Det nya Sverige – en exposé över invandringspolitiken

Detta är första delen av tre i Erik Hörstadius artikelserie om den svenska invandringspolitiken. Läs den andra delen här.

Titta på denna artikels toppbild. Den är från den 6 september 2021. Ett femtiotal vuxna män från två rivaliserande invandrarfamiljer – somliga beväpnade med tillhyggen – brakar samman i ett stort slagsmål utanför sjukhuset i Lund. En måndag. Mitt på blanka förmiddagen. Begrunda sedan det faktum att Sverige ligger i överlägsen Europatopp beträffande gängmord per capita. Och läs tyska tidningen Bild, som efter mordet på rapparen Einár beskrev Sverige som "Europas farligaste land". Kunde den här utvecklingen ha förutspåtts?

Nej. Den har kommit som en fullständig överraskning. Det har vi statsministerord på: "Vi såg det inte komma", sa Stefan Löfven i SVT:s Agenda i november 2019, apropå det eskalerande våldet. Men vilka var "vi" som inte såg det komma? Pronomenet kräver precisering. Många av oss nya och gamla svenskar har insett länge att invandringspolitiken bäddade för allt mer svårlösta problem, med uppenbara risker för förlorad samhällskontroll, förlorade generationer, förlorad tillit.

Det stadigt växande Sverigedemokraterna gav signal, förstås. Men också väljarna i stort. Sedan man började mäta inställningen till invandringen kontinuerligt för drygt trettio år sedan har väljarna efterlyst en minskning. Plus att forskare, medier, blåljuspersonal, socialtjänst, lärare med flera under alla år erbjudit ögonöppnande statistik, reportage, rapporter, vittnesbörd et cetera, som borde ha trängt ända in i Regeringskansliet. Faktum är att – som vi ska se – den som utan ideologiska skygglappar har betraktat och rört sig i invandrarlandet Sverige, har kunnat bada i larmsignaler, konsekvensanalyser och braskande målkonflikter.

Kanske borde också denna sifferserie ha stämt statsministern till eftertanke?

Den visar snittsiffran över årligen beviljade uppehållstillstånd under respektive decennium.

Under 2010-talet spädde alltså invandringen på Sveriges befolkning lika mycket under två månader som den gjorde under ett helår på åttiotalet. Trots att det finns färre "enkla jobb" och större bostadsbrist nu. Det är en sifferserie som fullständigt skriker: Vi ser det komma! Fast det förutsätter såklart att man inte blundar hårt med båda ögonen. Det som nu följer är berättelsen om den svenska invandringens moderna historia – liksom hur den diskuterats.

Mitt eget födelseår, 1964, brukar lyftas fram som året då man började prata om att Sverige hade blivit ett invandrarland. Vid andra världskrigets början, ett kvarts sekel tidigare, var mindre än en procent av befolkningen född utrikes, och bara en promille utanför Europa.

Men Festung Schweden luckrades upp. Under kriget kom norrmän, danskar, balter och finska krigsbarn över gränsen i allt stridare ström. Vid freden hade 200 000 tagits emot. Efter kriget återgick flyktinginvandringen till att bli en marginalföreteelse.

Däremot inleddes en era av storskalig arbetskraftsinvandring, nära på fri. Förvisso krävdes tillstånd. Dessa prövades mot arbetsmarknadens behov och var i regel tidsbegränsade. Men svaret blev nästan alltid ja, på grund av arbetskraftsbrist under den industriella expansionen. Till en början organiserade Statens arbetskraftskommission rekryteringen. Sydlänningarnas tänder och eventuella plattfothet synades: Du verkar frisk – välkommen att börja vid bandet på måndag!

Den första vågen – österrikiska, ungerska och italienska arbetare och hantverkare – följdes snart av turkar, greker, jugoslaver. Parat med en stor nordisk arbetskraftsinvandring från främst Finland blev "volymerna" snabbt flera tiotusentals årligen. Det saknades inte spänningar mellan LO och SAF. Facket oroade sig över låglönekonkurrens. Men på det stora hela svaldes arbetskraftsimporten av rekordårens exportindustri.

Vi hade alltså en invandringspolitik. Men i princip ingen invandrarpolitik. (Eller integrationspolitik, som det kom att heta på nittiotalet.)

Åter till 1964 med en ny toppnotering: 40 000 invandrare. Tiden var mogen att börja diskutera konsekvenserna för samhället – och för invandrarna själva. David Schwarz, svensk-polsk samhällsdebattör, socialdemokrat och Förintelseöverlevare, publicerade en artikel i Dagens Nyheter. Rubriken löd "Utlänningsproblemet i Sverige" och den ledde till en omfattande debatt.

Schwarz med flera började skissa på en annan politik än den rådande – men egentligen inte särskilt noga formulerade – assimilationspolitiken. Mot iakttagen rotlöshet hos invandrarna samt social exkludering från blyga och isolationistiska majoritetssvenskar, krafter som Schwarz menade kunde bringa samhället i sönderfall. Därför restes krav på att Sverige skulle bli ett "flerkulturellt" samhälle.

