Du osköna nya normopatvärld

Vad pratar vi om på terapisoffan?

Psykoterapeuten Johan Eriksson tänker en stund.

– Många är vilsna. Jag vet inte vem jag är säger de  … Det är förstås en otroligt skrämmande och ångestfylld upplevelse.

Ett mottagningsrum. En röd matta. En svart skinnfåtölj. En säng med ett brunt överkast och några kuddar. En tunn gardin framför fönstret ut mot gatan. Hit kommer en människa varje timma. Åtta gånger varje dag. Fyra dagar i veckan.

– Det är som om bakom de olika formerna av psykiskt lidande är det detta som lurar. Känslan att ha förlorat kontakten inåt, att bli grund, själsligt.

Hur märker du det?

– Personen är ute och svajar. Det finns svaga hållhakar inåt. Ena dan är man jätteförbannad, andra dan jättemild. Man saknar förmåga att kolla av känslor, man tycker sig ha viss distans: människor börjar kompromissa med sitt inre liv.

Johan Eriksson sitter framåtböjd i fåtöljen, med armbågar som vilar i knät och fingertoppar som möter varandra, och säger att identiteten bygger på att känslolivet är integrerat, på att det finns en inre logisk struktur som hänger ihop.

– Man ska inte underskatta att de lever i en värld med Instagram och Facebook, och visar upp sig där, bygger upp en persona på en stereotyp, utifrån andra bilder som flödar i sociala medier.

Detta utbredda kompromissande med känslolivet upplever han har blivit det vanligaste sättet att handskas med förvirring i livet.

– Den psykologiska effekten av informationssamhället kommer vi att kunna se om 50 år. Vi håller på att förvandlas som mentala varelser, förändras. Vi blir normopater.

Vad är en normopat?

– Någon som bygger upp sig själv, sin identitet, på stereotyper som vilar på en övertygelse om att man ska vara normal, och som tillägnar sig en uppsättning allmänna tankesystem, typ: Jag är en glad kille, kärleksfull, gillar att vara kreativ, vi kan snacka, det är lugnt. Men det är bara klichéer.

Han avbryter sin tanke, som om något annat först måste sägas.

– Män lider psykiskt av att fastna i en klassisk macho­kultur. Unga män lider otroligt mycket av det där. De har aldrig lärt sig umgås med känslor som svaghet, ledsenhet, rädsla, besvikelse. Umgås är just ordet.

– Man lär sig ganska snabbt vad det är för mental miljö personen som kommer hit och vill prata befinner sig i. Hård, barsk eller tillåtande. Manligheten i vår kultur uppfattar jag som något som skapar stora problem. Unga grabbar är djupt förvirrade. En tjej har lämnat dem. Men de tillåter sig inte att känna sig ledsna, rädda, mindervärdiga. Och när det väl händer kan de inte handskas med känslorna.

– Människor är inte bara, utan hur det är att vara är alltid frågan. Det handskas man med på många olika sätt. Man känner sig vilsen. Hur-et blir övermäktigt. Då måste man ta till bortträngningar, projektioner och skapar olika symtom. För att undvika emotionella erfarenheter.

Vad gör du som terapeut då?

– Jag försöker reaktivera de emotionella erfarenheterna. Emotionella erfarenheter är inget farligt, det är nyttigt, personlighetsutvecklande. Det kan vara smärtsamt, men är just personlighetsutvecklande. Och vissa dissocierar, klyver sig själva, sticker i väg, porrsurfar i ett halvår. Jag försöker få dem att undvika det, få dem att inte sticka i väg från de emotionella erfarenheterna. Visst kan man försöka fly, men medan man porrsurfar väntar de emotionella erfarenheterna ännu på att bli gjorda.

– När jag möter en patient försöker jag hålla mig så uppriktig som möjligt, försöker tillåta mig att leva mig in i den här människans mentala värld. Jag upptäcker ofta att många män har en mental värld som präglas av begreppen överläge–underläge. Vem dominerar vem? Någon får dig att känna dig lite mindervärdig. De är ju i en miljö där det är ett nederlag att känna sig ledsen. Det är en hierarkiskt organiserad inre värld. Jag kan säga: »Jag får känslan av att du uppfattar det som ett nederlag, jobbigt för dig, en förödmjukelse.«

Johan Eriksson doktorerade i filosofi i Uppsala innan han blev psykoterapeut i Stockholm. Han jobbar heltid som privatpraktiker med psykoanalytisk inriktning. Han undervisar också på terapiutbildningen. Man kan ibland höra honom i radions OBS, eller på Psykoterapiinstitutet i Göteborg, där hans föreläsningar ofta drar fulla hus. I radion har hans essä om nutidsmänniskan – som mitt i livets hålligång, i hålligångvärlden, står naken med den djupa ångest som bara själva livets förutsättning innebär; vetskapen om att vi kommer från ingenstans, och är på väg mot samma intet – repriserats flera gånger.

