Det farliga partnerskapet mellan Ryssland och Kina

Den ryska krigsmaskinen skickar varje dygn 50 000 granater och missiler mot militära och civila mål i Ukraina. Invånarna i storstäder som Kiev och Odessa möts varje morgon av nya skrämmande svarta hål i bostadsområdenas husfasader. En ung ukrainare berättar på TV hur lägenheten fylldes med rök och dörren blockerades av nedfallen bråte. Han tog sig ut på balkongen och klättrade ner till första våningen där en familj med en bebis överlevt. 

”Vi band ihop lakan och firade ner barnet först”, sade han där han stod framför de utbombade husen. 

Moderna kryssningsmissiler kan avfyras hundra mil bort, långt inne på ryskt territorium. De mest avancerade flyger i överljudsfart och orienterar sig i terrängen med hjälp av förprogrammerade kartor och landskapsbilder. En flod, ett kyrktorn eller andra landmärken kan tillsammans med GPS-satelliternas signaler göra färden mycket exakt. Efter hundra mil träffar kryssningsroboten sitt mål med några meters marginal. Allt tack vare avancerad elektronik. 

Den brittiska organisationen Conflict Armament Research uppgav i maj i år att det ryska lagret av missiler började tunnas ut. Deras forskare kunde på plats i Ukraina konstatera att missiler som slagit ner i Kiev i mars var producerade så sent som under fjärde kvartalet förra året. Den ryska vapenindustrin går för högvarv. Trots bristen på komponenter och arbetskraft. 

Under kalla kriget byggde Sovjetunionen upp en av världens största krigsindustrier med nio miljoner anställda i över 1 500 olika anläggningar. Hemliga vapensmedjor fanns i många städer, stängda för utlänningar.  

”En sådan försvarsindustri är som ett eget minisamhälle med egna lägenheter, sjukhuskliniker, läkare, restauranger och kraftverk”, skriver den amerikanske försvarsexpterten John Pike. 

Med tiden blev dessa krigsstäder alltmer oekonomiska när uppemot 80 procent av budgeten gick åt till invånarnas sociala välfärd. ”Chefen var ofta mest sysselsatt med att inskaffa potatis och bröd till sina anställda”. Efter Sovjetunionens sammanbrott har antalet anställda i den ryska krigsindustrin sjunkit till två miljoner, ofta äldre arbetare som närmar sig pension. Rekryteringen av ung högutbildad arbetskraft har gått trögt eftersom lönerna är låga. Dessutom har en anställning inom försvarsindustrin gjort det svårt att få pass för att resa utomlands. 

Sex ryska vapenindustrier finns på listan över världens hundra största krigsmaterieltillverkare. Almaz-Antey var bland de tio största redan före Ukrainakriget. Den ryska vapentillverkningen använder i hög grad verktygsmaskiner och utrustning från väst som ofta är 30 år eller äldre. Hälften av de dataprogrammerade maskinerna (CNC) är importerade. Beroendet av reservdelar och komponenter från väst är stort, inte minst från Tyskland. 

Under det dryga år som gått sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina inleddes har den ryska krigsindustrin trots sanktioner ändå lyckats öka produktionen drastiskt. Elektronik, optisk utrustning, datorer samt fordon har alla ökat med över hundra procent, enligt Pavel Luzin vid Tuft University i Boston.  

En av president Vladimir Putins närmaste, Sergei Chemezov från försvarskonglomeratet Rostec, hävdade för ryska nyhetsbyrån RIA Novosti: ”Våra fiender sladdrar om att Ryssland börjar få slut på missiler, granater, et cetera – vilket är nonsens. Vi har ökat produktionen av ammunition på order från Försvarsministeriet många gånger om.” Han skröt med att Rostecs fabriker producerar dygnet runt. 