Förslagen haglade: Särskilda avdelningar i vården för invandrare utifrån etnicitet. Offentligt stöd till minoritets- och invandrarföreningar. Hemspråksundervisning. Schwarz formulerade det snärtigt: "Rätten att vara lika innebär först och främst rätten att vara olika!"

Motröster fanns förvisso. Kulturdebattören Michael Wächter menade att assimilation bör vara "den självklara och eftersträvansvärda lösningen. Vi måste göra samhället så öppet och vänligt att den enskilde vågar lämna ursprungsgruppen utan rädsla". Riksdagsmannen Hilding Johansson (S) kom med ett inlägg 1967: "För att undvika onödiga motsättningar [...] behöver de som invandrar anpassa sig socialt och kulturellt till svenska förhållanden. Man bör undvika språkliga och kulturella isolat." Utrikesminister Torsten Nilsson, även han socialdemokrat, var mer lakonisk: "De får bli svenskar eller åka vidare." Men assimileringstanken försvann, först inom borgerligheten, sedan också inom socialdemokratin.

Med sjuttiotalet kom industrikriserna. Arbetskraftsdörren drogs igen med en smäll, delvis efter fackliga krav. Lägg märke till att de egna behoven styrde politiken. Inte invandrarnas. Sweden first. Parallellt hade den av Schwarz initierade debatten satt i gång ett lagstiftnings- och utredningsmaskineri. 1969 grundades till exempel Statens invandrarverk. Och det började utgå offentligt stöd till invandrarföreningar. Den parlamentariska Invandrarutredningen lämnade 1974 in sitt slutbetänkande Invandrarna och minoriteterna. Där hette det: "Minoritetspolitiken bör syfta till att ge medlemmar av språkliga minoritetsgrupper möjlighet att inom ramen för en intressegemenskap som omfattar hela det svenska samhället upprätthålla och skapa respekt för egen språklig och kulturell identitet."

En ny relation mellan invandrare och svenskar skulle skapas. Olika etniska grupper i Sverige skulle ömsesidigt påverka varandra, det handlade inte om den ena gruppens kulturella kapitulation inför den andra. En travestering av franska revolutionens paroller klädde politiken språkligt: "Jämlikhet, valfrihet och samverkan."  Den nya linjen var tydlig. Assimilering nej, mångkultur ja.

År 1975 antogs den så kallade mångkulturpropositionen: "Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten." Kommunal rösträtt för icke-medborgare infördes.

En märklig omständighet är att detta centrala ideologiska skifte av politiken kom att diskuteras ganska lite politiskt, utanför kultursidorna. Invandrarutredningen hade inte givits specifika direktiv i riktningen mångkultur, fokus i den var "anpassningsproblem". Men lite hårt formulerat kan utredningen sägas ha kidnappats av aktivistiska tjänstemän med ideologisk hemvist i 68-vänstern.

Värt att notera är David Schwarz intervjuer med partiledarna från valrörelsen året efter. Där talar de sig varma för antidiskriminering, stöttning av invandrarföreningar, hemspråksundervisning. Medan dagens frågor – segregation, rasism, utanförskap, religiös extremism, våld – lyste med sin frånvaro. I partiernas inre – enkannerligen Socialdemokraternas – kunde konvulsioner fortfarande noteras. När 1 500 assyrier från Turkiet fick uppehållstillstånd 1975, varnade statsminister Olof Palme sin invandrarminister Anna-Greta Leijon: "Du kan dra olycka över oss om för många kommer hit" skrev hon senare i boken Alla rosor ska inte tuktas.

Inte heller folket var självklart med på noterna. Den första stora mätningen av svenskarnas attityder till invandrare hade presenterats 1974. Missnöjet var stort. Rapportförfattaren Arne Trankell talade om svenskarnas "vidskepelse och okunnighet".

I en intervju med Olof Palme tre år senare frågade David Schwarz hur man motverkar att utvecklingen leder till ett svenskt Ku Klux Klan. "För det första måste vi ha en reglerad invandring, det har jag alltid varit anhängare av", svarade Palme. "Alltså att vi på ett rimligt sätt, kvantitativt, kan bemästra problemet. För det andra att vi för en konsekvent jämlikhetspolitik. Om någon av dessa två förutsättningar brister, riskerar vi att få svåra problem."

Efter några år med nettoutvandring på sjuttiotalet kom flyktinginvandringen i gång i allt större skala. Men det vållade inga partistrider att tala om när till en början chilenare, iranier och båtflyktingar från Vietnam flydde politiskt förtryck. Och en rapport från 1981 visades på klart högre acceptans för invandring jämfört med Trankells undersökning sju år tidigare.

