Det stora skogsrånet

År 2017 trädde en EU-förordning i kraft som specificerar hur mycket koldioxid varje medlemsland måste lagra i så kallade kolsänkor i skog och mark. Nyligen höjdes målet för hela EU med 15 procent till 310 miljoner ton koldioxid år 2030. I detta åtagande har Sverige unionens största beting. Inte minst den svenska skogsindustrin menar att Sverige tvingas göra en oproportionerligt stor del av jobbet och att vi borde kompenseras för att andra länder kan använda svenskt koldioxidupptag för att slippa genomföra åtgärder själva. Branschen har därför protesterat mot förordningen som kallas Land Use, Land Use Change and Forestry (LULUCF) och fört fram argumentet att mer skogsbruk och en växande skog med en större koldioxidinlagring i olika träprodukter, bidrar till ett ersätta fossilt material, vilket ger större klimatnytta. 

Men det svenska skogsbruket har inte mycket att säga till om i Bryssel, enligt Jessica Polfjärd, EU-parlamentariker för Moderaterna.  

– Skogen är en svensk kompetens men EU har fått större makt genom att sortera in den under klimat- och miljölagstiftningen som är unionens angelägenhet. Det har lett till att vårt självbestämmande satts ur spel de senaste åren, säger Polfjärd. 

Samtidigt konstaterar Mia Crawford, ansvarig för EU och internationella frågor på LRF Skogsägarna, att det är svårt att få en överblick över hur alla EU:s direktiv och förordningar påverkar den svenska skogen. De är många gånger svåra att tolka, går in i varandra och revideras med jämna mellanrum. 

– Det har presenterats väldigt många lagförslag inom klimatområdet, förnybar energi och för den biologiska mångfalden. Det har också varit ett större mått av detaljstyrning med den här kommissionen. 

Därför har det blivit svårare att göra en samlad analys över hur alla olika förordningar och EU-direktiv slår. 

– Vi tycker att de konsekvensanalyser som kommissionen levererat är bristfälliga och att man inte har tagit höjd för medlemsländernas olika förutsättningar, säger Crawford som inte heller tycker att Sverige har gjort tillräckligt för att kasta ljus över frågan. 

Skogsägaren Lennart Eibrant i Stjärnsund norr om Hedemora i Dalarna frågar sig om det har gjorts några konsekvensanalyser för det svenska skogsbruket över huvud taget. För några år sedan angreps hans skog av granbarkborre, en liten insekt vars larver tuggar i sig veden så att träden dör. På senare år har de här angreppen ökat kraftigt och lämnat många hektar död skog efter sig. Därför uppmanar Skogsstyrelsen skogsägarna att avverka angripen skog så fort som möjligt för att undvika att borren sprider sig.  

När Eibrant fick granbarkborre i sin skog skickade han därför in en avverkningsanmälan till Skogsstyrelsen. Men efter några veckor damp det ned ett brev från Mark- och miljödomstolen som hänvisade till artskyddsförordningen med ett avverkningsförbud och hot om vite ifall han avverkade. Miljöföreningen Stjärnsunds skogsgrupp hade inventerat Lennarts skog och hittat exemplar av den fridlysta orkidén knärot. 

– Knäroten går alltså före ett granbarkborreangrepp. Nu kan vi bara titta på när den här skogen sakta dör eftersom jag inte får avverka. Där hittar man inte mycket av konsekvensanalys direkt, säger Lennart Eibrant. 

För honom handlar det om virke för cirka 400 000 kronor som nu förspills. 

– Det var inte så många hektar, men en gammal skog med ordentligt tjocka stammar. Det tar tid att jobba ihop de pengarna. 