Förra sommaren, i den svenska valfeberns och skogsbrändernas rekordheta 2018, kunde man i Svenska Dagbladet läsa en Under strecket-artikel av Johan Eriksson med rubriken »Det inre klimathotet hotar vårt själsliv«. Eriksson anmälde en bok av en annan terapeut, den brittiske psykoanalytikern Christopher Bollas, som från sina terapisoffor i andra delar av västvärlden möter en liknande förvirring hos sina patienter.

I boken »Meaning and melancholia: Life in the age of bewilderment« myntar Bollas begreppet normopat. Det har sedan dess avhandlats i flera böcker, på seminarier och i en rad artiklar på forsknings- och psykologisajter som Psychology today.

Vad är det för sorts globala själar vi håller på att bli, frågar Bollas. Han drar slutsatsen att snabba förändringar i industri och teknologi inte bara har lett till att vi har förändrat sättet vi lever på, utan också sättet vi tänker på. Bollas beskriver hur en ny personlighetstyp klivit fram ur ruinerna av det förindustriella samhället och rakt ut på tekniksamhällets glittrande scen. Varelsens främsta kännetecken är en särskild sorts fobi: psykofobin. Rädslan att blicka inåt och utforska sitt inre. Normopaten tillbakavisar all form av självreflektion. Har obetydligt intresse för inre liv. Åkommor ska snabbt botas med kognitiv beteendeterapi eller mediciner. Resultatinriktade attityder ersätter alla djupare frågor om sig själv. Normopati, skriver en annan psykoanalytiker, Joyce McDougall i sin bok »Plea for a measure of abnormality«, är detsamma som skräcken för individualitet. Därför är normopatin också svår att upptäcka, eftersom denna figur framför allt bara har målet att passa in, vara som alla andra. Ändå är normopaten abnorm i sin jakt på det normala. Har förlorat kontakten med sig själv, och har ett omättligt begär efter omgivningens uppskattning och bekräftelse. På bekostnad av egensinnighet och kreativitet. Begreppet normopati, har flera påpekat, ligger nära psykoanalytikern Donald Winnicotts tankar om ett falskt själv, som formas som ett svar på omgivningens krav, snarare än av impulser och önskningar inifrån. Normopaten uppvisar ofta hyperrationalitet i umgänge med andra. Älskar fakta, men inte för att dela med sig av, utan för att använda, i syfte att bli ett objekt i en värld av objekt. För varje uppdatering normopaten gör på sin telefon eller platta blir vederbörande alltmer objektlik, ett verktyg för sina apparater, en behållare för överföringen av apparaternas gigantiska informationsmassa. I normopatens rike är mänskliga känslor och egensinnigheter borttvättade. För många av oss i dag är upplevelsen av andra i allt högre medierat av datorappar.

I tidskriften Psychology today kunde man i våras läsa att forskarna Kate Davis och Howard Gardner beskriver en ny »appgeneration«, som betraktar sina liv som – en serie appar. Apparna skapar en förväntan på omedelbara svar på livets frågor och leder in på en enkelspårig livsresa. Forskarna skriver att de senaste två decennierna har en minskning i språklig kreativitet hos människor tydligt kunnat spåras. Att sätta ord på egna erfarenheter och berätta om dem för andra har varit navet i samtalsterapier. Men normopaten har förlorat länken mellan känslor och tal. Davis och Gardner menar att digitala apparater stjäl vår privata tid från oss, roffar åt sig det utrymme för kontemplation under vilken hjärnan skulle kunna få tid att göra vidare kopplingar mellan begrepp och händelser. Sådana ögonblick är särskilt viktiga i utvecklingen av självmedvetande och empati hos barn. Christopher Bollas berättar i sin bok att han upptäckte normopati i sin egen kliniska verklighet i Kalifornien under 70- och 80-talen hos en mängd patienter med nervösa sammanbrott. Bollas berättar om patienten Tom, som hade försökt ta livet av sig på högstadiet efter att fumligt ha blivit av med bollen i en amerikansk fotbollsmatch. Ett särmärke hos denna personlighetstyp är horisontellt tänkande, noterar Bollas, oförmågan att prioritera och skapa skalor av relativt värde och mening. När en terapeut föreslår en tolkning för en normopatisk patient vill denne – hellre än att låta tankarna sjunka in och reflektera över sina känslor, idéer och erfarenheter – omedelbart leda in tolkningen på strategier som kan korrigera det beteende terapeuten uppmärksammat. Normopaten tolkar det som att beteendet är ett funktionshinder som måste undanröjas.