Och behoven växer snabbt. Sedan krigets inledning har Ryssland förlorat närmare tio tusen tyngre vapen av olika slag och 2 000 stridsvagnar. Vapenföretagen behöver mer arbetskraft och är dessutom i skriande behov av råvaror och komponenter. Kina som systematiskt kopierat västtillverkade maskiner, kan försörja Rysslands verkstäder med piratkopior. Handeln mellan länderna har ökat med 40 procent sedan invasionen och i praktiken har Kinas ekonomiska stöd fungerat som ett tyst partnerskap för den ryska aggressionen. Utan Kina skulle den ryska krigsmaskinen aldrig ha fungerat. 

När en lyxyacht som tillhörde ryska oligarker ankrade i Hongkong i oktober 2022 förklarade borgmästaren John Lee att båten inte skulle beslagtas eftersom staden inte har några förpliktelser att följa vad han kallade ”unipolära sanktioner”. Tvärtom har staden sedan Ukrainakrigets inledning välkomnat ryska oligarker.  

”Hongkong har blivit främsta alternativet sedan ryska bolag stängts ute från finansiella huvudstäder som New York och London”, konstaterar Brian Kot i en rapport för Carnegie Endowment for international Peace. I dagens Hongkong är följsamheten till Peking total, och det råder ingen tvekan om att enklaven nu tillhör den framväxande axeln Kina-Ryssland. 

”Färska rapporter identifierar Hongkong som en viktig knutpunkt i det illegala ryska nätverk som slussar västtillverkad mikroelektronik till företag allierade med den ryska militären”, skriver Brian Kot.  

Hongkong som länge köpt nära en fjärdedel av världens mikroelektronik, har sedan Ukrainakrigets inledning sålt integrerade kretsar för ett värde av 400 miljoner dollar till Ryssland. Endast Kina har sålt mer, under 2022 exporterade Folkrepubliken mikroelektronik till Ryssland för 500 miljoner dollar. 

I rapporten ”Enabling War Crimes” från NAKO och IPHR görs en detaljerad genomgång av den ryska markroboten Iskander och luftburna robotar som Kh-101 och Kh-102 och analyserna visar att västföretag som amerikanska Texas Instruments eller tyska Harting har försörjt de ryska robotarna med utrustning. Harting har sedan februari 2022 gjort 2 851 exportsändningar till Ryssland. 

Nick Connely från tv-kanalen Deusche Welle rapporterade den 14 juni i år om missilattacker mot Odessa. När den ukrainska armén undersökte missilerna konstaterades att de innehöll 40 komponenter som ryssarna importerat. När den kinesiska envoyen Li Hui besökte Kiev för fredssamtal i maj, tog ukrainarna upp det stora antalet kinesiska elektroniska komponenter som på senare tid hittats i ryska vapen.  

"Ukrainas militär har kommit fram till att minst 15 procent av den elektronik som finns i ryska vapen - inklusive kryssningsmissiler, helikoptrar och iranskt levererade drönare - är från Kina och Hongkong," skriver Jay Solomon i Semafor. 

Kina har hittills undvikit att öppet exportera ”dödliga” vapen till Ryssland och balanserar mellan att å ena sidan upprätthålla förbindelserna med väst, och å andra sidan stödja sin ryska partner. Lösningen har varit vad som kallats “rysk neutralitet” kombinerad med en kreativ policy för vapenöverföringar. "Ett av de enklaste alternativen skulle vara att arbeta med länder som är mindre mottagliga för västvärldens påtryckningar, nämligen de som redan är under sanktioner, som Iran och Myanmar," skriver AB Abrahams i The Diplomat. "Iran, till exempel, skulle vara mycket mer benägna att leverera sina hundratals rysktillverkade T-72 stridsvagnar om de snabbt ersätts av mer moderna kinesiska VT-4- eller Type-96 stridsvagnar." 

Fram växer alltså en allians mellan världens skurkstater som på ett raffinerat sätt försörjer den ryska krigsmaskinen. Kina kan genom sin ekonomiska styrka hålla i taktpinnen. Dessutom försörjer Kina den ryska ekonomin med resurser i allmänhet.  