Den här typen av konflikter mellan skogsägare och miljörörelsen har ökat brant de senaste två åren. Nyss nämnda Stjärnsunds skogsgrupp bildades av Philip Weiss som flyttade till orten för cirka 10 år sedan. De senaste åren har gruppen stoppat ett tjugotal avverkningar i trakterna kring Stjärnsund. Vilket har skapat en tryckt stämning bland invånarna i den lilla byn. På ena sidan aktivisterna, som ser det som sin plikt att skydda naturvärden och på den andra sidan skogsägare som förlorar både inkomster och brukanderätten över sin skog. 

– Philip Weiss kom hit för drygt 10 år sedan och Stjärnsund är lite speciellt. Det är många som har flyttat hit från storstäderna och det är bara de som håller på med det här. Den ursprungliga befolkningen skulle inte drömma om att göra det. De vet vad skogen betyder på landsbygden, säger Lennart Eibrant. 

Fokus har försökt nå Philip Weiss men hans telefonnummer går inte att hitta. Det kanske inte är så konstigt. I en intervju i tidningen Sveriges Natur uppger han att han och de andra medlemmarna i skogsgruppen kallas terrorister och att de har fått ta emot dödshot. För honom är dock spelplanen uppenbar. 

”Att inventera skog är inget brott, tvärtom är det en rättighet varje medborgare har och det uppmuntras till och med av myndigheterna. Att hugga ner våra sista natur- och gammelskogar strider däremot mot alla regelverk för hur skogsbruket ska se ut, och det motverkar mål för både klimat och biologisk mångfald”, säger han till Sveriges Natur. 

Regelverket för att skydda svensk natur och bevara vår inhemska flora och fauna kallas alltså artskyddsförordningen. Egentligen är det en sammanslagning av de svenska reglerna för fridlysning, EU:s art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet. Förordningen blev lagstiftning 2009 men tillämpades då på ett sådant sätt att pågående markanvändning inte avsevärt försvårades. Tvärtom hade Skogsvårdslagen företräde och den satte äganderätten och rätten för markägaren att bruka sin skog först. Men i slutet av 2010-talet ändrade myndigheterna riktlinjerna för hur artskyddsförordningen skulle tillämpas. Det blev början på en juridisk förskjutning som har resulterat i att artbedömningarna görs i Miljöbalken och inte längre enligt Skogsvårdslagen. Resultatet är att skogsbruk nu ses som en tillståndspliktig verksamhet och därmed tappar markägarna rätten att bruka sin skog efter eget huvud. 

Detta betyder också att Lennart Eibrant inte får någon ersättning från staten, trots att den hindrar honom från att bruka skogen. Tidigare var det möjligt för skogsägare att få dispens av Länsstyrelsen om ingreppet i den pågående markanvändningen bedömdes som för gravt. Nya domar från Mark- och miljööverdomstolen har dock satt stopp för detta. 

”Det saknas skäl att vid en dispensprövning generellt beakta en skogsägares intresse av den pågående markanvändningen på det sätt som skett tidigare”, skriver domstolen bland annat. 

– Det här är förödande både för små skogsägare och företag. Staten går in och stoppar verksamheten. Det blir som ett arbetsförbud, menar Lennart Eibrant som har överklagat Skogsstyrelsens beslut två gånger men förlorat båda. 

Och han får därmed själv stå för rättegångskostnaderna. 

När regeringen i början av året meddelade att den skulle tillsätta en skogsutredning väcktes hoppet i Skogssverige. Då måste ju artskyddsförordningen komma med, tänkte man. Men både frågan om artskydd och om ersättning till markägaren lämnades utanför. Enligt Fokus källor visste regeringen inte riktigt hur man skulle hantera dessa infekterade frågor. 

Pressen på regeringen att göra något är därmed fortfarande stor. Och inte bara från skogsägarna utan också från statens egen myndighet Skogsstyrelsen. 

”Rådande situation utifrån den rättsutveckling som skett under senare år kring Skogsvårdslagens och Miljöbalkens tillämpning på skogsbruksåtgärder är mycket svårhanterlig och problematisk”, konstaterade generaldirektören Herman Sundqvist tidigare i år. 

