Dumpen.se – barnens hjältar eller internets lynchmobb?

Alla pratar om Dumpen. Alltså sajten Dumpen.se, där Sara Nilsson och före detta höjdhopparstjärnan Patrik Sjöberg – båda som unga utsatta för sexuella övergrepp av vuxna – hänger ut pedofiler.

Ingen nåd ges. På de konfrontationsvideos som Dumpen lägger ut under fliken ”Hall of Shame” – fler än 200 sedan starten för två år sedan – ses och hörs ertappade män vädja, böna, be: Snälla, snälla, publicera inte det här! Och de blir inte muntrare när de informeras om att familj och arbetsgivare kommer att kontaktas. Dessa ska alltså snart få veta att deras pappa/make/kollega har försökt våldta ett barn. För juridiskt räknas allt sexuellt umgänge med barn under femton – även utan våld, hot, neddrogning eller beroendeskap – som våldtäkt, förutom om åldersskillnaden är ringa. 

Men viktigt i Dumpen-sammanhang: Det  barn pedofilen har tänkt förgripa sig på finns inte. Det är påhittat och därmed planeras eller begås aldrig något brott i lagens mening, det finns ju inget brottsoffer (mer om detta senare). 

Så här går det i alla fall till: Dumpen använder så kallade ”fiskare”, vuxna som går ut på olika kontaktforum och sajter där pedofiler är aktiva, och utger sig för att vara barn. När en pedofil – eller gädda, som den barnsexsökande mannen kallas av Dumpen – uppvaktar ”barnet”, spelar fiskaren med. Och låtsas vara, säg, en 14-årig pojke eller 13-årig flicka. Ofta under många dagar, med hundratals chattinlägg i tråden, ofta inklusive bilder på pedofilens könsorgan, så kallade dick pics. Fiskarna imiterar skickligt de ungas förkortningsfyllda internetjargong, späckad med emojis – och pedofilen kliver i fällan:

Gädda: Oki, var bor du?

”Barn”: Typ i Lund sj?

Gädda: 15-17 min norr om Lund… Ålder?

"Barn": Aha. Fyller 14 om ett tag durå?

Gädda: Ok…oj… hade du annan kik förut? Vad söker du?

"Barn": Ah har haft en annan kik men den försvann typ. E d nt ok lr? Hur gammal e du ens?

Gädda: 48 hmmm… oki tror vi pratat. Hette du lila li?

"Barn": 48 aha e d ok ja e 13 lr?

…///…

"Barn": Ja vill träffa nån äldre o mysa med typ durå?

Gädda: Låter nice. Men hur äldre?

Till slut avtalas ett möte: i en galleria, på ett torg, vid en busshållplats. Den vuxne mannen tror alltså han ska få ha sex med minderårig flicka eller pojke, inte sällan mot löfte om exempelvis cigaretter och sprit. Men i stället för att möta ett barn, överraskas pedofilen av Patrik Sjöberg och Sara Nilsson, med mobilkameror i högsta hugg: ”Hej, du är här för att våldta ett barn.”

Förnekanden. Bedyranden av oskuld. Förvirring. Men snart trillar polletten ner: Jag är avslöjad! Min mörkaste hemlighet är inte längre bara min…

För det går ju inte att ljuga bort den chatthistorik – kopplad till bilderna på det egna ansiktet – som Nilsson och Sjöberg har tankat ner i sina mobiler och kan visa för mannen. Och i de fall de inte lyckats fastställa identiteten på ”gäddan”, som i regel sexchattar under pseudonym, före konfrontationen identifieras han ofta snart av Dumpens hundratusentals följare sedan konfrontationsvideon har lagts upp. Det är något alldeles speciellt att se en människas liv falla sönder liksom i realtid. När den konfronterade mannen börjar inse vidden av det hela… och skräcken når blicken. 

