Drömmen om den stora koalitionen

Det är lika bra att vi talar om saken redan nu. Hur skulle en samlingsregering se ut i Sverige om kriget kommer?

Senast det begav sig, 1939, var det bara kommunisterna som hölls utanför. Sveriges kommunistiska parti, som tids nog skulle bli Vänsterpartiet, hade fem mandat i andra kammaren efter valet 1936. Socialistiska partiet, som hade haft den uppburna antifascisten Ture Nerman som en av sina riksdagsmän, hade sex mandat, men var på väg att falla sönder, orientera sig mot tyskvänlig nazism och sedan tyna bort. I valet 1940, ett knappt år efter att samlingsregeringen bildats, fick SKP bara tre mandat av 230.

Det var, kort sagt, inget större problem att kommunisterna hölls utanför. Förutom att det fanns goda sakskäl – det hade varit naivt att inte förutsätta att den tidens kommunister gick främmande makts ärenden – representerade de ingen större väljargrupp. I dag är situationen en annan.

Det är inte alla som vill vänta på att kriget kommer. Tio år efter decemberöverenskommelsen lever fortfarande drömmen om den stora koalitionen. Den kanske inte är så spridd, men stark på strategiska ställen, som vår största morgontidnings ledarsida. Och så bland ”den breda mittens” centerpartister, förstås. Det de förespråkar är inte rent formellt en samlingsregering, men något som ändå är till förvillelse likt den regering vi fick 1939: en allians mellan alla ”anständiga” partier.

Enkelt uttryckt: alla mot Sverigedemokraterna. Möjligen också, men inte alls lika säkert, mot Vänsterpartiet. Skillnaden från 1939, förutom att kriget inte brutit ut än, är att Sverigedemokraterna är riksdagens andra största parti med 73 mandat, eller åtminstone 72, sedan Elsa Widding blev politisk vilde. Och att Sverigedemokraterna, hur mycket deras främsta motståndare än önskar det, knappast kan misstänkas för att företräda främmande makt.

Det finns ändå inga tecken på att drömmen om Den Stora Koalitionen är på väg att falna. Om något kommer den antagligen att växa sig starkare, nu när Tyskland är i färd med att skapa just en bred koalition för att hålla sitt andra största parti, Alternative für Deutschland, från makten. Ett parti som visserligen inte utan skäl kan anklagas för att vara svagt för yttre fiender, men vars väljare utgör en betydande del av tyskarna.

Men tänk om kriget verkligen kommer och en samlingsregering blir nödvändig i Sverige. Hur ska den stora koalitionens förespråkare resonera då? Det är här den verkliga skillnaden mellan den stora koalitionen och samlingsregeringen finns. Den första är inte till för att samla landet, utan tvärtom för att utesluta de delar av befolkningen som röstat fel. Den andra kräver möjligen att extrema ytterkantsrörelser, som kan antas sälja ut våra nationella intressen, hålls utanför, men det är inte själva syftet. Syftet är att samla nationen.

När kriget fortfarande var en abstrakt tankelek brukade det heta att en koalition mellan Socialdemokrater och Moderater var högst osannolik, om vi inte stod inför ett hot som liknande det 1939. Det är antagligen fortfarande sant, men också mer sannolikt. Och hamnar vi där gäller det att begripa att syftet med en samlingsregering inte är att skapa något slags liberal enhetsfront mot Sverigedemokraterna. En samlingsregering utan Sverigedemokraterna vore en farlig fars.

Är förespråkarna för den stora koalitionen redo för det? Klarar de av att sätta nationens intresse framför partipolitiska dogmer? Eller kommer de, när det verkligen behövs, vara de som visar sig oförmögna att sluta upp i den nationella samling som blivit nödvändig?

