DNA-studier väcker liv i kontroversiell forskningsdebatt

En dag 1954 gick Jack Yufu av tåget i tyska Essen. I folkhavet sökte han efter någon han inte sett sedan födseln och fick snabbt syn på en given kandidat. Han var kusligt lik Jack: samma breda, rimmade glasögon, vinden som fläktade håret på samma sätt som Jacks och likadan sportjacka med två knappar. Främlingens namn var Oskar Stöhr.

Jack och Oskar var enäggstvillingar. På en båt över till Trinidad hade deras biologiska mamma förälskat sig i en rumänsk jude. Två dagar före Adolf Hitlers maktövertagande i januari 1933 föddes bröderna. Ett halvår senare tog relationen slut. Mamman återvände hem till Tyskland med Oskar. Jack stannade kvar på Trinidad med sin far. 

Oskar växte upp i Sudetenland i ett strikt katolskt hem med tysk disciplin. När han frågade sin mamma vad en jude var, svarade hon att han aldrig skulle upprepa ordet. Oskar gick med i Hitlerjugend och jobbade efter kriget i en kolgruva, sedan som svetsare i Ruhr där han gifte sig och fick två barn. 

Jack blev kvar i Trinidad. Som tonåring övertalade hans förintelseöverlevande faster honom att flytta till Israel. Där jobbade han på en kibbutz, tjänstgjorde i armén, hittade kärleken och flyttade vidare till San Diego och drev en lågprisbutik. 

Mötet på Essens tågstationen sägs ha varit stelt. Tyskuppväxte Oskar kunde knappt engelska, Jack försökte med jiddisch. Oskar uppmanade Jack att inte nämna sin judiska bakgrund och att ta bort bagagetaggarna som antydde att han varit i Israel, eftersom mamman gift om sig med en nazist. Efter sex dagar tillsammans skakade bröderna hand och skiljdes åt. 

”Vi kunde inte återskapa den kärlek som inte ens fanns där från början”, sa Jack. ”Min tvilling var en främling för mig”.

Jack och Oskar hade sporadisk kontakt, skickade hälsningar till varandra under de stora helgerna, och på deras gemensamma födelsedag. Av en händelse läste Jacks fru Ona i People Magazine att en tvillingstudie i Minnesota sökte deltagare. Hon uppmanade Jack att söka. Mest för att utveckla relationen till sin bror. 

Tjugofem år efter mötet på tågstationen stod de åter öga mot öga. Denna gång på Minneapolis flygplats 1979. Tvillingarna hade nu likadana vältrimmade mustascher, rektangulära glasögon med rundande hörn och varsin blå skjorta med bröstficka. 

Forskare lät dem under femtio timmar genomgå medicinska prover, personlighetstester, mäta IQ och andra kognitiva funktioner. De fick också redovisa sin sexuella historik. Finansiär för studien var Pioneer Fund, en ideell rasbiologisk stiftelse grundad 1937 med avsikt att ”förbättra den vita rasen genom forskning kring rashygien”.

Forskarna sökte svar på frågan som länge gäckat den moderna vetenskapen: Arv eller miljö? 

Enäggs- och tvåäggstvillingar ”är ett fascinerande experiment från naturen. De tillhandahåller den simplaste och mest kraftfulla metoden för att reda ut hur genetik påverkar mänskliga egenskaper”, skrev ansvarige psykologiprofessorn Thomas Bouchard i artikelns första mening när studien publicerades i den prestigefyllda tidskriften Nature 1990.

Jack och Oskar var inte ensamma som försöksdeltagare. Studiens resultat byggde på över 86 separerade enäggs- och tvåäggspar och blev sprängstoff. Den var mer rigorös än tidigare tvillingstudier, som synats i sömmarna av kritiker och uppdagats med fabricerande data. Minnesotaforskarna kom fram till att barn ärver inte bara fysiska attribut från sina föräldrar såsom längd, ögon- och hårfärg, utan även beteenden. Jack och Oskar hade redan noterat det. Något annat kunde knappast förklara finurligheter som att Oskar och Jack bägge läste tidningen bakifrån, vinglade på stolen och ville att deras fruar skulle dominera hemmet.  Men de var också olika: Oskar var gift, Jack frånskild, Oskar var fackman, Jack entreprenör. 