Bollas berättar att han såg det här allt oftare i takt med att decennierna avlöste varandra. Det är vad som händer de som har, vad psykologer kallar, en app-mentalitet – ett operationellt tänkesätt, som omedelbart styr en tanke mot en handling, en nyckelegenskap hos normopaten. Patienten förblir inte öppen tillräckligt länge för att retrospektion och insikter ska kunna uppstå. Tolkningar tas emot som »sound bites« snarare än som förslag och inbjudningar till att se mer helhetsmässigt på det förflutna, framtiden och ens personliga erfarenheter. Normopaten tycker att den process som handlar om att undersöka sin inre värld och använda reflekterande tankar för att blotta omedvetna konflikter är alldeles för långsam. Enligt Bollas är normopaten inte bara ett individualpsykologiskt fenomen. Också varje samhällsanalys måste betraktas som bristfällig så länge den saknar intellektuella verktyg för att belysa själva psykodynamiken bakom sociala fenomen som rasism, korruption och ekonomiskt förtryck.

I det snabba internetsamhället är mänskliga känslor problemskapare som kräver formler och strukturer som kan kontrollera dem. Patienten Tom levde i ett så kallat gated community, omgiven av ekonomiskt, socialt och värderingsmässigt likasinnade i ett kluster av hus som såg likadana ut. Bollas menar att framväxten av den här sortens områden blir en metafor över det normopatiska samhället. Den geografiska segregationen speglar den psykologiska tendensen att separera sig själv från mångfalden av uttryck och människor som är olika en själv. Inhägnade samhällen signalerar inhägnade verkligheter. Detta är själva motsatsen till en demokratisk vision. En känsla av rädsla gror och griper tag i oss, av att vi inte litar på någon, eller varandra. Inte ens när människor lämnar sitt område och går ut för att äta kommer de ut ur sin omedvetna bubbla som härleds från deras värld av likasinnade. De möter vanliga människor i sin egen stad. Ändå är de som turister, som tycker att livet de andra lever är »intressant«, »underhållande« eller »sorgligt«. Allt detta blir en moralisk kompensation för likgiltighet. Bollas ser en känslomässig avtrubbning hos den priviligierade urbana medelklasseliten. »Sådana känslomässiga och intellektuellt undernärda själar växer upp i ett samhälle som har lidit av en radikal inre förlust«, skriver han och pekar på hur det inre tillståndet speglar det yttre, särskilt det senaste århundradets två världskrig, folkförintelser och kärnvapen. Vi är rädda för att blicka inåt för att vi fruktar att det vi ska finna är rädslan, sorgen, den smärtsamma insikten om vår kapacitet att mörda eller vår benägenhet att blunda, vända andra sidan till och låta det pågå.

När Johan Eriksson i sin helsidesartikel i Svenska Dagbladet förra sommaren skrev att »den moderna livsstilen tömmer det inre livet på innehåll«, och att människor i dag inte längre har något begrepp om vad det är att genomgå en andlig och moralisk kris, tog han som exempel »kärnkonflikterna i Ingmar Bergmans filmer«. De är obegripliga för normopaten.

Vad syftade du på?

– Ta en film som »Nattvardsgästerna«, och Guds tystnad som Gunnar Björnstrands präst upplever att han drabbats av. I dag förstår man inte ens sådant. Inte för att vi inte är religiösa, utan för att den platsen i oss; den känsla av att jag är den plats där världen tilldrar sig; den radikala subjektivitet vi måste ha kontakt med för att kunna känna av moraliska och existentiella religiösa kriser, inte längre är en plats vi umgås med.

Hur menar du?

– Många människor som kommer till terapin talar i dag om att de vill ha verktyg för att handskas med sina liv. De talar om funktionella termer för att kunna hålla uppe tillvaron. För att fungera bättre som partner, arbetsmänniska, inte konfronteras med sig själv. De vill göra sig till funktionella objekt, så ser flykten från det inre ut.

Johan Eriksson tror att det avspeglas i psykologins utveckling som ämne. Från det ögonblick i slutet av 1800-talet när psykologin började kasta loss från filosofin och i stället snegla på naturvetenskaperna.