I bästa fall blir det här aldrig mer än ett hypotetiskt resonemang. Men det har ändå sina poänger. För vi lever just nu i en tid när nästan allt är i rörelse och de flesta gamla sanningar och tumregler gått ur tiden. Ett exempel: I april förra året skrev Johan Wennström, kolumnist här i Fokus, att vårt framtida stora försvarsprojekt borde vara svenska kärnvapen. Man skulle ha kunnat tro att en så spetsig och udda analys borde ha väckt debatt, rentav bestörtning. Men det hände i stort sett ingenting. Antagligen därför att resonemanget av många uppfattades som alltför särpräglat för att tas på verkligt allvar. Fokus hade fått sin egen doktor Strangelove. I november förra året återkom Wennström till ämnet, med samma brist på respons.

Så vann Donald Trump det amerikanska presidentvalet och kongressen. I januari i år väckte Martin Liby Troein på Dagens Nyheters ledarsida, försiktigt men ändå, frågan om svenska kärnvapen. I slutet av februari ställde ekonomen Lars Calmfors, aldrig någon bildstormare, i en kolumn frågan om Sverige behöver ett kärnvapenprogram. Den första veckan i mars publicerade Dagens Nyheter en debattartikel som argumenterade för en nordisk kärnvapenunion. Och en allvarlig och pragmatisk diskussion pågår, även i Sverige, om ett europeiskt kärnvapenparaply, baserat på Frankrikes arsenal.

I de här artiklarna och diskussionerna förekommer inga eller få referenser till icke-spridningsavtal, drömmen om en kärnvapenfri värld, eller annat av det slaget som tidigare var de enda accepterade utgångspunkterna för alla diskussioner om kärnvapen. På bara någon månad har kärnvapen i svensk debatt gått från att vara en filosofisk och moralisk symbolfråga till att vara en konkret och pragmatisk möjlighet. Det är den världen vi lever i nu. Det otänkbara i september, kan vara det självklara i mars.

Det här är egentligen en artikel om svensk partipolitik, men det går inte längre att separera den från det som händer i världen. Den brittiske premiärministern Harold Macmillans klassiska svar på frågan vad en statsmans främsta utmaning är – ”Events, my dear boy, events” – har inte varit lika sann sedan andra världskriget. Senast världen skakades av en förändring av samma storlek – vid murens fall och Sovjetunionens kollaps – var följderna oväntade, men inte oönskade. Då kostade den bristande beredskapen mindre, åtminstone på kort sikt, för världen föll ändå åt rätt håll. Inte så, denna gång.

Den svenska partipolitiken skakas av en verklighetschock. Den chock som följde på migrationskrisen 2015 var bara en föraning av det vi hamnat i nu. Det handlar inte ens om Donald Trump, även om han gör sitt för att spä på osäkerheten. Att stirra sig blind på den okonventionelle amerikanske presidenten är möjligen ett slags pervers tröst, men också att missa de väsentliga, underliggande krafterna. Världen ömsar skinn.

Vi lever i efterdyningarna av en liberal världsordning som mot slutet misslyckades, mestadels av egen kraft. Två utdragna, strategiskt oklara krig i Afghanistan och Irak slutade i förlust och reträtt och gjorde klart för alla som inte valde att blunda att västvärldens, främst USA:s, vackra ord om frihet och säkerhetsgarantier inte gick att lita på. Oviljan och oförmågan att i verklig och avgörande mening stötta Ukraina 2014 och 2022, trots fördrag som utlovade sådant stöd, förstärkte den bilden. När Europa nu plötsligt finner sig övergivet av USA är det förstås omskakande, men en erfarenhet som afghaner, irakier och ukrainare redan varit med om.

Idén om en teknikdriven värld där åtminstone varor och pengar fick röra sig fritt, slutade i ett beroende av kinesiska varor och rysk energi. Samtidigt avindustrialiserades väst, delvis som en medveten strategi, eller kanske snarare brist på strategi, som när Tyskland bestämde sig för att avveckla sin kärnkraft. En kombination av kortsiktig politik och missriktad marknadsvurm skapade stora underhålls- och investeringsunderskott i allt från elförsörjning till kommunikationer. De som lämnades efter när den förment kreativa förstörelsen drog fram möttes av likgiltighet eller rent av förakt. Det var deras egen skyldighet att anpassa sig till den nya, sköna världen.

