Ett osannolikt slut på en osannolik resa

Precis före sommaren samlades många – kanske de flesta – av dem som återstår av det kalla krigets gamla kämpar i statsförvaltningen och försvarsmakten till mingel och seminarium på Armémuseum i Stockholm. Det var release för boken Försvaret och det kalla kriget, ett översiktsverk om och en slutpunkt för ett tjugoårigt forskningsprojekt med samma namn. 

FOKK, som projektet förkortades, har till ingen liten del handlat om det neutrala och alliansfria Sveriges hemliga militära samarbete med västmakterna. Undertecknad fann det därför symboliskt, att dess allra sista publikation kom ut och firades just som Sverige blivit medlem av Nato. Det var nästan som om boksläppet förlänades ett slags ceremoniell prägel och blev en slutpunkt också för den dubbla utrikes- och säkerhetspolitiken. 

En ännu mer högtidlig stämning rådde givetvis vid Natos kombinerade toppmöte och 75-årsjubileum i Washington DC den andra veckan i juli. På grundval av dels egna iakttagelser, dels information från källor som inte kan namnges här, hade denna skribent dock slagit vad om en flaska champagne med en god vän, att Sverige vid det här laget fortfarande inte skulle vara medlem av Atlantpakten. 

Dessbättre kunde bubblet plockas fram redan i mars. Men Sveriges väg till Nato var så kantad av felbedömningar, förlorade chanser och missgrepp, att vadet mycket väl hade kunnat falla ut på ett annat sätt. 

Varför slog vi alls in på denna väg? I den svenska Nato-diskussionen har det upprepats som ett mantra, att ”det finns ett före och ett efter den 24 februari 2022”. Det stämmer i så måtto, att det var då den säkerhetspolitiska spelplanen radikalt förändrades för svensk del. Men inte på grund av Rysslands invasion av Ukraina, åtminstone inte invasionen som sådan, utan av en presskonferens. 

På kvällen den 24 februari, svensk tid, gjorde Joe Biden sitt första offentliga uttalande om krigsutbrottet. Presidenten avvisade tanken på amerikansk trupp till Ukraina men tillade, att han i den händelse att konflikten spred sig, var beredd att ”försvara varje tum av Nato-territorium”. 

Den formuleringen fäste man sig särskilt vid i Stockholm. Biden hade inte sagt något om att också försvara alliansens samarbetsländer, av vilka Sverige då var ett. Vi hade till och med givits ”Natos guldkort” – statusen som Enhanced Opportunities Partner – men det verkade nu inte innebära några särskilda privilegier. 

Det var en viktig och oroande upplysning. Precis innan, i december 2021, hade Ryssland nämligen sagt sig vilja hindra bland andra Sverige från att söka medlemskap i Nato, vilket allmänt uppfattades som ett försök att definiera svenskt territorium som del av en vidare rysk intressesfär. 

I januari 2022 hade sedan sex ryska landstigningsfartyg dragits samman i Östersjön i närheten av svenskt territorialvatten. Under dessa dygn befann sig Sverige – enligt vad undertecknad då fick veta – i ett skymningsläge. Den bilden har i efterhand förstärkts av Mikael Holmströms avslöjande i DN, att det svenska försvaret satte ett robotförband i Skåne i högsta stridsberedskap för att vid behov kunna sänka de ryska fartygen. 

Situationen tycks ha haft vissa paralleller med den så kallade februarikrisen 1942, då det fanns goda skäl att befara ett tyskt angrepp mot Sverige. Det är i så fall fullt begripligt att den socialdemokratiska regeringen i februari 2022 – när Joe Biden väl hade givit sitt besked att fullvärdigt Nato-medlemskap var kriteriet för att omfattas av USA:s militära beskydd – valde att utlösa den Nato-option som man officiellt ansåg var otänkbar, men i hemlighet redan hade skaffat sig. 

Dåvarande utrikesminister Margot Wallström var en återkommande gäst i Sveriges representationskontor vid Natohögkvarteret i Bryssel åren närmast efter den ryska annekteringen av Krimhalvön 2014. Syftet med besöken var att utarbeta en kontinuitetsplanering för den händelse att säkerhetsläget i Europa försämrades, där den givna slutsatsen var att Sverige skulle kunna ansluta sig till Atlantpakten. Kort sagt efterfrågade hon en skiss på ett svenskt Nato-medlemskap. 

Wallström var tillräckligt mycket av en idealist för att personligen föredra en svensk utrikes- och säkerhetspolitik med tyngdpunkt i FN, men också tillräckligt mycket av en pragmatiker för att förstå behovet av att formulera ett alternativ. Att hon i detta känsliga ärende inte vände sig till UD berodde på att kabinettsekreterare Annika Söder inte gjorde någon hemlighet av sitt Nato-motstånd. 