Snart kommer han att figurera som pedofil i en video som hela världen kan se. Och innan det får alltså de anhöriga och arbetsgivare det där sms:et som kommer att förändra allt. För det är ju effekten: Inget brott är värre i omgivningens ögon än sexövergrepp mot barn. Många skulle gärna se Dantes helveteskretsar utvidgade till tio, just för pedofilerna.

Sex med barn. Uthängning på nätet. Liv som krossas. Minst två självmord kan kopplas till uthängningar på Dumpen. Ja, Dumpen har kokat ihop en häxbrygd av sensationer, känslosvall, debattstoff, mänsklig tragik och människans lägsta sidor. Anhängarna hejar på, kommenterar, vädrar sin avsky, deltar i identifieringsjakten. Men de delar också med sig av egna erfarenheter, tipsar utsatta om möjlighet till hjälp och stöd, stöttar varandra, diskuterar policy. Det är hårt och mjukt, varmt och kallt om vartannat. Men helt klart ett högt tonläge. Skoningslöst ibland, rentav hatiskt. 

Piskar Dumpen upp farliga stämningar i samhället? Somliga menar det. Och Dumpen har mött stark kritik. Journalisten Janne Josefsson skrev i DN i december att han tycker att det sajten gör är ”som att steglas på torget under medeltiden /…/ Hur många fler ska offras för Dumpens metoder?”. Kulturpersonligheten Martina Montelius i Expressen: ”Dumpen åstadkommer ingenting av värde. Alls. Den har ingen som helst funktion som samhällsinsats mot övergrepp.” Ulrika Stahre skriver om ”Dumpen och deras svans” i Aftonbladet och kallar fenomenet för ”folkdomstol”.

Kritikerna pekar på självmorden. På den utsatthet och vånda som pedofilens anhöriga utsätts för (risken att barnen mobbas till exempel). Att inte fullt tillräkneliga individer hängs ut. Risken för medborgargarden som tar saken i egna händer och klubbar ihjäl den lokala pedofilen. I flera europeiska länder, Holland kan här nämnas, händer det att pedofiler luras till möten och möter vigilanter som mer eller mindre slår ihjäl dem.

Den kanske mest initierade Dumpenkritikern Christoffer Röstlund Jonsson, reporter på tidningen ETC, gav följande förklaring till varför han nyligen tackade nej till att debattera Dumpen på Publicistklubben med bland andra Patrik Sjöberg och Sara Nilsson. ”PK:s frågeställning för debatten är pang på: ’Är Dumpen modern mobbmentalitet eller finns där även journalistiska kvalitéer?’ Låt mig svara. Dumpen är ett medborgargarde vars syfte är att på ett aggressivt uppsökande sätt provocera fram brott – som rent juridiskt inte är brott eftersom det inte finns några barn inblandade – och sedan straffa och hänga ut människor för all evighet. Punkt. Att då utifrån en journalistisk frågeställning bjuda in dem för debatt på PK, en tung yttrandefrihetsorganisation med rötter i 1800-talet, är ett sjujävla magplask rakt ner i vallgraven med pirayor.”

(Röstlund Jonsson har avböjt medverkan i denna artikel; han ser sig som granskare av Dumpen, inte som motpart.)

Men Dumpen hämtar stöd inte bara från egna följarna och från folkdjupet, utan också från intellektuella. Vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman menade i Aftonbladet under rubriken ”Dumpen har bidragit till att rädda barns liv” att det är ”något märkligt med reaktionerna på Dumpen. Det är inte övergreppen på barn, eller förövarnas uthängning av dem, som är i fokus för debatten. I stället tycks sympatierna underligt nog ligga hos förövarna och deras fruar. Det hävdas att de anhöriga drabbas, trots att det ofta kan vara tvärtom: att få veta att ens sambo uppsöker barn i sexuellt syfte kan vara det som får en mamma att agera och skydda sina egna barn.”

Även i det borgerliga lägret finns stöd för Dumpen. Fokus pratar med Adam Cwejman, chef för Göteborgs-Postens ledaravdelning, som skrivit en kolumn rubricerad ”Dumpen visar att det går att förhindra barnövergrepp”.