På de institutioner som traditionellt burit västvärldens etos – ordet ”värdegrund” är vid det här laget oanvändbart – som universiteten, medierna och i stor utsträckning de politiska partierna, tog de självföraktande, västfientliga berättelserna överhanden. Det var nu – inte efter att Donald Trump tillträtt – som den oväldiga administrationen politiserades genom olika krav på just rätt ”värdegrund”. I praktiken innebar det att vissa starkt ideologiska föreställningar skulle behandlas som fakta. Det var ett slags kulturellt självskadebeteende.

Nu lever vi i en värld där råstyrka trumfar regler, av hänsynslösa stormaktsallianser och skoningslös strävan efter råvarukontroll. Vad kan Kina ge USA i utbyte för att ostört få ta Taiwan? Vilken stormakt får till sist överhanden i det resurs- och befolkningsrika Afrika? Kan Europa – det verkliga Europa, inte den fantasifigur som EU-entusiaster utan större framgång försökt få européerna att tro på sedan Jacques Delors – bli något slags fungerande kraft?

Det är scenen även för svensk partipolitik, oavsett om partipolitiken har förmågan att se det, eller om den helt eller delvis framhärdar i att inte lära sig av erfarenheten. Det betyder att vi kommer att få se sådant vi inte sett tidigare. All bets are off, som amerikanerna säger.

Det är inte lätt att övertyga medborgarna om att regering och riksdag styr riket, när det är så uppenbart de ägnar större delen av sin tid åt att hjälpligt hantera händelser – events – bortom deras kontroll. Maktlösa makthavare kan föda förakt. Det är som med den fantastiska trollkarlen från Oz, när han bakom skärmen visar sig vara en skröplig gammal man från Omaha vars varmluftsballong drivit ur kurs.

Å andra sidan kan kollektiva kriser även föda samhörighet och lojalitet. De svenska försvarsobligationerna, frivilliga lån från medborgarna, drog i dagens penningvärde in mellan 60 och 70 miljarder kronor mellan 1940 och 1942. Det var inte för att svenskarna inbillade sig att deras politiker hade situationen under kontroll, utan därför att det var uppenbart att de inte hade det och att alla måste hjälpas åt för att det hela inte skulle sluta i katastrof. En förutsättning var förstås att politikerna framstod som mogna att hantera situationen.

Svenska partipolitikers utgångspunkt i det avseendet är inte okomplicerad. Enligt SOM-undersökningen, det bästa Sverige kan erbjuda i den här genren, tycker visserligen nästan tre fjärdedelar av svenskarna att demokratin på riksplanet fungerar väl. Men förtroendet för politiker, som mäts separat, har dalat de senaste åren. Nu har en tredjedel av väljarna mycket eller ganska stort förtroende för svenska politiker. Två av tre har ganska eller mycket litet förtroende för politikerna. För femton år sedan var de två grupperna lika stora. Tre fjärdedelar av svenskarna tyckte, i den senaste mätningen, att Sverige är på väg åt fel håll. Mindre än en tiondel att landet är på väg åt rätt håll.

En delrapport av Sten Widmalm, Thomas Persson och Markus Sjölén i den senaste SOM-undersökningen fördjupade kunskapen om missnöje och misstroende på ett sätt som var oroväckande. Visst finns ett starkt stöd för demokrati i Sverige, men beredskapen eller rent av viljan att ”pausa demokratin” vid olika sorters kriser var ändå påfallande hög. Över 40 procent kunde till exempel tänka sig att acceptera undantagstillstånd, om det krävdes för att möta en klimatkris.

Kanske ska resultatet ses i ljuset av den nära erfarenheten av COVID-pandemin, då restriktiva ingrepp som tidigare varit otänkbara plötsligt blev verklighet. Men att så många svenskar ändå kan tänka sig att experter, eller ”starka ledare” ersätter demokratin som vi känner den, säger något om deras känsla av partipolitikens oförmåga. Att just klimatfrågan lockade många av de svarande att sätta sitt hopp till andra än demokratiskt valda politiker är värt att notera. Klimatet, såsom frågan beskrivs och diskuteras, är på många sätt likt andra delar av det världsläge vi befinner oss i nu: det rör sig om en stark yttre kraft som hotar oss med nästan obeveklig ödesbundenhet.