Det var med andra ord ombytta roller från det kalla krigets dagar i Arvfurstens palats under 1950-talet, då utrikesminister Östen Undén fick företräda den officiella neutralitetspolitiken, medan biträdande utrikesminister Dag Hammarskjöld utformade den verkliga, västorienterade linjen med statsministerns mandat i ryggen. 

”Helgon och maktspelare” är titeln på en läsvärd ny Hammarskjöld-biografi som skildrar denna hans hemliga funktion. Samma beskrivning kan användas om Margot Wallström: det var ju knappast en tillfällighet att hon tidigt efter invasionen av Ukraina öppnade för ett socialdemokratiskt linjebyte om Nato, eller att det var just hon som skickades fram som en legitimerande figur som tveksamma medlemmar kunde vända sig till med sina frågor i partiets ”säkerhetspolitiska dialog”. 

Denna interna ”dialog” liksom partidistriktens och partistyrelsens övervägningar var aldrig mer än ett spel för gallerierna eller, rättare sagt, gräsrötterna. Ett beslut att föra Sverige in i Nato hade fattats inom den snävare regeringskretsen och alltså beretts långt tidigare av Wallström. Men det behövde naturligtvis se ut som om Socialdemokraterna under stor vånda vacklade sig fram till det beslutet; annars hade regeringens utrikesdeklaration i flera år varit en uppenbar lögn. Så sent som i februari 2022 löd den: ”Regeringen avser inte att ansöka om Nato-medlemskap. Den säkerhetspolitiska linjen ligger fast.” 

Detta kan kallas hyckleri. Men dubbelspel i utrikes- och säkerhetspolitiken kan också vara ett sätt att ta ansvar för ett litet och utsatt land som Sverige. Det ligger, faktiskt, inte alltid i nationens intresse att man säger saker rakt ut. 

När Tage Erlander till exempel lät Östen Undén representera en skenbart officiell linje som kan beskrivas som agnostisk i fråga om hotet från Sovjetunionen, hindrade han framväxten av ett stort kommunistiskt femtekolonnparti till vänster om Socialdemokraterna.  

Olof Palmes anti-amerikanska retorik och kooptering av vänstervågen 1968 skyddade i förlängningen det hemliga militära samarbetet med bland andra USA för den händelse att Sverige invaderades. 

Den socialdemokratiska regeringens förberedda u-sväng om Nato på våren 2022 kan därför sägas ha legat i linje med partiets bästa realpolitiska traditioner. Men utan säkerhetsförsäkringar från de västliga kärnvapenmakterna Frankrike, Storbritannien och USA – vilka gavs först i början av maj – hade en medlemsansökan eventuellt kunnat äventyra Sveriges säkerhet. 

Det var sannolikt detta som dåvarande statsminister Magdalena Andersson egentligen menade när hon, den 8 mars 2022, gjorde sitt uppmärksammade uttalande om att en svensk Nato-ansökan riskerade att ”destabilisera (det säkerhetspolitiska) läget ytterligare”. 

Att det just då bedömdes finnas en konkret hotbild mot Sverige demonstreras av det brev som de svenska och finländska regeringarna samma dag författade till Europeiska rådet, i vilket de påminde EU:s stats- och regeringschefer om den i Lissabonfördraget förankrade skyldigheten att ”med alla tills buds stående medel” försvara en annan medlemsstat som utsätts för ett angrepp. 

Men innebörden av Anderssons uttalande missförstods av både medierna och oppositionen. Hon hade snarast befäst sitt partis Nato-motstånd, ansågs det. 

Moderatledaren Ulf Kristersson skrev därför kort tid efteråt på DN Debatt, att han inte längre erkände Socialdemokraternas rätt att lägga ”veto mot svenskt Nato-medlemskap” och att Sverige skulle ansluta sig till den västliga alliansen under alla omständigheter om det blev en borgerlig regering efter höstens riksdagsval. Moderaterna skulle till och med förstärka sitt kansli med ”med extern utrikes- och säkerhetspolitisk expertis” för att omedelbart kunna börja förbereda en svensk ansökan. 

Enligt Moderaterna själva var detta utspel en bidragande orsak till att Socialdemokraterna som parti, den 16 maj 2022, officiellt bytte åsikt om Nato och att den svenska regeringen två dagar senare lämnade in en formell Nato-ansökan. Men i själva verket hade ju den socialdemokratiska kursändringen länge funnits som ett alternativ att ta till den dag som Sveriges säkerhet krävde det. Det huvudsakliga resultatet av Kristerssons debattartikel var därför snarare, att frånvaron av nationell enighet i ett för Sverige viktigt ögonblick demonstrerades inför öppen ridå, och att det utomlands väcktes frågetecken om vilken som faktiskt var den svenska säkerhets- och utrikespolitiska linjen. 

