Drömmen om Atlantis kan visa sig sann

Det finns ett ”a-ord” som arkeologer i akademin skyr: Atlantis. Dels för att det mytomspunna begreppet andas mysticism, något som västerländsk vetenskap har försökt utrota sedan upplysningen. Dels för en brist på hållbara bevis i den konventionella akademiska domstolen. 

Det finns lika många teorier om tänkbara försvunna civilisationer som det finns fristående forskare i ämnet. Det de har gmensamt är att de ifrågasätter skolbokshypotesen att civilisationen uppstod i Mesopotamien för 6 000 år sedan och att all mänsklig kultur dessförinnan i princip var stenålderskultur. 

Eftersom Atlantis är det mest kända namnet på en civilisation som sägs ha funnits men försvunnit och i allt väsentligt glömts, kan begreppet sägas symbolisera alla alternativa idéer om saken. 

“Atlantis-teorierna" brukar kompletteras med en annan hypotes, nämligen att jorden drabbades av någon form av våldsam kataklysm under en geologisk period som kallas yngre dryas för mellan 11 700 och 12 900 år sedan. Den passar förstås som förklaring till försvinnandet. 

Det irriterar många konventionella akademiker att fristående forskare (och ett icke försumbart antal på universitet) fortsätter att ta kataklysm-hypotesen på allvar. Inte bara det, hypotesen tycks ha fått ett uppsving, vilket kunde konstateras i en ambitiös genomgång av New York Times tidigare i år. 

Uppsvinget började med en studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften PNAS i oktober 2007 som slog ned som en komet i den arkeologiska och paleontologiska världen. Stötvågorna nådde dessutom delar av det övriga samhället på ett sätt som paleontologi, arkeologi och geofysik sällan brukar göra. 

PNAS-artikeln var författad av Richard Firestone och 25 andra forskare och var det första tunga belägget för att en omfattande kataklysm faktiskt kan ha inträffat. Firestone-teamets slutsats var att ett eller flera mycket stora utomjordiska objekt – förslagsvis kometer – exploderade i atmosfären i slutet av yngre dryas, vilket satte i gång flera våldsamma processer som skulle kunna förklara utrotningen av megafauna och försvinnandet av den nordamerikanska så kallade Cloviskulturen vid denna tid: extremt snabb avsmältning av delar av det laurentiska istäcket, förödande störtfloder, omfattande höjning av havsnivån och kontinentomfattande bränder. 

Sedan tidigare var det känt att klimatet gjorde våldsamma kast under den cirka 1 200 år yngre dryas-perioden: först snabbt mycket kallare, sedan snabbt mycket varmare. På Grönland steg temperaturen tio grader på tio år. 

Artikeln lade en geofysisk grund för de frifräsande forskarna. Nu hade de en rykande pistol att peka på. Om något så våldsamt inträffade under yngre dryas, varför skulle det inte också ha kunnat radera ut avancerade kulturer? 

Firestones team mötte snart hårt motstånd från det konventionella lägret. År 2011 publicerade geologen Nicholas Pinter och en grupp andra geovetare en artikel med rubriken ”Hypotesen om nedslag under yngre dryas – en dödsmässa”. Dödsförklaringen visade sig dock vara för tidig. Andra mainstreamforskare såg saken annorlunda. 

Fyra nederländska forskare gjorde 2021 en delvis kritisk men i huvudsak neutral genomgång av argumenten bakom hypotesen. Året därefter fick den stöd ibland annat en artikel från Edinburghs univeristet och tidskriften Sage publicerade en studie som kritiserade det snabba avfärdandet av hypotesen. Det påstods tidigt att många av de bevis Firestone förde fram, som fragment av vissa isotoper i ett svart jordartslager daterat till yngre dryas, inte gick att hitta igen. Men efter bara några år kunde flera forskare bekräfta fynden. 

Artikeln i New York Times slår inte fast vad som är rätt och fel men konstaterar att hypotesen om en kataklysm med utomjordisk källa sannolikt är här för att stanna, även om den skulle förbli just hypotes.  

För att förstå vår och jordens historia måste en mängd aspekter vägas in. När man låter traditionell arkeologi fälla hela avgörandet gör man misstaget att bara utgå från indicier på utgrävningsplatser, när man också skulle behöva granska geologi, byggnadsteknik och historiska dokument för att få hela bilden. 

