Ett makalöst år med excentrikern Milei

Den 19 november förra året gick Argentinas befolkning till valurnorna för presidentvalets andra valomgång. Antalet kandidater var reducerade till två. Favoriten var Sergio Massa, finansminister i den sittande peronistiska regeringen. I över 80 år har peronismen varit den dominerande politiska rörelsen i Argentina och Massa hade använt sig av den traditionella peronistiska taktiken – att servera rejält tilltagna portioner valfläsk. Bara några månader före valet hade Massa dessutom avskaffat inkomstskatten för alla utom dem med de allra högsta lönerna. 

Utmanaren var Javier Milei, en motorsågsbeväpnad outsider med unika polisonger och ett nystartat parti. Han hade två vallöften. Det första var att få ned den skyhöga inflationen. Det skulle ske genom att balansera den argentinska statens budget, som hade haft underskott 15 år i rad. I Argentina går det inte att höja skatterna, vissa av dem är redan över 100 procent. Så för att stärka statsfinanserna förordade Milei i stället radikala nedskärningar – förkroppsligade av motorsågen som han släpade med sig och viftade flitigt med under hela valkampanjen. 

Gång på gång upprepade presidentkandidaten att nedskärningar var nödvändiga för Argentinas framtid, men han var också tydlig med att de skulle leda till en fördjupad ekonomisk kris i det korta perspektivet. Budskapet betonades i samband med att Milei svors in som president den 10 december 2023. 

”Vi vet att situationen till en början kommer att bli värre, 100 år av misslyckande kommer inte att göras om på en dag”, sa han då. Milei är en av ytterst få politiker som har gått till val på att göra livet sämre för sina väljare – men ändå vunnit väljarmajoritetens förtroende. 

Det andra vallöftet var taget direkt från grundkursen i populistskolan – att rensa upp i träsket. Milei utropade Argentinas etablerade politiker till sina huvudmotståndare och buntade ihop dem till la casta, den politiska kasten. I sann populistisk anda var la casta folkets fiender och Milei den som skulle rädda landet från maktmissbruk och korruption.  

Politikerföraktet måste dock ses i en argentinsk kontext. Cristina Fernández de Kirchner som var Argentinas president 2007–2015 dömdes till exempel nyligen till sex års fängelse för omfattande maktmissbruk i ämbetet. Och hon är långt ifrån den enda politikern som har utnyttjat sin ställning för personlig vinning. 

Åter till presidentvalet i november 2023. Valresultatet damp ner som en bomb. Milei hade inte bara vunnit, han hade samlat 56 procent av rösterna, den största marginalen som någon vunnit med sedan demokratin återinfördes i Argentina på 1980-talet. Över en natt hade landet bytt politisk riktning. 

Javier Milei är en underlig person och politiker, även med argentinska mått. Nu är han världens första statsöverhuvud som kallar sig libertarian, men vägen dit var allt annat än rak. I ungdomen elitsatsade han på att bli fotbollsmålvakt, men sedan intresserade han sig mer för ekonomi och universitetet. Efter studierna fortsatte han sin akademiska karriär, men arbetade också som ekonomisk rådgivare till stora bolag och ett tag på en peronistisk tankesmedja. Det var först för omkring tio år sedan som Milei blev en övertygad libertarian. Dessförinnan hade han verkat inom den dominerande neoklassiska ekonomiska skolan, men plötsligt öppnades hans ögon för den så kallade österrikiska skolan inom nationalekonomin. Flera gånger har Milei återkommit till hur han ägnade varje ledig stund åt att läsa tjocka analyser över mänskligt handlande och hur han tömde sitt bankkonto för att köpa böcker av Ludwig von Mises, Murray Rothbard, Friedrich Hayek och Joseph Schumpeter. 

Javier Milei går inte ens med den bästa vilja att beteckna som en person med ett ödmjukt förhållningssätt. När han väl bröt med den neoklassiska ekonomiska teorin, då var brytningen fullständig. Hans senaste bok heter Capitalismo, socialismo y la trampa neoclásica (Kapitalism, socialism och den neoklassiska fällan). Titeln säger det mesta om den hårda tonen mot den idétradition som han ägnat större delen av sin karriär åt. Milei är dock ingen torr akademiker, han är också en showman och tv-personlighet. I flera år har han förekommit i paneler och egna tv-program samt gästat mängder av talkshows. Han utmärkte sig tidigt som benhård i sina övertygelser, men han blev även känd för att skickligt förklara komplicerade nationalekonomiska samband för en bred publik samt för att vara rolig och bjuda på sig själv. Exempelvis gästade Milei Argentinas motsvarighet till Oprah Winfrey, Moria Casán, i tv-programmet Incorrectas 2018. Där pratade han om tantrasex, mäns dåliga relation till onani och hur han ser på äktenskapet som på ett dåligt värdepapper. Programmet avslutades med att Milei sjöng en hemsnickrad snapsvisa om statliga utgifter och inflation.

