En rövarhistoria

Sommaren 1960 när Kongo blev självständigt var antalet inhemska studenter i det väldiga landet elva. Några säger tolv. Kolonialmakten, Belgien, ansåg att Kongos uppgift var att leverera guld och ädla stenar, inte styra sig självt. Det har på sätt och vis fortsatt.

En mycket svag stat och rika naturtillgångar förklarar Kongokrisens varaktighet. Särskilt i öster, mot Stora sjödistriktet, utbildades en form av evigt krig. Man förde krig för att kunna bryta diamanter, och bröt diamanter för att kunna föra krig. Ett produktionssätt. Små förtryckare, som kallades krigsherrar, började svara för ett malande ont i Kongos hjärta.

De hette sådant som Kabila och Mobutu. Mobutu var visserligen tidvis hög men handlade som en liten tjuv. På nätterna seglade han på Kongofloden i en vacker yacht med Machiavelli på nattygsbordet. Av säkerhetsskäl, sade han. Även den berömde kubanen Che Guevara infann sig i Kivuprovinsen för att, uppgavs det, göra revolution. Det verkade inte som om man förstod honom.

Intrigerna i Kongo förvärrades av att omvärlden ingrep. Så har det alltid varit, beroende på rikedomen. Länge var det det kalla kriget och USA sände in fackfolk för att förgifta Lumumba, premiärministern, men det visade sig redan vara gjort. Belgien ingrep i Katanga för att rädda sina gruvor, vilket ledde till hemska strider. Frankrike engagerade sig efter hand i den gåtfulla konflikten längst bort i öster som så småningom skulle leda till folkmord. Kongo har aldrig fått vara i fred. Bergen glimmar och nya, fula planer smids runt det väldiga landet.

Just nu ser vi en lång, välklädd man vid namn Laurent Nkunda skrida omkring i gränsområdet och ge intervjuer om sina planer. Också han ska ena Kongo och skicka iväg förbrytarna. Han talar som en ny Lumumba (det var den förste premiärministern, ännu i dag hyllad) och berör med lätt hand sina egna förbrytelser. I trängda lägen hänvisar han till en välkänd intrig, tutsier mot hutuer. Vad är det?

Det är en tysk uppfinning. Kulturgeografer som Ankermann och Stuhlman tog Första Moseboken till hjälp för att förklara varför Rwanda var så rikt och vackert. Det måste bero på att Ham, son till Moses, fick denna del på sin lott när världen uppdelades efter en olycklig fylla (Första Moseboken 9:20-27).

Ju mer de tyska vetenskapsmännen satte sig in i förhållandena desto klarare stod det att boskapsskötarna, tutsierna, var ljusare och hade medelhavsnäsor. De måste vara hamiter. Jordbrukarna, hutuerna, som var något mörkare, måste vara ett bantufolk.

Den belgiska kolonialmakten följde vetenskapens landvinningar och gav utbildning åt medelhavsnäsorna, men inte åt några andra. Under ett sekels hängivet folkobildningsarbete, där forskare och kolonialister samverkade, konstruerades en motsättning mellan dessa yrkesgrupper inom samma folk: tutsier och hutuer.

Denna rövarhistoria spökar fortfarande. Då den elegante Nkunda ska förklara sin politik kommer han genast in på de oförrätter tutsierna lidit i Kongo. Det är hans folk. En gammal saga ger mening åt dagens konflikter (inte så konstigt kanske, eftersom politiken så länge hämtat sina värderingar från samma saga). Men nog är det förfärligt samtidigt att koloniala berättelser alltjämt ska styra det politiska tänkandet. Det var ju just det befrielserörelsen en gång tog itu med: att göra sig fri från nedhållande tänkesätt.

Jag minns plötsligt hur det var att komma till Léopoldville (nuvarande Kinshasa) år 1961. Stämningen upprymd. Alla skrattade, utom belgarna. Det var kanske ett helvete, men sagorna var borta och man kunde ta itu med själva helvetet.