Det svenska gängvåldet – fortfarande en gåta för experterna

Den här artikeln handlar om två lika slående som dåligt förstådda sidor av det svenska gängkriget.

Hyllmeter har skrivits om det senaste decenniets skjutningar. Ändå finns fortfarande inga tillfredsställande förklaringar till att just detta fridfulla land i norra Europa blev skådeplatsen för en våldsspiral i den undre världen.

Är svaret klyftor, integration, invandring, försämrad samhällsservice, illegala vapen, svaga lagar eller låga straff? Ja, kanske – kanske allt det ovanstående. Eller kanske inget av det.

Debatten om våldet i den organiserade brottsligheten har också gått från att underskatta problemet till att möjligen överskatta det. Det tycks nämligen inte spilla över på resten av samhället. Övrigt våld följer i stort sett samma trender som i andra länder

Den som inte vet att Sverige är fullständigt unikt bland liknande länder i Europa när det gäller skjutningar och skjutvapenmord bör söka efter artiklar om fenomenet i utländsk press. Beskrivningarna liknar ibland dem som svenska journalister ger om Mexiko och Mellanöstern.

Montenegro och Albanien har fortfarande klart högst frekvens av mord med skjutvapen i Europa, men Sverige kommer numera på tredje plats före länder som Bosnien, Serbien och Moldavien. Frekvensen är mer än dubbelt så hög i Sverige som i Serbien.

I en internationell studie om dödligt våld publicerad tidigare i år jämförs utvecklingen i Sverige med 22 andra europeiska länder under perioden 2000–2019. Det är glasklart att Sverige avviker skarpt.

Inget annat land har samma ökning av skjutvapenmord. Knappast några andra länder har någon ökning över huvud taget. De flesta har haft markanta nedgångar. Särskilt tydliga minskningar har ägt rum i de baltiska staterna, men även i Italien och Spanien är nedgångarna stora.

I Belgien och Nederländerna, länder vi ska återkomma till, var förekomsten av mord med skjutvapen relativt hög i början av den undersökta perioden, men den sjönk sedan avsevärt. Tyskland visar diametralt motsatt trend mot Sverige: en tredjedel så hög frekvens av skjutvapenmord 2019 som 2000.

Ett land, Storbritannien, har sedan 2014 en trend med vissa likheter med det ökade svenska gängvåldet. Offer och förövare är även där i huvudsak unga män involverade i knarkhandel. Men där handlar det om knivdåd. De brittiska gängkriminella skjuter inte.

Storbritannien hör dock till en handfull västeuropeiska länder som har haft kortvariga toppar av dödsskjutningar på grund av terrorattacker.

Finns det ett samband mellan stor mängd lagliga vapen och hög nivå av dödsskjutningar? Nej, säger studien. Tillgången till handeldvapen är varken en tillräcklig eller nödvändig förutsättning för en trend som den svenska.

I Finland och Schweiz är tillgången till vapen stor, men den allmänna nivån av skjutmord är låg jämfört med de andra länderna. I Danmark och Nederländerna, däremot, är tillgången begränsad, samtidigt som skjutmordsnivån är relativt hög.

En repport från en brittisk säkerhetskonsultt om det svenska gängvåldet noterar att antalet oavsiktliga skottskador här är lågt, varför problemet inte kan vara svensk vapenkultur. Med europeiska mått mätt är dock Sverige vapentätt. Här finns ungefär två miljoner legala vapen, framför allt avsedda för jakt och sportskytte. Men det är inte dessa legala vapen som används i den kriminella miljön, där hela uppgången i dödligt våld ägt rum.

”Frågan ’varför Sverige?’ förblir en gåta”, konstaterar de fyra forskarna bakom den jämförande studien. ”Andra delar av Europa kännetecknas av liknande omständigheter, utan att detta har resulterat i den ökning av mord med skjutvapen som bevittnats i Sverige det senaste decenniet.”

Studien ger sig sedan in på ett resonemang som sannolikt överraskar många:

”Det kanske ännu inte finns ett konkret svar på frågan ’varför Sverige’, annat än att när våldsgnistan väl tänts – mer eller mindre av en slump – tycks den ha genererat en kedjereaktion i termer av mord och hämndattacker, som över tid följts av en förskjutning i attityderna till skjutvapen i den kriminella miljön, mot en normalisering.”