”Mångfalden i kinesisk industri ger Ryssland tillgång till ett brett utbud av produkter som västländer annars dominerat, från avancerade halvledare och elektronik till elbilar och 5G-infrastruktur. Sådan handel har varit mycket mer värdefull för Rysslands strategiska position än vad vapentransporter skulle kunna vara”, konstaterar Abrahams. 

Kina kan också hålla sina militära leveranser hemliga till exempel under de många gemensamma militärövningar som hålls. Artillerigranater är svåra att spåra på slagfältet men det är inte uteslutet att Kina levererar 122 mm och 155 mm ammunition. Kina kan också försörja den ryska armén med utrustning som läggs i beredskapslager, men som frigör inhemsk utrustning för användning vid fronten. "Ryssland rapporteras ha bevarat mycket av sina arsenaler för att undvika att bli försvarslöst i händelse av ett potentiellt bredare krig med Nato." 

Att Kina och Ryssland diskuterar militära frågor framgick också från mötet mellan Vladimir Putin och Xi Jinping i Moskva i mars. Av fotografier från mötet framgår att hälften av ryssarnas team bestod av personer ansvariga för den ryska vapenproduktionen, bland annat Dmitry Shugaev som är chef för militär-tekniskt samarbete och Yury Borisov som tidigare varit ansvarig för den ryska vapenindustrin och nu är chef för den ryska rymdmyndigheten. ”Målsättningen för dessa Putinmedarbetare var uppenbar, att stärka försvarssamarbetet med Kina”, skriver Alexander Gauev i Foreign Affairs. 

När mötet avslutats förklarade Xi Jinping inför rullande tv-kameror: ”En förändring som inte hänt på 100 år är på gång, och vi driver på detta tillsammans”. Vladimir Putin instämde och klappade sin ”kära vän” på axeln. Under de arton månader som kriget i Ukraina har pågått har partnerskapet mellan Ryssland och Kina fördjupats. Kinas försök att framställa sig som ”neutral” part i kriget framstår alltmer som ett dubbelspel.

Den 4 februari 2022, tre veckor före anfallet, ingick Kina och Ryssland ett partnerskap ”utan gränser”. Den ryska invasionen blev inte alls så enkel och snabb som Vladimir Putin hoppats, men stödet från det kinesiska kommunistpartiet har aldrig sviktat.  

– Det strategiska partnerskap som Kina och Ryssland nu har saknar motstycke, säger Alicja Bachulska på telefon från Warszawa. Hon är senioranalytiker vid den europeiska tankesmedjan European Council on Foreign Relations, ECFR.  

– Deras relationer är förmodligen som bäst i dag, trots att Ryssland snabbt blir en junior partner. Limmet som binder dem samman är definitivt den gemensamma kampen mot den USA-ledda internationella ordningen. Och det är något som är väldigt, väldigt starkt eftersom både Ryssland och Kina inte har någon alternativ partner för att genomföra denna förändring. 

"Under det senaste året har Kina gjort det bästa av Rysslands krig mot Ukraina och framstår som en av konfliktens få vinnare" skriver Liana Fix och Michael Kimmage i Foreign Affairs.  

"Moskvas beroende av Kina har varit lukrativt och användbart för Peking – och detta ekonomiska beroende kommer sannolikt att fortsätta och fördjupas." 

Samtidigt har västvärldens sanktioner mot Ryssland fått de ryska konsumenterna att i stället välja kinesiska varor. I februari var exempelvis 38 procent av bilköpen kinesiska märken, mot nio procent ett år tidigare (Geely, huvudägare till Volvo Cars, har mer än fördubblat sin försäljning till Ryssland). Kinesiska kylskåp från Haier har blivit mest populärt medan 40 procent av laptops och 70 procent av byggvaror kommer från Kina. Tidigare föredrog ryska konsumenter ofta europeiska märken. 

För Kina är importen av råvaror, fossil energi och livsmedel viktigast. Genom kriget har Kina kunnat få denna avgörande försörjning betydligt billigare. Den kinesiska och ryska ekonomin kompletterar varandra väl. 