– Den tekniska utvecklingen under senare år har varit extrem. Det handlar inte bara om grooming, utan om att kontaktmöjligheterna generellt blivit väldigt stora på jättemånga områden. Det är ett call to action. Där eftersläpningen är som störst är det som viktigast att man skyndar sig.

 Cwejman gör en – på många sätt förstås halsbrytande – jämförelse mellan musikindustrin och barngrooming och påpekar att när piratnedladdningarna kom, drogs ett tungt lobbymaskineri igång från musikindustrin för att påverka lagstiftarna. 

– Vem gör motsvarande när det gäller utnyttjande av barn, när pedofilerna hittar nya metoder? Vem pushar på så att lagstiftningen hinner i kapp? Dumpen gör något som är nödvändigt givet eftersläpningen i lagstiftningen, säger Cwejman.

– De gör något som en del menar är lynchjustis, och, ja, i viss mån är det det. Men de tar också upp frågan till ytan på ett sätt som inga andra förmår. Det gäller inte minst dem som kritiserar Dumpen som hårdast.

Cwejman lyfter fram inte bara att Dumpen troligen har en indirekt påverkan som får ner sexövergreppen. 

– I och med att Dumpen nu är känd, kan dess existens fungera avskräckande för vissa med en latent lockelse till barn. De hinner tänka ”inget kan vara värt det där”: uthängning, stigmatisering, ett raserat liv. Och vad gäller de som faktiskt går hela vägen, kan man tänka så här: Trots risken att bli avslöjad och få hela livet förstört löper de linan ut. Det är de allra mest problematiska – och det är förstås bra att de uppmärksammas.

Han efterlyser en mer proaktiv lagstiftning.

– Det måste vara enklare att komma åt folk. En lagstiftning som fångar in potentiella förövare innan de begår själva övergreppet bör utredas.

Vilka reaktioner har du fått på artikeln?

– Jag möttes av tystnad från opinionsbildare och journalister. Däremot fick jag enormt mycket reaktioner från läsare, där många med mig menar: Hur kan folk i offentligheten så lättvindigt avfärda det Dumpen gör?

I stormens öga finner vi alltså Patrik Sjöberg  och Sara Nilsson, som barn själva offer för sexuella övergrepp. Vad vill de med Dumpen, och hur bemöter de kritiken? När Fokus träffar Sara Nilsson är hon nyligen hemkommen till Skåne efter ”gäddfiske” i Stockholm och Kiruna. Först pratar vi om pedofilen Klas som var viktig på flera sätt i Dumpens startskede.

– Klas var på sätt och vis grunden. Han hade redan tre domar på sig för barnvåldtäkt, och vi blev varse att  han var ute på jakt efter nya barn. Men så fick vi av polisen veta att de inte kunde göra något, eftersom den ”fälla” vi försökte gillra alltså gällde ett fiktivt barn. 

Som lagen är skriven – och detta kände inte Sara och Patrik till – kan polisen inte ingripa när någon uppvaktar ett påhittat barn. Inte ens om det är en känd pedofil och vederbörande helt uppenbart är brottsaktiv och har syftet att våldta ett barn.

– "Vaaa", tänkte vi, chockade! Efter många turer fick vi i alla fall till en konfrontation och han bröt ihop fullständigt. Jag körde honom till psykakuten i Jönköping, det var ”platsbrist” i Göteborg, trots att han inför mig och läkare sa att han inte kunde garantera att han inte skulle våldta ett barn. Väl i väntrummet i Jönköping sa han plötsligt: "Jag ska lära er hur man verkligen jagar pedofiler…"

Klas berättade om vilka profiler som är lockande för pedofiler, till exempel kan det vara listigt att utge sig för att vara en mamma som erbjuder gruppsex med barn. Han tipsade om vilket språkbruk man ska använda i chattarna, länkar till olika pedofilforum med mera. Klas rustade alltså Dumpen med skrämmande men viktig kunskap.