Ta pyramiderna i Giza. Vi ber arkeologer (och egyptologer) avgöra hur gamla de är, hur de byggts och vad de använts till, eftersom byggnaderna är mycket gamla och arkeologer brukar arbeta med mycket gamla saker. ”Det är att begära för mycket av dem”, som ingenjören, författaren och fristående forskaren Christopher Dunn har konstaterat. Om vi ville få de byggnadstekniska detaljerna i en domstolsbyggnad förklarade för oss skulle vi inte fråga en jurist. Vi skulle vända oss till en ingenjör eller, i nödfall, en arkitekt. 

Därför är studier om en tänkbar kataklysm under yngre dryas så viktiga. Argumentationen byggdes upp med hjälp av experter på arkeologi, kemi, geologi, zoologi, polarforskning och andra vetenskapliga fält på samma sätt som en byggentreprenör samlar arkitekter, designer, målare, snickare, elektriker, murare och rörmokare när ett hus ska byggas. Resultatet blev en bred hypotes vars helhet låg bortom varje enskild forskares överblick, noterar Allen West, en av huvudförfattarna, i New York times-artikeln. 

Men varför ska man egentligen bry sig om teorier om Atlantis? I grund och botten handlar det inte om Atlantis utan om att våga granska dogmen att den civilisation som växte fram för 6 000 år sedan, vår egen, är den första. Det är den senaste. En tanke som är mer revolutionerande än man kanske först inser. Har civilisationer kommit och gått betydligt längre tillbaka än vi lär våra barn i skolan behöver vi ändra synen på vår tid och vårt samhälle. 

För den stora majoriteten av läsarna av denna text har det varit självklart att Atlantis är en myt, och myter, lyder den västerländska läran om världen, saknar alltid verklighetsgrund. Frågan är hur säkra vi kan vara på det. 

Homeros Troja betraktades som en myt tills Heinrich Schliemann grävde fram den antika grekiska staden 1870. 

Att mänskliga kulturer inte kunde åstadkomma avancerade byggnadsverk före de första civilisationerna i tvåflodslandet ansågs närmast klarlagt tills Klaus Schmidt började gräva fram Göbekli Tepe i södra Turkiet i mitten av 1990-talet. 

Det är nu etablerat att Göbekli Tepes omfattande system av inhägnader med utsmyckade stenpelare är minst 10 000 år gammalt. Det var då det täcktes av jord. Konstruktionen skulle kunna vara ännu äldre. Själva stenstrukturerna går inte (ännu) att datera. Dessutom har man hittat flera liknande megalitiska konstruktioner i området, varav åtminstone en, Karahan Tepe, anses äldre än Göbekli Tepe. 

Sfinxen är ett annat exempel. Geologen Robert Schoch fick för 35 år sedan i uppdrag att undersöka om den egyptiska skulpturen möjligen var äldre än man antagit. Han var säker på att snabbt kunna bekräfta den officiella åldern (cirka 4 500 år), men till sin förvåning insåg han att den måste vara fel. Erosionen visade att sfinxen måste ha börjat byggas när klimatet ännu var regnigt, vilket tidigarelade dess ålder med många tusen år. 

Schoch har fortfarande en tjänst vid Bostons universitet. Efter att ha attackerats i många år har han numera fått en hel del arkeologer och geologer med sig på nydateringen. Men inte alla. Juryn är fortfarande i överläggning om den frågan. 

Och så har vi de historiska dokumenten. 

Den vetenskapliga hypotesen om en möjlig civilisationsförstörande kataklysm, som många nu tar på allvar, har en fascinerande motsvarighet i hundratals myter, berättelser och urkunder från alla hörn av världen. 

Dessa talar i olika varianter om en omfattande katastrof, då mänskligheten så när raderades ut och fick börja om. Ofattbara översvämningar är ett återkommande tema. I den kristna kulturen känner vi till berättelsen om syndafloden och Noaks ark i Första Moseboken, men den är inte på något sätt unik. 

När det gäller själva Atlantis är den främsta källan Platon. Den grekiska tänkaren skrev mot slutet av sitt liv två dialoger, Timaeus och Critias, där den ”sjunkna” civilisationen Atlantis öde beskrivs i andra hand, genom vad Platons släkting Solon fått höra från egyptiska präster. 