Det är förstås inte bara i Sverige en sådan ond spiral skulle kunna komma i gång. Den brittiska ökningen av knivvåld har förklarats på liknande sätt. Det verkar, säger kriminologer, som om en viss typ av modus operandi kommer att dominera under en period ”på grund av social överföring snarare än förändringar av strukturella faktorer”. Alltså: En relativt liten grupp individer som känner varandra på något sätt dras in i ett visst våldsmönster efter en gängkonflikt.

Uppgångar i dödligt våld verkar i allt högre grad ske isolerat i kriminella miljöer, åtminstone i Europa. ”Mord i vissa länder har nyligen kommit att bli starkare förknippat med skjutvapen och kriminella gäng, men det finns ingen enkel korrelation med en allmän ökning av mordfrekvensen”, enligt ovan nämnda studie.

Att våldsnivån i brottsliga kretsar inte nödvändigtvis behöver vara likartad i likartade samhällen syns även i USA, där där det dödliga våldet varierar stort mellan olika storstäder. St Louis har sju gånger högre mordfrekvens än kland, och Kansas City är dubbelt så dödligt som Houston. 

Även om Sverige än så länge avviker fullständigt i sin del av världen, är det alltså inte uteslutet att en liknande våldsspiral skulle kunna inträffa i kriminella miljöer i andra europeiska länder.

En möjlig signal är att nedgången i dödligt våld (vilken vi återkommer till) inte är lika samstämmig mellan länderna i dag som den var några år sedan.

Belgien och Nederländerna har på senare år sett en kraftig ökning av sprängningar med handgranater.

– Där liknar de Sverige, konstaterar Manne Gerell, brottsforskare på Malmö universitet.

I båda dessa länder finns också tydliga problem med organiserad brottslighet. Men den är av lite annorlunda typ än i Sverige. Båda länderna är stora inkörsportar för kokain i Europa.

– Det som omsätts i Sverige är kaffepengar i sammanhanget, säger Gerell.

Gängen i Belgien och Nederländerna är större och mer organiserade.

– Är man så stor och mäktig som de gängen är man kanske inte lika hotad. Det är en mer konsoliderad marknad. I Sverige är marknaden mer fragmenterad och därmed mer konfliktutsatt.

Varför har just Sverige drabbats av detta dödliga gängkrig?

– Det korta svaret är att vi inte vet. Det låter kanske provocerande, men det ligger något i slumpfaktorn, säger Gerell.

– Om man jämför med liknande länder finns det inte något som linjärt förklarar utvecklingen i Sverige. Vi har kanske mer invandring och mer segregation, men inte så mycket mer att det kan förklara skillnaden.

Gerell lutar åt att en kombination av faktorer ligger bakom, och att denna kombination kanske bara finns i Sverige.

Han skissar upp ett par scenarier han ser som möjliga och som hänger samman. Ett är väldigt konkret:

– En vapensmugglare flyr från Balkan efter krigen på 1990-talet och väljer av något skäl att etablera sig i Sverige. Han börjar sälja illegala vapen. Det blir ringar på vattnet, en fjärilseffekt.

Ett annat scenario målas med bredare penseldrag: ”det svenska 1990-talet”.

– I exempelvis Malmö fanns tusentals tomma lägenheter. Det lades ner varv. Det var kris. En närpolisreform misslyckades, parallellt med friskolereformen och att man privatiserade delar av vården. Staten tappade lite av sin närvaro i utsatta områden. Samtidigt hade vi en flyktingkris efter Balkankrigen. Plötsligt fylldes dessa områden, där vårdcentralen försvunnit, och kanske skolan, med tusentals personer med lite problem. En del av dessa barn började begå brott, ibland tillsammans. De började skapa konturen av kriminella nätverk.

Det första scenariot pekas ibland ut som en huvudförklaring. Tidigare band mellan Sverige och forna Jugoslavien skulle enligt denna teori ha lett till särskilt stora flöden av illegala vapen efter Balkankrigen.

– Men vapnen passerar Tyskland och Danmark på vägen, så de skulle lika gärna kunna hamna där. Nej, jag tror det är tvärtom: vi har mycket vapen därför att våra kriminella behöver dem och efterfrågar dem. Jag tror det är ett symptom snarare än en förklaring, säger Manne Gerell.

De svenska kriminella nätverken är numera delvis etablerade utomlands. De finns på plats i södra Spanien, där de handlar med hasch och kokain och tvättar pengar. Internationaliseringen leder sannolikt till ökad konkurrens och ökade konflikter, tror Gerell.

I år syns en tydlig minskning av skjutningarna jämfört med de senaste två åren. En delförklaring kan vara att delar av det tunga kriminella nätverket Foxtrot fångades in av rättsapparaten i fjol och att ledare från nätverket har dödats i bland annat Irak och Bosnien.