Under våren och sommaren 2022 fortsatte de blågula oppositionspartierna att söka politisk konflikt. De satte glatt ljuset på det faktum, att regeringens riksdagsmajoritet vilade på vilden Amineh Kakabaveh, som i utbyte mot sitt avgörande röststöd krävde eftergifter till en förgrening av den kurdiska PKK-gerillan i Syrien. För att klara ett misstroendevotum som oppositionen väckte mot statsrådet Morgan Johansson i juni – just som Turkiet började obstruera mot Sveriges Nato-medlemskap – tvingades regeringen att offentligt ”bekräfta” sin uppgörelse med Kakabaveh. 

Ett rimligare alternativ hade varit att oppositionen använde sina mandat i riksdagen till att stötta, snarare än försöka störta, regeringen under de få månader som återstod fram till valet i september. Det hade också generat Socialdemokraterna, som av rena maktskäl en gång givit sig i lag med Kakabaveh, men utan att landets intressen skadades. 

En sådan politisk gest, som hade varit som hämtad ur Aaron Sorkins idealistiska tv-serie ”Vita huset”, skulle förmodligen även ha väckt respekt bland väljarna. Men de blågula förefaller aldrig ha tänkt i dessa banor: när Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch fick ta ställning till detta hypotetiska scenario i en podcast kunde hon över huvud taget inte se vad poängen skulle ha varit. 

På valdagen blev Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna sett till väljarstöd de klara vinnarna, men det var de tre mindre borgerliga partierna som hade de politiska förutsättningarna att kunna bilda en regering. Sveriges Nato-ansökan ställdes då inför helt nya problem. 

Den nytillträdda regeringen förväntade sig att snabbt kunna slutföra den svenska ratificeringsprocessen, vilken fortfarande hindrades av Turkiets invändningar. ”Vi har inget bagage i Natofrågan”, sade utrikesminister Tobias Billström, med anspelning på Socialdemokraternas samarbete med Amineh Kakabaveh.

Men detta var bara en halv sanning. Den moderatledda regeringen saknade mycket riktigt ”bagage” som kunde förarga styret i Turkiet; tvärtom markerade den sitt avståndstagande från den kurdiska milisen i Syrien till den milda grad, att det hade kunnat uppstå en konflikt med USA, som varit allierade med milisen mot den syriska regimen. Men Moderaterna hade en egen, unik belastning i förhållande till ett annat Nato-land, nämligen, Ungern. 

Redan när Viktor Orbáns regering på hösten 2022 gjorde ett uttalande med den ungefärliga innebörden, att den svenska Nato-ansökan olyckligtvis hade hamnat i botten av en stor hög med andra papper som behövde gås igenom först, fanns det skäl att misstänka att Ungern skulle komma att bli ett problem. 

Undertecknad råkade nämligen veta, att tongivande figurer i det statsbärande partiet Fidesz, bland andra en utrikespolitiker som senare skulle uttala sig flitigt i svenska medier, ogillade Tobias Billström och Ulf Kristersson personligen. Anledningen kan förenklat uttryckas som att Moderaterna två år tidigare entusiastiskt medverkade till att EPP – den konservativa och kristdemokratiska partigruppen i Europaparlamentet – de facto uteslöt Fidesz. 

Mycket riktigt blev Ungern det sista landet att, i mars 2024, godkänna Sverige som ny medlem av Nato. Det fanns naturligtvis också andra och förmodligen tyngre vägande skäl till att det artade sig så, men den gamla antipatin mot Moderaterna inom Fidesz var knappast till gagn för Sveriges sak. 

Trots frånvaron av uppenbara konfliktpunkter mellan Turkiet och Sveriges nya regering försämrades relationen kraftigt under den första halvan av 2023. 

I januari hängdes en docka föreställande president Recep Tayyip Erdogan upp i fötterna utanför Stockholms stadshus; enligt de ansvariga aktivisterna i solidaritet med ”den revolutionära rörelsen i hela Kurdistan”. Rasande kallade den turkiska regeringen till sig Sveriges ambassadör i Ankara för att få en förklaring. 

Något liknande hade ägt rum den föregående hösten. SVT:s satirprogram ”Svenska Nyheter” sände då ett inslag där en kurdisk komiker skämtade om Erdogan. Även då fick den svenska ambassadören sig en utskällning. Men dåvarande utrikesminister Ann Linde, liksom Magdalena Andersson, svarade kyligt att Sverige har press- och yttrandefrihet, vilket satte punkt för diskussionen. 