Detaljer återges om geografin, den ståtliga huvudstadens utseende och tidpunkten för när civilisationen ska ha gått under. Platon skriver att Atlantis var beläget ”framför Herkules pelare”, vilket allmänt har tolkats som utanför Gibraltar sund, det vill säga i Atlanten. Skälet till kollapsen ska ha varit att de styrande drabbats av hybris. 

Enligt konventionell historieskrivning skrev Platon detta som en varnande berättelse för ungdomen: så här kan det gå om man låter ett samhälle drivas i väg från hänsyn till människor och natur. Men många menar att en ren allegori hade varit olikt Platon. 

Vi vet att Solon var en verklig person – en atensk poet och statsman – och det är belagt att han besökte Egypten och talade med prästerskapet. Tidpunkten Solons sagesmän anger för Atlantis fall sammanfaller väldigt väl med den sista fasen av yngre dryas. 

De egyptiska prästerna berättar för Solon att Atlantis var en väldig ö, större än ”Libyen och Asien” (vilket i dag kanske skulle motsvara delar av Nordafrika samt Turkiet), som 9 000 år före Solons födelse var en rik sjöfararnation vars mäktiga kungar erövrade delar av Medelhavsområdet men i ett sent krig besegrades av atenarna och deras allierade. 

Atlantiernas välde ska länge ha varit ett slags idealsamhälle, men de blev så småningom onda och ogudaktiga, och deras rike slöks av havet efter en serie kraftiga jordbävningar och andra naturkatastrofer. 

Under medeltiden var det vanligt bland europeiska intellektuella att betrakta Platons text (som de intressant nog fått från arabiska källor) som dokumentär. Efter Columbus upptäcktsresor identifierades Atlantis ofta med Amerika, men ibland också med Kanarieöarna eller rentav Skandinavien. 

Därpå följde några sekler av skepsis. Men under det sena 1800-talets ökade intresse för det esoteriska började Platons berättelse åter tas på allvar. En startpunkt var den amerikanska kongressledamoten Ignatius Donnellys bok Atlantis: The Antediluvian World, som kom 1882. 

Hur ser då Atlantisidéerna ut i dag? 

Bland dem som inte tror att Platon bara hittade på allt finns några minimalister som drar slutsatsen att Atlantis var ett äldre Egypten. På havsbotten strax norr om landet finns några kraterliknande fördjupningar som enligt denna teori kan tyda på att det helt enkelt var Nildeltat som drabbades av förödande kometnedslag mellan 10 000 och 12 000 år sedan. 

Ännu mindre spektakulär är teorin att berättelsen om Atlantis undergång skulle referera till ett våldsamt vulkanutbrott på ön Thera (Santorini) omkring 1 500 f Kr, vars efterföljande jordbävningar och tsunamis skakade den kretensiska civilisationen. Men det stämmer inte alls med Platons tidsangivelse. 

De flesta entusiaster lutar åt den klassiska idén att det mytomspunna landet fanns i eller kring Atlanten, men åsikterna om placeringen spretar: 

Kanske omfattade det flera områden. Kanske hade det kolonier på ömse sidor om havet. 

Kanske fanns en del av det i Karibien. Man har hittat märkliga, infrastrukturliknande formationer på havsbotten utanför såväl Bahamas som Kuba. 

Kanske var det ungefär dagens Mexiko. Det finns fascinerande likheter mellan pyramidkomplexet i Teotihuacán och de egyptiska pyramiderna i Giza, och det finns rader av språkliga sammanträffanden över havet runt ”atlant”-liknande ord. 

Kanske hade det sitt centrum, som standardberättelsen säger, någonstans längs den mittatlantiska ryggen. På Google Earth kan man se att Azorerna sticker upp som bergstoppar ur en betydligt vidare, triangelformad bergig struktur på havsbotten. Vi vet att havsytan var lägre innan inlandsisarna hade smält undan. Den höjning som skett är dock mindre än dagens havsdjup vid Azorerna, så man behöver teoretisera om att jordytan där samtidigt sjönk för att det ska gå ihop. 

I somras släpptes dokumentären The Atlantis Puzzle av den amerikanska filmaren Jack Kelley. Kelley berättar en fascinerande historia som på ett oväntat och ganska jordnära sätt vänder upp och ner på föreställningarna om Atlantis. 

Idén till dokumentären föddes när Kelley i Grekland kom i kontakt med George Sarantitis, en fristående forskare med den ovanliga lärdomskombinationen ingenjör och lingvist. 

