En duellants bekännelser

Ringbrynjan rasslade och det värkte i huvudet när jag stapplade fram till mitten av golvet. Mina bröder i Corps Suevia drog åt skyddsglasögonen av stål lite extra så de skulle sitta säkert, mitt lösa ansiktshull till trots. Pulsen slog rekordsnabbt i tinningarna. Det luktade starkt av öl, stål – och blod. Så höjde jag armen högt över huvudet, och lät värjspetsen beröra min kontrahents. Den nyslipade klingan reflekterade en solstråle som sökte sig in genom festsalens höga fönster. Snart skulle värjorna dansa vilt kring våra huvuden och jag skulle riskera att få några rejäla köttsår.

Hur i helvete hade jag hamnat här? Jag som alltid avskytt allt vad mandomsprov heter, ogillat sport och varit trygg i att vara en tvättäkta fegis!? Jo, det hade med medeltidens och 1800-talens studenttraditioner att göra – så allt var fullt logiskt. Sekundanterna steg åt sidan och Der Unparteiische, domaren, ropade startsignalen: ”Los!”

Den akademiska fäktningen leder sin historia tillbaka till medeltiden, när det ännu bara fanns ett fåtal universitet i Europa. De som skulle studera fick företa långa resor – och bära med sig en stor handkassa för att bekosta uppehället under en längre period på studieorten. Detta gjorde dem förstås till populära byten för rövare.

För att skydda sig försökte studenterna resa i större grupper och särskilt sedan en ny typ av mindre svärd spreds från mitten av 1400-talet började de som hade råd att beväpna sig. År 1514 gav den tyske kejsaren Maximilian I uttryckligen studenter – vid sidan av adelsmän – rätt att bära vapen. Detta hade alltså delvis praktiska skäl, men var framför allt ett uttryck för att även borgerliga studenter ansågs stå på i princip samma samhällsnivå som adeln.

Sedan den tiden utgör svärdet en akademisk symbol: Vid finska universitet bär man exempelvis fortfarande doktorsvärja när man promoveras, Lunds universitet har än i dag en fäktmästare och det finns en gammal anekdot om en tenterande Cambridge-student som krävde öl och kakor då han tenterade eftersom det var en rättighet i de latinska universitetsstatuterna. Tentamensvakterna gick honom till mötes, men bötfällde honom samtidigt för att han bröt mot samma statuter och dök upp vid skrivningen utan sitt svärd.

Baksidan av medaljen för studenterna var att de även tvingades acceptera de märkliga seder som gällde adeln, nämligen att alltid försvara sin heder – med blanka vapen om så krävdes. Om någon blivit kränkt var han enligt konvenansen tvungen att utmana den som betett sig illa på duell, varvid alltför ofta minst en avled.

I Sverige – som ju länge bara hade två universitet, Uppsala respektive Lund – försvann studentfäktningen tidigt. När man läser om svenskar som fäktade under studierna på 1700-talet befann de sig vanligen i Tyskland. Som poeten Bengt Lidner – han med den lidnerska knäppen – som sägs ha blivit utmanad på duell i Greifswald, men valde att fly. Dueller verkar överhuvudtaget inte ha varit så vanliga i Sverige, kändast är väl en annan poets, Lasse Lucidors, död i duell på källaren Fimmelstången 1674.

Men i Tyskland duellerades det desto flitigare. Såväl officerare som en del aggressiva studenter som var skickliga med svärdet tog för vana att utmana nyblivna och fäktovana studenter bara för nöjet de fann i att besegra dem. Ofta punkterades lungan på förloraren, som därefter vanligtvis låg sjuk i någon vecka och sedan avled.

En av egenheterna med duellerandet var att det av naturliga skäl var de mest blodtörstiga och vapenskickliga personerna som såg till att hamna i duell och som också vanligtvis ”vann”. Förloraren blev alltså först illa behandlad och sedan, i ett försök att återupprätta sin heder, dessutom dödad. Till slut fick de tyska studenterna nog. Men i stället för att helt sluta fäktas bestämde de sig för att bara fäktas med varandra – enligt särskilda regler som höjde säkerheten. Från sent 1700-tal började huggvapen ersätta stickvapen och under 1800-talet växte så den egentliga mensurfäktningen fram.

Ordet ”mensur” kommer av italienskans mensura, mått, och betecknar avståndet mellan två fäktare. Huvudregeln som nu infördes var att fäktarna skulle stå stilla på ett relativt kort avstånd från varandra och att endast fäktarmen fick röras under fäktningen. Den andra armen håller fäktaren bakom sin rygg. Det enda tillåtna träffstället på motståndaren blev ansikte och huvud och kraften i huggen blev mindre. 
 
Som vapen använde man Korbschläger (en huggvärja med en ”korg” som skydd för handen) eller öster om Elbe den lite snabbare Glockenschläger. När fäktarna nu stod stilla kunde de även att bära stora hattar som skydd för hugg, liksom vadderade jackor och halsdukar. 

