Det är inte polariseringen som är problemet

Att döma av den senaste SOM-undersökningen – guldmyntfoten för statistiksugna statsvetare – är det inget vidare krut i det beryktade ”centerhatet”. Bara 0,3 procent av de tillfrågade avskyr centerpartister. Det är visserligen 0,1 procentenhet mer än de som starkt ogillar bisexuella, samer och konservativa. Och hela 0,2 procentenheter över köttätare, liberaler och ateister, men centerpartisterna ligger ändå långt ner på listan.

Avskybarometerns – något måste vi kalla den – topp-fem låter snarare som om Dagens Nyheters kulturredaktion hade utgjort panelen. Etta är sverigedemokrater, med 22,8 procent: en aning mer än de fick i valet. Tvåa hamnar vaccinmotståndare, 17,4 procent, och trea abortmotståndare på 16,8 procent. Därefter kommer ”klimatförnekare” på 7,6 procent. Först på femte plats, med 6,8 procent, finner vi miljöpartister, strax före nationalister, som i sin tur är en procentenhet mer avskydda än muslimer.

Ingen tillfrågad sade sig avsky judar, transsexuella eller kvinnor.

Svarsfrekvensen på alla undersökningar av det här slaget har börjat dala betänkligt – det här årets SOM-undersökning svarade 48 procent på – så man ska kanske inte dra för stora växlar. Hur som helst valde knappt 900 personer ett hatobjekt medan drygt 400 sade sig inte starkt ogilla någon grupp.

Det är inte otänkbart att de tillfrågade anpassar sina svar till den sortens hat som är socialt meriterande. Men det är också möjligt att offentligheten har blivit skev i sin beskrivning av hur svensk intolerans och utsatthet ser ut. Poängen som forskarna Thomas Persson och Sten Widmalm gör i sin uppsats, baserad på mätningen, är i alla fall att intolerans och självcensur faktiskt är ett problem för den svenska demokratin.

Men det är inte så mycket avskyn som skaver som att ungefär en femtedel av de tillfrågade tycker att den grupp de starkt ogillar borde bli av med sin yttrandefrihet. Ännu fler kan tänka sig att förbjuda gruppen att demonstrera eller organisera sig. Hälften tycker att medborgare i den avskydda gruppen inte borde få kandidera till riksdagen och hela två tredjedelar att de inte borde få bli statsminister. Över fyrtio procent vill belägga de avskydda med yrkesförbud i vård och äldreomsorg.

Självcensuren är också utbredd. Över hälften av de tillfrågade säger att de inte vill tala öppet om vad de tycker, i rädsla för att någon ska finna det stötande. De tysta finns bland alla partiers sympatisörer, men de är vanligare till höger och bland män. Kvinnor är både mindre självcensurerande och mer intoleranta än snittet.

Det var detta Sverige som gick till val förra månaden.

En annan skrift med rubriken ”Valet som delade Sverige”. Statsvetarna bakom den omedelbara valanalysen Snabbtänkt skriver om en ”utmaning” på DN Debatt. Det är sällan ett bra tecken när det ordet åker fram.

Män och kvinnor, unga och gamla, stad och land – alla de här skiljelinjerna blev tydliga i valet, vissa tydligare än någonsin tidigare. Det är inget mindre än ”det svenska samhällets sammanhållning” som utmanas, enligt statsvetarna bakom analysen. Villkoren för politisk kommunikation har ”förändrats i grunden” påstår de, och inte till det bättre.

Om man läser deras snabbt ihopsatta antologi, där hela 95 forskare skriver korta texter, blir det rätt mycket hönan och ägget. Är det den politiska kommunikationen som skapar splittringen, eller kräver splittringen en annan politisk kommunikation? Är det ett växelspel? Har vi att göra med verkliga klyftor, eller ett slags självsuggestion? Det är oklart.

På något sätt verkar svensk debatt ofta hamna i det, rätt suddiga, spåret. Inte bara i osäkerhet om orsakssamband, utan rent av i osäkerhet om huruvida problemen ens finns, annat än i vår fantasi. Brottslighet, hedersmord, integration: i perioder har de alla målats upp som hjärnspöken. ”Upplevda problem” snarare än verkliga ”utmaningar”.