Förutom dessa ekonomiska fördelar utgör dock kriget i Ukraina framför allt en viktig del i de strategiska mål som Xi Jinping har satt upp och något av en generalrepetition inför de offensiva planer som Peking har för att ta över Taiwan med militärmakt och bli den dominerande makten i Sydostasien. 

När Taiwans vicepresident och DPPs presidentkandidat i nästa års presidentval, Lai Ching-te, denna vecka mellanlandar i USA på väg till Sydamerika väntas Peking eskalera de militära provokationerna mot Taiwan. Kinesiskt stridsflyg som kränker Taiwans luftförsvarszon har blivit regel vid varje statsbesök. Nästa upptrappning befaras komma i Sydkinesiska havet där Taiwan har två obebodda men strategiskt viktiga öar, Pratas och Itu Aba. En kinesisk ockupation eller blockad av dessa öar skulle effektivt testa USA:s vilja att försvara Taiwan.  

Xi Jinping har också nu under sommaren rensat ut militärer som visat tveksamhet mot en invasion av Taiwan och Xis lärdom av Ukrainakriget sägs vara att inte vänta utan agera så snart som möjligt, innan USA fått tid att träna upp en armé i Taiwan, så som man gjorde i Ukraina efter invasionen av Krim 2014. 

Alicja Bachulska publicerade nyligen en ”policy brief” där hon och en kollega gjort ett trettiotal intervjuer med kinesiska intellektuella om relationen till Ryssland.  

”Nästan alla intervjuade kommenterade Rysslands dåliga militära prestation, några med påtagligt hån. Ganska många verkade tycka att Ryssland inte längre förtjänade stormaktsstatus.”  

Trots detta tror många kinesiska forskare att "Moskva borde kunna upprätthålla ett utdraget krig, särskilt med tanke på att de också tror att krigströttheten snart kan börja växa i Europa och USA." 

Eftersom USA är Kinas främsta rival anser man att det avgörande nu är att Amerika inte besegrar och förödmjukar Ryssland. ”En framstående forskare hävdade att Xis och Putins politiska öden är sammanflätade. Som ledare för de två största auktoritära staterna i världen, som båda visar revisionistiska ambitioner, är deras gemensamma mål att omforma den USA-ledda internationella ordningen så att den blir säkrare för autokratier och deras regimers överlevnad.” 

Kina måste förhindra att Vladimir Putin störtas. Vilket åskådliggjordes under Wagnergruppens myteri i juni. Peking var snabbt ute och gav Putin sitt stöd. "Bekymmer för ett militärt nederlag som leder till regimskifte i Moskva verkar prägla många forskares tänkande", skriver Bachulska. "Sådan oro motiverar sannolikt också den kinesiska regeringens trogna stöd av Putinregimen." 

Skulle ett nytt västvänligt styre ta över i Kreml kullkastas Xi Jinpings planer på erövringar söderut. Gränsen mellan Ryssland och Kina är 400 mil och har tidigare varit strängt bevakad med omfattande militära styrkor. Att återuppta den övervakningen skulle kräva stora militära resurser. 

Ett utdraget utmattningskrig är på många sätt den mest gynnsamma utvecklingen för Kina. NATO och USA tvingas koncentrera stora resurser till Europa, Kinas spelrum för att agera mot Taiwan ökar. Samtidigt försvagas västvärldens ställning i världen. Brist på energi och livsmedel till följd av omfattande sanktioner slår hårt mot det globala syd. Senast det avbrutna spannmålsavtalet som riskerar stigande livsmedelspriser. Kina har med framgång understött den fattiga världens uttalade farhågor att den avlägsna konflikten drabbar dem extra hårt. Solidariteten med Ukraina och dess rätt till självständighet ”kommer att blandas bort med bredare farhågor om västerländsk dubbelmoral, vilket kan ge Kinas tredje position ett visst politiskt utrymme”, skriver sydafrikanen Cobus van Staden i the China Project.  