”Bara idén om att granska Atlantis seriöst avskräcker många forskare i akademin. De är rädda att framstå som foliehattar, vilket håller många förstklassiga hjärnor borta från ämnet. Men Sarantitis är en sådan förstklassig hjärna”, säger Jack Kelley.   

George Sarantitis unika insats är att han har nyöversatt Platons dialoger direkt från antik grekiska på ett noggrannare sätt än någon gjort på mycket länge. De översättningar Atlantisforskare brukar använda sig av bygger på tidigare översättningar. 

Sarantitis fann att originaltexten hade översatts fel på flera ställen. I de flesta fall spelade det ingen roll för förståelsen av vad Platon förmedlade, men i några fall, insåg han, vände det upp och ned på vad folk i hundratals år trott att det stått. 

Ett avgörande fel gällde hur ordet pelagos bör tolkas. Tidigare översättare hade gjort antagandet att det i detta sammanhang måste syfta på Atlanten, för ingen hade hört talas om ett ”atlantiskt pelagos”. Ordet för att beskriva det stora världshavet utanför den kända världen var okeanos, vilket Platon i så fall borde ha använt, enligt Sarantitis och Kelley. Det begränsade och örika Egeiska havet är däremot ett pelagos. 

Om det ”atlantiska pelagos” alltså syftade på något annat och mindre vatten än Atlanten kan inte gärna Herkules pelare vara Gibraltar sund, insåg Sarantitis. Det måste syfta på en annan geografisk ”port” av något slag. De herkuliska pelarna har i antika beskrivningar bevisligen, bland annat av geografen och historikern Strabo, placerats på flera andra platser.  

Antikens stora historiker, Herodotos, som föddes ett halvsekel före Platon, beskriver hur ett fartyg hamnar i en storm utanför Grekland och driver västerut hela vägen genom Herkules pelare till en plats som heter Tartessus. De flesta har utgått från att Tartessus låg någonstans i sydvästra Spanien. 

”Men titta på kartan. Det går inte ihop att bli ivägblåst av en storm hela vägen från Grekland, runt Malta, runt Tunisien, längs Nordafrika, runt södra Spanien och rakt ut genom Gibraltar sund”, säger Kelley. 

Det ser onekligen både osannolikt långt och osannolikt krokigt ut. Däremot är det rimligt att tänka sig att ett fartyg skulle kunna driva med en storm nästan rakt västerut från den grekiska övärlden mot dagens Tunisien, närmare bestämt Gabèsbukten. Kanske låg Herkules pelare där. Hm, är inte det Sahara? 

Det är numera vedertaget att Sahara var grönt fram till för mellan 5 000 och 8 000 år sedan. Det fanns flera enorma vattendrag i det som i dag är snustorr öken. Bland annat löpte en rad jättesjöar, närmast att likna vid innanhav, från den tunisiska medelhavskusten långt in i det som i dag är nordvästra Sahara. Än i dag syns spåren i form av en serie stora saltsjöar, chott, i området. 

Vi börjar ana vart Sarantitis är på väg. Men det finns en ledtråd till. Platon berättar att det pelagos som beskrivs var segelbart på Atlantis tid, men att det nu är igenslammat och igenvuxet. Det låter inte som en beskrivning av Atlanten, men det stämmer bra med hur sjöarna i nordvästra Afrika torkade ihop och blev saltsjöar. 

Sarantitis slutsats är sålunda att det Atlantis Platon skriver om möjligen hade kontakt med Atlanten, men det låg inte i Atlanten. 

”Nej, Atlantis var i nordvästra Afrika! Det har legat mitt framför ögonen på oss hela tiden. Vi har bara missat det”, säger Jack Kelley. 

Till detta Atlantispussel hör ytterligare en viktig bit. I norra Mauretanien ligger en märkligt symmetrisk geologisk formation av koncentriska cirklar, som syns tydligt på Google Earth. Den kallas Richatstrukturen eller Saharas öga och har debatterats flitigt i Atlantiskretsar på senare år. 

Enligt konventionella forskare är Richat naturligt skapad, om än unik i sin form. Men strukturen motsvarar besynnerligt väl Platons beskrivning av hur Atlantis huvudstad (alternativt hela riket, beroende på tolkning) var utformad, med markyta och vatten varvade i cirklar. Den ligger i kanten av en vidsträckt högplatå, vilket också beskrivs i dialogerna. 

