Du, Victoria 

Hon blir »du« med kronprinsessan redan vid andra frågan, där på hotellterassen i Addis Abeba. Men när Catarina Hurtigs första exklusiva intervju med Victoria publiceras över tre uppslag i Svensk Damtidning är kronprinsessan ändå konskekvent niad. Catarina Hurtig redogör själv för denna mediala charad i sin nyutkomna prinsessbiografi »HKH Victoria – ett personligt porträtt«. Den är formulerad som ett öppet brev till blivande statschefen. Förtroligt intimiserande. En furstespegel i Facebookformat.

Affärsidén är inte ny. Kvällstidningar styr ut sina kungakolumnister i blazer och bröstnäsduk för att markera att de är halvvägs in i hovet. Men också dessa har gjort en dygd av sin distans, så även tidigare Catarina Hurtig: »Läsarna ville ju alltid ha det högtidliga tilltalet och jag ville inte heller signalera något annat än att jag respekterade dig.«

I »Victoria – ett personligt porträtt« lägger hon bort titlarna. Manövern är ett stilgrepp men kan läsas som en symbol för något långt större. Det är en bok om två klassresor. Catarina Hurtig som stiger från Habo mot Noppes nattklubb. Och kronprinsessan som sjunker mot vardaglighet. Duon möts någonstans halvvägs. Närmare bestämt i playboyen Svante Tegnérs lägenhet på Grev Turegatan bakom Stureplan, där de två kvinnorna ska ha låtit sig förföras vid skilda tillfällen.

»Jag hade också ett distansförhållande och tyvärr blev din ex-pojkvän inblandad i det«, bekänner Hurtig för Victoria i ett tonläge ovanligt vanvördigt för svensk kungapress. Intervjudagen i Etiopien avslutar Hurtig med den »sexiga säpon«. Han blottar tatueringar och man jämför intryck av sitt gemensamma bevakningsobjekt. När Tom Alandh duade kungen i tv 1978 anmäldes han till Radionämnden och fick skit för sitt pöbelbeteende. Är duandet av Victoria en fråga om medial konkurrens? Inför bröllopet har minst tre Victoriabiografier publicerats med likvärdigt innehåll och på något sätt måste man som biograf särskilja sig. Eller är det kungafamiljen som gjort sig så vanlig att det upphöjda tilltalet nu ter sig helt malplacerat? En del tyder på det. För Catarina Hurtig går det i alla fall påfallande snabbt att med Svensk Damtidning ta sig in i kungens inre krets.

»Kära Victoria«, skriver Hurtig. »Jag var faktiskt också i Borgholm den där sommaren 1999. På festivalen ’Sol, vind och vatten’. Jag var på E-types konsert. Då hade jag ingen aning om att vare sig han och du kände varandra eller att jag själv åtta år senare skulle skutta runt midsommarstången tillsammans med din faster Titti och hennes man Tosse och alla andra gäster på din kusin Gustaf Magnussons midsommarfest på deras underbara lantställe på Ingarö i Stockholms skärgård.«

Monarkin har å ena sidan alltid varit teater, »ett roll- och maskspel med rötter i arkaiska riter«, skriver kulturjournalisten Per Svensson i sin republikanska stridsskrift »Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu«. Å andra sidan har kungahus samtidigt varit utpräglad antiteater. Monarkin har »förnekat den sanna teaterns mirakel: att vem som helst kan bli vad som helst«. Dess huvudroller är på förhand givna och ämbetena har inte betraktas som roller. »Man kan vara eller också kan man synas vara«, skriver Per Svensson.

En monark är kunglig i kraft av sitt blod. Och medierna bekräftar och betonar den autenciteten genom att nia honom.