Det var när psykologiämnet tog sina första kliv mot att bli empiriskt objektivt, och började låna experimentella metoder från fysiken och biologin för att undersöka människans inre.

– Psyket blev en grej som finns i världen. Som funkar på ena eller andra sättet. Ja, hör man i dag  … medvetandet är svårfångat. Kanske är det en process härinne, men det har ändå karaktär av att vara ett objekt som finns i världen. Det där, menar jag, är ett kardinalfel. Psyket är inte bara en grej i världen som funkar på det ena eller det andra sättet.

– Vi är inte bara objektiva. Jag är inte bara en grej som funkar på det ena eller andra sättet. Vi är subjekt för världen. Jag är den plats där världen händer. Men detta superradikala förstapersonsperspektiv, subjektiviteten, är liksom något som både vetenskapligt och personligt börjar driva iväg, bort. Människor i västvärlden har helt enkelt inte religiösa och moraliska kriser längre. Jag tänker på det som en flykt från det inre livet.

Johan Eriksson märker detta redan på sin terapisoffa, i den kliniska situationen, den terapeutiska processen, i mötet med en som sökt hans hjälp.

– I en terapeutisk process finns det olika typer av försvar en människa kan ha. Men det försvar som blivit utbrett i dag, är att människor flyr in i  … gör sig själva till funktionella objekt, flyr bort från sin egen subjektivitet, flyr in i en slags allmänhet  …

Han tystnar en stund igen.

– … de blir vad Heidegger skulle kalla för Das Man. Mannen. Uttrycket man, inte jaget. Människor börjar säga: »Det är väl klart att man blir arg, när hon kommer hem och säger att hon inte vill leva med mig längre, det är väl klart att man blir arg  …«

– Blev du arg? frågar jag då. Man flyr i dag in i allmänna uttrycksformer, tankeformer och sätt att fun­gera och blir till slut till synes normal, blir närmast patologiskt normal. Blir socialt välfungerande. Det finns människor som är socialt flyhänta, som aldrig får panikångest, som på partyn står och pratar och är härliga, och med sin partners är jättebra, och på arbetet exemplariska. Som terapeut börjar man känna att det här är ett försvar. Jag har att göra med en slags flykt in i en funktionalitet som handlar om att radera ut sin egna idiosynkrasi; sina egna egenheter, sin egen plats, sina egna känslor, sin egen aggressivitet, sin identitet. Det är ett ganska lömskt psykologiskt försvar: Det kan ofta ta sig uttryck i klokhet och intellektualism.

Johan Eriksson berättar att redan Sigmund Freud stötte på och beskrev detta problem hos sina klienter.

– De är så kloka och välformulerade och man inser att de har rätt i sina egna reflektioner, men så inser man att det här är deras sätt att undvika alla sina problem.

Men språket är ju som det är.

– Min erfarenhet som terapeut är att det är svårt att artikulera exakt vad det är som pågår inombords, mycket som sägs är ett undvikande, men man känner när något landar. Och det får psykologiska konsekvenser. I en terapeutisk process kan man efter en månad ha fått en tydlig blick av grundproblematiken i ens själ, men den där insikten tar tre år innan den landar emotionellt, innan man fattar vad man varit med om. Man kan exempelvis förstå det faktum att föräldrarna var djupt självupptagna när man växte upp, det kan man förstå efter en månad, och att det har fått stora konsekvenser, och man kan förstå konsekvenserna, men efter tre år så fattar man vad man har varit med om när man växte upp och då får insikten psykologiska konsekvenser. Man kan säga att det är en rörelse från kunskap till insikt. Men språket är ett kluvet medium, att det å ena sidan ger tillgång till världen, och oss själva. Å andra sidan är det ett så allmänt medium.

– Jag tänker så här. Om psyket har blivit ett objekt i världen bland andra objekt, som vi tänker oss att vi kan kolla och få en uttömmande kunskap om. Om vi har den konceptionen av det mänskliga psyket, då tänker man på psykiska problem i termer av funktionsstörningar. Då är nästa steg, att om vi vet hur det funkar kan vi hitta metoder som rättar till störningarna. Precis som vi kan fixa en krånglande bilmotor.

– Men vad som glöms är att psykiska störningar i många fall har karaktären av livsproblem. Vi har problem som mänskliga subjekt att handskas med livets utmaningar. Det inre och det yttre livets utmaningar.