Men den brutala metoden: uthängning på en stor sajt. Ska vi verkligen ha den här typen av skamstraff i Sverige 2023?

– Det var när vi började hänga ut gäddor som Dumpen exploderade. Då fick vi äntligen uppmärksamhet för frågan: våldtäkter mot barn. Vi hade tidigare provat att ringa upp och säga ”vi vet vad du håller på med”, men det funkar inte. Fyra veckor senare är de i gång igen. 

Hon ställer också motfrågan om det är bättre för de anhöriga att polisen förr eller senare kommer och gör husrannsakan – efter en fullbordad våldtäkt mot barn? 

– Inget anhörigstöd ges, medan vi på Dumpen erbjuder psykologisk stöttning. Vidare är det rimligtvis lättare att reparera en relation till en förälder efter ett försök till barnvåldtäkt än efter en fullbordad sådan. Och vill man verkligen leva i Törnrosasömn med en pedofil vid frukostbordet?

Hur kontakar ni de anhöriga? Och hur reagerar de?

– Först med ett sms. De blir i regel chockade, och känner ofta en stor sorg över att de inte insett det hela.

På sätt och vis, menar Sara Nilsson, är anonymiteten för pedofiler ändå en fiktion i internetsamhället. Det blir ändå publicering på sajten Flashback, med namnuppgifter och allt, så fort åtal väckts, även utan Dumpen. Som för övrigt inte publicerar förövarens namn i samband med sina konfrontationsvideos. Huruvida Dumpen begår förtalsbrott har inte prövats rättsligt. Sannolikheten att det skulle ske är låg: Vem vill skylta som ”gädda” i en garanterat hypermedial rättegång? Men om ansvariga utgivaren Sara ändå blev stämd för förtal skulle hon hävda att det, med lagtextens formulering, är ”försvarligt att lämna uppgift i saken”. Det vill säga om gäddans pågående brottsaktivitet.

– En funktion med att visa hur pedofilerna ser ut, är att människor i närområdet måste varnas, så att man kan skydda sina barn.

Kan inte oskyldiga slinka med i ert ”gäddfiske”?

– Sannolikheten är ytterst liten för att någon skulle lyckas skicka livebilder på en person och dessutom få personen att dyka upp på avtalad mötesplats. De flesta erkänner, men skulle de neka så erbjuder vi att följa med dem till polisen för att utreda vem som stulit identiteten. 

Ett ”skydd” mot felpublicering är väntetiden, det kan ta upp till sex veckor till publicering. Om det blivit något missförstånd och man skulle träffa, typ, ”tjej, 21” i syfte att vara otrogen, så förklarar man rimligtvis den saken hellre än att bli uthängd som gädda.

Flera självmord är kopplade till uthängningar, hur tänker du kring det?

– Alla självmord är tragiska och det är inte ovanligt att förövare väljer att ta sitt liv, oavsett vem som sedan avslöjar dem. Men är det ens ett alternativ att inte säga ifrån när människor vill våldta barn? Offret har inte möjlighet att välja. Det har förövaren. 

Dumpen har fått mycket kritik för tonläget hos följarna. Hur ser du på det?

– Jag kan ju beskriva hur det fungerar hos medlemmarna. När vi aktivt bjuder in nya följare, då blir det jävla liv i gruppen, då får moderatorerna sitta dygnet runt och plocka bort kommentarer. Varför? Jo, för de nya blir ju heligt förbannade av vad barnen utsätts för och samhällets tandlöshet. Då träder de gamla medlemmarna in och manar till lugn, och markerar att vi är mer intresserade av att lösa problemen än att skrika ut hat. På det sättet menar jag att vi gör en civiliserande och nyanserande insats. Och jag menar att det är medmänskligt, inte hatiskt,  att reagera kraftigt på övergrepp mot barn. Starka reaktioner är inte likställt med hat. 