Det spännande med Hurtigs bok är att den tycks demaskera detta rollspel. I en passage betraktar hon sig själv och kronprinsessan ovanifrån: »…vi spelade våra roller. Du var den nådiga kunglig­heten. Jag den respektfulla reportern. … Missförstå mig rätt, jag har aldrig känt annat än respekt för dig. För din person och för din position. Men det var ändå väldigt skönt när du sa: ’Ok, Catarina, nu kör vi. Det är helt okej att du säger du’.«

Johan T Lindwall, Expressens mörkblå blazer, har gett ut en biografi som är mer typisk. Lindwall tvekar inte att knacka på hemma hos Svante Tegnér morgonen efter att Victoria synts i hans sällskap. Men han knackar med gammeldags vördnad. Vid första intervjutillfället upplever han sig »utvald«, han stammar, bockar och registrerar med fruktan den nedlåtande blick med vilken Victoria röntgar en underklädd kulturjournalist i jeans och ­collegetröja. Även om boken är intimiserande fråntas aldrig kronprinsessan sin blodsgivna auktoritet.

Lindwall skulle kunna sägas illustrera det »medvetna självbedrägeri« som statsvetaren Cecilia Åse frilägger i boken »Monarkins makt. Nationell gemenskap i svensk demokrati«. Också de flesta journalister inser att de kungliga i grund och botten har samma blod som vi andra. Ändå ständigt denna pendlan mellan vanlighet och upphöjdhet så fort en monark ska medialiseras.

Victoria klär i jeans. Men skyr undersåtar i samma plagg. Om pressen rannsakar sig själv skulle »pendlingen mellan mystifiering och avmystifiering också kunna stanna av«, föreslår Cecilia Åse i ett slutord. Frågan är om inte Catarina Hurtig kastat första stenen. Eller så har Hennes kungliga höghet själv gjort det. Också Victoria har liknat sitt liv vid ett schizofrent rollspel.

– Det fanns en period i mitt liv, innan jag åkte till USA, när jag var mycket vilsen och inte förstod hur jag skulle kunna få ihop ett liv där jag, Victoria, trivdes, samtidigt som kronprinessan skulle kunna existera. Det kändes som att det antingen var hon eller jag, och jag valde plikten, »hon«, kronprinsessan, säger hon till Alice Bah i en bok som gavs ut 2002, samma år som hon fyllde 25. En ung kvinna i osynk med sin repertoar, en skådespelare utan manus och sufflös. Det är en ovanligt frank bild av monarkin.

– Jag mådde som ett accelererande tåg, på väg rakt ner … Jag hade ju ätstörningar och var medveten om det, min ångest var enorm. Jag hatade verkligen hur jag såg ut, hur jag var… (tyst). Jag, Victoria, fanns inte. Det kändes som om allt i mitt liv och runt omkring mig kontrollerades av annat och andra.

Kronprinsessa som valbar identitet. Det antyder kanske också att rollen också kan väljas bort.

Kronprinsessan Victoria Ingrid Alice Désirée är den första svenska kunglighet som föds på ett allmänt sjukhus (Karolinska sjukhuset i Solna). Alla prinsar och prinsessor både före och efter henne är nedkomna på kungliga slott. Hon är den första prinsessa sedan Erik XIV:s dotter Sigrid som förlöses av en kvinna av folket. Hon blir huset Bernadottes första kvinnliga regent.

Victorias egna barndomsminnen i intervjuerna kan låta som en gestaltning av grunddragen i den så kallade anknytningsteorin, det forskningsfält som hävdar närhet till föräldrar under livets första år, eller bristen på detta, som grundläggande för ens framtida psykosociala hälsa.

De första åren tillbringade hon på Stockholms slott, Europas största bebodda slott, ett stentempel med tuktad barockträdgård som enda lekplats, en innerstadsöken. Ett tidigt fotografi visar syskontrion i en inkvoterad sandlåda i avgasdimmorna från Skeppsbron. Föräldrarna står representationsklädda bredvid. Presschefen Elisabeth Tarras-Wahlberg kör ibland ungarna till vänner med gräsmatta på Kungliga Djurgården. Många av kronprinsessans tidiga minnen är av svekkaraktär.

– Det är mycket … att mamma och pappa inte var med oss barn så mycket… De kom och gick hela tiden, samtidigt som jag visste att mina kompisars föräldrar var hemma på kvällarna … Egentligen är det först nu jag förstår våra reaktioner och hur det faktum att mamma och pappa hela tiden arbetade så mycket har påverkat oss, berättar hon för Alice Bah – som ställt frågan hur kronprinsessan minns sin barndom.