Viss dödlighet och många ögonskador kvarstod dock, varför man 1857 införde Paukbrillen, skyddsglasögon i järn. De uppfanns av en läkare vars båda söner blivit blinda i mensurfäktning, och den tragiska bakgrunden bidrog till att de genast kom i allmänt bruk. Från 1859 kompletterades mensurduellerna med Bestimmungsmensur, vilket var en slags prövning där fäktare utsågs att utkämpa partier med varandra utan att någon osämja förelåg. År 1870 hade mensurfäktningen i princip funnit den form den har än i dag.

Fäktningen slutade nu att vara något som praktiserades allmänt av studenter och blev en angelägenhet för de som var medlemmar i någon Studentverbindung (se faktaruta). Före andra världskriget var en mycket stor andel av de tyska studenterna aktiva i en sådan, å andra sidan var universiteten färre och mindre och endast en liten andel av befolkningen studerade. Katolska kyrkan hade också redan vid mitten av 1800-talet förbjudit mensur, varför Tysklands katolska akademiker till större delen kommit att engagera sig i nygrundade, ickefäktande Katolische Verbindungen. Likväl betraktades allmänt ett fäktärr – Schmiss – i ansiktet som en statussymbol som vittnade om mannakraft och mod.

Även om mensurpartierna – till skillnad från de tidigare, riktiga duellerna – nästan aldrig var dödliga längre gav de massvis med hack i huvud och ansikte. Skadorna syddes ihop ganska slarvigt av fäktläkare som alltid närvarade vid mensuren och således var en stor del av Tysklands manliga elit fulla av Schmiss. Det förekom särskilt under kejsartiden (1871–1918) att studenter lade in ett tagelstrå i såret innan det syddes ihop, för att få ett extra tydligt ärr. Och det förekom till och med att man skar sig själv i ansiktet för att folk skulle tro att de hade fäktat mensur!

Den svenske vetenskapsmannen Axel Klinckowström berättar från sin tid som doktorand i Würzburg hur han var medlem i Verbindung Alsatia, som kämpade för att med mensurpartier nå respekt nog att bli upptagen som en Corps. Klinckowström själv nöjde sig med att vara ickefäktande Conkneipant (”medfestare”) men hans kamrat Ende var ordinarie. En dag när denne kom till arbetet utropade prefekten upprörd: ”Aber, Herr Ende vad vill det här säga? För tredje gången på ett år uppenbarar ni er på institutet hackad till slarvsylta!” Det var dock inte själva fäktandet som gjorde chefen upprörd, utan att Ende var så usel på att parera. Men som Klinckowström konstaterade var det inte så lätt att parera för en person som inte såg något utan glasögon. 

Vid allvarligare kontroverser mellan studenter kunde även sabelfäktning förekomma ända fram till 1930-talet. Inte heller detta ledde vanligtvis till döden då skydd för hjärtat bars – men jag har själv sett en äldre corpsbroder visa upp långa, breda ärr över bröstet från en sabelduell han tvingats in i som ung student.

Tvärtom vad man kan tro från Hollywoodfilmer där de nazistiska skurkarna ofta bär fäktärr så var nazismen motståndare till mensurfäktning. Förvisso upphävde nazisterna vid makttillträdet 1933 ett förbud från Weimarrepubliken, som dock var en papperslag som inte tillämpades. Men att en tysk gjöt en annan tysks blod gick emot nazisternas ideologi. Krafterna skulle sparas till att ta kål på Tredje rikets fiender. Rent praktiskt var regimen även rädd för att Verbindungen kunde verka som en stat i staten, då trofastheten mot brödraskapet ofta gick före andra lojaliteter. De flesta ledande nazister hyste ingen sympati för anrika studentverbindungen, särskilt inte corpserna som hade åsiktsfrihet som ledord. En stor del av den tyska adeln, och därför många högre officerare, var däremot corpsstudenter. År 1935 tvingades alla Verbindungen att utesluta sina judiska medlemmar, varvid enstaka valde att i stället upplösa sig. Och snart förbjöds samtliga civila föreningar i Tyskland. Många studenter fortsatte dock att hålla samman privat, att träna fäktning och i vissa fall till och med mensurfäktas illegalt långt inne i skogen dit Gestapos vakande öga inte nådde.

Om mensurfäktningen hade varit en del av Tredje rikets kultur hade den säkerligen försvunnit efter krigets slut och nazismens fall. Men eftersom mensurfäktarna hade hamnat på kollisionskurs med nazisterna blev synen något av den motsatta. Efter kriget fäktades man åter och i en rättsprocess 1953 fastslog västtysk domstol (sedan bland annat ett äkta mensurparti uppvisats i rättssalen) att det inte handlade om traditionella dueller, och att den moderna studentfäktningen inte innebar några risker för allvarliga skador, utan snarast var att likställa med boxning. (Sedan 1983 är mensurfäktning inte heller kanoniskt förbjudet av katolska kyrkan.)