Ett uttalat syfte med Dumpen är att åstadkomma ändrad lagstiftning på barnsexområdet. Sara Nilsson beskriver problemen med att lagen inte hängt med i utvecklingen i liknande banor som Adam Cwejman. Hon efterlyser en uppdatering och att man då tänker proaktivt. Hon lyfter också fram en rapport från Riksrevisionen från 2021 gällande grooming och internetövergrepp.

– Där riktar man skarp kritik mot att åklagare och polis saknar preventiva åtgärder i verktygslådan. Det enda preventiva som görs är kampanjer om att man ska berätta för vuxna om man blir utsatt.

Hon tycker man ska snegla mot England och berättar att där har åklagarmyndigheten publicerat styrdokument för hur konversationen mellan fiskare och pedofiler ska se ut för att räknas som bevisprovokation och inte som brottsprovokation (det senare är i princip är förbjudet för polisen både i Sverige och England).

– De engelska fiskarna har alltså mycket hårda regler, de får inte komma med förslag, och inga smileys, och de måste bli kontaktade själva för att det ska vara fungerande bevis. Sedan möter ett team pedofilen på den uppgjorda mötesplatsen, personen grips av polis, och straffet blir i regel ett halvt till två års fängelse.

Hur är Dumpens relation till polisen?

– Den är bra. Tyvärr sitter de bakbundna av omoderna lagar, och låter bli att klaga. Vi är sega på det här området. Sverige var näst sist i Europa med att förbjuda innehav av barnpornografiskt material. Där menar vi också att straffet ska höjas. ”Bästa” inkörsporten för pedofiler är barnpornografi, och med högre straff skulle polisen få tillgång till starkare tvångsmedel, som spaning och avlyssning. Och brotten skulle prioriteras högre.

Vad beror pedofil störning på? Det vet man inte med någon säkerhet, men forskarna är i alla fall tämligen eniga om att den vanliga föreställningen att den som ger sig på barn gör det på grund av egen utsatthet har svagt stöd. Många pedofiler har inte varit utsatta. Och de allra flesta som blir utsatta som barn blir inte pedofiler som vuxna. En del av förklaringen ligger i genetiken: i någon mån föds man alltså med en pedofil läggning. När det gäller störningsterminologi, används det kända ordet pedofil genomgående i denna text. För den vars dragning gäller barn som hunnit komma in i puberteten, använder annars experterna ofta ordet ”hebefil”.

Men vilka är då pedofilerna? Hur många är de? Och hur bör de behandlas? Psykologen Katarina Görts Öberg arbetar på Anova, som startade 2006 och är inriktat på vård av sexuell störning, inklusive  pedofil störning eller pedofili. I samarbete med Karolinska Universitetssjukhuset bedrivs här öppenvård för personer med sexuella störningar. Anova utvecklar evidensbaserade behandlingsmetoder och har en uttalat preventiv ambition i det att man försöker identifiera riskmarkörer för sexuellt våld. 2011 tillsköts regeringsmedel för att utveckla en nationell hjälplinje.

– Poängen är att sänka trösklarna för att komma i kontakt med oss om man är orolig för sin sexualitet. Vi har inga repressiva åtgärder, till skillnad från Kriminalvården, säger Katarina Görts Öberg. 

Man kan ringa anonymt. Men för att få vård måste man berätta vem man är. Anova var i stort sett först i världen, nu finns sådana här hjälplinjer i runt 40 länder.

– Många ringer till hjälptelefonen Preven Tell. Det kan handla om exhibitionism, sadism, frotteurism med mera. Och så de med intresse för barn, en rätt stor grupp. Många som kontaktar oss har tittat på övergreppsmaterial. Det kan vara utlöst av att anhöriga kommit på en, eller en polisrazzia.

Här är orsakssambanden svåra att klarlägga. Ökar risken för att begå övergrepp om man konsumerar barnpornografi? Det kan forskningen inte svara säkert på – men mycket talar för att det är så.