Men hur är det med något så grundläggande som ”det svenska samhällets sammanhållning”?

Det är fortfarande sant att de nordiska länderna, däribland Sverige, räknas till de mest stabila och sammanhållna i världen. I US News and World Reports senaste mätning ligger Sverige sexa på listan över de mest politiskt stabila länderna, strax efter Danmark och Norge. I Fund for Peaces samhälleliga skörhetsindex ligger Sverige konstant bland de tio minst sköra, även om den stora flyktingvågen kostat oss ett par, tre placeringar.

Skjutningar, sprängningar och andra problem kopplade till bristande integration och kraftig invandring petar ned Sverige en aning i olika mätningar av de säkraste samhällena i världen, men inte till någon jumboplacering. Och de klyftor som forskarna i Snabbtänkt sätter fingret på har inte heller direkt att göra med detta. 

Varken skillnaderna mellan könen eller mellan stad och landsbygd, och inte heller skillnaden mellan åldersgrupper, förklaras av skillnader mellan infödda svenskar och invandrare. Det statsvetarna i Snabbtänkt försöker beskriva, ligger närmare det som brukar kallas ”polarisering”.

Och där har vi nästa suddighet.

Dagen efter valet publicerade Svenska Dagbladet en artikel av statsvetardoktoranden Oskar Hultin Bäckersten, där han dömde ut det mesta av vad som gång på gång sägs om polarisering.

Till att börja med, påpekade Hultin Bäckersten, har begreppet kommit att betyda allt möjligt. Ibland åsyftas ogillande av politiska motståndare, ibland värderingsskillnader, ibland skillnader i mediekonsumtion, och så vidare. Men hur man än vrider på begreppet finns väldigt skralt med belägg för att polariseringen ökat i Sverige. Den föreställningen är ”något av en hägring”, skriver forskaren.

Han får stöd i förra årets rapport från Demokratirådet, som just hade titeln ”Polarisering i Sverige”. Slutsatsen där är att Sverige varken internationellt eller historiskt sett är särskilt polariserat.

Höger-vänsterkonflikten har alltid varit tydlig i Sverige och ofta skarpare än nu. Möjligen har ideologiska skillnader i kulturfrågor kopplade till invandring och globalisering blivit lite tydligare. Och det som kallas den ”affektiva polariseringen”, det vill säga de negativa känslor som mäts i avskybarometern i början av denna text, har ökat något. Men någon systemskadlig polarisering går inte att spåra. Sverige är inte USA. Något påtagligt hot mot det svenska samhällets sammanhållning kan Demokratirådet inte se.

Så är allt bara en hägring?

Kanske inte.

Något ovanligt har ändå hänt i svensk partipolitik, något som efter valet skapade rubriker, även utanför Sverige. Vi har på kort tid fått ett nytt parti, nu det näst största i landet och en del av det tänka regeringsunderlaget. Hela poängen med det partiet är att det inte är en del av det gamla etablissemanget.

Det är väl ändå inte en hägring? Nej. Och förklaringen kanske trots allt kommer från USA.

För fyra år sedan kom den amerikanska statsvetarprofessorn Lilliana Mason ut med sin bok Uncivil Agreement. I den går hon tillbaka i amerikansk politisk historia och följer de två stora partiernas utveckling på ett sociologiskt, snarare än ett politiskt, plan. Det hon ser är en sortering, snarare än en enkel polarisering.

Hårda motsättningar om ras, religion och annat har alltid varit en del av amerikansk politik, men de motsättningarna brukade inte gå längs partilinjerna. Konflikterna fanns inbäddade i de olika partierna och partierna uppvisade en ganska stor mångfald vad gällde etnicitet, religiös övertygelse, regional förankring, kön och ideologi. Men gradvis, visar Lilliana Mason, blev de två stora partierna allt mer sociologiskt strömlinjeformade.

Republikanerna samlade vita, bibeltrogna, konservativa landsbygdsbor. Demokraterna icke-vita, icke-evangelikala, liberala storstadsväljare.