Skulle svenskarna känna samma misstro mot politikernas förmåga att lösa problemet, om de tillfrågades om världsläget i dag? Kanske inte. Klimatfrågan är speciell på så sätt att det trummas i oss dagligen att ”experterna” är ense och vill se snabbare och mer radikal handling. Det finns, med andra ord, en färdig alternativ ledning. Det är något annat än att särskilt många svenskar skulle vilja se en militärkupp, för att möta hotet från Ryssland och ett oberäkneligt USA. Men undersökningen visar ändå att vi inte kan ta för givet att svenskarna aldrig kan tänka sig något annat än partipolitiska lösningar när de ställs inför krislägen. Partipolitiken måste förtjäna sitt förtroende. Den kan inte ta det för givet.

Så vad ägnar sig partipolitikerna åt, för stunden? Jo, det har börjat röra på sig, med ett och ett halvt år kvar till nästa val.

Centerpartiet ska byta partiledare, men inledde nu i helgen med att först – i någon mån – byta politik. En bakvänd process, har många ansett, men utan att få gehör. Och vad är det som Centerns förtroenderåd anser det viktigt att revidera, i det läge vi nu befinner oss?

Ett axplock:

– att fastighetsskatten från elproducerande anläggningar stannar lokalt och regionalt.

– att införa en obligatorisk konsekvensbedömning ur landsbygdsperspektiv i lagstiftningsprocessen.

– att genomföra en övergripande klimatskattereform.

– att införa snabbspår till medborgarskap för den som genererat en halv miljon i skatteintäkter.

– att införa betygssteg under godkändbetyget E så att insatser belönas även för den som ännu inte uppnått godkänd nivå.

Vem den nya partiledaren blir vet vi inte än, men processen kommer att vara sluten, till skillnad från förra gången. Det har också försäkrats upprepade gånger att ingen kommer att väljas som inte står fast vid Annie Lööfs princip att inte ha att göra med Sverigedemokraterna. Det har blivit Centerns grundbult, rent av partiets verkliga existensberättigande.

Liberalerna har just förlorat en riksdagsledamot, Robert Hannah, som avgår både ur riksdagen och partiet och i stället söker sig till Moderaterna. Det ligger nära till hands att anta att det inte bara är en fråga om politisk övertygelse, utan också politisk överlevnad. Liberalerna har legat under riksdagsspärren sedan valet för två och ett halvt år sedan. Partiet är fortfarande splittrat, ända upp i riksdagsgruppen, just i frågan om förhållandet till Sverigedemokraterna. En av de främsta kritikerna mot samröre med Sverigedemokraterna, Anna Starbrink, gavs nyligen ett chefsjobb på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Hennes ersättare i riksdagen, Anders Ekegren, har inte profilerat sig lika tydligt i frågan om SD, även om han på direkta frågor har sagt att han inte tycker att Liberalerna ska samarbeta med Sverigedemokraterna. Men bytet verkar inte innebära att partiet kommer att lämna frågan bakom sig. Robert Hannah har varit en av dem inom partiet som försvarat samarbetet med Sverigedemokraterna. Hans ersättare, Helene Odenjung, har ofta uttryckt att Sverigedemokraterna är Liberalernas politiska motpol.

Frågan är helt enkelt lika olöst som förut för Liberalerna, med skillnaden att den förut var olöst tillsammans med Centern och Socialdemokraterna och nu är olöst tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna.