I dag fäktas mensur genom att de fäktansvariga väljer ut två jämnbördiga motståndare från var sin Verbindung. Ingen segrare koras, utan det handlar om att få partiet godkänt, varför man betonar att man inte fäktas ”mot” utan ”med” någon. Partiet godkänns om fäktarna klarar att stå helt still med kroppen och slå korrekta slag med armen utan att rycka till. Antingen fäktas partiet färdigt ett visst antal omgångar, eller så avbryts det om fäktläkaren blåser av för att sy igen alltför blödande sår. De flesta Verbindungsmedlemmar fäktas tre partier under sin studietid, men många betydligt fler än så. Ganska ofta blir det ett par träffar på huvudet eller i pannan. Och då man blöder ymnigt från blodkärlen på dessa ställen, kan det bli ett rätt ruggigt skådespel med blod som rinner ner över stålbrynjorna och bildar små pölar på golvet. 
 
Man kan verkligen fråga hur det kommer sig att denna blodfyllda tradition lever vidare. Från min egen erfarenhet som medlem i Corps Suevia i Freiburg skulle jag säga att nog högst var fjärde corpsstudent brinner så för mensuren att den varit anledningen till att ansluta sig till Verbindungen. En del, likt jag själv, skulle egentligen helst ha sluppit sina fäktpartier, men då är man redan inne och vill inte lämna det fantastiska studentlivet, som i övrigt består av uppsluppna ölsittningar (Kneipe) med allsång, dryckesritualer och akademiska nonsenstal. Resor till andra studentkårer, fester och baler, nattliga ölhävningar mot andra Verbindungen – för att inte tala om den djupa vänskap som utvecklas med många av corpsbröderna. 

Och det faktum att man utsätter sig för risken att bli huggen i huvudet med ett nyslipat svärd, vilket onekligen är en extrem utmaning, gör en Verbindung till något annat än vilken förening som helst. Fäktningen svetsar samman varje generation medlemmar, som tränar tillsammans och stödjer varandra vid det skarpa partiet. Något som ofta framhävs är att mensurfäktning danar karaktären: ”Har man en gång vågat blotta ansiktet för ett skarpslipat svärd, vågar man vad som helst i livet”, vilket i och för sig kanske inte stämmer på mig. 

En förklaring till mensurens överlevnad är att det dagliga fäktpasset är bra för hälsan. Det tvingar medlemmarna i en fäktande Verbindung till ett hårt träningspass minst fem dagar i veckan. Och tog man bort de skarpa fäktpartierna skulle träningsdisciplinen sjunka markant.

Det märkliga är kanske inte att mensuren finns kvar, utan snarare att formerna inte mjukats upp ytterligare. Fram till mitten av 1900-talet blev fäktpartierna ständigt allt lindrigare med färre och mindre allvarliga skador. Jag var själv när jag hade mitt aktiva corpsliv åren 1993 och 1994, övertygad om att 25 år senare skulle man ha infört ytterligare skydd, mildare comment (regler) et cetera, så att i princip ingen skulle få några huggsår längre – utom den som verkligen ville ha ett hårt parti med någon likasinnad. Men utvecklingen mot mildare mensurer tycks ha avstannat.

Hur betraktas då mensurfäktningen i Tyskland i dag? En stor del av de tyska studenterna är sedan 1968 vänsterradikala och ogillar den typen av traditioner skarpt. De har dock dålig koll på både historien och verbindungslivet, och betraktar felaktigt alla som bär studentmössa som mer eller mindre högerextrema, vare sig de tillhör den lilla minoriteten av Burschenschaften, som faktiskt är högerradikala, eller kristna Verbindungen som är deras motsats. Vänsteraktivistiska studenter driver kampanjer mot Verbindungen där såväl våld som anlagda bränder har förekommit. Den stora majoriteten av studenterna går gärna på Verbindungarnas fester, men anser vanligtvis mensurfäktningen för extrem.

Få vill numera ha ett tydligt Schmiss, varför skadorna sys ihop bättre än förr och de som har fått ärr uppsöker ofta en plastikkirurg senare i livet. Det som förut ökade ens chanser i samhället har i dag snarare blivit en belastning. De senaste årtiondena har det ibland förts debatt om politiker som är medlemmar i fäktande Verbindungen. Det har i dag blivit nästintill omöjligt inom de tyska socialdemokraterna SPD att nå partitoppen om man har fäktat – trots att både partiets huvudgrundare Wilhelm Liebknecht och Karl Marx var corpsstudenter. 

Nå hur gick det då för mig själv i det där partiet som beskrevs i inledningen? Jo, förmodligen var jag min corps sämste fäktare sedan dess instiftande 1815. Jag lyckades med två lite enklare ”Fuchsenpartier”, men mina riktiga partier ogiltigförklarades. Gud var dock nådig och varken mina medfäktare eller jag fick några blessyrer. I ett av partierna blev jag förvisso träffad över vänstra kinden, men motståndare höll värjan 90 grader fel så i stället för ett ärr för livet blev det bara ett rött streck som bleknade bort efter någon månad. Mitt medlemskap i corpsen och vänskapsbanden som knöts där har däremot förblivit starka.

***

Läs även: Sommar med Edward Blom: ”Vi är i Sverige och då är det svenska traditioner som gäller”

Läs även: En stor stark ölhistoria