I maj 1979 kom Carl Philip.

– Det var en tråkig tid. Mamma satt för det mesta i halvmörker i en fåtölj i sitt rum och ingen fick störa henne, säger hon till Herman Lindqvist, i hans bok »Victoria – Prinsessa i tiden«.

I högtidstal och intervjuer deklarerar Victoria gärna sin föräldrakärlek. Men när hon berättar om sin barndom tycks känslorna mer avvaktande. Kungen kunde vara sträng: »han kunde ryta till, men det gick snabbt över«, bekänner hon för Herman Lindqvist.

[[Kung Carl XVI Gustaf|Kungen]] hade begränsad förståelse för sjukdagar. För Alice Bah härmar Victoria pappa:

– Varför är Victoria hemma? Varför är hon inte i skolan? Är hon sjuk!? Hon är inte sjuk! Hon står ju upp!

För Gregor Nowinski i TV4 berättar kronprinsessan att hennes syn på föräldrarna var präglad av »respekt och en längtan efter att bli sedd«.

Kanske är relationen till föräldrarna Victorias mest klassbestämda erfarenhet. Den punkt på vilken hon skiljer sig från majoriteten i hennes generation. Är man uppvuxen med en mild och närvarande medelklasspappa får kungen drag av fullfjädrad patriark. Man anar att svalheten och frånvaron har präglat hennes livsval.

Ett gripande inslag i Johan T Lindwalls bok är Victorias vänskap till svärmodern Eva Westling. Eva och Victoria går långa promenader. Kronprinsessan söker tröst hos Eva under de uppslitande grälen med kungen om framtiden med Daniel.

»Eva såg hur Victoria led«, konstaterar Lindwall och prisar Eva som räddare av relationen. Som tack ska Victoria ha givit Eva en av huvudfunktionerna i bröllopsförberedelserna.

Av Olle Westling har sonen och svärdottern fått fri tillgång till familjens sommarstuga i Acktjära söder om Bollnäs, där paret har fått ett eget enplanshus, i skuggan av de elva kungliga slotten. Man kan få intrycket att Victorias klassresa i riktning Ockelbo varit lika betydelsefull som Daniels i riktning Drottningholm. Daniel har gått prinsskola. Men Victoria har fått en familj.

– Daniels föräldrar och hela familjen är oerhört varm och sympatisk, säger hon till Gregor Nowinski och skiner upp. En fin familj, verkligen svensk trygg familj. De var otroligt fina mot mig och öppnade sina armar. Jag kände en frihet och en trygghet hos dem. För mig och Daniel betyder det oerhört mycket att komma upp och besöka dem.

Victoria kallar ofta Daniel för sin »bästa vän« och kuttrar om hans jordnära och trofasta sätt.

Under uppväxten har Victoria i perioder haft svårt med tilliten till människor. När hon efter gymnasiet ska plugga i Frankrike bryter hon kontakten med i stort sett samtliga sina vänner. Hennes djurintresse tycks bottna i samma drag.

– Man kan inte få en hund att tycka om en på låtsas eller en katt att ty en till sig om den inte själv vill, säger hon till Alice Bah.

Länge tycks Victoria omvandla sina anknytningsproblem till överkompenserande moderlighet. Hon är starkt orolig för sina syskon, ofta rädd att familjen ska komma för sent – en karikatyr av en storasyster. En tonårstant med blodiga nagelband och stressmage.

Detta drag, snarare än obekymrad partydrift, drev henne kanske till Daniel Collert, en vacker och strulig Stureplanskliché med tragisk familjebakgrund (båda biologiska föräldrarna gick bort och Daniel adopteras av bankdirektören Göran Collert). En kompis till Collert, också han del i den krets som lade grunden till dagens medialiserade Stureplanskultur – sena nätter, starka drinkar – minns Victoria som »mammig« och »foträtt« – flickvännen som väntade hemma snarare än hakade på. Det är en präktighet som andas mer neuros än inre lugn.