På senare tid har även Dumpens konfrontationer lett hjälpsökande till Anova, berättar Görts Öberg. Där görs en noggrann kartläggning och kontrolleras om det finns en neuropsykiatrisk störning, vilka beteenden som är problematiska med mera. Utifrån det utformas en behandling som är samtalsterapi, ofta i kombination med farmakologisk behandling. Det kan röra sig om antitestosteron – det som slarvigt kallas kemisk kastrering – och ibland SSRI: alltså antidepressiva läkemedel. 

– Sexuella beteenden kan ju vara en strategi för att uthärda en depression. Motivationen bedöms också – man måste ta behandlingen på allvar, och inte gå hos oss för att liksom låtsas göra något åt sitt problem. 

En viktig del av behandlingen är att förstå det egna beteendets funktion, så att man kan ersätta det med mindre destruktiva beteenden.

– Här ska sägas också att det ju finns många icke-exklusiva pedofiler. De kan ha normala vuxenrelationer, och dessa ska då stärkas. Inom KBT (kognitiv beteendeterapi) pratar vi ju mycket om vad man gör och inte gör. Pedagogiskt kan det vara bättre att prata om beteenden – handlingar – i stället för läggning. Vad man är, är svårare att ändra på än vad man gör. Inriktning på beteende ingjuter därför hopp om förbättring.

Många pedofiler har svårt att axla ansvar för det de gör, något som psykologer kallar kognitiva förvrängningar. Patienten rationaliserar bort negativa beteenden.

– Man ”hamnar” inte framför en dator med barnpornografi eller sexuellt dokumenterade övergrepp, det grundar sig i aktiva val, och det måste patienten inse. I nästa led kan man prata om triggers och riskfaktorer och hjälpa patienten att ta ansvar för att inte hamna i riskabla situationer.

Hjälper behandlingen?

– Våra behandlingar har bevisad effekt på upptagenheten av sex, vilket i sin tur rimligtvis sänker risken för att begå övergrepp… Men det är mycket vi inte vet, det är svårt med långtidsuppföljningar, och vi har ju inte koll på dem dygnet runt.  Och mörkertalen är stora, många går under radarn.

Hur vanlig är pedofil läggning?

– En finsk studie kom fram till att 3 procent av männen har sexuellt intresse för barn upp till 15 år. Det här bygger på självrapportering, inte klinisk bedömning eller ”hjärnscanning” när man tittar på pornografiskt material.

Om man kollar på Dumpens gäddor – de ser så vanliga ut. Är det också din bild?

– Ja. Man ser inte vem som har ett pedofilt tändningsmönster. Det här är en väldigt heterogen grupp. Den kognitiva nivån är helt normal, många är välsituerade, och neuropsykiatrisk störning är inte påtagligt överrepresenterad hos dem jag möter.

Johanna Lätth är doktorand i psykologi och knuten både till Karolinska Institutet och Kriminalvården. Hon bekräftar bilden att pedofiler ofta inte vill ta ansvar och skyller ifrån sig.

– Bland de dömda jag möter i Kriminalvården är det väldigt vanligt att man förnekar och förminskar sina brott: "Jag var inte ens i den staden…", "Hon ville egentligen…", "Någon bröt sig in i mitt hem och använde min dator…", "Man var full", säger Lätth.

– Helt klart känner många enorm skam, vilket bidrar inte bara till förnekelse utåt, utan ibland också förnekelse till och med inför sig själv. 

Lätth har arbetat med ett forskningsprojekt kopplat till den obskyra del av internet som kallas darknet, ett digitalt Vilda västern, långt från myndigheter och övervakning. Resultaten presenterades i december och de ger dels  stöd för att KBT har effekt, dels pekar de ut nya sätt att arbeta proaktivt mot övergrepp. Studien tog sin utgångspunkt i frågan: Hur nå alla dem med dragning till barn som inte alls syns i samhället? Det är nämligen en försvinnande liten del av populationen som döms eller frivilligt söker vård. 