Utgångsläget för den nya presidenten var det sämsta möjliga när han tillträdde för precis ett år sedan. Redan 2020 hade den argentinska staten gått i konkurs och lämnat de internationella lånemarknaderna. Sedan dess hade de enorma budgetunderskotten huvudsakligen finansierats med nytryckta pesos. Och under hösten 2023 kom den oansvariga ekonomiska politiken i kapp den peronistiska regeringen. Inflation slutade på 211 procent för helåret, och det var värst mot slutet. I december ökade priserna 25 procent, motsvarande 1455 procent på årsbasis. När Milei tillträdde var Argentina på väg rätt in i hyperinflation och en ekonomisk kris av den magnitud som ledde till att president Fernando de la Rúa fick fly presidentpalatset i helikopter från stormande demonstranter år 2001. 

Väl vid makten skred den nye presidenten raskt till verket. Redan månaden efter, i januari, gjorde den argentinska staten ett överskott. För första gången sedan 2008 fick sedelpressen vila. Regeringen använde alla tillgängliga medel för att stoppa inflationsspiralen. Samtliga statliga byggprojekt pausades omedelbart, de statligt anställda som kunde sparkas avskedades (anställningsskyddet för statligt anställda i Argentina gör dem nästan omöjliga att avskeda), hälften av departementen stängdes eller sammanfogades med andra departement och subventioner på gas, el, bränsle och lokaltrafik har börjat trappas ned. Den enskilt viktigaste bersparingen genomfördes dock genom att pensioner och bidrag inte längre räknades upp i takt med inflationen. 

Argentinas nationalsport är egentligen varken fotboll eller hästpolo, utan att hitta på nya bidrag och andra möjligheter att tjäna pengar på det offentliga. Bara sex miljoner argentinare jobbar officiellt inom privat sektor. Deras skatter finansierar inte bara fyra miljoner offentligt anställda, utan också 21 miljoner argentinare som är helt eller delvis försörjda av bidrag. Åtta av de 21 miljonerna är pensionärer, men bara hälften av dessa har betalat in något i pensionssystemet. Resten av befolkningen på närmare 47 miljoner är antingen barn eller jobbar på den svarta marknaden. 

Under året har bidrag och pensioner börjat inflationsjusteras, men från en lägre nivå. Pensionerna ligger idag på omkring 60 procent av vad var innan krisen fördjupades hösten 2023. Och precis som Milei sa har många argentinare fått det tufft under den ekonomiska krisen. I våras befann sig drygt halva befolkningen i fattigdom, enligt statistikmyndigheten INDEC. Man ska dock minnas att fattigdomen i Argentina successivt har ökat under hela 2000-talet. Över 40 procent av befolkningen levde i fattigdom redan sommaren förra året. Att fortsätta betala ut höga bidrag hade varit ännu sämre då det hade spätt på fattigdomens orsak – inflationen.  

President Mileis slogan har blivit ”¡No hay plata!”, det finns inga pengar. Men politiken har inte bara handlat om nedskärningar och budgetbalans. Avregleringar och korruptionsbekämpning har också stått högt på agendan. Den enda nya posten i Mileis regering är den som avregleringsminister. Den innehas av den tidigare centralbankschefen Federico Sturzenegger. Han arbetar kontinuerligt med att föreslå att utdaterade och skadliga lagar avskaffas. Bland annat kommer transportföretag inte längre att tvingas visa statligt framtagen turismreklam och staten kommer sluta kontrollera tillgången på tidningspapper i censursyfte. Det ska bli lättare för arbetsgivare både att anställa och avskeda, provanställningar förlängs från tre till sex månader och egenföretagare ska få möjlighet att samarbeta utan att formellt behöva anställa varandra.  

Redan i januari i år avreglerades hyresmarknaden. På grund av reglerade hyror och långa hyreskontrakt valde många fastighetsägare att helt lämna hyresmarknaden och i stället sälja lägenheter som hade hyrts ut. Den höga inflationen gjorde att de flesta hyresvärdar helt enkelt gick med förlust om de inte sålde eftersom drifts- och räntekostnaderna översteg hyresintäkterna. Tillgången på hyresbostäder minskade därmed kraftigt 2020–2023, vilket skapade en omfattande bostadsbrist. Hyrorna för de få nya hyresbostäder som kom ut på marknaden ökade mycket snabbare än den redan höga inflationen. Efter avregleringen har hyrorna på nya kontrakt sjunkit med upp till 40 procent och antalet lägenheter på Buenos Aires hyresmarknad har ökat med 311 procent, enligt mäklarhemsidan Zonaprop. 