Johan Eriksson säger att när livsproblemen försvinner från scenen, när man börjar behandla en depression som någonting som händer oss, som ett motorhaveri, som en funktionsstörning, missar man att en depression är ett uttryck för att man har problem att handskas med vissa saker i livet.

– Grejen är att vi inte kommer bort från livsproblemen. Som subjekt kommer vi inte bort från dem.

Han berättar om ett vanligt problem. En människa säger: »Jag inte kan sköta mitt jobb, men jag har inre krav på mig att vara en duktig person, det har jag med mig från min uppväxt.« Och här blir det uppenbarligen en konflikt, jag kan inte gå omkring med skuld över min depression. Jag kan inte riktigt glädjas över mina barn för att jag är deprimerad. Även det måste jag ju handskas med.

– Livsproblemen kommer alltid att finnas. Som subjekt och riktiga varelser kommer vi inte bort från livsproblemens sfär. Vad psykoanalysen sysslar med är det, etikens sfär: livsproblemens sfär. Till skillnad mot psykofarmaka, de sysslar inte med det. De sysslar med funktionsstörningarnas sfär. Och även KBT gör det i viss utsträckning. Det betyder också att KBT, psykofarmaka och psykoanalys kan existera sida vid sida; det är inte olika vägar till samma mål, för man betraktar inte ens psykiska problem på samma sätt. Psykoanalysen sysslar med det mänskliga hos människan. Som gör människan till något annat än en entitet i världen som funkar på ett visst sätt. Det är psykoanalysens område och det måste man förstå, framför allt i dagens sjukvårdskultur, där man tänker sig: ja, men okej, KBT och medicin är ju mycket mer effektivt sätt att bota psykiskt lidande än psykoanalys. Då måste man förstå att man sysslar med olika saker och adressera olika saker hos en människa.

Om man inte förstår det kan det sluta illa, säger Johan Eriksson

– Vi riskerar att få människor med ett psyke som fungerar på ett icke-demokratiskt sätt. Platon sa ju att psyket och staten har samma struktur. Vad är staten? En organisation som försöker upprätthålla en nöjaktig jämvikt mellan olika delar. Vad är psyket? Vi har våra moraliska värderingar, våra sexuella drifter, vi har våra aggressivitet, vårt intellektuella tänkande och vissa delar av vår själ på djupt infantil nivån.

– Vi kan vara professorer och intellektuellt högtstående men ändå inte ha nära relationer, där blir vi som 2-åringar. I psyket sker hela tiden inre slitningar. Vad som behövs är ett psykologiskt demokratiskt sinnelag där delarna kan börja prata med varandra. Det är vad terapin kan erbjuda: ett rum, en genomströmning. När vi blir normopater får vi inte tid och plats med dialogen. En del börjar dominera.

– Psykiskt lidande uppstår ofta när man börjar handskas med sitt inre liv på ett väldigt primitivt sätt, tappar kontakt med aggressivitet eller sin sexualitet, aggressivitet inte kan regleras med förnuftet längre; precis som ett samhälle, och vårt icke-demokratiska psykiska mindset får reella politiska konsekvenser.

– Det här blir samhälleliga problem.

– Twitter återspeglar detta.

En del av samtalet med Johan Eriksson har ägt rum på hans mottagning, en annan del två veckor senare på ett kafé i centrala Stockholm: ett ställe som på sin webbplats beskriver sig själv som platsen i huvudstaden där hålligånget är evigt och ständigt. Hålligånget denna försommarförmiddag är stillsamt. På gatan äter någon en glass, en annan pratar i telefon, en tredje tittar på sin telefon, en fjärde röker en cigarett, en femte parkerar en cykel, en sjätte släpar två små flickor i hög fart framåt. Så dundrar en lastbil med musik och dansande studenter på flaket förbi. Johan Eriksson äter en croissant, dricker en kopp kaffe med skummad mjölk.

Går det inte att lura psyket då, att bara köra på som funktionella objekt?

– Jag tror att det kan funka. Ganska bra. Vi kan gå igenom livet utan att krackelera. Men det är i så fall ett liv utan att man har levat. De här många personerna skulle behöva krackelera. Ofta finns en omedveten längtan efter att bryta ihop. Men de kommer i en situation där de aldrig vågar. När de får så pass stort förtroende att de kan tillåta sig att bryta ihop är det ett stort steg. Vad det handlar om är att bryta ihop för att hämta upp olika delar av sig själv. För det är vad de som kommer och söker hjälp lider mest av i dag: Vi känner oss ytliga, mindre levande. Det är sorgen. Du vet att ytan måste väja, men du kommer inte ner.