Genom Belt and Road Initiative, BRI, har Kina under Xi Jinpings tio år vid makten gjort stora ekonomiska åtaganden i Asien, Afrika och Latinamerika. Hundratals miljarder dollar har lånats ut för att bygga infrastruktur som vägar, broar och järnvägar. Lånen har givits i konkurrens med IMF och Världsbanken, men villkoren har oftast varit hemliga. Många länder i tredje världen utnyttjade dessa möjligheter med resultatet att de nu är kraftigt överbelånade. Och därmed än mer beroende av Kina som givit nödkrediter på ytterligare 230 miljarder dollar för att rulla skulderna framåt och undvika förödmjukande betalningsinställelser. Genom BRI har Kina visat sina koloniala ambitioner. Mat och råvaror från Afrika och Latinamerika transporteras till Kina, kinesiska varor säljs billigt i utvecklingsländerna. Medan den kinesiska exporten stagnerar till Europa och USA växer den till Afrika, Sydostasien och Ryssland. ”Kinas militära upprustning visar att ambitionerna sträcker sig längre än till Taiwan”, skriver Elbridge Colby i Nikkei Asia. 

De militära styrkor Peking bygger upp är konstruerade för operationer långt bortom Kinas närområde. Amerikanska regeringen har en lång lista på länder där Kina planerar militärbaser; Kambodja, Myanmar och Thailand i Sydostasien, Förenade Arabemiraten, Pakistan. Kenya, Sri Lanka, Seychellerna och Tanzania i Indiska Oceanen och även Ekvatorialguinea och Angola på Afrikas västkust. 

Mao Zedongs antikoloniala och revolutionära paroller har i dag ersatts med slagord om en ”multipolär” världsordning. 

“Om kriget (i Ukraina) skulle dra ut på tiden och fortsätta att bidra till inflation och livsmedelsosäkerhet runt om i världen, kan Kina framställa konflikten som ett bevis på bristerna i den redan existerande USA-ledda internationella ordningen. Trettio år av amerikansk hegemoni har lett oss till denna återvändsgränd, skulle Kina kunna hävda, samtidigt som de ser sig som en ansvarsfull intressent i sin egen alternativa internationella ordning. Kina har inget emot att kriget fortsätter i den mån det håller USA:s uppmärksamhet och resurser fästa vid Europa, långt borta från Indo-Stillahavsområdet”, skriver Liana Fix och Michael Kimmage. 

Rysslands invasion av Ukraina gynnar med andra ord Kinas strategiska intressen. Därför understödjer de kinesiska kommunisterna Ryssland som går i spetsen för deras gemensamma strategi. Ukraina har blivit det blodiga slagfältet för en ny världsordning.

Hemlighetsmakeriet var stort när Vita huset i januari i år gjorde en överenskommelse med Nederländerna och Japan om exportkontroll av maskiner för halvledartillverkning. Uppgörelsen innebär att vare sig ASML, Nikon eller Tokyo Electron Ltd kommer att sälja den utrustning som behövs för att tillverka avancerade mikrochips till Kina.  

Uppgörelsen var sensationell eftersom den innebar att ett enskilt EU-land på egen hand införde exportkontroll på produkter som kan användas vid vapentillverkning. 

För att hindra den militära upprustningen i Kina och försvaga den ryska krigsmaskinen har västvärlden vidtagit en rad mer eller mindre desperata åtgärder. Sanktioner, exportkontroller och så kallad ”screening” av såväl utgående som inkommande investeringar är medel som man hoppas ska minska den militära uppladdningen. USA har gått i spetsen och på sanktionslistan finns nu över tusen kinesiska och ryska bolag som blockeras från handel med väst. Sanktioner kan även riktas mot privatpersoner eller hela stater. De amerikanska sanktionerna är ”extraterritoriella” vilket innebär att även icke-amerikanska bolag måste följa sanktionerna – i annat fall riskerar de stängas ute från affärer i USA och tillgång till det internationella dollarbaserade handelssystemet. 