Resultatet blev att politisk lojalitet kom att sammanfalla med mer djupgående identitetsuppfattningar. Så blev partipolitiska motsättningar känsloladdade och personliga på ett sätt som de inte hade varit förut. Det låg närmare till hands att betrakta politiska motståndare som fiender och hot, än som meningsmotståndare.

Genom den sociala sorteringen kan känslan av att vara angripen och utsatt växa, beredvilligheten till kompromisser minska, misstron och splittringen öka, utan att det egentligen skett någon större åsiktsmässig polarisering. 

Politiken närmar sig ett slags stamkrig, alldeles oavsett åsiktsskillnaderna i sak.

Tillbaka till Sverige.

Det fanns ändå, ganska länge, en nedtystad polarisering i det här landet. På ena sidan stod hela det politiska, mediala och moraliska etablissemanget. På den andra en stor och växande grupp medborgare. Det gällde förstås invandringen.

I alla SOM-mätningar sedan början av nittiotalet har den grupp svenskar som vill ha mindre generös flyktingpolitik varit större än den som inte vill det. I ingen annan fråga har åsiktsskillnaden mellan riksdagsledamöter och väljare varit så stor, så länge. Skillnaden hanterades främst genom att ignoreras och genom att stigmatisera dem som pekade på den. Dessutom krävde upprätthållandet av den här diskrepansen att en rad andra frågor, till exempel brottslighet, skolprestationer och arbetslöshet, inte kunde diskuteras på ett öppet och ärligt sätt.

Till sist sprack det. Och det som hände var just en sortering, inte någon plötslig främlingsfientlig omsvängning. De invandringsskeptiska, som funnits inbäddade i snart sagt alla partier, tröttnade och samlade sig hos det enda alternativ som bjöds: Sverigedemokraterna. Polariseringen mellan eliter och medborgare i den här frågan hade funnits där hela tiden. Nu gjorde sorteringen den tydlig.

Det här är fortfarande den svenska politiska elitens stora trauma, senast manifesterad i ett valresultat som fått en partiledare att säga upp sig och flera andra att oroligt se sig över axeln. En av forskarna i antologin Snabbtänkt, professor Lars Nord, visar hur känsligt misslyckandet fortfarande är genom att fråga partierna vilka som är deras huvudmotståndare och viktigaste konkurrent. Flera partier identifierar Sverigedemokraterna som huvudmotståndare. Inget parti vill kännas vid Sverigedemokraterna som viktigaste konkurrent. Då har partiet ändå på kort tid erövrat en dryg femtedel av alla röster på en politisk marknad där någons vinst, per definition, är någon annans förlust.

Det är som om Coca-Cola skulle vägra att räkna Pepsi som en konkurrent.

Den svenska sorteringen är så full av känslor, att fakta har slutat sparka. Inget parti vill kännas vid att Sverigedemokraterna är huvudkonkurrenten, eftersom det skulle antyda att man erbjöd något liknande. 

Och här finns förstås nästa egenhet. Att mäta och jämföra något så komplicerat som sakpolitik är inte alltid lätt, men i just det här fallet är förändringen uppenbar.

I varierande grad har alla partier anpassat sig till den problembeskrivning vad gäller invandring och konsekvenserna av invandring som Sverigedemokraterna till en början var ensamma om. Även de som anpassat sig minst – Miljöpartiet, Vänsterpartiet och i någon mån Centern – har åtminstone reviderat sin kriminalpolitik och ägnar inte dagarna åt att outtröttligt propagera för öppna gränser. 

Det här var en valrörelse då Magdalena Andersson betackade sig för svenska Somalitowns och Anders Ygeman, allmänt betraktad som tillhörande vänsterkanten av Socialdemokraterna, tänkte högt om att riva segregerade miljonprogram.

Av en del skriverier inför valet kunde man få intrycket att valrörelsen 2022 var ovanligt ideologisk. ”En folkomröstning om demokratin” hette det. Men det stämmer illa på de kampanjer som partierna faktiskt drev.

Statsvetarprofessorn Marie Demker skriver i sitt bidrag till Snabbtänkt att valmanifesten var mindre ideologiskt präglade i år än 2018. I stället torgförde de detaljerade förslag, partiledarnas personer och allmänna budskap om trygghet. De tre stora partierna fokuserade alla och på liknande sätt på ”social ordning, kontroll och kollektivism”, alltså den sortens värden som räknas som mer traditionella. Centerpartiet lyfte fram mer frihetliga värden, men var ett undantag.