I början av året skapade regeringen vidare en hotline mot bidragsfusk. Bidrag och måltidsstöd i Argentina betalas inte ut direkt av myndigheterna utan slussas via olika sociala organisationer. Ofta kontrolleras dessa av peronistiska politiker eller fackförbund som står politiken nära. Korruptionen är utbredd. Den nya telefonlinjen och andra kontrollåtgärder har lett till att regeringen har kunnat dra in utbetalningarna till över 1000 bidragskontor och soppkök som visade sig inte existera. Regeringen bedömer att nära 50 procent av landets omkring 45 000 bidragskontor och soppkök inte finns i verkligheten.  

En annan åtgärd mot korruption som inletts är en stor översyn av sjukpensioner. De senaste 20 åren har antalet sjukpensionärer exploderat, från 80 000 personer till över 1,2 miljoner. I regeringens första revisionsomgång var det bara 7 procent av 2559 granskade pensionärer som visade sig ha rätt till sin sjukpension. Samma röntgenbild på en bruten axel hade använts i 157 olika fall. Regeringen tror att den genom bättre kontroller kan spara uppemot 40 procent av kostnaderna för pensioner som går till människor som inte har betalat in något till pensionssystemet. 

Milei har också lagt om Argentinas utrikespolitik på ett dramatiskt sätt. Företrädaren på presidentposten, peronisten Alberto Fernández, försökte få in landet i BRICS och såg samarbetet som ett sätt att få tillgång till internationella lån. Argentina anslöt sig också till det kinesiska infrastrukturprojektet Nya Sidenvägen år 2022 och är den största låntagaren av alla latinamerikanska länder hos kinesiska banker. De senaste åren har Argentina förhandlat om att köpa stridsflyg från både Ryssland och Kina. 

Redan under sina första dagar som president meddelade Milei att Argentina inte kommer att gå med i BRICS. I stället har landet formellt ansökt om att bli global partner till Nato, skänkt ryskproducerade helikoptrar till Ukraina, påbörjat ett samarbete med den amerikanska militären för att bygga upp en stark flottbas i Ushuaia vid Latinamerikas södra spets och köpt 24 stycken amerikanska F-16 stridsflygplan från Danmark.  

En viktig komponent i F-16-affären är att försäljningen kräver Storbritanniens explicita godkännande, något som hade varit omöjligt under tidigare peronistiska regeringar som vägrat släppa krigsretoriken kring Falklandsöarna. Milei anser visserligen också – likt de flesta argentinare – att Falklandsöarna tillhör Argentina, men har en överlag mildare ton i frågan. I början av maj erkände Milei det uppenbara faktumet att öarna kontrolleras av Storbritannien och presenterade en färdplan för att Argentina ska återfå dem, en plan som han menade kan ta decennier och som inte ska innebära militär konflikt. Till skillnad från många tidigare argentinska ledare menar Milei att öarna inte kan överföras till Argentina utan att öbornas intressen respekteras. I en folkomröstning 2013 röstade 99,8 procent av invånarna för att fortsatt tillhöra Storbritannien. För att övertyga dem måste Argentina först, enligt Milei, bli ett framgångsrikt land med en välmående ekonomi. 

Det är det dock ännu långt; bruttonationalprodukten ser ut att krympa med 3,5 procent i år. Förutsättningarna för tillväxt börjar dock finnas på plats. Inflationen har sjunkit raskt sedan regeringen slutade trycka pengar. I oktober kom den ner till 2,7 procent, den lägsta siffran på många år. Ekonomin har börjat växa igen under hösten och förutspås återhämta sig med hela 5 procent under 2025. 

Ett av Mileis stora vallöften – att stänga centralbanken och övergå till amerikanska dollar, har dock inte blivit av. Idéen förordas av en mängd argentinska nationalekonomer och det är lätt att förstå varför. De återkommande ekonomiska kriserna som har drabbat Argentina är resultatet av löpande enorma budgetunderskott som har finansierats med nytryckta pengar. Målet med att dollarisera ekonomin är att argentinska politiker aldrig mer ska kunna finansiera reformer med framtida inflation, detta då de inte har någon möjlighet att trycka dollar. Problemet är att centralbanken inte hade några som helst utländska valutareserver när Milei tillträde, varken dollar eller annan valuta. Den direkta vägen till dollarisering, det vill säga att dela ut centralbankens dollar till befolkningen efter hur många peso de kan byta in, var därmed inte möjlig. 

I stället arbetar regeringen nu med en strategi de kallar valutakonkurrens. Det innebär att peson kommer att samexistera med andra valutor, framförallt amerikanska dollar, vilket ger medborgarna frihet att välja vilken valuta de vill använda i sina transaktioner. Tanken är att när mängden peso inte ökar längre kommer de snart inte räcka till och befolkningen kommer successivt övergå till dollar. En rad reformer som underlättar och tillåter betalning i dollar har genomförts under året. 