– Det vi testat här är om man kan vara ännu mer uppsökande än på exempelvis nationella hjälplinjen, som i och för sig är jättebra. I princip har vi sökt upp dem som begår brott med budskapet ”Hej, vill du ha ett alternativ här?”

Brottet i det här fallet är inte pågående övergrepp mot barn i samma rum, utan konsumtion av sexuellt övergreppsmaterial.

– På darknet finns en mängd forum som är dedikerade till sexuellt övergreppsmaterial. Man är helt öppen med det här, byter tips och material med varandra. 

När forskarna försökte få tillträde till olika forum på darknet blev de först utslängda hela tiden. Sajtadministratörerna litade inte på dem.

– Vi kunde ju misstänkas vara till exempel poliser. Men så småningom accepterades vi och fick tillåtelse att posta en länk med erbjudande om deltagande i forskning. Länken har till och med pushats av darknet-aktörer i samband med uppföljningsstudie.

Totalt 160 deltagare från alla världsdelar lottades till två grupper. Den ena gavs psykologisk placebo (placebon var upplagd för att uppfattas som behandling, genom att man bland annat fick emotionellt stöd och uppmaningar till självreflektion). Den andra gavs internetbaserad KBT. Man fick vara med anonymt och behövde inte ens uppge IP-adress. Deltagarna jobbade i digitala moduler i åtta veckor.

I gruppen som fick riktig KBT minskade man sitt (självrapporterade) tittande på barnpornografi mer än i placebogruppen. Alltså en bekräftelse på att denna förvisso svårbehandlade grupp är påverkbar genom rätt terapi. Detta är ju en vinst i sig: minskad brottsaktivitet, eftersom konsumtion av barnpornografi är ett brott.

Den internationella nyfikenheten på studien är stor. En uppdaterad version av de digitala verktygen finns nu på  fyra språk inklusive svenska och engelska. Och flera större internationella  forskningsprojekt i samma anda ska sjösättas.

Dumpen har nu verkat i två år och sajtens påverkan på samhällsdiskussionen kring frågor om pedofili och sexuella övergrepp mot barn är redan stor.

Har misstag gjorts under resans gång?

– Absolut. I början var jag till exempel så arg vid konfrontationerna, fullpumpad med adrenalin, säger Sara Nilsson.

Vad är det för fel med ilska?

– Vi vill ju på ett rent mänskligt plan nå fram till dem också. Ett annat misstag vi gjorde var att vi inte alltid gick till polisen direkt när det fanns riktiga barn inblandade. Då kan ju de agera, och de kan förstås göra ett mycket bättre jobb än vi – och vi vill inte riskera att sabba en förundersökning.

Hon säger att en erfarenhet de gjorde i början, var att polisen inte agerade även när den borde.

– Därför agerade vi ibland utan deras medverkan. Nu lyssnar de på ett annat sätt och därför kan vi lämna in information om hands-on förövare som vi vet inte bara hamnar på ett skrivbord.  

En reflektion: gäddorna ser så vanliga, så normala ut. Det är Medel-Svensson.

– Det är därför Dumpen är så viktigt, det kan vara din granne eller barnens fotbollstränare.

Drivs du av hat, Sara?

– Nej. Låt mig ta upp Klas igen. En otroligt intressant person, faktiskt. Verkligen inte utan empati. Länge försökte han rationalisera sin pedofili till att barnen ”är med” på det. Hans bror dog när han var 27, något dog i honom då också. Det visar att traumatiska händelser, läget i livet, kan trigga igång beteendet. Och jag försöker verkligen skilja på handling och person, annars skulle jag inte orka. Jag är hemma och fikar hos vissa. En av dem har bytt ut sitt barnsökande mot att baka bröd frenetiskt. Hans frys är full av oreganobröd och vitlöksbröd! Nej, jag drivs verkligen inte av hat. Jag drivs av att stoppa övergrepp mot barn. Punkt slut.

***

Läs även: "Jag hatar alla män!" – Så blev svenske mannen debattens slagpåse

Läs även: Vi måste göra upp med den socioekonomiska samhällslögnen