»En arbetare är underordnad«

Vilken är din definition av en arbetare?

– Ursprungligen handlade det om alla löntagare och det fanns egentligen ingen uppdelning mellan olika grupper. I dag är det annorlunda så för mig handlar det i grunden om vilken ställning man har i produktionen – en arbetare är underordnad och har inte så mycket makt och inflytande.

Och arbetarklass?

– Det enkla vore att säga att alla arbetare tillsammans utgör arbetarklassen men så är det inte. Det handlar mer om hur man känner sig och definierar sig själv. Arbetarklass är ett politiskt begrepp som innebär att man ser att man har makt och möjlighet att påverka sin situation och sina villkor.

Det är fler som betraktar sig som arbetare än som arbetarklass. Vad beror det på?

– Antingen är det ett politiskt avståndstagande eller så handlar det om att de inte känner att de kan påverka sina villkor.

Vilket är LO:s ansvar för att folk känner så?

– Jag tror att det finns en otydlighet kring begreppet arbetarklass som gör att vissa tar avstånd. Det finns de – till exempel Åsa Linderborg – som menar att arbetarklassen består av alla som har en svag ställning i samhället – arbetslösa, unga, invandrare, visstidsanställda och så vidare. Det gör inte begreppet attraktivt. Arbetarklassen är större än så.

Förr i tiden var det populärt att vara arbetarklass. Numera tycks det vara finare i teorin än i praktiken. Folk definierar sig hellre som medelklass. Varför är det så?

– Förr var det enklare, då fanns det en tydlig motsättning mellan arbetarklass och överklass. I dag har medelklass kommit in i bilden, ett nyare begrepp som handlar mer om ekonomisk frihet. Medelklass och arbetarklass är inte varandras motsatser utan överlappar och går in i varandra. Därmed finns det inte samma tydliga motsättning. Förr fanns kamp och stolthet hos arbetarklassen där man såg vikten av att verka för kollektivets bästa. I dag har det skett en avpolitisering där individen sätts i centrum.

Skiftet tycks inte ha skett så mycket från en klass till en annan utan från ett kön till ett annat. Är det en del i begreppsförvirringen – att det var enklare att ställa blåställ mot kostymer, än kvinnor mot män?

– Kanske. Män definierar sig som arbetarklass medan kvinnor i större utsträckning definierar sig som arbetare. Det kan hänga ihop med den traditionella bilden av arbetarklassen som manlig och kopplad till industriproduktion.

Betyder det att LO har misslyckats med att få med sig kvinnorna i den rörelse som är arbetarklassens?

– En förklaring kan vara att kvinnor arbetar i yrken som är mer blandade, till skillnad från den traditionella industriarbetaren som jobbade i en homogen miljö. När arbetsplatsens gemenskap går över klass- och yrkesgränser får man svårare att se arbetarklassens gemensamma mål. Dessutom har kvinnor svagare organisering på vissa områden, som inom privata tjänstesektorn.

Hur kommer det sig att LO-kvinnor fortfarande har klart lägre lön – 88 procent av männens?

– När jag började på det här jobbet sa man »Ja, kvinnolönerna är en jätteviktig fråga men vi har inga instrument för att komma till rätta med det«. Så jag och LO har ägnat mycket arbete åt att minska löneskillnaderna – gör vi inte det är vi inte trovärdiga.

Hur länge dröjer det innan LO-kvinnorna har kommit ikapp LO-männens löner?

– Om vi lyckas ta steg för steg i varje lönerörelse skulle vi kanske lyckas på tio år. Men vi kan aldrig luta oss tillbaka eftersom de mansdominerade sektorerna har en löneglidning och lokal lönesättning som inte finns i den kvinnodominerade tjänstesektorn.

Finns det en känsla av att man förmins­kar frågan om arbetare och arbetarklass genom att i stället definiera det som ett kvinnoproblem?

– När jag började arbeta fackligt ställdes normen – mannen – mot de andra, alltså invandrare, handikappade och kvinnor. Jag är trött på att halva befolkningen betraktas som en avvikelse från normen. Samtidigt har arbetarrörelsens styrka alltid varit att de stora och starka drar med sig de andra.

Men så brukar det inte se ut när det är lönerörelse. Då brukar mansdominerade och kvinnodominerade fack ställas mot varandra?

– Det må vara den mediala bilden men så här är det inte – vi har gemensamma krav och gemensamma planer.

Skulle det vara tänkbart med ett helt kvinnligt fackförbund?

– Det finns i Danmark men jag tror inte att de har lyckats bättre än vi. Det finns ju förbund som är övervägande kvinnligt dominerade. Men jag tror aldrig att offentliga verksamheter kommer att kunna ta ut större lönehöjningar utan samordning – det skulle inte accepteras av andra. Hela systemet bygger på att man kommer överens inom LO-familjen.

Den här diskussionen och begreppsförvirringen kring arbetare och arbetarklass – är det bra eller dåligt för LO?

– Om det finns en förvirring och osäkerhet är det bra att frågan kommer upp på bordet. Arbetarklass ska handla om stolthet och tillhörighet. Jag är och kommer alltid att känna mig som arbetarklass även om jag har både makt och generösa villkor. Det är känslan av delaktighet och kamp som är grundläggande.