Facket: Här avgörs valet

Facket och socialdemokratin som två grenar på samma träd. Det är den över hundraåriga bilden av relationen mellan LO och socialdemokratiska partiet. Men 90-talets krisår och budgetsanering skapade sår i samarbetet som har haft svårt att läka.

Allra mest frostigt var samarbetet valåret 1998. LO och partiet gick i otakt, och de fackliga aktivisterna ville inte bli valarbetare. LO:s medlemmar hade i hög grad fått betala priset för
90-talets budgetsanering. Två år senare, 2002, fungerade samspelet något bättre. LO gick ut i en massiv affischkampanj: »Stolt – men inte nöjd«. Fast entusiasmen på arbetsplatserna uteblev.

I år är det annorlunda. Nu är det fackliga valmaskineriet i gång inför höstens val. Runt första maj ska valarbetarna ut på arbetsplatserna och LO understödjer med affischkampanj. Det hör till normalen ett valår, men nu är de aktiva mer motiverade. Göran Persson säger att förhållandet mellan LO och partiet inte varit så bra på 10–15 år.

Mobiliseringen i LO-grupperna är en tung faktor när valet avgörs i september. SCB:s stora partisympatimätning i december visade att nära 40 procent av de kvinnliga och 30 procent av de manliga LO-medlemmarna var osäkra på sitt partival. Samma mätning visade att 59 procent av de LO-medlemmar som bestämt sig tänkte rösta socialdemokratiskt. Men också att 13 procent tänkte välja moderaterna.

S-strategernas förhoppningar står till den halvmiljon LO-medlemmar som inte vet om de ska stanna på soffan på valdagen eller inte. De ska fixa valet åt partiet.

Bäst på att nå dem är deras fackligt aktiva kollegor. Är de på hugget och övertygar jobbarkompisarna ger sig resten, resonerar LO och partiet, som lägger stor vikt vid arbetsplatserna i sin valplanering.

I tidigare val har någon i LO-toppen varit valledare, och stundtals skött det med vänster hand. I år är det i stället LO:s organisationschef Claes-Göran Enman som jobbar fulltid med den fackliga valapparaten.

Bakom vitaliseringen av LO:s valansträngningar ligger bland annat det yrande byggdammet från konflikten i Vaxholm.

– Vaxholm är en välbehövlig krok att hänga upp en mobilisering på. Det är »vi och dom«, socialdemokrater mot moderater. Det är som förr! Det är verkligen det nostalgiska spåret. Att försvara och återupprätta, säger LO-veteranen Olle Sahlström, och fortsätter:

– Fast det visar också vilsenheten framåt. Vad är det långsiktiga syftet? Vad vill arbetarrörelsen på den europeiska arenan? Men många gamla imperier fastnar i nostalgispåret i slutet av sin stormaktstid.

I 15 år var Olle Sahlström ombudsman på LO, och höll i deras avdelning för idédebatt. Efter att han kritiserat den nära kopplingen mellan LO och socialdemokraterna fick LO-ledningen till slut nog och slängde ut honom. I dag är han författare och samhällsdebattör.

Han anser att tiden har runnit ut för det fackligt-politiska samarbetet. På sent 60-tal röstade strax över 80 procent av LO:s medlemmar på socialdemokraterna. Då kunde LO-ordföranden säga: Vi kan leverera röster.

– Men siffrorna i dag går inte att förneka. Av LO:s medlemmar röstar 40 procent på andra partier. 8 procent av medlemmarna anser att samverkan ska minska, 13 procent att den ska upphöra och 36 procent vet inte vad de ska tycka, säger Olle Sahlström.

Under Fredrik Reinfeldt har moderaterna slutat angripa facken. De borgerliga partierna kan dessutom vinna väljare i fackförbunden utanför LO. Inom TCO och Saco finns ibland en irritation på att facket ganska ofta läses ut som LO, och därigenom inkluderar den politiska kopplingen till socialdemokraterna.

I slutet av 2005 gick Birgitta Rydell, enhetschef på Sif och tidigare folkpartistiskt borgarråd i Stockholm, tillsammans med Johannes Hylander, gruppchef på Sif, och folkpartipolitiker, ut med en inbjudan till ett nätverk för fackligt aktiva folkpartister.

– Alldeles för ofta pratar man även inom folkpartiet om facket och menar LO. Men LO och Sif eller andra TCO-förbund har inte alls samma grundsyn i alla lägen. Framför allt är TCO- och Sacoförbunden politiskt obundna, säger Johannes Hylander.

På Sandvik Coromant i Gimo har intresset inför valet ökat, och en orsak är striden om Vaxholm, menar Roger Lamell i Metalls verkstadsklubb:

– Vaxholm var inte unikt, men det blev så politiskt laddat. Vaxholm kan visa sig bli jätteviktig i den kommande valrörelsen.