När det gällde Erdogan-dockan föll utrikesminister Tobias Billström i stället Ankara i talet. ”Att porträttera en folkvald president som avrättad utanför Stadshuset är avskyvärt”, förklarade han myndigt. Den här gången valde också Andersson, nu oppositionsledare, att fördöma handlingen och drog hisnande paralleller till den svenska socialdemokratins erfarenheter av att drabbas av statsmord. Denna flathet visade sig vara en inbjudan till fortsatta klagomål från Turkiet, närmast på en våg av koranbränningar i Sverige. 

Trots att svenska myndigheter inte omfattas av den grundlagsfästa yttrandefriheten, utan tvärtom bör avstå från att recensera enskilda opinionsyttringar, gick Billströms UD återigen på Turkiets linje och beskrev koranbränningar som ”islamofobiska handlingar” som inte har ”någon plats i Sverige”, därtill utförda av ”extremister och provokatörer”. Samtidigt konstaterade statsminister Ulf Kristersson öppet, att koranbränningar försvårade för Sveriges möjligheter att bli medlem av Nato och vädjade om ”besinning”. 

Resultatet var inte oväntat ännu fler koranbränningar, bakom vilka främmande makt i vissa fall kunde skymtas, och ännu fler hårda ord från Ankara. För undertecknad kändes det i denna stund som om Sverige var en av de små bilar som hotas att krossas av de stora långtradarna på den tyska motorvägen i romanen Spionen som kom in från kylan – författaren John le Carrés metafor för offren för stormakternas spel under det kalla kriget. 

Till sist hade Erdogan i praktiken uppmuntrats att gå så långt i sin Sverigefientliga retorik, att han skulle få svårt att backa utan att tappa ansiktet politiskt. Men likt en deus ex machina (”Gud ur maskinen”) uppenbarade sig plötsligt en oförutsedd chans för Sverige att skaffa sig övertaget. 

I februari 2023 inträffade nämligen ett jordskalv av katastrofala mått i Turkiet och Syrien med tiotusentals dödsoffer. I en alternativ verklighet hade den svenske statsministern, för tillfället ordförande i EU:s ministerråd, då genast ringt runt till sina kollegor och krävt katastrofstöd till området – och dessutom sett till att ögonblicket fanns på bild i världens medier. Han hade därefter översvämmat Turkiet och Syrien med svenska hjälparbetare i blågula västar och, utan att först konsultera med Erdogan, kastat sig på regeringsplanet för att inspektera omfattningen av skadorna på plats tillsammans med den turkiske presidenten – Sveriges blivande allierade. 

Det hade naturligtvis varit omöjligt för Erdogan att neka innehavaren av EU:s ordförandeskap inresa eller att avvisa Sveriges hjälp, hur politiserad den än framstod. Ytterst hade Erdogan på ett mycket publikt sätt blivit försatt i tacksamhetsskuld till Sverige, vilket i sin tur hade legitimerat en skyndsam ratificering av vår Nato-ansökan i det turkiska parlamentet. 

Cyniskt? Javisst, men det är trots allt så här det fungerar i den storpolitik där Sverige numera aspirerar på att vara en aktör. 

Vad man än anser om detta scenario, slutade historien med jordskalvet annorlunda. Det var i stället biståndsminister Johan Forssell som blev ansiktet på den svenska hjälpinsatsen, och Turkiet fortsatte att blockera Sveriges Nato-medlemskap – även efter det Nato-toppmöte i Vilnius i juli 2023 där både Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg och den svenska regeringen, uppriktigt sagt, låtsades som att en uppgörelse hade nåtts. 

I augusti tog det hela en nästan svart komisk vändning, när Ulf Kristersson gick i spetsen för en Pride-parad där ännu en Erdogan-docka förekom och PKK-flaggor dessutom vajade över de färgglada folkmassorna. 

Den hösten kunde man fundera över om Sverige över huvud taget skulle komma att släppas in i Nato. Det är förmodligen ingen slump, att regeringen vid sidan om Nato-processen då förhandlade fram ett så kallat försvarssamarbetsavtal med USA om basering av amerikansk trupp och materiel på svenskt territorium. En plan B kunde vara bra att ha när Sverige nu hade visat sina kort för omvärlden och inte kunde återvända till den formella alliansfriheten med sin trovärdighet i behåll. 

Och det var väl ungefär vid den här tiden, som det där vadet om en champagneflaska ingicks. Facit föreföll vara, att Sverige inte hade uppnått någonting, men förlorat desto mer. Grundlagen hade blivit trampad på och landets politiska integritet kunde ifrågasättas efter att det hade låtit sig skrämmas av Turkiet och andra muslimska stater. 

När Sverige några månader senare, lite beroende av tillfälligheternas makt, ändå blev medlem av Nato hade vi alltså gjort avkall på just de värden som den västliga alliansen sägs vara till för att försvara. 

Fotnot: Skribenten är fil.dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan. 

***

Läs även: Dags att sätta fosterlandet främst

Läs även: Majoriteten har ofta fel, vänj dig