Men det innebär bara en återgång till de redan höga nivåer som rådde åren dessförinnan. Åren 2022 och 2023 stack ut.

De svenska skjutningarna är inte bara unika jämfört med andra länder. De är också unika i en svensk kontext.

– På det hela taget är Sverige inte ett särskilt våldsamt land. Det har det inte varit på mycket länge, säger Klara Hradilova Selin, forskare på Brottsförebyggande rådet, Brå.

– Många känner oro, men det är en fraktion av våldsbrotten som ökat. Detta måste förstås åtgärdas. Men att påstå att Sverige är ett farligt land att leva i är inte riktigt sant.

Brottsförebyggande rådets löpande statistik sträcker sig tillbaka till 1990. Det är en intressant startpunkt. Det var nämligen då, eller strax därefter, som det dödliga våldet i Sverige nådde sin högsta punkt hittills under efterkrigstiden.

Det är kanske inte så många som jämför dagens gängkriminella verklighet med den brottsliga verkligheten för drygt trettio år sedan, men andelen mord och dråp var högre 1989-1992 än den har varit något år sedan dess.

Inom den tid det kollektiva minnet omfattar tycks just det tidiga 1990-talet ha varit den farligaste perioden för en vanlig medborgare i Sverige.

Men låt oss börja långt tidigare än så.

Om man går flera hundra år tillbaka i tiden var risken att bli mördad i Sverige och jämförbara länder betydligt större än den har varit under 1900- och 2000-talen.

I 1200-talets England var mord 20 gånger vanligare än i dag. I Gustav Vasas Sverige var nivån av dödligt våld också många gånger högre än den är nu.

Det dödliga våldet sjönk dramatiskt under 1600-talet i takt med att samhället blev juridiskt organiserat och staten fick våldsmonopol.

Redan runt 1750 var mord och dråp i Sverige nere på samma nivå som i dag, runt 10 fall per miljon invånare. Men under de 274 år som gått sedan dess har vi haft två toppar och två dalar. Under mitten av 1800-talet nåddes en mordtopp, med mellan 14 och 18 fall per miljon. Därefter sjönk det dödliga våldet under flera decennier. På 1930-talet var siffran vissa år under 5.

Det är intressant att första halvan av 1900-talet var den minst dödliga perioden i det civila samhället i vår del av världen. Som alla vet pågick under denna tid ett legaliserat organiserat dödligt våld i form av världskrig och statsterrorism, vilket skördade långt, långt fler liv än våldsbrottslighet någonsin kan göra. Man kan spekulera över om krigförande och repressiva stater ”suger upp” potentiella våldsverkare i sina stora militära och polisiära styrkor.

Efter andra världskriget började frekvensen av mord och dråp åter stiga. I mitten av 1970-talet var den tillbaka på 10 fall per miljon invånare, där den i stort sett legat kvar sedan dess, även om det alltså var en topp i skarven mellan 1980- och 1990-talet. Siffran nådde då mellan 13 och 14 fall per miljon.

En kategori av dödligt våld som faktiskt gick emot strömmen och minskade efter kriget är mord på barn, som var betydligt vanligare på 1950-talet än i dag.

Sammanfattningsvis kan man peka på ett antal decennierlånga trender som gått åt olika håll men en månghundraårig trend som pekat nedåt. Det ser i allmänhet likadant ut i världen i stort.  

Det finns olika hypoteser om orsaken till den långa trenden. Den mest övergripande är den om en pågående civilisationsprocess, som ibland pausar men som egentligen aldrig upphör. Den företräds av bland andra sociologen Norbert Elias och psykologen Steven Pinker.

Att våldsbrottsligheten ökade efter andra världskriget har av vissa forskare förklarats med den moderna världens ökande sociala frihet och minskande auktoritetsbundenhet.

Varför den minskade igen i större delen av världen från mitten av 1990-talet är fortfarande föremål för akademisk debatt. Det dröjde länge innan minskningen ens erkändes allmänt bland kriminologer. En del menar nu att det är en återgång till den långa trend Elias och Pinker talar om.

Sverige var inget undantag i den återtagna civilisationsprocessen, om det nu var den som tog sig uttryck. Dödligt våld minskade trendmässigt efter 1993. År 2012 var mordfrekvensen nere på en nivå som inte setts sedan 1960-talet.

Året därefter vände kurvan. Det var året då dödsskjutningarna i gängmiljön började synas.