”Likheten mellan tvillingar beror på gener, inte på miljön, eftersom skillnaderna helt måste bero på miljön”, skrev forskarna. Samma år började forskare kartlägga hela den hela mänskliga arvsmassan.

Chefen för världens största tvillingregister på Karolinska Institutet heter Patrik Magnusson. Han är en medelålders medicinsk genetiker med ungdomligt utseende och arbetar i ett smalt rektangulärt rum på omkring sex kvadratmeter. En stor whiteboard står intill den vänstra väggen. Sedan slutet av 1950-talet har KI samlat in information om tvillingar. Över tusen artiklar har man publicerat. Bara förra året visade man att tvångstankesymptom som ökar risken för självmord, ätstörningar och missbruk går att härleda till genetiken. 

– Det är ganska okontroversiellt att påstå att kroppslängd påverkas av genetik. Men när det gäller personlighetsdrag och kognitiva förmågor, verkar genetiken mindre självklar, säger Patrik Magnusson.

Experiment inom växt- och djurriket utgör grunden för forskningen på människor. I alla fall när det gäller tillvägagångssättet.  Låt säga att vi vet att vissa kor skiljer sig åt när det gäller mjölkproduktionen, några ger mycket, andra mindre. Om man bara låter de kor som ger mycket mjölk para sig kommer snittproduktionen i nästa generation kor att öka. Med djur och växter går det noggrant att kontrollera olika miljöfaktorer och testa fram och tillbaka vad som ger vad.

Men en motsvarande framavlingsmetod på människor när det gäller fortplantning av gener är förstås oetisk. Därför går forskarna i andra änden genom att studera hur egenskaper och sjukdomar ärvs. 

Varje gång föräldrar får ett barn finns det runt 70 000 miljarder olika dna-kombinationer de kan föra över. Vilket är mer än alla stjärnor i galaxen. Enäggstvillingar delar all arvsmassa. Syskon och tvåäggstvillingar har till hälften överensstämmande gener, en halva från varje förälder. Den första frågan en tvillingforskare måste ställa sig är: liknar enäggstvillingar varandra mer än tvåäggstvillingar?

Han som kom på hur vetenskapen kunde använda sig av likheter var Karl Pearson efter en idé från Francis Galton – Charles Darwins kusin. Tillsammans startade de mot slutet av 1800-talet eugenikrörelsen i Storbritannien. Med hjälp av mätningar av hjärnans vikt, kroppar och skallars utformning samt införandet av särskilda idealsnitt på utseende och egenskaper började de propagera för en selektiv fortplantning. De menade att det förhindrande spridningen av särskilda arvsanlag man ansåg vara skadliga för samhället. De uppmanande samtidigt människor man ansåg vara av en högre stående ras att föda fler barn.

På sin whiteboard ritar Patrik Magnusson ett L och markerar X och Y-axeln. I grafen duttar han svarta prickar som representerar olika tvillingpar, och i det här fallet dess längd.

– Om prickarna tillsammans börjar likna en cigarr är det tecken på likhet. Är cigarren så smal att det bara ett streck är det perfekt likhet mellan tvillingparen. Och om motsvarande graf för tvåäggstvillingars längd mer ser ut som en rugbyboll har vi en anledning att tro att genetiken spelar roll, när vi jämför cigarren med rugbybollen, säger Patrik Magnusson.

För att formeln ska funka måste forskare trolla bort barnens uppväxtmiljö för att förstå vad som är arv och vad som är miljö. Det gör man med ett antagande som i det här fallet skulle kunna handla om att föräldrarna gett lika mycket grönsaker till sina barn. Här går en stridbar skiljelinje. Beroende hur man tolkar antagandet landar man olika. 