Regeringens senfärdighet i att lyfta valutarestriktioner och genomföra dollariseringen kritiseras ofta av liberala nationalekonomer, men på det stora hela ser väljarna positivt på dess arbete. Presidentens popularitet sjönk något under sommaren, men har vänt uppåt igen i höstens mätningar i takt med att ekonomin visar tecken på återhämtning. 

Att presidentens popularitet håller i sig är avgörande för om det liberala reformprojektet ska kunna fortsätta. Trots det starka valresultatet i presidentvalet är Javier Mileis parti, La Libertad Avanza, i minoritet i parlamentets båda kamrar. Den svaga ställningen där beror till stor del på att alla platser inte väljs vid varje val i Argentina och att La Libertad Avanza bara har deltagit i ett val. I mellanårsvalet 2025 kan partiet bara gå framåt. Och om partiet går starkt kan det möjliggöra en ny våg av liberal politik som inte kunnat genomföras med rådande parlamentariskt läge. Det argentinska skattesystemet är otroligt komplicerat och driver företag och privatpersoner in på svarta marknaden. Om ett företag skulle följa regelverket till punkt och pricka hamnar de totala skatterna på 106 procent av vinsten. Hela systemet behöver göras om i grunden, men hittills har man enbart fått i genom skattelättnader vid stora långsiktiga investeringar på över 200 miljoner dollar. 

Regeringen har också velat sälja långt fler av de förlusttyngda statliga bolagen, men det har man inte fått stöd för i parlamentet. En större pensionsreform ligger dock i korten. Argentina har i dag olika pensionsålder för män och kvinnor. Män behöver arbeta till 65 års ålder medan kvinnor får gå i pension redan vid 60. Regeringen vill gärna höja pensionsåldern och ge kvinnor och män samma villkor. 

Ekonomin är även fortsatt de argentinska väljarnas absolut viktigaste fråga. Om regeringen kan stabilisera valutans värde och skapa tillväxt borde chanserna vara goda att Milei får en andra mandatperiod. Allt kan dock hända i argentinsk politik och tidigare politiska beslut kan komma tillbaka och spöka på skrämmande sätt. 

Det finns exempelvis flera pågående rättsprocesser mot den argentinska staten. Under två decennier har Argentina samlat på sig dessa genom att vägra betala räntor på sina lån och expropriera bolag utan att betala marknadspriser. Totalt kan det handla om böter och skadestånd på 31 miljarder dollar, en summa som Argentina skulle få mycket svårt att betala. Det är dock svårt att avgöra hur allt kommer landa i de många komplicerade rättsprocesserna. Den största handlar om energiföretaget YPF, som Argentina exproprierade år 2012. Förra året dömde en domstol i New York landet att betala 16 miljarder dollar till de tidigare spanska ägarna. Argentina har överklagat och hävdar att beloppet är grovt överdrivet. Argentina kommer troligen också behöva betala hundratals miljoner dollar för exproprieringen av flygbolaget Aerolíneas Argentinas 2008. 

Flera andra rättsprocesser pågår också och kommer troligen att avgöras under Mileis mandatperiod. Om landet tvingas betala ut stora bötesbelopp innan ekonomin stabiliserats kan det innebära att inflationen ökar igen och en ny ekonomisk kris sätter igång. 

En annan sak som talar för att Mileis chanser att bli återvald är att det i nuläget inte finns någon trovärdig oppositionskandidat. Enbart 4 procent av befolkningen har något som helst förtroende för den föregående presidenten Alberto Fernández. Mileis motkandidat 2023, den tidigare finansministern Sergio Massa, ligger på 17 procent i förtroendemätningar. Korruptionsdömda Cristina Fernández de Kirchner ser ut att sikta på en politisk comeback, och har ett högre förtroende än Fernández och Massa. Samtidigt är hon den minst omtyckta argentinska politikern av alla sett till hur många som har ett mycket lågt förtroende för henne. 

Det ska dock sägas att försöka förutspå ett argentinskt presidentval tre år i förväg är ett hopplöst projekt. Nästa val inträffar hösten 2027. Tre år före valet 2023 hade Milei inte ens annonserat sin kandidatur. 

Trots det fortsatt utsatt läget för Argentina finns det positiva tecken för Javier Milei och hans politiska projekt. Inflationen är på väg ner och tillväxten på väg upp. Argentina har lämnat många års oansvarig inflationspolitik bakom sig, fått budgeten i balans och påbörjat processen att göra upp med decennier av bidragspolitik och privilegier. Hur det ska sluta är långt ifrån självklart, men att en förändring var nödvändig går knappast att förneka. 

Skribenten är verksam vid Timbro och aktuell med rapporten Kommer Javier Milei lyckas? som presenterades den 3 december. 

***

Läs även: Ett omöjligt uppdrag

Läs även: Den förlorade kontinenten