Detta är mer än ett internt problem för Liberalerna, för det är alldeles klart att Sverigedemokraterna kommer att kräva regeringsposter efter nästa val, givet att valresultatet blir i närheten av det förra. Partiets förhandlingsläge är starkt. Dagens konstruktion, där ett av de två stora partierna som står bakom regeringen inte sitter i regeringen, är ett ohållbart provisorium. Argumenten för att vilja regera med stöd av Sverigedemokraterna, men inte med dem, bär inte i två mandatperioder. Skillnaden är stor jämfört med Vänsterpartiets klassiska position som ett givet stöd till socialdemokratiska regeringar, men utanför själva regeringen. Främst på grund av Sverigedemokraternas storlek, men också därför att SD på ett för vår tid mer relevant sätt än V, kanaliserar den växande misstron mot det politiska etablissemanget.

Tidösamarbetet har ännu inte fallit sönder på grund av inre motsättningar, eller politiskt fulspel, men det verkliga testet för den här regeringen börjar nu. Det är dels en fråga om vanlig valstrategi, dels en fråga om en baktung mandatperiod.

Fördelen för Sverigedemokraterna med att inte sitta i regeringen är att det skapar större frihet för partiet att formulera sin valkampanj. Att SD inte skulle utnyttja den möjligheten att kontrastera sig mot regeringspartierna de kommande 18 månaderna är svårt att tänka sig. Det är också under de här månaderna som en rad frågor, där ett eller flera av regeringspartierna har en annan syn än Sverigedemokraterna, måste upp på bordet. Många av dem har stuvats undan i utredningar. Från Sverigedemokraternas sida finns en irritation över att utredningarna tar sådan tid, men också över att utredarna får ett sådant genomslag för sina slutsatser, trots att de inte har något demokratiskt mandat utöver sina direktiv och inget ansvar för de frågor de utreder, efter att de väl är klara. Det finns bland Sverigedemokrater en känsla av att utredarna används av regeringspartierna som torpeder för att skjuta sverigedemokratiska förslag i sank. Om utredarna, å andra sidan, inte utför den tjänsten och regeringen rekommenderas att gå på linjer mer i överensstämmelse med de sverigedemokratiska, kan det blåsa liv i den ständiga splittringen inom Liberalerna.

Det finns, med andra ord, en betydande risk för att de kommande 18 månaderna, även internt, blir mer instabila för Tidösamarbetet än de gångna 30. Frågan är vilken strategi Moderaterna har för att hantera situationen. Det är inte uppenbart.

Moderaterna är kanske det parti av betydelse som kommit längst i att acceptera det nya partipolitiska landskapet. Men det har kostat. Dels i den meningen att partiet nu både i det senaste riksdagsvalet och i var och varannan opinionsmätning har halkat ned på tredjeplats bland partierna, dels på så sätt att partiets politiska kärna är påfallande suddig.

Det är inte längre ett parti som ser marknaden som lösning på varje fråga. Det är inte längre ett parti som förbehållslöst kallar sig liberalt. Det är inte ett parti som i varje läge försvarar individuell frihet mot statliga ingrepp. Det är inte ett parti som kan bygga hela sin politik på en lättbegriplig slogan som ”arbetslinjen”.

Det är visserligen ett parti som under Carl Bildt hade ett starkt engagemang i utrikespolitiken och världshändelser i stort. Men även om Moderaterna haft många internationellt orienterade företrädare, till exempel Gunnar Hökmark, var det moderata engagemanget i utrikespolitik under Bildt alltid mer Carl Bildts eget, än Moderaternas som parti. Vilket gjorde det möjligt för Fredrik Reinfeldt som statsminister att i praktiken lägga ut utrikespolitiken på entreprenad till Carl Bildt, så att Reinfeldt själv kunde ägna sig åt det han ansåg vara väsentligt: inrikespolitiken. Något sådant vore omöjligt i dag.

Ett skäl till att Moderaterna är svåra att ge skarpa konturer är att Ulf Kristersson inte kan kosta på sig att vara alltför mycket partiledare när han samtidigt är statsminister och, framförallt, koalitionsledare. Om han misslyckas med att hålla samman sin koalition – där en koalitionspartner står utanför koalitionen och en annan är kroniskt splittrad – spelar det inte så stor roll hur väl han lyckas som partiledare.