Trots att Sverige står inför Natomedlemskap, en ekonomisk vinter och behov av stora investeringar i infrastruktur, fanns egentligen inga dramatiska åsiktsskillnader att ta fasta på. Det var en valkampanj långt ifrån de hårda sakkonflikter som gällde när ATP eller löntagarfonder var aktuella frågor. Till och med kärnkraften, tidigare högkontroversiell i svensk politik, fungerade mer samlande än skiljande.

I just det här ser Oskar Hultin Bäckersten i sin artikel i en förklaring till att hägringen av polarisering uppstår. När partierna har ”samsyn både om problemformulering och lösningsförslag” behöver de hitta ett annat sätt än sakpolitik för att skapa konflikt. Då kan resultatet bli att ”polariseringen skenbart ökar, när tonläget höjs”.

Han kopplar ihop det med en annan trend, som av historikern Anton Jäger kallats ”hyperpolitisk”. I all enkelhet handlar det om en pendelrörelse från nittiotalets spridda idé om en postpolitisk värld, där politiken inte längre var central, till den värld vi lever i nu, när allt verkar betraktas med politiska ögon.

I det hyperpolitiska samhället mobiliseras väljare som tidigare inte brydde sig om politik. Det kan leda till uppsving för etablissemangskritiska och populistiska rörelser. Det kan också leda till att politiken koloniserar andra samhällsområden, som till exempel akademien, kultur och näringsliv. Alltså precis det som diskussionen om ”woke”-rörelsen, det som tidigare kallades politisk korrekthet, handlar om.

Till sorteringen kommer alltså ett höjt tonläge, utan sakpolitisk grund, och svällande anspråk på att politiskt förklara, recensera och inordna världen. Allt detta skapar en känsla av polarisering, utan att egentligen bygga på att samhället är kluvet mellan två oförenliga världsuppfattningar.

Ni får ursäkta, men nu måste vi tillbaka till det där begreppet igen: affektiv polarisering.

Affektiv polarisering fångar mellanläget där något i en mening finns, men i en annan mening inte gör det. Begreppet kräver inga särskilda åsiktsklyftor, eller ideologiska avgrunder, bara att de som drabbas av affektiv polarisering känner en djup och närmast instinktiv motvilja och misstro mot dem som uppfattas som meningsmotståndare.

Det är affektiv polarisering som leder till demonisering av motståndare och till ”röda linjer”, som innebär att man inte ens kan tala med vissa människor. 

Professor Hanna Bäck och docent Andrej Kokkonen redogör i sitt bidrag till Snabbtänkt för en undersökning som de gjorde vid förra valet, just i syfte att mäta affektiv polarisering. Det gjordes genom att fråga riksdagsledamöterna hur de bedömde sina kollegors karaktär i olika avseenden, alldeles oavsett deras politiska åsikter.

Slutsatsen var att den affektiva polariseringen var betydande bland riksdagsledamöterna och att Sverigedemokraternas ledamöter hade en särställning som särskilt illa ansedda av de övriga riksdagspartierna. Det här, tror Bäck och Kokkonen, var en del av förklaringen till att det tog så lång tid att bilda regering efter valet 2018 – det handlade alltså inte bara om sakfrågor och ideologi.

Efter årets val gissar forskarna att förutsättningarna förändrats en aning, eftersom Sverigedemokraterna accepterats som en del av regeringsunderlaget på den borgerliga sidan. Men affektiv polarisering är inget som försvinner över en natt. Den bottnar i något.

Carl Hamilton närmar sig det när han skriver om den moraliserande människan i sin bok om svensk politik, De ofelbara, från i våras.

”Den moraliserande människan”, skriver Hamilton, är den som ”ställd inför sociala konflikter reflexmässigt delar in sina medmänniskor i goda och onda”. Hamilton menar att det som hänt under de senaste decennierna är att snart sagt alla politiska frågor förvandlats till moraliska examensprov. Det var vad som hände invandringspolitiken och som gjorde att fakta och verkliga problem ignorerades:

”Den sakpolitiska diskussionen byttes mot moraliserande – vilket är någonting annat än en moraldiskussion – och analysen ersattes med ideologisk skolastik.”