Victorias plikttrogenhet under skolåren kan framstå som mer plågsam än produktiv. Denna, i kombination med hennes oförmåga att ta till sig skriven text, gjorde gymnasie­tiden på Enskilda i Stockholm svart.

– Min ångest över plugget var så stor att för mig fanns det inget alternativ till att åka hem och plugga. Något annat hade gjort för ont helt enkelt … jag blev tvungen att sluta med det mesta, piano spelade jag ett tag men kom inte så långt, säger hon till Alice Bah.

Hon har svårt för komplimanger.

– Fast det var ännu värre tidigare, då blev jag nästan arg om någon sa något bra om mig.

För en kvinnlig kunglighet av i dag är oviljan att vara galjonsfigur en problematisk sak: hennes huvud­funktion är trots allt att vara föremål för beundran. En känd och cynisk devis säger att ­monarkin står fast så länge som det mänskliga hjärtat är starkt och förnuftet svagt. Ingen lätt ekvation att vara del i om man känner grundläggande tvivel på sina medmänniskors tillgivenhet. ­Victorias tonårstid kan låta som en sjukdoms­journal, i den meningen påminner hon om sin dystra namne Victoria av Baden (drottning i Sverige mellan 1907 och 1930). Samtidigt skiljer man sig åt på ett grundläggande sätt. I början av 1900-talet kunde det anses aristokratiskt att vara sjuk. Victoria av Baden tillbringade månader med sin livläkare Axel Munthe på Capri. Thomas Mann sammanfattar eran i romanen »Bergtagen«, där den europeiska högborgerlighten sakta tynar bort på kurhem i Davos. Sköra och sysslolösa, blek­siktiga och hostiga, en grotesk variant av den passivitet som Thorstein Veblen tillskrev den infödda överklassen i The Theory of the Leisure Class från 1899.

Det är svårare att ladda kronprinsessan Victorias diagnoser med glamour – när den tidiga 1900-talsklassen led och blev sängliggande gjorde man det i ett slags förnäm kontrast till det industriella genombrottet. I vår tid, när också kungligheter förväntas bidra till BNP, finns det mindre upphöjdhet i dyslexi och anorexi, även om dessa sjukdomar är delar av det kungliga arvegodset.

Över Victorias viktminskning, över hennes svårighet att läsa en svensk dagstidning, finns inget prinsessan-på-ärten-exotiskt. Snarare än gjort Victoria passiv, har dyslexin och anorexin förvandlat henne till en strävsam friskvårdare. En person som man kan spegla sig i och känna sympati för. Ska man söka en aristokratisk hemvist åt kronprinsessan Victoria måste det bli i närheten av lantadeln, hon delar dess djur- och naturkärlek, dess rejälhet och dess ointresse av, eller oförmåga till, boklig bildning. I en familj av bekymmersfria Rivieraraggare framstår Victoria mer som rastlös sommartorpsinnehavare, även under ferier på Solliden.

– Ett litet problem jag har är att jag inte kan se någonting förfaras, säger hon till Alice Bah. Så det blir ett evigt plockande hela dagarna … dessutom har jag svårt att bara ligga och sola.

Detta i kontrast till sin yngre syster, vars gästspel i Gregor Nowinskis TV4-dokumentär bestod i att cirkulera trädgårdslandet för att slutligen sätta tänderna i en fullmogen jordgubbe, iklädd opraktisk omlottklänning – en tidlös gestaltning av oanfrätt kunglighet.

Victoria är nog ingen intellektuell, men ändå en annan sorts ointellektuell än kungen. Åke Ortmark frågade 1969, i boken »De okända makthavarna«, vilken sorts regent som utgör störst fara för demokratin: »Den ideale kungen i en parlamentarisk demokrati är kanske dum, snäll och lat.« Ortmark syftade på Carl XVI Gustaf, då en kronprins med drag av Wallenbergare: »samma brist på intresse för resonemang och analys, samma benägenhet att snabbt tackla verkligheten med impulsiva omdömen«.