Antagandet: enäggstvillingar och tvåäggstvillingar delar uppväxtmiljö. Med andra ord: tror vi att enäggs- och tvåäggstvillingar har upplevt ungefär samma hemmamiljö? Eller har enäggstvillingar upplevt mer liknande miljöer? Om enäggstvillingar har upplevt mer lika miljöer, gör de det på grund arv eller miljö? Om antagandet är falskt faller grunden som mycket vilar på.

Debatten arv och miljö var som hetast på 1970- och 80-talet. Startskottet var en artikel i Harvard Business Review av psykologen Arthur Jensen, med rubriken: Hur mycket kan vi förbättra IQ och skolprestationer?

I princip ingenting, löd svaret. ”En kompenserande utbildning har prövats men misslyckats”, skrev Jensen i artikelns första mening, och syftade på ”stödundervisningsprogrammen” för de fattiga svarta. 

Demonstranter krävde att Jensen skulle få sparken. Dödshot riktades mot honom. Andra akademiker som förde fram liknande tankegångar blev och blir än i dag attackerade. En del av dessa forskare har drivits av en vilja att ge vetenskapligt skimmer åt rasistiska idéer. Deras syfte har varit politiskt: att hitta argument mot krav på utbildning för alla etniciteter. I andra fall har intentionerna från forskarna varit mer hedervärda, ren nyfikenhet. 

Frågans kärna formulerades såhär av den konservative tyske psykologen Hans Eysenck 1981: ”Tron på huruvida intellektuella olikheter beror på genetiska orsaker eller miljön har viktiga sociala konsekvenser, och om dessa övertygelser baseras på falska premisser kan konsekvenserna bli allvarliga.”

Det var i en bok med titeln Arv eller miljö, i en debatt med vänsterpsykologen Leon Kumin som bägge på vardera hundra sidor utvecklade sina argument. Antagonismen mellan de två var inte bara vetenskaplig. Några år tidigare hade Kumin avslöjat att Eysencks mentor, professor sir Cyril Burt, fabricerat den fram till dess mest kända tvillingstudien, en rapport som menade IQ till 80 procent var ärftlig.

Eysenck hade vid denna tidpunkt lagt fram studie efter studie som talade för en hög ärftlighet när det gällde IQ och kritiserade Kamin för att använda sig av ”guilt by association”.

Problemet, menade Eysenck, hos dem som hävdade miljöns dominerande inflytande handlade om teorin: ”Att Kamin inte lyckas formulera en logisk, teoretisk modell av miljöinflytandet, som är möjlig att testa, är kanske ur vetenskaplig synvinkel hans största svaghet”, skrev Eysenck.

Kamin kontrade med att ”data angående ärftlighet och IQ är i bästa fall oklara (…) Data som överensstämmer med genetisk tolkning tycks lika grad överensstämma med en miljötolkning.”  

Framför allt byggde tanken kring ärftlighet på tolkningar av variationer inom en grupp. Att överföra dessa till slutsatser om skillnader mellan grupper var ett felslut, hävdade Kamin och presenterade ett tankeexperiment som kunde visa en 100 procentig ärftlighet, samtidigt som miljön gav utslag:

Vi fyller en svart säck och en vit säck med en blandning av olika genetiska varianter av sädeskorn (...) Därpå sår vi ut den vita säckens innehåll på det bördiga fältet A, och den svarta säckens innehåll på det magra fältet B. Vi kan sen lägga märke till att det såväl inom fältet A som inom fältet B förekommer avsevärda variationer mellan de individuella sädestrånas längd. Denna variation är i stort sett betingad av genetiska faktorer (skillnader mellan sädeskornen). Men vi kommer också att kunna observera att strånas medellängd är större på fältet A än på fältet B.