Men valplaneringen i Gimo är än så länge inte så imponerande.

–Vi kör väl flygbladsutdelning några gånger. De som börjar skiftet klockan fem på morgonen tycker det är kul att se oss från facket ute då. Annars handlar det om att snacka mycket med folk. Och se till att folk går iväg och röstar. Gör de det så röstar de rätt, säger Roger Lamell och försöker grusa Fredrik Reinfeldts förhoppningar om att locka LO-väljare till moderaterna.

– Moderater? Näe, de är nog få. Inte ger de sig till känna. Fast i senaste valet fick de tolv procent i kommunen.

Sker det stora förändringar i valet kan han själv bli makthavare. Roger är sjunde namn på socialdemokraternas riksdagslista i länet, och två av namnen ovanför är statsråd i dag. »Hjärtslagsplatsen«, kallar han det själv.

Även med en sådan finns det utrymme att tycka saker utanför partilinjen.

– Friår? Jag säger nej tack. Här pratar vi om att fler ska komma i arbete, och så betalar vi folk för att de ska vara hemma, säger Roger och skakar på huvudet.

I kommunen Östhammar ligger Forsmarks kärnkraftverk med tre reaktorer.

– Jag säger: Bygg ut fyran! Och jag är övertygad om att det kommer en smygvändning så småningom.

Tomas Bendiksen, ordförande i Metalls s-förening, stannar till och snackar:

– När man röstar går man på värderingar och tradition. Fast samtidigt är det inte de stora frågorna längre, som till exempel längre semester. Förr slogs man för att få något, nu slåss vi för att ha kvar det vi fått. Men jag tror det blir s-seger. Vi ska fortsätta på den inslagna vägen. – Oj, det där lät visst väldigt mycket som en floskel …

Samverkan mellan LO och socialdemokraterna har också en ekonomisk betydelse. Folkpartiets Carl B Hamilton har uppskattat den fackliga insatsen i de två senaste valrörelserna till mellan 70 och 100 miljoner. Då räknar han de fackliga funktionärernas insats i valrörelsen och de direkta bidrag facket ger.

Men Gullan Gidlund, professor i statsvetenskap i Örebro och statlig utredare av partiernas finansiering, menar att de siffrorna är kraftigt överdrivna:

– Det låter helt orimligt. De direkta bidragen svarade valet 2002 för 25,9 miljoner. Men de siffror vi redovisar i utredningen bygger på vad som kan läsas ut av bokslut, och ofta redovisas bara klumpsummor.

LO kommer under det kommande halvåret hävda att en borgerlig valseger innebär ett »systemskifte på arbetsmarknaden«. Men tvärt emot den fackliga retoriken är inte LO-utredaren Ingemar Göransson så övertygad om att en borgerlig regering skulle få så dramatiska effekter på LO-medlemmarnas liv.

– Nä, inte på kort sikt. Men det räcker att det försämras en del. Men det blir inga stora paradigmskiften. Om de skulle ge sig på att vrida på de stora rattarna vet de inget om resultaten. Även Carl Bildts regering gjorde väldigt lite på arbetsmarknadsområdet, säger han.

Oron i facket handlar mer om vilka effekter de borgerliga förslagen skulle få på lönenivån, och på facket i sig. När facket vänder sig mot sänkta nivåer i a-kassan är det säkert av omsorg om dem som är eller kan bli arbetslösa. Men bakom finns också oron att sänkta nivåer etablerar en ny och lägre lägsta lönenivå i hela samhället.

Om avdragsrätten för fackavgiften avskaffas, som de borgerliga vill, betyder det att anslutningsgraden minskar. För en vanlig anställd betyder det att det skulle kosta runt 850 kronor mer per år att vara med i facket.

Om arbetslöshetsförsäkringen blir obligatorisk, som de borgerliga vill, betyder det att fler upptäcker att de kan vara anslutna till bara a-kassan, utan att vara med i facket. LO själva tror att de skulle förlora 20–30 procent av sina fackliga medlemmar om a-kassan blev obligatorisk.
Och om a-kasseavgiften höjs rejält, som de borgerliga förespråkar, leder det till att ännu fler väljer bara a-kassan. De nivåer de borgerliga pratar om för a-kasseavgiften motsvarar dagens avgifter till både a-kassa och facket. Följden skulle bli att många fler valde bort facket.

Redan i dag har en halv miljon anställda valt att bara ansluta sig till a-kassan. Att den andelen ökar hela tiden anger riktningen.

Så för LO, liksom de andra facken, handlar valet inte bara om »löntagarnas frågor«. Det handlar också om fackets egen framtid.