Ortmark skriver före bokstavsdiognosernas ­genombrott. Då heter det att Bernadottar »utvecklas sent och att produkten inte bör bedömas förrän den nått en ålder av trettio … då kan det börja lossna.« Ordblindheten liknas vid »en vrickad fot«, en »psykisk låsning«, som eventuellt kan blockera en teoretisk begåvning.

Kronprinsen, berättar Åke Ortmark, har verkat »lite bakom« på middagar, men blivit allt »vanligare, allt mjukare och tillgängligare« med åren – »sannolikt inte dummare än folk i allmänhet«.

Kungen och [[Drottning Silvia|drottningens]] oförmåga att hitta orden, att ledigt uttrycka känslor, är kanske paradoxalt nog deras främsta aristokratiska särmärke, en ovanlighet i ett hov som i övrigt står i kulturell samklang med mittfåran. En på samma gång lite skrämmande och tilldragande kvalitet, som länkar kungen till hans företrädare, till en Gustaf V, en kedjerökare som på journalfilmer sitter tigande och rak i ryggen, avskärmad och fördjupad i sitt broderi. Anfadern, Jean Baptiste, brydde sig aldrig om att lära sig svenska. På förlovningspresskonferensen kommunicerade kungen och drottningen sin kärlek med ett »klick«, en onomatopoetisk genväg förbi känslopjunket.

Victoria är i jämförelse mycket mer talför. Hennes intressen skiljer sig också i grunden från kungens. De delar natur-, djur- och idrottspassion men Victoria har ett omvärldsintresse som kungen aldrig visat. Det gör henne till en »farligare« monark, med Ortmarks synsätt. Hon är varken slö eller dum. De enskilda luncher med partiledarna på Slottet som Victoria tagit initiativ till under vårvintern, för att informera sig om valet, framstår som en naturlig fortsättning på ett brinnande politiskt intresse.

När hon tillträder som regent kommer hon att vara en mer välinformerad statschef än när kungen axlade manteln 1973. När Gustaf VI Adolf föreslog för kronprinsen att han skulle läsa nationalekonomi för Gustav Cassel anförde den blivande regenten enligt Åke Ortmark att »kompisar sagt att nationalekonomi vore ett mycket tråkigt ämne och att han för sin del litade på det omdömet«.

Victoria hanterar sina inlärningssvårigheter på motsatt vis, som ambitiös överliggare. Om historiens Bernadottar går att dela upp i konstnärliga kulturpersonligheter och i sportiga militärer – är Victoria kanske en samtida inkarnation av den senare typen; hennes specialintressen kretsar kring miljö-, freds- och konfliktfrågor. På det amerikanska Yale-universitetet pluggade hon geologi, internationella relationer och historia. Samtidigt gjorde hon praktik i Kofi Annans närmaste stab på FN och senare, samtidigt med Irakkriget, praktiserade hon i den svenska FN-delegationen i New York. Hon lade fram ett specialarbete vid Yale om vapeninspektörerna i Irak, vilket triggade henne till en sexveckorskurs i freds- och konfliktlösning vid Uppsala universitet våren 2002. Hon har praktiserat vid Svenska Exportrådets kontor i Berlin och Paris, följt kurser vid Försvarshögskolan i Stockholm med inriktning mot internationella relationer och konfliktlösning, fullföljt utrikesdepartementets prestigefyllda diplomatprogram och hon är enligt Herman Lindqvist en av få i hela släkten som lyckats landa en filosofie kandidatexamen (60 poäng i statsvetenskap från Stockholms universitet och 90 poäng i freds- och konfliktkunskap från Uppsala).

Om man synar en månad under 2009, februari, träffar hon två professorer från Uppsala den 10:e, Joel Andersson från Urikespolitiska institutet och kansliråd Mathias Otterstedt den 12:e, deltar i en föreläsning på Försvarets högkvarter den 16:e, besöker Svenska Afghanistankommittén samma vecka, träffar utrikesminister [[Carl Bildt]] och exportrådets vd Ulf Berg innan månaden är över. För att inneha ett förmodat opolitiskt ämbete är hennes kalender smäckfull av politik, inte sällan hyper­aktuell sådan.

