Farväl, onkel Sam – kommer ett USA på dekis lämna Väst?

Walter White hade just kokat sin första laddning metamfetamin när investmentbanken Lehman Brothers ansökte om konkurs. Någon månad senare skulle Barack Obama installera sig i Vita huset och på det stora hela bevisa att han hade haft fel: nej, han kunde inte. Maktdelningen i det amerikanska politiska systemet var så effektiv att alla var maktlösa. Han fick styra med ukaser, mer passande för en rysk president. Och sedan gick det bara utför.

Men det gick bra för huvudkaraktären Walter White, som efter ett par tv-säsonger med fog kunde säga att han var i »the empire-building business«. 

Breaking Bad, om den timide kemiläraren som blir knarkkung, var förstås inte den första amerikanska dramaserien som rullade över världen som en kulturell ångvält. Gänget och jag, Dallas, Falcon Crest, Beverly Hills 90210, The Cosby Show, Seinfeld, Friends  … sedan Bröderna Cartwright hade svensk premiär på annandagen 1959 har amerikanskt drama satt tonen, även hos oss. De tjeckiska dockfilmerna som vissa generationer alltid återkommer till, i ett slags rysarnostalgi, hade aldrig en chans i kampen om vår fantasi.

Men Breaking Bad hade ändå något epokgörande över sig. Det hade att göra med manusets höga kvalitet, med avsaknaden av moralism, med det dramaturgiska modet att bygga intrigen med operalik storslagenhet, med rollfigurernas osannolika men övertygande utveckling.

Det hade också att göra med en revolution i dis­tributionen av filmad dramatik. Amerikansk tv-fiktion sprudlade av lika delar självförtroende och ökad bandbredd. 

Netflix och HBO Nordic kom till Sverige 2012. Prime Video 2016 och Disney+ kom 2020. Netflix första egenproducerade serie, House of Cards med Kevin Spacey, 2013. Sedan följde till exempel The Crown och Ozark. HBO producerade Boardwalk Empire, Big Little Lies och beställde Succession och mycket annat. Hulu, en Disneyplattform som ännu inte kommit till Sverige, gjorde The Handmaid’s Tale.

Aldrig tidigare hade så mycket amerikanskproducerat kvalitetsdrama varit allmänt tillgängligt. 

Ingen verkade se det paradoxala.

Världen var redan uppkopplad på Facebook och Instagram, Google, Twitter och Apple. All information fanns i det undflyende »molnet«, om vilket man inte vet någonting säkert, utom att det svävar på en amerikansk digital himmel. Och nu en veritabel flodvåg av amerikanskt drama, så oslagbart i sin hantverksskicklighet att få förmådde, eller ens hade lust, att hålla näsan över ytan.

Kort sagt, samtidigt som USA beskrevs som ett imperium på dekis, tog Amerika ett fastare grepp om våra minnen och vår fantasi än någonsin tidigare. Mitt i allt tal om upplösning, finanskris, kulturkrig, oförmåga, polarisering, rasism, degenerering, förnekelse av sanning och vetenskap, förtryck, våld, fattigdom, opiatepidemi, frustration, besvikelse och förlorat hopp, överlämnade vi utan att blinka vad man faktiskt skulle kunna kalla våra själar i amerikanska händer.

Amerika är kanske på väg att gå under, men aldrig tidigare har amerikanska berättelser format oss i sådan utsträckning. 

* * *

Jan Stenbecks samhällspolitiska näringskedja är fort­farande förförisk i sin brutala enkelhet: Först har vi en idé. Pengar slår idén. Politik slår pengarna. Teknik slår politik.

Den här artikeln är ett försök att nå lite djupare i förståelsen av vad som sker i USA just nu. Att inte fastna i politiken och se vad som sker efter de tekniska sprången. Kanske att böja Jan Stenbecks näringskedja till en näringscirkel. För när tekniken slukat allt, tar det inte slut. När bandbredden skapat en virtuell motorväg in i varje hem och tankelivet flyttat ut på Facebook, blir plötsligt idéerna viktiga igen.

Vad tror vi på? Vem tror vi på? Vilka är vi? Vem bestämmer det? Och om vi gör det själva, skapar vi då vår egen verklighet?

* * *

Berättelsen om den amerikanska nedgången är lika gammal som den amerikanska republiken. Den har till och med sin egen -ism: »declinism«.

Charles Dickens besökte USA både 1842 och 1867–68. Hans amerikanska observationer är väldigt engelska och inte alldeles oberoende av hur hans försäljning gick i USA, men han hade ändå ett öga för egenheter.

Om man ska tro amerikanerna själva, påpekade han i en skrift, är USA »alltid i depression, alltid stagnerande och alltid i alarmerande kris, och har aldrig varit det tidigare«.

Som mycket annat är antagligen den amerikanska deklinismen, för att försvenska termen, en modifierad import kopplad till antiken. Första delen av Edward Gibbons Romarrikets nedgång och fall gavs ut 1776, samma år som USA:s självständighetsförklaring. Flera av de amerikanska grundlagsfäderna kände väl till den och tesen om hur imperier måste kämpa mot förfall och förflackning för att inte gå under. 

Hur skulle ett land, som byggde sin huvudstad i romersk stil, har 13 städer som heter just Rom och 23 som heter Aten, tro att lärdomarna från antiken inte gällde dem?

Det finns många böcker om Amerikas nedgång och snara fall, skrivna det senaste dryga decenniet. Kina och Donald Trump brukar vara de två vanligaste bevisen för författarnas tes, men den som letar kan finna hur många slående anekdotiska bevis på nedgång som helst: ingen stor infrastruktursatsning har skett i New York City sedan Verrazzanobron mellan Staten Island och Brooklyn. Den byggdes 1959 till 1962.