Professor Lars Trägårdh är inne på ett närliggande resonemang i sitt bidrag till Snabbtänkt. Han ser hur Sverige genom Socialdemokraterna dominerats av två självbilder. Dels förkrigsidén om folkhemmets nationella samförstånd och pragmatism, dels efterkrigsidén om Sverige som en moralisk, global stormakt. De här två idéerna hamnade i konflikt efter kalla krigets slut. Konflikten blev akut med invandringsfrågan. Den ”moraliska stormakten invaderade folkhemmet”, som Trägårdh uttrycker det, genom att kräva villkorslös altruism i en gränslös värld. Det var det som splittrade Sverige och gav Sverigedemokraterna sin exempellöst snabba framgång. Moraliserandet blockerade pragmatismen.

Bäck och Kokkonen gissar alltså att den affektiva polariseringen bland riksdagens ledamöter avtagit en del efter det här valet, men inte särskilt mycket tyder på att moraliserandet är på väg bort i offentligheten. ”Valrörelsen har i hög grad handlat om de onda och goda människorna, en retorik som används från höger till vänster”, skriver Lotta Gröning, med ett förflutet i socialdemokratin, men som i år kandiderade för Liberalerna, i sitt bidrag till Snabbtänkt.

Den som öppnar en dagstidning får det bekräftat. Eller den som tar del av det som sker på universiteten.

Det finns till exempel flitigt citerade forskningsprogram i Sverige som förklarar andra uppfattningar än den gängse i klimatfrågan med att de som hyser sådana uppfattningar lider av låg empati, trångsynthet och ”social dominansorientering”. Det senare, SDO, betyder att man accepterar och förespråkar dominanta relationer mellan sociala grupper och mellan människan och naturen.

Det är, med andra ord, frågan om ett karaktärsfel, eller rent av en mental defekt. Hur distanserat akademiskt man än uttrycker saken, skiner den affektiva polariseringen igenom.

Men tillbaka till huvudfrågan: sammanhållningen. Hur viktig är den egentligen? Måste vi alla vara vänner?

Sociologiprofessorerna Katarina Giritli-Nygren och Anna Olofsson rör vid den nerven i sitt bidrag till Snabbtänkt. De knyter an till David Eberhards idé om svenska ”trygghetsnarkomaner” och applicerar den på samhället. Valrörelsen handlade till stor del om hot i olika former, rent av väntande apokalypser, och därför om behovet av trygghet. Hotbilder, påpekar de, leder ofta till ett behov av en fast kollektiv identitet och samstämmighet.

Kan det vara så att upplevelsen av ett hot mot sammanhållningen i Sverige snarare beror på ett ökat behov av trygghet, än på splittring?

Statsvetaren Gina Gustavsson skrev nyligen en artikel i Dagens Nyheter som anknyter till det. Vi är hemsökta av ”polariseringsspöket”, menar Gustavsson, bland annat med hänvisning till Demokratirådets rapport och Oskar Hultin Bäckersten. Tron att polariseringen ökar förvrider politiken, men kanske inte alltid på det sätt vi tror. 

Gustavsson refererar till psykologen Karen Stenner, som granskat hur människor som söker likhet och konsensus – visst låter det som Sverige? – fungerar. De här personerna är inte nödvändigtvis konservativa, politiskt eller socialt, men olikheter gör dem nervösa.

Det behöver inte betyda så mycket, så länge de känner sig trygga i sin vardag. Men om de upplever att oenigheten och splittringen i samhället ökar dramatiskt, kommer de att inta försvarsposition. Det är först då de här grupperna börjar ge uttryck för intolerans och en längtan efter starka, auktoritära ledare. Talet om polarisering kan på så sätt bli självuppfyllande, eftersom det driver konsensustörstande ”gruppisar” till att radikaliseras.