I början av maj 2023 läckte det ut i Financial Times att EU-kommissionen i sitt förslag till det elfte sanktionspaketet mot Ryssland även satt upp åtta kinesiska företag som ägnat sig åt handel av viktiga elektroniska komponenter till den ryska krigsindustrin. Ett bolag – King Pai – förser Ryssland med mikroelektronik som används i styrsystemen till kryssningsrobotar. Bolagen i Hongkong och Fastlandskina är den avgörande länken för att den ryska krigsindustrin ska få fortsatt försörjning av nödvändiga komponenter (ofta tillverkade i väst, även i Europa).  

För att få sanktionspaketet godkänt krävdes som alltid enhällighet bland EUs 27 medlemsländer. Förhandlingar pågick i månader och visade den stora oenighet som råder inom EU när det gäller Kina. Trots att såväl genomgångar av tulldokument som undersökningar på det ukrainska slagfältet visar att Ryssland fortfarande förnyar sina missiler med hjälp av utländska – inte minst kinesiska – komponenter protesterade flera EU-länder mot att sätta upp kinesiska företag på sanktionslistan. Till slut kunde South China Morning Post rapportera att EU-kommissionen gjort upp med kinesiska diplomater i Bryssel och kommit överens om att stryka fem av bolagen från listan (de som stod kvar var enbart ryska Hongkongbolag).  

"Den kinesiska sidan lovade arbeta för att dessa företag slutar sälja högteknologiska varor tillverkade i Europa som strömmar till den ryska krigsmaskinen", skrev Finbar Bermingham. 

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen anses företräda en mer hårdför linje mot Kina, medan europeiska rådets ordförande Charles Michel vill vara tuff mot USA (de två lär vara som hund och katt).  

"Vi har nu ett stort problem där Europeiska kommissionen lyssnar på USA medan Europeiska rådets ordförande lyssnar på Kina", beklagade en anonym EU-politiker för Politico. 

Under hela våren 2023 har Europas förhållande till Kina varit elefanten i rummet på olika toppmöten och konferenser inom EU. Frågan är så känslig att förhållandet till Kina oftast inte tas upp som en formell punkt på dagordningen utan diskuteras informellt.  

"Om EU-ledare tillbringar timmar med att traggla om dessa texter vid Europeiska rådet, skulle det visa oenighet om Kina", förklarade en diplomat.  

Ursula von der Leyen kläckte i början av året den förlösande frasen ”de-risking” som nu blivit ledordet i förhållandet till Kina. Även USA:s utrikesminister Antony Blinken anslog en försonlig ton på toppmötet i Luleå i maj mellan USA och EU och sade att han föredrar ”de-risking” före ”de-coupling” när det gäller Kina. Men tävlan om de politiskt mest korrekta fraserna kan knappast dölja den ambivalens som råder i Europa i förhållandet till Kina, och därmed även till Kinas roll i det pågående aggressionskriget i Ukraina. 

Dokumenten som ska staka ut EUs Kinapolitik är vaga, ”redan tråkiga” innan utkasten vattnas ur ytterligare – ”bara för att se till att de inte retar upp Kina”, skriver Politico.  

Von der Leyen presenterade EU-kommissions ”Economic Security Strategy” den 20 juni, medan EUs regeringschefer gjorde ett uttalande på Europeiska rådets möte den 30 juni som sedan följdes av Tysklands nya Kinastrategi den 13 juli och som enligt SvD tog inte mindre än 83 veckor att få fram. Kina är en ”strategisk partner, konkurrent och – systemrival” på samma gång. Uppenbarligen vill man både äta kakan och ha den kvar. En självkritisk granskning av hur det kan komma sig att Europa i dag är lika beroende av Kina som vi varit av Ryssland saknas dock. Alla företag som flyttade sin tillverkning till Kina – gjorde de rätt? Alla regeringsdelegationer som vallfärdat till Peking och bugat för kommunistpartiets dignitärer – har det urholkat Europas möjligheter till självständighet och demokrati? 

