Drömmen om fotbolls-VM

På några av de allra tidigaste rörliga fotbollsbilderna i svenska arkiv syns matchbilder från den olympiska turneringen i Stockholm 1912. Elva lag deltog. Storbritannien vann finalen över Danmark på Stadion med 4–2, inför 25 000 åskådare. På dåvarande Råsunda såg kanske 600 personer Danmarks storseger över Norge med 7–0 och lika många hur Italien besegrade Finland med 4–3 på Tranebergs IP. Så säger åtminstone den alltid noggranna statistiken.

Den olympiska historien noterar målskyttarna. Däremot inte bilderna. Kameran är stadigt och orörligt placerad bakom ett av målen. Spelarna och bollen kommer in i en bildkant och försvinner obegripligt ut i den andra. Då och då hamnar bollen i mål, ibland utan att man kan observera någon inblandad spelare. Inga namn, inte ens nummer, på tröjorna – eller snarare de luftiga skjortorna. Självklart ingen reklam, turneringen var ju olympisk på den tid då amatörismen ännu var dess hjärta.

Detta var 18 år före historiens första VM.

Om hur långt det var före byggnationen av fotbollens eget »upplevelseindustriella« komplex må man tvista. Säkert är att dagens fotboll inte kunnat expandera så till den grad utan massmediernas framväxt. Först genom radion och från och med VM 1954 också genom televisionen.

Som ett sentida exempel: inför säsongen 2005/2006 fick den engelska klubben Manchester United runt 408 miljoner kronor bara för TV-rättigheterna till sina matcher i Premier League.
Och de 1,1 miljarder människor – ungefär en femtedel av jordens befolkning – som såg den senaste VM-finalen är inte endast ett fantastiskt prov på sportens dragningskraft och tv-teknikens utveckling till ett sofistikerat och dramatiserande multikamerainstrument.
De utgör också en gigantisk marknad, inte bara för allt som hör fotbollen till, utan även för varje hugad spekulant beredd att pytsa in x antal miljoner eller miljarder för att synas i detta än så länge garanterat folkliga sammanhang.

Vad Coca Cola betalat som en av Fifa:s (den internationella fotbollens organisation) huvudsponsorer sen 1978 vågar man knappt föreställa sig. Att returen bland annat betyder det alkoholfria dryckesmonopolet på sommarens VM-arenor är dock klart. Lika självklart har amerikanska Budweiser sponsrat till sig ölmonopolet trots att värdlandet gör bland det bästa ölet i världen.

Det är nästan rörande att minnas hur Svenska Fotbollsförbundet ända in på 80-talet stretade emot in i det längsta inför tv-sända allsvenska matcher när publiksiffrorna på arenorna pekade neråt. I dag är tv-sändningarna inte endast en god affär för fotbollen i allmänhet, de är nödvändiga både publikt och ekonomiskt.

Men det pågår en maktkamp om våra pengar, som än så länge står och väger. Sedan några år finns organisationen G14 registrerad som en »European Economic Interest Group«. Sedan 2002 har den utökats till 18 av Europas största klubbar. Bakom målet samarbete och vänskapliga relationer (dock inte med domarkåren, trots Juventus medlemskap … ) ligger hotet om att bilda en egen europeisk Superliga, som i ett slag – så tror åtminstone pessimisterna – skulle utradera Fifa:s och Uefa:s (Europeiska fotbollsfederationen) organisatoriska kontroll över fotbollen. Redan idag har G14 lyckats urholka omfördelningen av resurser till Europas och världsfotbollens fattigare medlemmar. De driver också allt mer högljutt kravet på ersättning för att deras spelare alls ska spela i sina landslag och på en större del av tv-kakan i klubblagsturneringarna. Senast också på att klubbarna ska ersättas i det fall en av deras spelare skadas under landslagsuppdrag. Och de har juridiken på sin sida.

Så kan det gå. G14:s medlemsklubbar drivs som renodlat vinstdrivande företag. Landslagsfotbollen – och VM – har trots allt och ännu så länge en nästan otidsenlig aura av sportslig jämställdhet.

Men de värsta pessimisterna förutspår också VM:s snara bortgång, till förmån för en renodlat företagsstyrd klubbfotboll. Så skulle sporten som de flesta älskar tudelas, med en del slutgiltigt inordnad i den vinstmaximerande »upplevelseindustrin« och den andra i hobbylir på bakgårdarna i Rio och Rosengård.

Men än är vi långt ifrån där.

Även om årets VM i verkligheten bevistas av fler »sponsorpaket« än någonsin och hotar reducera oss vanliga fotbollsfans till dekorativ kuliss är vi ändå i majoritet.

Även om de rika blir rikare, blir inte de fattiga alltid fattigare. VM är fortfarande en kraftfull motvikt mot klubblagen, som har starka ekonomiska intressen av att göra den yppersta elitfotbollen till en verklig rikemanssport, åtminstone publikt sett.

Ta till exempel Togo, som för första gången kvalificerat sig till VM sedan självständigheten från Frankrike 1960. Till detta fattiga afrikanska pytteland, rankat som nummer 61 i världsfotbollen, kanaliserar Fifa regelmässigt stöd, som (korruption oräknad) ska hjälpa till att organisera fotbollen bland de bara 5,5 miljoner invånarna. Togo lider naturligtvis av samma svårigheter som många andra afrikanska fotbollsländer efter avkoloniseringen. En inrikespolitiskt törnbeströdd väg mot fungerande demokrati. En låg medel­inkomst, 11 000 kronor per år.
En låg medelålder, drygt 53 år. Språkliga och etniska skillnader. De bästa spelarna värvade utomlands: anfallsstjärnan Emmanuel Adebayor för övrigt i G14-klubben Arsenal.

Hur många licensierade seniorspelare som finns i landet har inte ens gått att klura ut.

Men det är inte att undra på att den togolesiska stoltheten över VM-kvalifikationen är himlastormande, särskilt som den skedde på de redan etablerade storheterna Nigerias, Senegals och Sydafrikas bekostnad.

Om man så jämför med värdarna Tyskland? Tre gånger världsmästare, femton gånger i slutspelet. På 19:e plats i världsrankingen. 60 år mer erfarenhet av organiserad fotboll. 82 miljoner invånare. Drygt 78 år i medellivslängd och med medelinkomsten 194 600 kronor. Nästan 3,6 miljoner licensierade seniorspelare (19 år och uppåt) och därtill dryga halvmiljonen juniorer (15-18 år). Dessutom nästan 634 000 damseniorer.

Därmed nästan allt sagt, om så Togo ryker redan i VM:s gruppspel och aldrig får möta ett Tyskland, som troligtvis kan gå betydligt längre. Om inte VM fanns skulle aldrig Tyskland ens spela i samma turnering som Togo – eller Sverige – länder som saknar framgångsrika ligor och därmed klubbar som kan hävda sig internationellt.

Ty det fantastiska med spelet fotboll är att det rymmer sitt eget inre korrektiv. Inte ens en G14-klubb eller Tyskland får ha fler än elva spelare på planen. De sjutton enkla spelreglerna på planen gäller alla. Domaren dömer och de domare som utpekats som mutbara i Juventusskandalen är strukna från Fifa: s lista.

Ett leende och en dragning av en Zlatan eller en Ronaldinho och pessimismen är puts väck.
Och efter matchen går vi ut i sommarnatten och lirar tvåmål som om profithunger inte fanns och det i något slags mening var 1912 på nytt.