Väldigt få beteendegenetiker har valt att ägna sig åt gruppjämförelser på grund av deras kontroversiella natur. Harvardsociologen Christopher Jencks föreslog ett tankeexperiement för att visa på begränsningen även inom en och samma grupp:

Om, till exempel, en nation förbjuder rödhåriga att gå i skolan, skulle rödhåriga gener orsaka lägre läspoäng (…) Att härleda rödhåriga elevers analfabetism till deras gener skulle förmodligen framstå som absurt under dessa omständigheter. Ändå är det precis vad traditionella metoder för ärftlighet gör.

Ärftligheten varierade och var föränderlig. Generna måste studeras i relation till sin kontext. Men kritikerna gick ännu längre. Begreppet kring ärftlighet borde aldrig ha växt fram från början, och studierna skulle aldrig tolereras i växttidskrifterna.

Samtidigt blev tvilling- och adoptionsstudier ännu fler. Genetikens betydelse var svår att tiga bort. 

Men i boken Inte i våra gener pekade år 1986, neurobiologen Steven Rose,  Leon Kamin och evolutionsgenetikern Richard Lewontin, på vad de ansåg vara faran med den biologiska determinismen: den byggde på ”enkla, till och med simplistiska uppfattningar om den mänskliga existensens grundvalar och former.”

Beteendegenetiken visar att av alla egenskaper förklarar arv i snitt hälften av skillnaderna inom en grupp människor. Miljön står för den andra halvan. Krånglet med miljön har varit att isolera vad som är vad. Forskarna har försökt i hemmamiljön, vad händer om ett barn växer upp med olika socioekonomisk bakgrund, olika stora bokhyllor eller uppfostringsstilar? 

Inte så mycket, enligt beteendegenetikern Robert Plomin. 

”Vi liknar våra föräldrar och syskon för att vi liknar dem genetiskt, inte för att vi växt upp i samma miljö, haft samma möjligheter och samma trauman (…) Den häpnadsväckande innebörden av detta är att du skulle vara precis lika dina föräldrar och syskon om syskonskaran adopterats bort vid födseln och uppfostrats i olika miljöer”, skriver Plomin.

Stämmer det? Föräldrar borde ju kunna bestämma hur mycket de ska läsa för sitt barn, styra tv-tittande, eller lära ett barn att tacka efter maten. Plomins svar:  Vi läser för barn som vill att vi ska läsa för dem eller ”att som förälder försöka krama ett barn som inte vill bli kramat är bara pinsamt”. 

Snarare är det miljön utanför hemmet som formar barn mest. Den då kontroversiella populärvetenskapliga boken Myten om föräldrarnas makt från 1998 av Judith Rich Harris gick igenom de samlade psykologiska insikterna på området och upptäckte ett stort fel i slutsatserna. Resultaten pekade snarare på kompisarnas stora inflytande. På att barn blev som sina vänner. På att de till och med kan vara olika personer i olika miljöer. En svensk studie från 1995 visade att barn kan vara kräsna med maten, eller blyga hemma och i skolan, men väldigt sällan med båda samtidigt. 

Inte ens de mest inbitna beteendegenetikerna hävdar att miljön inte betyder något. Deras modell bygger på att en människa är påverkad av tre delar: den genetiska koden + hemmamiljön + individen unika miljö som inte delas. 

Den sista är fascinerande. Där finns den fria viljan. Turen och oturen. Risken att bli påkörd av en bil runt hörnet.

Minnesotastudien var klar efter millennieskiftet. Utifrån resultaten kokade psykologiprofessorn Eric Turkheimer ner tre lagar: varje psykologisk egenskap har påverkats av gener; generna har större betydelse för en människas psykologiska utveckling än familjen man växt upp i; och en betydande andel kan varken förklaras av gener eller uppväxtmiljö. 