Men hur tänker sig Kristersson att hans regering ska se ut efter nästa val, om möjligheten ges? Hur ska han få liberaler och sverigedemokrater att sitta tillsammans? Hur ska han själv hantera SD:s krav på justitieministerposten, finansministerposten, eller rent av statsministerposten? Om det finns svar är de ännu okända.

Det har bara gått marginellt bättre i opinionen för Kristdemokraterna än för Liberalerna sedan förra valet. Ebba Busch banade vägen för en borgerlig acceptans för det nya partipolitiska läget, när hon gjorde sak av att sätta sig ned och äta köttbullar med Jimmie Åkesson. Kanske var det möjligt eftersom Busch är ledare för ett parti som, till skillnad från Liberalerna, traditionellt är lojalt och fördragsamt mot sin ledare. Men det kostade också.

Då, för sex år sedan, toppade Kristdemokraternas popularitet på runt tolv procent. Efter lunchen dalade den. Berodde det på närmandet till Åkesson? Kanske det, men med den reservationen att vi inte vet vad som skulle hänt om Busch hållit avståndet. Annie Lööf upprätthöll Sverigedemokraternas karantän och tappade också mark.

Även Kristdemokraternas roll har, liksom i fallet med Moderaterna, blivit svårare att definiera. Partiet brukade vara borgerlighetens mjuka samvete. Under Ebba Busch har det snarare blivit borgerlighetens radikala utstickare. Profilfrågor som sjukvård, äldreomsorg och familjepolitik har få ge utrymme för hårda frågor som energiförsörjning och lag och ordning. Blid folklighet har snarare blivit frejdig populism. Det är kanske en rimlig anpassning till en förändrad omvärld, men KD:s potentiella väljare har haft svårt att hänga med.

På den andra sidan blockgränsen har Miljöpartiet hämtat sig något, efter bytet av språkrör, men trots att klimatfrågan varit dominerande i tio år har partiet inte lyckats kapitalisera på den. MP hade inget sätt att hantera migrationskrisen 2015 och nu tränger sig världsläget på igen. I snart sagt alla de frågor som nu är akuta och centrala – upprustningen, elförsörjningen, lag och ordning – saknar partiet trovärdighet.

Vänsterpartiet har liknande problem och ligger sedan åtminstone tre år still i opinionen. Planen, sjösatt under partiledaren Jonas Sjöstedt och partisekreteraren Aron Etzler, att bli det breda vänsteralternativet och rent av utmana Socialdemokraterna, har gått i stå, främst därför att Socialdemokraterna själva såg luckan och systematiskt satte igång att fylla den. Men till skillnad från MP har V en ledning som verkar besluten att ta intryck av en förändrad verklighet och anpassa sig till den. Det märks till exempel i att partiet rört sig bort från civilisationskritisk nedrustning av ekonomin till stöd för återindustrialisering, men också på senare tid i en argumentation för en kraftig svensk försvarsupprustning, utan pacifistiska brasklappar.

För Socialdemokraterna är ändå deras två främsta samarbetspartier ett bekymmer. Partiet har, efter den blixtsnabba vändningen i frågan om svenskt Natomedlemskap 2022, systematiskt försökt rensa bort alla de frågor där borgerligheten och Sverigedemokraterna hotat dem. Det är precis de frågor som världsläget nu gjort centrala, men också de där Miljöpartiet och Vänsterpartiet traditionellt har avvikande och orealistiska ståndpunkter.

Till det kommer att det nya samarbetspartiet Centern dels har en syn på den ekonomiska politiken som ligger långt från S, dels på ännu fler områden som går på tvärs med de båda andra samarbetspartierna.