Och i början av juni kom besked från Näringsdepartementet att en så kallad bokstavsutredning (den görs internt på departementet till skillnad från en extern SOU) tillsätts. Utredningen ska se över hur artskyddsförordningen kan göras mer rättssäker för skogsägarna. En källa nära utredningen uppger för Fokus att situationen har blivit orimlig och att pågående markanvändning inte kan försvåras på det sätt som görs i dag. 

– Det är inte effektiv miljöpolitik och det är ett helt oproportionerligt intrång i äganderätten. Det kostar också stora pengar för myndigheterna, säger källan. 

Så hur tänker då regeringen? Av pressmeddelandet framgår att utredningen ska inrikta sig på svenska fridlysta arter och på ersättningsfrågan. Orkidén knärot, som ställde till det för Lennart Eibrant, pekas särskilt ut. 

”Självklart ska skogsbruket ta hänsyn till höga naturvärden, men arter som knärot är inte tillräckligt hotade för att de ska få avsevärt försvåra pågående markanvändning, som skogsbruk”, heter det i pressmeddelandet. 

Även ersättningsfrågan är prioriterad och måste lösas, anser regeringen. Skogsägarna kan inte lämnas lottlösa om de drabbas av ett avverkningsförbud på grund av artskyddsförordningen. 

– När det allmänna anser att det finns skog som är viktig att skydda och där det allmänna tar till tvångsmetoder så måste skogsägaren kunna få en ersättning. Det är grundläggande i en rättsstat. Processen för att få ersättning måste också bli smidigare och förutsägbar, säger Fokus källa. 

Frågan är vilken ersättningsnivå som då ska gälla. I dag är det kutym att en markägare får 125 procent av marknadsvärdet om staten till exempel bildar ett naturvårdsområde. En sådan norm skulle dock bli dyrbar för staten och skattebetalarna. Det verkar som att regeringens strategi snarare går ut på att lätta på de svenska fridlysningsreglerna för exempelvis knärot. Då stoppas färre avverkningar med hänvisning till artskyddsförordningen och därmed behöver ingen ersättning betalas ut. 

Fokus källa vill dock inte gå närmare in på ersättningsnivåerna. 

– Men det kommer att handla om någon form av formellt områdesskydd och det erbjudandet bör ju vara ganska bra men inga nivåer är nämnda. 

Gunnar Lindén, naturvårdsexpert på LRF Skogsägarna, är försiktigt positiv till utredningen. En ordentlig ersättning skulle minska den rådande rättsosäkerheten. 

– Om skogsägaren får 125 procent av marknadsvärdet så har staten löst in den skogen för all framtid men man kan ju tänka sig flexibla modeller med en ersättning som gäller för ett visst område beroende på hur mycket pågående markanvändning försvåras, säger han. 

Marie Wickberg, hållbarhetschef på skogsbolaget Mellanskog, tror inte att ersättningsnivån kommer att bli 125 procent av marknadsvärdet. 

– Den dom som har kommit från Högsta domstolen i frågan är väldigt otydlig. De resonemang som har förts i andra instanser nämner en ersättningsnivå som ligger under marknadsvärdet och det är väl sannolikt där man kommer att landa, tyvärr. 

Ett annat frågetecken är vad som ska gälla för de fåglar som skyddas av EU:s fågeldirektiv och därigenom artskyddsförordningen. I flera fall har avverkningar stoppats med hänvisning till detta regelverk. 

– Det är svårare att göra något med fåglarna eftersom det är EU-lagstiftning. Men även här finns utrymme för lättnader, säger Gunnar Lindén på LRF Skogsägarna. 

Fokus källa uppger att man även ska se över ersättningsnivån för skog som inte får avverkas med hänvisning till en fågel. 

– Det kommer att ingå i det arbete som sker med att titta på ersättningarna. 