Jürgen Matthes från det tyska näringslivsintitutet IW tror ändå att vi ser ”början på slutet på naiviteten”. Nu är parollen ”de-risking”, men som många kommentatorer påpekat finns knappast någon konkret handlingsplan för hur beroendet av Kina ska minskas. Det tyska förslaget tycks gå ut på att företagen själva ska göra analysen av ”de-risking”, och även om medelstora familljeägda företag nu ser komplikationer med affärer i Kina, fortsätter storföretag som BASF och Volkswagen att satsa. ”Volkswagen Group fortsätter investera i Kina”, sade Kinachefen Ralf Brandstätter till New York Times. ”Kina är en dynamisk tillväxtmarknad och pådrivare av teknologiutvecklingen.”  

De företag som satsat miljarder i Kina sitter fast i rävsaxen. Att de plötsligt på egen hand ska göra sig oberoende av landet med dess enorma marknad och gynnsamma produktionsvillkor är knappast troligt. Tysklands Kinastrategi saknar dock ett konkret koncept för hur den akut nödvändiga frikopplingen från Kina ska gå till, konstaterar Matthes och fortsätter:  

”Riktigt kritiska beroenden måste tydligt identifieras. På grundval av detta bör den [tyska] regeringen inrätta regelbunden övervakning för att avgöra om riskminskningen fortskrider. Än så länge är så inte fallet." 

Sveriges statsminister Ulf Kristersson har även han använt ordet ”de-risking” i några Kinaföredrag under våren. Men när det gäller konkreta åtgärder för att identifiera riskerna i Sverige och införa konkreta åtgärder ligger Sverige långt efter även Tyskland.  

I Sverige är förhoppningarna stora att Ukraina ska segra över Ryssland och att NATO är den militärallians som kommer att skydda oss från framtida krigsrisker. Det förekommer knappast någon diskussion alls om krigets kopplingar till den rysk-kinesiska vänskapspakten och dess strategiska mål att ändra den rådande världsordningen. En naiv tro att Kina ska stoppa Ryssland och därefter återvända till sin tidigare så vänskapliga relation med väst, tycks råda. När Kina för någon vecka sedan deltog i de internationella fredssamtalen om Ukraina i Saudiarabien tolkades det ivrigt som ett tecken på en ny kinesisk hållning. Vilket snabbat avvisades av statskontrollerade Global Times som ”nonsens”. Kina framförde även i Jeddah sitt tolvpunktsprogram för fred där man förespråkar omedelbar vapenvila utan något tillbakadragande av ryska trupper från ockuperad mark. Samtidigt fortsätter den kinesiska försörjningen av den ryska krigsmaskinen som förut. 

”Efter krisen i Ukraina har den USA-ledda västvärlden försökt tvinga Kina att utöva påtryckningar på Ryssland. Detta tvång har dock misslyckats, vilket återspeglar framsteg i nivån av ömsesidigt förtroende mellan de två sidorna Ryssland och Kina”, skrev Global Times samma dag som Vladimir Putin tillkännagav att han snart ska åka till Peking för överläggningar med Xi Jinping. Besöket ”visar det växande samförståndet trots västs försök att så split mellan de två sidorna”, skrev tidningen och citerade att ”Kreml ansåg att det nu är en bra tid för att åstadkomma hög dynamik i utvecklingen av relationerna mellan Ryssland och Kina.” 

Förra gången Putin besökte Xi Jinping i Peking fick han grönt ljus för sitt anfallskrig mot Ukraina, bara han inväntade avslutningen på vinter-OS i Peking. När han nu reser till Peking igen – är det då för att få stöd för den eskalering av kriget som han (och framför allt hans militärer) anser behövs för kunna utropa sig till segrare?  

Kanske är det dags att ta av skygglapparna och börja se hoten vi står inför i vitögat – även när det gäller Kina. 

***

Läs även: Covidpolitiken – censur som aldrig fick ifrågasättas

Läs även: Så lyckades Kina lura en hel värld med sin covidpropaganda