Men Socialdemokraternas förmåga att rita spelplanen, snarare än att bara delta i spelet, är fortfarande stark. I höstas gjorde S upp med Tidöpartierna om balansmålet i statsbudgeten. Det alstrade mycket intern kritik från vänster, som bestod i att bara en mer expansiv ekonomisk ram ger utrymme för verklig socialdemokratisk politik. Men kritiken var i själva verket ett tecken på att överenskommelsen fyllde sitt syfte för S-ledningen: att avväpna vänsteropinionen inom och utom partiet. Kanske kommer överenskommelsen att behöva revideras, nu när upprustning och annat kräver medel, men det är en annan fråga.

Något liknande aviserades häromveckan i frågan om lag och ordning. Att Teresa Carvalho tog över rollen som rättspolitisk talesperson i höstas var i sig ett tecken på att S ville skapa utrymme för en skärpning i just de frågorna. I januari gick Carvalho ut med att hela södra Stockholm borde bli en visitationszon, trots att det inte är länge sedan partiet helt avfärdade tanken på visitationszoner som diskriminerande och kränkande. I slutet av februari sade hon till Expressen att S var beredda att ta Moderaterna i handen om ”gängpolitiken” och lämna MP och V utanför en sådan uppgörelse: ”Jag ser ju att de framför allt är engagerade i andra frågor.”

Ett mindre vigt parti skulle fortfarande vackla efter den hastiga omsvängningen i frågan om Natomedlemskapet, men inte Socialdemokraterna. Trots att alliansfriheten var en orubblig dogm inom partiet, ända tills den inte var det, fann man sig nästan omedelbart tillrätta i sin nya position och nu tävlar Magdalena Andersson och Ulf Kristersson om att vara först och främst i satsningarna på svenskt försvar.

I mitten av februari väckte Andersson frågan om att snabbt ta fram en ny säkerhetspolitisk analys. När Kristersson nyligen samlade partiledarna för att informera om det säkerhetspolitiska läget sade S-ledaren efteråt att hon särskilt påtalat vikten av snabb upprustning. Hon underströk behovet av att se hur mycket av det som planerats av försvarsinvesteringar som kan tidigareläggas. Socialdemokraterna har landat i sin nya roll.

All bets are off.

Det har under ett par val spekulerats i att småpartier – L, KD, MP, C – riskerar att åka ur riksdagen. Det har, som vanligt i Sverige, inte skett. Men nu är vi i ett annat läge. Socialdemokraternas formidabla och snabba omsvängning tillbaka till ett parti som vill visa att det rensar bort bifrågor och koncentrerar sig på nationens intressen, knyter an till tidigare perioder med allvarliga kriser. I lägen som det vi är i nu har de stora partierna, som kan göra anspråk på att vara statsbärande, en fördel. Det gäller antagligen fortfarande i synnerhet S. Det är däremot farliga tider för småpartier som inte kan samla sig, eller bara kan samla sig kring frågor som blivit perifera.

Risken – eller chansen, om man så vill – att något eller några av de mindre partierna faller ur riksdagen om 18 månader är därför betydligt större än den varit tidigare. Om det sker, skulle en del av de politiska låsningarna lösas upp. Men inte alla.

Det gäller inte minst idén om Den Stora Koalitionen, som visserligen är ett svar, men ett svar på fel fråga. I bästa fall kommer Sverige inte att behöva en samlingsregering, men vi kommer att behöva samla oss. Och hur det än går kan vi med en sannolikhet som gränsar till visshet säga att Sverige efter september 2026 inte kommer att ha två, utan tre, stora partier.

I den meningen är vi då tillbaka på ruta ett i den här artikeln.

Kommer svensk partipolitik klara av att hantera den situationen bättre än den gjort hittills? Om förtroendet för partipolitiken inte ska fortsätta att dala måste den göra det. Det handlar förstås inte bara om partierna, utan också om väljarna. Men i den mån väljarna behöver uppfostras handlar det snarare om att lära dem att acceptera det faktum att Sverige har tre stora partier, än att straffa dem som röstat på det nyaste av dem.

Efter femton år behöver såväl stora som små partier – och väljarna – ta sig förbi det här hindret. Tiden är ute. Världen ömsar skinn.

***

Läs även: Socialdemokraternas verkliga rädsla för högern

Läs även: Var ligger mitten?