Tillbaka till miljörörelsen. Daniel Bengtsson på organisationen BirdLife Sverige som skyddar fåglar genom att bland annat inventera skog och registrera fågelfynd och häckningsplatser, är inte nöjd med vad han hör om de nya bestämmelserna. 

– Vi har länge argumenterat att markägare som har utlovats ersättning från staten rätteligen ska få den. Men den här utredningen ska alltså ta fram nya regler, som verkar syfta till att äganderätten automatiskt ska innebära ersättningsrätt när skogsbruk inte kan bedrivas utan hänsyn till naturvärden, säger Bengtsson. 

– Staten kan inte ta hela ansvaret för att täcka upp för det ”inkomstbortfall” som markägare drabbas av vid inskränkning för kalhyggesbruk, då staten inte får betala ut ersättning enbart för efterlevnad av gällande lagstiftning. 

Han tycker att Sverige har fel fokus i naturskyddsfrågan. 

– Det är uppenbart att naturvård ligger långt ner på den sittande regeringens prioriteringslista och att många politiker helt har köpt skogsindustrins narrativ om att det svenska skogsbruket måste maximeras. 

BirdLife Sverige föreslår en  ersättningsmodell som bygger på att staten bidrar med en del av ersättningen, skogsindustrin med en del och markägarkollektivet med en del. 

– Många är eniga om att den enda framkomliga vägen är att eliminera den upplevda konflikten mellan naturhänsyn och aktivt skogsbruk. Skogsindustrin måste hjälpa till att skapa incitament för att verksamhetsutövare ska vilja bedriva skogsbruk som gynnar naturvärden, säger Daniel Bengtsson. 

Att ideella organisationer kan inventera skog och stoppa avverkningar så som beskrivits är en följd den så kallade Århuskonventionen. 

”Den ger allmänheten tillgång till information och är en möjlighet för allmänheten att delta i beslutsprocesser samt få tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor”, heter det i uppslagsverket Wikipedia. 

Århusordningen får kritik från skogsbranschen som menar att den inte tillämpas som det var tänkt. Avsikten var att den breda miljörörelsen skulle erbjudas möjligheter att skydda stora naturvärden – inte att små föreningar eller nätverk med kanske bara ett tiotal medlemmar skulle kunna göra det. 

”Miljöorganisationer har genom rättspraxis fått utökad överklaganderätt, lite i taget och i olika typer av lagstiftningar och ärenden, vilket i sig också gör att domstolsprocesserna ökar. Även här kunde lagstiftaren förtydliga vad som gäller, säger Pia Pehrson på advokatfirman Foyen till tidningen Näringslivet. 

Nu ska regeringen försöka stoppa den här utvecklingen. Skogsutredningen ska se över den nuvarande ordningen för samrådsplikten enligt 12 kap 6 paragrafen i miljöbalken. 

Tricket är att göra avverkningsanmälningarna ”osynliga”, så att de ideella miljöorganisationerna inte kan hitta dem. Idag är alla avverkningsanmälningar över 0,5 hektar samrådspliktiga. Det betyder att de registreras och att olika miljöorganisationer hittar inventera dem och sedan överklagar avverkning med hänvisning till artskyddsförordningen. Nu undersöker regeringen möjligheten att höja gränsen för samrådsplikt för avverkningsbeslut från 0,5 hektar till 5 hektar. 

– Vi kan inte ändra Århuskonventionen och vi ska inte slarva med den. Men man på det här sättet göra det mindre bökigt för Sverige att följa den, säger Fokus källa. 

Fast när regeringen nu försöker ta tag i de konflikter som de nya juridiska tolkningarna av artskyddsförordningen har orsakat är redan nästa storm på väg in över den svenska skogen. Det handlar om naturrestaureringslagen som EU-parlamentet röstade igenom i juni. Den fastställer att olika art- och naturtyper ska återställas i Europa för att säkerställa deras fortlevnad. Det kan vara allt från skogar och torvmarker över jordbruksmark vidare till marina och urbana ekosystem. Lagen ålägger EU:s medlemsstater att återställa minst 30 procent av de livsmiljöer som är i dåligt skick senast 2030, 60 procent senast 2040 och 90 procent senast 2050. 