Dyker man en aning djupare i Stenners mer än femton år gamla bok The Authoritarian Dynamic kan man läsa sig till att det till och med är så att ”alla tillgängliga belägg tyder på att exponering för olikhet, tal om olikhet och hyllande av olikhet […] är de säkraste sätten att irritera de intoleranta och att garantera att de i högre grad uttrycker sina anlag i påtagligt intoleranta attityder och beteenden.”

Vill man undvika intolerans, menar Stenner, är det därför paradoxalt nog bäst att i stället understryka det som förenar oss: ”Inget fyller de intoleranta med mer tolerans än ett överflöd av delade och förenande övertygelser, vanor, ritualer, institutioner och processer.” Det vill säga raka motsatsen till den offentlighet som ständigt har en lutning åt det som lite slarvigt brukar sammanfattas som ”identitetspolitik".

Så hur viktig är egentligen sammanhållningen? Kanske beror det på hur stor andel av befolkningen som är ”gruppisar”? Hur många det är som suktar efter likhet och harmoni?

En sociologisk tumregel är att mer djupgående värderingar förändras mycket långsamt. Det betyder inte att förändringar som spelar stor roll för många omöjligt kan ske fort. Ett bra exempel är acceptansen av homosexualitet i Sverige och allt vad den acceptansen fört med sig, till exempel samkönade äktenskap och adoptioner. På bara ett par decennier har det skett värderingsförändringar som inte verkar ytliga.

Svenskarna har också blivit mer världsvana. De har rest och mött globaliseringen i alla dess former, men inga värderingsmätningar tyder på att de för den skull slutat att vara svenskar.

Vi lever fortfarande i ett land som skyr konflikt och söker konsensus om tillfälle ges. Ett land där statsministern kan tala om att vi svenskar tar i hand när vi hälsar, eller att somalier inte ska klumpa ihop sig. Vi är inte amerikaner, eller de idealiserade, intellektuella nomader som författaren Lars Gustafsson gillade att fantisera om.

Sammanhållning är viktig för svenskar. Splittring är skrämmande. Och nu är vi där vi är.

En långvarig polarisering i invandringsfrågan mellan elit och medborgare ledde till sist till en sortering. Den gjorde de många invandringskritiska till en egen politisk kraft. Den affektiva polariseringen som följde på det har i det här valet lett till ytterligare sortering.

Det är alltså inte invandringen i sig som utmanar ”det svenska samhällets sammanhållning”, i alla fall inte genom att politiskt skilja män från kvinnor, stad från land och gammal från ung. Men invandringen och hanteringen av den är det som har givit sorteringen fart. Och som erfarenheterna från USA visar, riskerar sorteringen att bli självförstärkande, när meningsmotståndare förvandlas till fiender.

Känslan av splittring och polarisering, även om svenskarna faktiskt inte glidit isär åsiktsmässigt på ett anmärkningsvärt sätt, räcker långt för att driva trygghetstörstande svenskar vidare på den här vägen. I alla fall om man tror på Karen Stanners beskrivning av hur intolerans kan odlas fram. Och tar man del av Thomas Perssons och Sten Widmalms nedslående resultat om svensk intolerans och självcensur, verkar processen redan ha kommit en bra bit på väg.

Polariseringen i Sverige, ideologiskt och sakpolitiskt, må ännu vara ett hjärnspöke och en hägring. Men det finns ett problem och det går inte att definiera bort. Det räcker inte med att säga åt svenskarna att skärpa sig och inte vara så trygghetstörstande. Det hjälper inte att tala lugnande om allemansrätten och midsommar. Det fungerar inte att sluta prata om skjutningar, sprängningar och andra ”utmaningar”. Det skulle hjälpa om fler var en aning uppmärksamma på sin benägenhet att utmåla meningsmotståndare som mentalt rubbade och moraliskt förtappade. Men med det sagt har vi det folk vi har, och de förutsättningar vi skaffat oss.

Vi skulle behöva en avfart, innan det här går för långt. Den består antagligen av att lösa de problem vi faktiskt har skaffat oss, inte att sluta tala om dem. Att göra Sverige lite tråkigare igen.

Det är ingen slump att en blågul keps med texten ”Gör Sverige lagom igen” sålde bra under valrörelsen.

***

Läs även: Män röstar på Mars och kvinnor på Venus

Läs även: Jakten på vanligt folk