Samma sommar var andra forskare färdiga med det decennielånga projektet Human genome project. Det handlade om att kartlägga hela den mänskliga arvsmassan. Hundratals forskare var inblandade. Kostnaden för projektet landade på 24 miljarder kronor. Resultaten visade att runt 99 procent av de tre miljarder trappsteg som en dna-spiral bestod av var identiska för alla människor. Sista procenten särskiljde. Det förekom nästan aldrig att en enskild gen, en sjukdomsgen eller intelligensgen, kunde förklara precis allt. I stället handlade det om tusentals små associationer, så kallade SNP (”snippar”) som tillsammans bildade en spådom om vårt väsen.

– Det vi hade studerat hittills var brus. Först kom ett antal till synes spännande studier, men dessa gick nästan aldrig att replikera. Sedan kom beräkningar som visade hur studier med oerhört många fler deltagare skulle krävas för att hitta riktiga signaler. När jag förstod det ville jag lägga ner allt. Jag tänkte att jag fattar hur det funkar men det kostar alldeles för mycket, säger Markus Heilig. 

Det fanns förhoppningar om att man en gång för alla skulle begrava begrepp som ras och enas om människan likhet, skriver idéhistorikern Daniel Strand i artikeln ”0,01 procent – Genetik, ras och åtskillnadens metodologi”. Dna-tekniken avlivade myten om raser, sa DN:s vetenskapsjournalist Karin Bojs som skrivit flera böcker i ämnet. Vi är alla en mix av allt. 

– En etablerad sanning för många, men det är önsketänkande, drivet av missriktad hänsyn. Själva begreppet ras har förstås använts på oerhört obehagliga sätt, och kan dessutom definieras på hundra olika sätt, så det är inte en term vi använder. Men om vi menar att människor grovt kan grupperas utifrån sitt genetiska ursprung så är det ju självklart. Vi frågar inte folk om deras ursprung längre, vi talar om det för dem i stället med de här testen, säger Markus Heilig.

– Själv är jag 99,5 procent ashkenazi-judisk.

Dna-företag etablerade sig, med lockbetet att lättillgängligt låta kunderna topsa munnen för under tusenlappen. Sigrid Johnson var svart, trodde hon, men ett test visade att det bara var 2,18 procent, enligt ett reportage i New York Times. 

I snitt bidrog varje mun från USA:s största bolag 23andme till 200 forskningsstudier. Meningen var att de sista dna-tvivlarna skulle omvändas. Men hur stor var egentligen dna-revolutionen?

– Vi börjar förstå hur genetiska riskpoäng som baseras på de stora, dyra studierna, kan användas på mindre grupper, eller rent av för att beräkna den enskilda individens genetiska risk, säger Markus Heilig.

Alla var dock inte lika övertygade.

”En besvikelse”, sa Turkheimer på en konferens, och jämförde de hela med att studera själva gropspåren på en skiva för att förstå om låten var bra.

Resultaten och skillnaderna i ärftlighet var mycket svagare än vad tvillingstudierna visat. Det handlade om små korrelationer, inte kausala samband, som tillsammans förklarade långt mindre än vad man trodde. Pusslet fick benämningen ”den saknade ärftlighetsgraden”. Framtiden skulle återigen utvisa och ge dem rätt på tvillingsestimaten. Det fanns däremot inte så många som höjde på ögonbrynen längre. De gamla kritikerna hade pensionerats. Förutom en ny. 

Jay Joseph är en publicerad kliniker från Kalifornien med silvergrått hårsvall, och benan till vänster. Även politiskt. 

– Vi är alla snedvridna. Skillnaden är att vi erkänner från vilket politiskt läger vi kommer ifrån. Men de gör inte de. I stället låtsas de som om de är oberoende, säger Jay Joseph.

Hans första bok första bok Gene Illusion kom 2003 och utmanade rådande uppfattningar om att baserat på tvillingstudier tvärsäkert fastslå hur stor genetiken inverkar. I hans senaste bok Trouble with twin studies går han till djupare angrepp. 

– Min bok har blivit ignorerad av beteendegenetik och mainstream. Jag är klinisk psykolog, jag är ingen Harvardprofessor. Jag har ingen bakgrund som tvingar personer att svara. Det är mycket lättare att ignorera mig.