För att kunna återställa något måste det dock finnas referensvärden för att avgöra statusen för de här olika arterna och naturtyperna. Man måste veta vad man ska jämföra nuläget med och alltså vart man ska sikta vid återställandet. Det är logiskt. 

Flertalet EU-länder har rapporterat dessa referensvärden efter när Art- och habitatdirektivet träde i kraft (1992) eller när de gick med i EU, om det är efter 1992. Det vill säga 1990-talet för merparten av alla länder.  

Men Naturvårdsverket som ansvarar för att rapportera referensvärden för Sveriges del har valt att använda ”förindustriellt tillstånd” som norm. 

– Det är ett tänkt tillstånd där det knappt fanns någon mänsklig påverkan. En tid innan vi började med tjärbränning och kolmilor. Det är förmodligen ett tillstånd som aldrig har funnits, menar Gunnar Lindén på LRF Skogsägarna. 

Men myndigheten anser å sin sida att man bara följer EU: s vägledning för hur referensvärdena ska tas fram. 

– Vi har använt kunskap om förindustriellt tillstånd som referens och sedan använt en modellbaserad ansatts där vi utgår ifrån att en viss andel av det förindustriella landskapet behövs för långsiktigt bevarande av naturtyperna, säger Anna Forslund, enhetschef vid naturanalysenheten på Naturvårdsverket. 

Gunnar Lindén menar att avgörande för hur lagen kommer att påverka skogs- och lantbruket blir hur regeringen väljer att implementera den. Sverige beskylls ofta för att vara överambitiöst vid tillämpningen av EU:s direktiv, vilket kanske kan förklaras av att Sverige ofta har synen att EU-lagstiftning utgör en bottenplatta där Sverige har högre ambitioner – inte minst inom miljö- och klimatområdet. 

– Vi har ju haft en tendens att försöka vara bäst i klassen, men jag hoppas att man ser allvaret i det här. Vi har som alla länder en viss flexibilitet. Nu måste regeringen använda den och se till att Sverige inte avviker för mycket från de andra EU-länderna, säger Gunnar Lindén. 

Han anser att lagen riskerar att skapa samma rättsosäkerhet bland skogs- och markägare som artskyddsförordningen har gjort.  

– Om restaureringslagen implementeras på samma sätt som artskyddsförordningen och tillåter så kallade generella förbud – där man kan förbjuda skogsbruk om vissa ”generella” kriterier är uppfyllda – blir det problematiskt. 

Hur då? 

– Därför att då blir det tolkningsfråga vad som anses vara sådan mark som ska skyddas enligt naturrestaureringslagen där enskilda fall kan tas upp i domstol. Det kommer att sprida en enorm rättsosäkerhet bland skogs- och markägare om de både ska förhålla sig till artskyddsförordningen och naturrestaureringslagen, menar Gunnar Lindén. 

De senaste åren har varit minst sagt utmanande för Sveriges skogsägare. När den då nyvalda EU-ordföranden Ursula von der Leyen lanserade Den gröna given för fem år sedan stod klimat- och miljöpolitiken i centrum. Men från Bryssel betraktat står det svenska skogsbruket snarast i vägen för unionens klimat- och miljömål. Genom att använda Sveriges skogar som kolsänka ses i stället en väg att neutralisera Europas koldioxidutsläpp. Så frågan är om EU kan att ändra sin syn på den svenska skogen, eller om stora delar av Sverige ska förvandlas till ett slags naturreservat. 