– Egentligen började dödligt våld med skjutvapen öka tidigare, runt 2005, men ökningen tog fart från och med 2013, och tidigare hade den överskuggats av att annat dödligt våld samtidigt minskade, säger Klara Hradilova Selin.

Sedan fem sex år tillbaka minskar inte längre det övriga dödliga våldet, men det ökar inte heller. Så ser det ut även i flera andra europeiska länder.

Olika kategorier pekar åt olika håll.

– Under de senaste åren har det fluktuerat mycket, och det går inte att slå fast någon trend.

Och det grova våld som inte dödar? Det finns en viss samstämmighet mellan ökningarna av antalet skottskadade och antalet dödade med skjutvapen, men antalet skadade och dödade med kniv har olika utvecklingskurvor, med större ökning av skadade, enligt Brå.

Något som länge diskuterats bland kriminologer är om trender i det dödliga våldet återspeglas i annat våld i samhället. Att sambandet finns har varit en vanlig uppfattning. Men utvecklingen i Sverige de senaste åren säger något annat. Grova brott som leder till skada har gått upp, men lindrigare våldsbrott visar ingen ökning.

– Kopplingen mellan dödligt våld och annat våld verkar inte vara någon naturlag, och det kanske aldrig har varit så.

Även Hradilova Selin använder ordet ”slump” när hon ska ge sin syn på varför Sverige har drabbats när inga andra liknande länder gjort det, trots att riskfaktorerna finns även där.

– Kanske handlade det om the perfect storm, på något sätt, med flera riskfaktorer som sammanföll vid samma tidpunkt. Att skjutningarna sedan har en tendens att smitta av sig, det vill säga det sker ofta en ny nära i tid och rum, är väl dokumenterat i forskningen. Det har blivit en negativ spiral här.

Det tog tid innan den svenska staten och det övriga civilsamhället reagerade på den uppblossande gängbrottsligheten. När det väl hände hamnade tonvikten snabbt på rättsliga åtgärder och straff. Nu betraktar svenska regeringen gängvåldet som ett av tre hot mot den nationella säkerheten.

Har pendeln svängt från för lite batong till för mycket? Det är inte svårt att förstå att politiker känner sig pressade att göra något. Men med tanke på att orsakerna bakom den specifikt svenska gängvåldsvågen ännu är höljda i dunkel framstår lösningen som aningen förenklad.

I auktoritära polisstater är den våldsamma brottsligheten låg, eftersom det i sådana länder är svårt att bedriva någonting alls utan att polisen ser en. Men det finns inga vedertagna belägg för att strängare straff minskar grov kriminalitet i fungerande demokratier.

Den amerikanska juridikprofessorn Bryan Stevenson, som tidigare i år fick Stockholmspriset i kriminologi, varnar för att glömma bort de ”mjuka” lösningarna. ”När fängelsestraff presenteras som det enda botemedlet kan jag berätta, från det amerikanska perspektivet, att det inte fungerar”, säger Stevenson i en intervju med DN.

Han delade priset med den brittiska medborgarrättsaktivisten Frances Crook, som i samma artikel säger att Sverige ”inte har en epidemi av våldsbrott” och instämmer med Stevensons syn på straff. Hon påpekar att fängelse är den dyraste åtgärd man kan vidta och dessutom slöseri med pengar, ”för de flesta kommer ut och begår ett nytt brott och skapar ett nytt offer”.

Enligt beteendevetaren Maria Bauer och stress- och traumaexperten Gustav Elmberger har 90 procent av de ungdomar som är intagna på SiS upplevt trauma i sitt förflutna. I en debattartikel skriver de att vi behöver satsa på att förebygga och behandla barndomstrauman ”om vi ska få ordning på de ungas psykiska ohälsa och sluta producera barnsoldater till gängen”.

Den lika märkliga som sorgliga vågen av ond, bråd död i Sveriges kriminella kretsar är ett faktum. Problemet är här nu och måste adresseras. Allt som kan göras för att mildra det bör göras, med fokus på det som ser ut att ha effekt.

En dag kommer vågen att sjunka undan, och de åtgärder som vidtagits kommer att nagelfaras och betygsättas. Men kommer vi då också att slutligen förstå varför den började just i Sverige? Klara Hradilova Selin tvivlar:

– Jag tror inte vi någonsin kommer att veta. Det är en gåta. Men det hindrar oss inte från att arbeta mot de riskfaktorer vi ändå känner till.

***

Läs även: Det extrema Landet Lagom

Läs även: Brottsstatistiken i Sverige är lögn, förbannad lögn