Varenda not, siffra och stavelse synas i Minnesota-publiceringarna. I den femsidiga artikeln i Nature skriver forskarna att de ”på grund av utrymmesbegränsningar och ett mindre antal av DZA” (tvåäggstvillingar som har separerats) valt att strunta i sin kontrollgrupp. Ibland redovisade de dock resultaten från kontrollgruppen, men inte i den brännande frågan IQ.

Det huvudsakliga felet, enligt Joseph, är att likheterna lika gärna kan vara från miljön. Beteendegenetikerna utelämnar såväl positiv och negativ särbehandling, omgivningens förväntningar. Saker som att tvillingar ser likadana ut, ibland bär samma kläder, går i samma skolklass, pluggar mer ihop på fritiden, har gemensamma kompisar och blir förväxlade. Totalt listar Joseph 28 sådana effekter. 

Tror du inte alls att vi har en genetisk disposition som påverkar oss?

– Jo, absolut. Tabula rasa-teorin som de kastar på oss i tid och otid är en halmgubbe. Men om vi alla håller med om att gener finns och betyder något, vad är poängen med att studera det? Jag säger bara att metoderna de använder sig är fullständigt felaktiga. Det är junk science.

En återkommande invändning mot invändarna är att de bara pekar på fel, utan att komma med någon alternativ som kan testas.

– De har rätt. Kritiker måste ha en förklaring till varför saker händer, varför människor får psykoser, hur en intelligens funkar, säger Jay Joseph.

Människor är märkliga och svåra att systematisera in i en formel. C. elegans är en rundmask på en millimeter och den första levande organismen som fick hela sin arvsmassa undersökt. Masken har 300 neuroner. Individer i arten utför ett beteende av samma komplexitetsgrad som exempelvis ett litet barn som lärt sig röra på armar och ben, men ännu inte kan sträcka sig efter saker, eller skaka dem. Om C. elegans får en neuron till ökar komplexiteten dubbelt.

Människohjärnan består av omkring hundra miljarder neuroner. Enligt matematiken betyder det att ett tillägg på tusen neuroner skulle göra att komplexiteten blir en miljard gånger större. Så att något är ärftligt betyder inte att resterande blir begripligt. 

”Genomforskningens ofta förbisedda hemlighet är att vi knappt vet någonting alls om hur ett genom påverkar en livs levande individ”, skrev den svenske stjärnforskaren Svante Pääbo, som grundat Max-Plancks avdelning för evolutionär antropologi.

Det rör sig om linjära samband, men är livet linjärt trots att båda sidor anser att uppdelningen arv eller miljö är förlegad? Tillsammans bildar de ett komplext och ringligt samspel, där trådar fortfarande är otvistade – och omtvistade. Den som testar förmågor i en verklig miljö kommer alltid  att hamna närmare sanningen än den som studerar förmågans bakomliggande kod. 

Vad händer om vi börjar dra för stora växlar tidigt och sätter in specialinsatser för ett barn baserat på genetik?

Tänk om psykologerna har fel, ännu en gång, likt Freuds teorier, eller den extrema behaviorismen som Skinner propagerade för? En stor replikeringskris pågår just nu där många klassiska socialpsykologiska rön inte går att upprepa: barn föds inte med en egenskap att härma när en förälder sticker ut tungan, och barn som girigt äter sin marshmallow i stället för att vänta behöver inte få det tuffare i livet. Även genetiken har fått sin beskärda del motbevisad.

Den psykologiska vetenskapshistorien är också befläckad av en psykiatri som velat tvångssterilisera och spärra in folk på anstalter för att skydda gensammansättningen.  

Om beteendegenetikerna har rätt handlar det i slutändan om sannolikheter och utfall. 

En sak påverkar: våra föräldrars politiska och religiösa åskådningar. Det var en sak som slog Oskar när han och Jack med åren fick en bättre relation. Oskar sa till Jack:

”Om vi hade blivit ombytta hade jag varit juden, och du nazisten.”