Sarantitis och Kelley menar att Richatstrukturen sannolikt är de synliga lämningarna av det som för 12 000 år sedan var navet i en inlandsbaserad sjöfarande civilisation, en stad belägen längst söderut i en lång serie sammanhängande vattenvägar. 

Varför kollapsade då atlantiernas rike? Enligt Platon inträffade alltså en serie naturkatastrofer. I Jack Kelleys dokumentär får jordbävningsexperten Scott Ashford bedöma Platons beskrivning av undergången. Den motsvarar väl vad som skulle hända om de extrema klimatkasten i slutet av yngre dryas-perioden kombinerades med jordbävningar, tsunamis och andra geofysiska våldsamheter, anser Ashford. En civilisationskollaps vore då fullt tänkbar. 

Ordet civilisation för tankarna till avancerade kulturer, kanske i nivå med eller i vissa avseenden längre utvecklade än vår egen. Men det är naturligtvis inte självklart, åtminstone inte vad gäller den tekniska nivån (andligt är det inte svårt att komma fram till att rentav somliga naturfolk står högre än det moderna samhället). 

Om Sarantitis och Kelley har rätt i att Atlantis hade fartyg som kunde segla hundratals mil och en huvudstad som var så pass välbyggd att dess fundament än i dag kan skönjas var ju civilisationen ganska avancerad. Men kanske bara ganska. 

Platon berättar om extravaganta byggnader och monument som vittnar om arkitektur och ingenjörskonst på hög nivå. Men Jack Kelley är mer skeptisk till tänkarens kvalitativa beskrivningar än de sakliga. Han lutar åt att vi snarare har att göra med en civilisation som i huvudsak liknade de jägar-samlarfolk man vet fanns vid denna tid (en del av de allt fler grottmålningar som har upptäckts i Sahara bedöms vara 12 000 år gamla) men som i vissa avseenden var mer avancerad och kanske kunde jämföras med en, säg, bronsålderskultur. 

Viktiga delar av det som här beskrivits är helt eller delvis etablerade i den vanliga forskarvärlden, som yngre dryas-kataklysmen och åldern på Göbekli Tepe och sfinxen. Men grundtesen är inte allmänt accepterad, vilket nog framgått. 

Sannolikheten är försvinnande liten att du får höra en arkeolog med fast anställning tolka Platon bokstavligt eller dra slutsatser om försvunna civilisationer av de oförklarligt avancerade megalitiska byggnadsverken i Egypten, Peru eller Libanon. 

Det har förstås betydelse. Även om man tar till sig det tidigare framförda argumentet att det är viktigt att ifrågasätta dogmer, inklusive en historieskrivning vi matats med som självklar, kanske man ändå känner sig obekväm med hur mycket som ännu inte är bevisat. 

Det är en respektabel skepsis. Men det är värt att påminna om vad som hände 2017, när samma New York Times som refereras ovan – inte ett organ känt för att sprida alternativa fakta – publicerade en stor artikel om den amerikanska militärens omfattande UFO-dokumentation. Det artikeln berättade bekräftades 2021, när Pentagon publicerade en rapport om 144 (senare 400) oförklarade UFO-observationer. Det hade få trott vara möjligt några år tidigare – eller ens dagen innan det hände. 

Ingen trodde heller på teorierna om dinosaurier, att sten kan falla från rymden eller att kontinenter rör sig när de först lades fram. Enligt filosofen Schopenhauer passerar sanningen tre stadier: först hånas den, sedan motarbetas den och till slut accepteras den som självklar. 

Det betyder naturligtvis inte att det är givet att Atlantis eller någon motsvarighet har funnits. Många teorier som tidigt avfärdas är helt enkelt fel. Men berättelserna om forna undergångar är mycket gamla och många, och nu finns även vetenskap som pekar på en möjlig, eller trolig, kataklysm för mellan 12 000 och 13 000 år sedan. 

En sak är säker: vår förhistoria är höljd i dunkel. Oavsett vad fristående och etablerade forskare kommer fram till de närmaste åren gör läroboksförlagen klokt i att ställa in sig på uppdateringar. 

***

Läs även: Lever vi i en postapokalyptisk civilisation?

Läs även: Är vi i början av vår egen historia?