– Det är väldigt svårt att säga. Vi tyckte att det var svårt att nå fram med våra argument under Frans Timmermans (tidigare EU-kommissionär för klimat- och miljöfrågor, reds anm) Men jag tycker att vi fick bättre gehör på slutet av den förra mandatperioden. Vi hade Ursula von der Leyen på besök för inte länge sedan och jag tycker ändå att hon visade en förståelse för det svenska skogsbrukets betydelse, säger moderaten Jessica Polfjärd i EU-parlamentet. 

Av: Henrik Sjögren

När Karin och Pär Brodin tog över Karins släktgård i Sörmland såg de framför sig en tillvaro där de i lugn och ro skulle kunna vårda och bevarade den skog som fanns på dess marker – en skog som hade funnits i familjens ägo i generationer. Förhoppningen var även att kunna lämna över den till kommande generationer.

Men drömmen ser ut att gå i kras. Den tidigare livskraftiga skogen är nu ett minne blott. Träden är döda, gråa och kala, med bark som flagnar. Nästan 80 procent av granbeståndet har drabbats av granbarkborren och dött.

– Skogen har funnits i vår släkt i över hundratio år. Nu känns det som vi lämnar en askhög efter oss, säger Karin Brodin.

De försvagade trädstammarna knäcks lätt och kan falla utan förvarning. Många träd ligger och förmultnar. Stigar som en gång ledde genom skogen är nu blockerade och oframkomliga.

– Jag brukade känna lugn och glädje när jag gick där, men om jag nu vågar ge mig in så börjar jag gråta och går snabbt ut igen.

 Vändpunkten kom 2016. Paret ville gallra en del av skogen för att vårda den, men skogsbolaget de anlitade för att göra jobbet förespråkade totalavverkning, då de bedömde att skogen var färdigvuxen, så de ansökte om avverkning hos Skogsstyrelsen, i enighet med praxis.

– Det var absolut inte vår avsikt att avverka för att tjäna pengar på virke. Vi ville helt enkelt vårda vår skog, säger Karin.

En dag dök Skogsstyrelsens tjänstemän ändå upp för att besiktiga skogen för totalavverkning, trots att någon sådan inte skulle göras. Väl på plats hittade de skyddsvärda växter, bland annat sällsynta mossor.

Kort därefter fick makarna Brodin beskedet att de varken fick avverka eller gallra. Skogsstyrelsen klassade marken som nyckelbiotop och beordrade ett totalstopp för trädfällning. De naturvärden som växterna utgjorde måste skyddas för att bevara den biologiska mångfalden.

Av de totalt 61 hektar mark som Karin och Pär Brodin äger blev omkring 85 procent av skogsarealen klassificerad som nyckelbiotop av Skogsstyrelsen. Paret hade redan tidigare, frivilligt, låtit cirka 40 procent av skogen få formellt skydd genom biotopskydd och naturvårdsavtal.

Möjligheterna för Karin och Pär att bedriva aktivt skogsbruk eller genomföra några större åtgärder i skogen begränsades kraftigt i ett enda slag. Men det skulle bli ännu värre.

Runt 2019 började granbarkborren angripa skogen, delvis understödd av den döda ved som hade börjat samlas till följd av avverkningsförbudet några år tidigare. Makarna Brodins avsikt att försvåra för skadedjuren genom att ta bort angripna träd ogillades av Skogsstyrelsen, som ansåg att naturvärdena i nyckelbiotoperna bäst skyddades om skogen lämnades orörd.

Skogsstyrelsen rekommenderade metoden ”sök och plock”, vilket innebar att man manuellt skulle hitta och ta bort redan angripna träd – i praktiken omöjligt då de inte fick göra åverkan på skogen.

– Det var absurt. Jag frågade på skämt om vi skulle använda helikopter för att lyfta ut de angripna träden. Till min förvåning tog de min kommentar på allvar och tyckte det var en bra idé. Problemet var att vi skulle behöva bekosta det själva, varför det föll på sin egen orimlighet, säger Karin Brodin och tillägger att miljöorganisationerna och myndigheterna genom sin strikta tolkning av reglerna i stället gör att naturvärden inte sällan går förlorade.

