olika former av stöd till både aktiviteter och anläggningar så hamnar notan på närmare sju miljarder kronor om året. Det betyder 775 kronor per svensk och år, vilket med all säkerhet är i världstopp.

Men nu börjar den svenska modellen att krackelera, enligt kritikerna.

Att nästan bara fokusera på bredd i stället för topp fungerar inte längre. Satsar inte staten mer pengar på elitidrotten kommer Sverige att ta färre och färre OS-medaljer, hävdar bland annat Svenska olympiska kommitténs sportchef Glenn Östh. Han menar att elitidrott fortfarande är fult i Sverige, för att inte tala om tidig specialisering inom idrotten, vilket är nödvändigt för att nå internationell konkurrenskraft.

Den statliga idrottsutredningen har lyssnat på kritiken och föreslår att mer pengar öronmärks till elitsatsningar.

Är det inte dags att helt dela på bredd- och elitidrotten?

– Det är en kittlande tanke. Men en hörnsten i svensk idrott är att alla tillhör samma klubb, både bredd och topp. Jag tror att det går att fortsätta så, säger Peter Mattsson, före detta förbundskapten för svenska golflandslaget och numera förbundskapten för det engelska herrlandslaget i golf.

Han menar att en av de viktigaste faktorerna för att få fram fler elitidrottare är vad man kan kalla närhetsprincipen, och hänvisar till flera studier.

Genomgångar av svenska golf- och tennisstjärnor visar att de i allmänhet har vuxit upp i medelklassen, men haft nära till tennis- eller golfbanan. Det har varit enkelt att träna och de har kunnat hålla på väldigt mycket med sin idrott.

– Just närheten, enkelheten och möjligheterna till spontanidrott tror jag har varit väldigt viktigt. Ingen blir världsstjärna på grund av en bra tränare, utan därför att man håller på många timmar om dagen och tycker att det är det roligaste som finns, säger Peter Mattsson.

– Dessutom är Sverige väldigt säkert. Föräldrar vågar släppa ut sina barn som själva tar sig till idrottsplatsen som ofta ligger precis i närheten av där de bor. I många andra länder bygger allting på att föräldrar kör.

Hur ser det ut i England?

– Här är det mycket mer professionaliserat. Man avlönar ledare och tränare på ett helt annat sätt i Sverige, vilket gör att det kostar mycket mer att syssla med idrott.

Förutom det relativt höga statsstödet till idrotten är det få länder som kan matcha Sverige när det gäller antalet ideellt arbetande ledare. Enligt Riksidrottsförbundet är 600 000 av förbundets ungefär 3,2 miljoner medlemmar ledare. Skulle deras arbetstid ersättas som för fritidsledare handlar det om minst 20 miljarder kronor per år bara i lönekostnader.

Riksidrottsförbundets ordförande, Karin Mattsson, betonar att många idrottsledare gör ett enormt arbete, även om det finns undantag. En del tar inte till sig etablerade forskningsrön om att en för tidig elitsatsning varken gagnar individen eller idrotten i stort.

Vad gör Riksidrottsförbundet för att motverka tidiga elitsatsningar där 10-åringar kastas ut från fotbollslag för att de anses för dåliga?

– Vi arbetar med ledarutbildning, att föra ut kunskap och våra värderingar. Men det är uppenbart att det finns ledare och föreningar som både är blinda och döva för vad forskningen säger och vad som är idrottsrörelsens grundläggande värderingar. Men på de allra flesta håll ser det inte ut så.

Är det inte dags att dra in bidragen för föreningar som inte sköter sig?

– Nej, vi tror mer på att arbeta på längre sikt, med föreningsutveckling, och erbjuda bra ledarutbildningar. Det är ytterst sällsynt att det finns idrottsledare som vill barnen illa. Förmodligen vet man inte bättre, säger hon.

Sällan är antalet svenska idrottsexperter så stort som under ett OS. Var och varannan tv-tittare har sin egen snabbanalys om varför simmarna inte tog någon medalj eller orsaken till Sveriges friidrottsflopp.

Svensk idrotts främsta makthavare verkar dock inte alltför missnöjda.

– Det är klart att vi hade önskat oss fler medaljer. Men vi får konstatera att det är generationsskifte i vissa idrotter och dessutom är konkurrensen extrem, säger Karin Mattsson.

Varför är det så få med invandrarbakgrund i OS-truppen?

– Det är ett problem. Vi missar massor av talanger. Men det handlar inte om att aktivt stänga ute någon. Vi måste utveckla våra arbetssätt för att nå alla dem som inte kommer till idrotten av sig själva på samma sätt som vi svenskar, som är vana vid föreningslivet, ofta gör.

Hur ska idrotten få in fler invandrare som i framtiden kan öka den svenska medaljskörden vid OS?

– Skolan är en av nycklarna. Där finns alla. Det handlar till exempel om att vi kan vara där i anslutning till skoldagen och erbjuda barn och ungdomar möjligheter att prova på olika idrotter.

Enligt professor Lars-Magnus Engström på GIH beror de få svenska medaljerna i Kina till viss del på tillfälligheter.
– Det går lite upp och ner i toppen. Samtidigt tror jag att den tidiga specialiseringen bland barn påverkar negativt. Den som till exempel vill bli bra i tennis bör börja spela tennis tidigt, men även hålla i gång med andra idrotter. Det kanske några år senare visar sig att tennisspelaren har större anlag för höjdhopp.

Mer ur reportaget: »Invandrare får inte ta plats«, Oenighet om elitsatsning.