Men somliga tittade runt hörn. Den oförtröttlige Schwarz noterade att invandrarna var på väg att bli majoritet på vissa håll: "För de svenskar som bor i sådana områden förändras gradvis deras vardag och yttre miljö, förändringar som ofta uppfattas som hot. En del av dem börjar rentav känns sig som främlingar i sitt eget land" skrev han i Invandrare och minoriteter 1980.

Även i media uppstod gnissel när invandrarverkligheten skulle beskrivas. Journalisten Erik Fichtelius berättar i boken Äkta nyheter: journalistik i demokratins tjänst (2021) om Ekot-reportern Anders Thunberg som i början av åttiotalet kunde visa att de assyrier som i medierapporteringen beskrivits som svårt förföljda, i själva verket "flydde" av ekonomiska skäl. "Det hade börjat talas om landet i norr som flödade av mjölk och honung. Ekonomiska migranter eller flyktingar? Thunberg erbjöd komplexitet i verklighetsbeskrivningen, det skulle han ej gjort ...", skriver Fichtelius.

Svenska kristna blev jättearga. Och filosofiprofessorn Harald Ofstad, moralisk auktoritet, skrädde inte orden: »Det senaste exemplet på ovilja och svartmålning av de asylsökande assyrierna är en rad program som Ekoredaktionen är ansvarig för. Här får vi veta att assyrierna ljuger och bedrar svenska myndigheter. De utnyttjar svenskarnas humanitet och naivitet. [ … ] Detta är hets mot folkgrupp. Vi har alla fördomar. Men några av oss är något mer medvetna om att vi har dem och gör något mer för att bekämpa dem än denne naive eller ondsinte reporter.«

Att notera är också en förskjutning i praxis vid den här tiden avseende vad det innebar att vara flykting.  Minderåriga, krigsvägrare och de som fruktade för tortyr fick uppehållstillstånd allt lättare. Det är också här någonstans som den svenska självbilden (och omvärldsbilden?) börjar vetta åt hållet »den humanitära stormakten.« Inte minst genom en unikt generös anhöriginvandring.

Spänningarna i frågan, i grunden små, gav sig ändå till känna ibland. När ett utredningsförslag behandlades av riksdagen 1984 ville Moderaterna förändra i restriktiv riktning genom att stryka »flyktingliknande skäl«. Men S-regeringen fick igenom de nya riktlinjerna tämligen intakta. Remissvaren är intressanta. LO betonade att invandringen inte fick försvåra integration eller inkräkta på välfärden. Amnesty, Svenska kyrkan och Svenska flyktingrådet framhöll å andra sidan att välfärdsstatens mottagningskapacitet inte fick påverka asylpolitiken. Volymfrågan var alltså redan då anatema för somliga. Och under åttiotalets andra halva började det mullra på sina håll.

Den centerpartistiske grisbonden Sven-Olle Olsson i Sjöbo tog initiativ till en kommunal folkomröstning om flyktingmottagandet: »Skrämmer det er ändå inte lite granna att de här människorna kommer från vilt främmande kulturer, med främmande religion, främmande tänkesätt, främmande handlingsmönster?«, undrade han. Två tredjedelar av kommunens invånare, 64 procent, höll med och röstade nej till flyktingmottagande 1988.

Året efter tätnade dramatiken när östblocket föll samman och bland annat tusentals turkbulgarer sökte sig norrut i Europa. Socialdemokraternas verkställande utskott höll bekymrat möte. »Om vi inte vidtar några åtgärder, utan bara låter detta löpa, kommer det att slå tillbaka mot de flyktingar som redan är här«, sa statsminister Ingvar Carlsson enligt protokollen. »Detta kan vi inte utåt diskutera. Men vi borde ha en grupp som började fundera i yttersta diskretion över vad vi gör om något sådant skulle inträffa. [...] Lars-Eric Lövdén sa till mig häromdagen, att händer inget snabbt, blir detta en krutdurk. Stig Malm har refererat situationen på arbetsplatserna. Och kommunerna klarar inte att ta emot fler.«

Vid det så kallade Luciabeslutet 13 december 1989, som innebar ett stopp för turkbulgarerna, menade invandrarminister Maj-Lis Lööw att Sverige »nått gränsen för vad vi klarar av«. I fortsättningen skulle bara konventionsflyktingar samt de med så kallade »särskilt starka skyddsbehov«, få asyl. Krigsvägran och »flyktingliknande skäl« skulle inte längre godtas. Beslutet kom senare att rivas upp av regeringen Bildt, främst efter påtryckningar från Folkpartiet.

Detta är första delen av tre i journalisten Erik Hörstadius artikelserie om den svenska invandringspolitikens historia. I nästa del tar han oss igenom nittiotalet – årtiondet då invandringsdebatten tog fart i de bredare lagren. Då Expressens chefredaktör tvingas avgå efter löpsedeln "KÖR UT DEM" och Ny Demokrati kommer in i riksdagen.
(Hela artikelserien finns i senaste pappersutgåvan av Fokus).

* * *

Förstå vad som händer, innan det händer – här köper du din prenumeration på Fokus