Paret inledde nu en kamp mot för att få Skogsstyrelsen att ompröva beslutet som de ansåg inskränkte deras äganderätt. De fick rätt i förvaltningsrätten i Linköping, som bedömde att Skogsstyrelsens registreringar saknade stöd i rättsordningen. Skogsstyrelsen överklagade till kammarrätten, som emellertid gick på förvaltningsrättens linje. Det såg ut som om paret äntligen skulle få kunna ta hand om sin skog.

Men Skogsstyrelsen gav sig inte och överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen. Myndigheten ville ha en vägledande dom för denna typ av ärenden och fick där stöd för sin linje: Nyckelbiotopsregistreringar ska inte kunna överklagas. De betungande konsekvenserna för Karin och Pär ansågs ligga utanför Skogsstyrelsens uppdrag och ansvar.

Nu slog dörren igen. Inte bara för makarna Brodin, utan för alla skogsägare i samma situation.

– Det är svårt att inte känna dåligt samvete. Vi kämpade för vår rätt och för att skydda vår skog, men nu har domen blivit ett prejudikat som gör det ännu svårare för andra skogsägare att få rättvisa. Det känns som om vi, i vårt försök att göra det rätta, faktiskt har bidragit till att skapa ännu fler problem, säger Karin Brodin.

Nu har de dock fått hjälp av Centrum för Rättvisa, en ideell organisation som startades 2002 av bland andra nuvarande justitieministern Gunnar Strömmer och som arbetar för att skydda individers rättigheter mot felaktig myndighetsutövning. Fredrik Thorslund, en av organisationens jurister, driver nu ärendet vidare på annat sätt.

– Vi kunde knappt tro att det var sant när Fredrik ringde, säger Karin. Han blev en strimma av ljus i allt det mörka. Vi hade nästan gett upp hoppet om att få rättvisa.

Karin och Pär stämmer nu svenska staten på skadestånd i tingsrätten för överträdelse av deras egendomsskydd och deras rätt till domstolsprövning.

– Att kunna få sin sak prövad i domstol är grundläggande i en rättsstat. Det här fallet handlar om mer än bara ekonomisk kompensation för Karin och Pär – det handlar om deras rätt till en rättvis och opartisk prövning, något som är skyddat enligt Europakonventionen, säger Fredrik Thorslund, på Centrum för Rättvisa.

Den 30 september ska Justitiekanslern lämna statens svar på stämningen och beroende på svaret kan processen därefter ta olika riktningar. Centrum För Rättvisa har även skickat ett klagomål till Europadomstolen, men begärt att det ska ligga vilande tills den nationella processen är avklarad.

Skogsstyrelsen, genom distriktschef Johan Wretenberg, hänvisar till Justitiekanslern (JK) vad gäller själva rättsprocessen, men vill klargöra myndighetens syn rörande naturvärdena på parets marker.

– Naturvärdena finns där, och skyddas av miljöbalken, även om vi inte registrerar dem. Sedan finns det inget absolut stopp för dem att åtgärda granbarkborreangreppen.

Men de menar att det är praktiskt omöjligt och ekonomiskt orealistiskt att åtgärda granbarkborreangreppen.

 – Även om det kan kännas krävande och kostsamt, så är restriktionerna nödvändiga för att skydda de biologiska naturvärdena i skogen. Den döda veden är också viktig för den biologiska mångfalden.

Hur tänker ni kring att skogen blir otillgänglig för alla som vill njuta av den biologiska mångfalden?

– Så kan det ju upplevas i en skog med mycket död ved. Vad gäller paret Brodins upplevelser så välkomnar vi naturligtvis att frågan reds ut rättsligt, som i alla fall då man upplever att något inte har gått rätt till, säger Johan Wretenberg.

***

Läs även: Skogen som politisk konfliktyta

Läs även: Insekter som kostar svenska skogsägare miljarder