I samtal med Alice Bah ger hon röst åt ett slags multikulturalism. Bah frågar vad som gjort mest intryck på henne under kursen i freds- och konfliktlösning.

– Att problemen är så oerhört komplexa och att vi för att kunna lösa dem måste ha så mycket kunskap – om genus, miljö, industri, utbildning, ja, allt! … Så insåg jag också att vi människor är lika men präglade av våra olika kulturer. Jag tycker för övrigt att vi ofta inte visar tillräcklig respekt för andra människors sätt att leva och utöva sina traditioner.

– Sen blir jag också så arg! Det stör mig att det finns högt uppsatta personer med makt och pengar som i praktiken stjäl från de fattiga länderna genom att utnyttja alltifrån billig arbetskraft till oroliga politiska lägen. Och pengarna som tjänas på detta oacceptabla sätt går sällan till de människor som lever där. Mycket vill ha mer!

Victoria ska använda sin position för att förändra världen.

– Jag ser det inte som ett hinder att jag är kronprinsessa, tvärtom … Jag kan ju liksom inte rå för att jag är engagerad! Jag är intresserad av de här frågorna! Framför allt av miljö- och samhällsfrågor i stort och det är jag glad och stolt över. Mitt unika utgångsläge gör att jag kan hjälpa till, belysa frågor och nå fler människor! Och det kunde ju ha varit frimärken som var mitt största intresse ...

Per Svensson tror att detta politiska preferensbrott i det svenska hovet kan skapa en konflikt mellan kungen och kronprinsessan om ämbetets inriktning. Sådana är mer regel än undantag i hierkiska familjer. Kan Victorias medvetenhet och kritik av förhållanden i tredje världen prägla exportförutsättningarna för svenska företag? Kungen har varit mindre knusslig i demokratifrågor, som den berömda blundern i Brunei minner om.

Victoria lider brist på klassiskt kungliga passioner. Madeleine har axlat mammas lidelse för utsatta barn. Prinsen förvaltar rally-arvet. Själv är hon ointresserad av mat och mode, party och prål. Lagar pasta i jeans och gympaskor. Lägger sig tidigt. Joggar i gryningen. Vad är egentligt kungligt med henne?

Alla lärare och mentorer till Victoria som av pressen avkrävs uppgifter om kronprinsessans brister, får samma svar. Hon kan ibland vara för ambitiös för sitt eget bästa. Gäller det också monarkin i stort? Är hon för sund och sympatisk, för domesticerad och detroniserad, för en institution som har till uppgift att vara ovanlig och upphöjd?

Svar får vi först när hon blir regent. När det nu blir. Om det blir. Om hon inte, som den fiktiva kronprinsessan i Jens Liljestrands nyligen publicerade Sydsvenskan-novell i tre delar, abdikerar. Utav plikt för samhället. Den demokratiska processen måste ju få ha sin gång.

Björn af Kleen är kulturjournalist. Han nominerades till Föreningen Grävande Journalisters pris Guldspaden för sin bok om den svenska adeln, »Jorden de ärvde« (Weyler 2009). Måndagen den 9 augusti sommar­pratar han i Sveriges Radio.

Litteraturkällor i texten

»HKH Victoria – ett personligt porträtt« Av Catarina Hurtig, Norstedts 2010.

»Ja. Monarkins bästa tid är nu / Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu« Av PJ Anders Linder och Per Svensson, Albert Bonniers förlag 2010.

»Victoria: Prinsessan privat« Av Johan T Lindwall, Forum 2010.

»Victoria – Drottning med tiden« Av Herman Lindqvist, Bonnier Fakta 2009.

»Victoria, Victoria!«. Av Alice Bah, Ekerlids förlag 2002.

»De okända makthavarna« Av Åke Ortmark, Wahlström & Widstrand, 1969.

»Monarkins makt. Nationell gemenskap i svensk demokrati« Av Cecilia Åse, Ordfront, 2009