Vill man läsa en välskriven och aktuell variant av berättelsen, är BBC:s långvariga USA-korrespondent Nick Bryants When America Stopped Being Great ett gott val.

Bristolfödde Bryant landade i USA första gången som utbytesstudent 1984. Det var Reaganland och OS i Los Angeles, den stad Bryant placerats i, skulle just börja. Han fångades genast av hur annorlunda Amerika var:

»Kom man från ett land där alltför många fann sig i sitt öde vid alldeles för tidig ålder, var den amerikanska drömmens livfulla energi förförisk och frigörande. Att ta sig uppåt i samhället var ingen självklarhet bland mina skolkamrater. Slående var också bristen på missunnsamhet: övertygelsen att framgång var något att försöka att ta efter, inte att avundas. Fick man se en skymt av en passerande Cadillac gav det upphov till helt andra känslor än synen av en Rolls-Royce i mitt hemland.«

Många, från samhällsfilosofen Alexis de Tocqueville på 1830-talet och framåt, har beskrivit liknande, livsförändrande känslor i den första kontakten med USA. Konstnären David Hockney, uppvuxen i efterkrigstidens Yorkshire och London, beskriver sitt möte med Los Angeles i mitten av sextiotalet som att kliva ut ur en svartvit värld in i en färgfilm. Hans konst blev aldrig densamma.

Korrespondenten Nick Bryant hamnade i ett Amerika som hade kastat av sig det paranoida femtiotalet, det rastlösa sextiotalet och var långt ifrån så demoraliserat som det hade varit på sjuttiotalet, men i efterhand ser han också början på den nedgång som i dag nästan fått honom att tappa hoppet om USA:s framtid. Radikaliseringen började med att Barry Goldwater slog ut den moderate Nelson Rockefeller som republikanernas presidentkandidat i valet 1964. Goldwater förlorade sedan stort till Lyndon B Johnson, men vred permanent om Republikanernas färdriktning. Ronald Reagan, skriver Bryant med ett citat lånat av ett par kända kolumnister, »stod för Barry Goldwaters doktrin med John F Kennedys teknik«.

Från den punkten följer han vad som, åtminstone i efterhand, framstår som en närmast ödesbunden väg mot ett politiskt liv som fungerar allt sämre i ett samhälle som politiseras alltmer. Hans perspektiv är salongsliberalt, man blir sällan förvånad över skurkar eller hjältar, men Bryant är ärlig, intelligent och kunnig. Han påpekar själv att han hade kunnat välja en tidigare startpunkt.

»Polariseringen«, skriver han, »är inte ett nytt fenomen. Det är snarare Amerikas fabriksinställning«. Om de senaste decenniernas presidentval ofta känts som en folkomröstning om det som skedde på sextiotalet, var sextiotalets val egentligen ett slags folkomröstning om inbördeskriget och dess resultat. Rasfrågan finns alltid där. Det som hänt är att de kulturella konflikterna, som brukade härbärgeras inom de båda stora partierna, nu har renodlats till huvudkonflikt mellan partierna. En sortering har skett som föder stammentalitet. Den sätter snäva gränser för vad som är möjligt.

Bryants bok handlar nästan uteslutande om vad som utspelat sig i Washington DC, särskilt i Vita huset, de senaste 40 åren. Trots att Bryant väver in sin egen komplicerade kärlekshistoria med USA, blir landets politiska liv ändå som ett slags fristående överbyggnad. Det är som om USA inte vore mer än sin politik. Som om amerikanerna, om bara rätt beslut hade fattats i Washington, skulle ha kunnat leva i harmoni och samförstånd.

* * *

All amerikansk deklinism-litteratur är inte så snäv. Amerikanska författaren Lionel Shrivers roman The Mandibles: A Family, 2029–2047 från 2016, betraktar till exempel en sönderfallande politik och krisande ekonomi ur defaitistiska medborgares synvinkel. Shrivers svenska förlag Ordfront vägrade att översätta hennes bok, eftersom fiktiva personer i romanen på ett par rader (av de 400 sidorna) uttrycker sig om muslimer på ett sätt som förlaget fann stötande; ytterligare ett exempel på att vi ibland har blivit mer amerikanska än amerikanerna själva. Men boken handlar inte om det som Ordfront fastnade för, utan om en nära tid då amerikanska medborgare successivt vänjer sig vid att samhället avvecklas och allt fast förflyktigas. Polisen slutar att ingripa, valutan slutar vara värd något, omvärlden tittar bort, spanskan tar över engelskan.

Det är en rätt obehaglig skildring i det att den ter sig så bekant, även om man inte är amerikan. Nästan som ett förtida minne av framtiden. Den skrevs före Donald Trumps presidentskap och före covid, men fångar både den kompromisslösa polariseringen och hur lätt medborgare går in i ett slags följsamhet och börjar betrakta stat och ekonomi ungefär som de antika grekerna betraktade sina gudar: nyckfulla, hämndlystna och oförutsägbara.

Det här är ett av skälen till att deklinismen är så livskraftig: den känns trovärdig. Det beror delvis på vad The Economist i en artikel om amerikansk deklinism kallade »den binära illusionen«: att man antingen måste tro att USA är och kommer att vara världens främsta nation för evigt, eller att USA är på fallrepet. Det beror också på att statistik inte biter på känslor av det här slaget. Positiv statistik kan rent av uppfattas som provocerande. Nick Bryant ger ett exempel på det när han citerar den politiske kommentatorn Michael Kinsley, om Al Gores märkliga presidentkampanj år 2000.

Statistiken visade att amerikanerna hade det bättre än på länge och Gore borde som vicepresident kunna ta åt sig en del av äran, men han kände sig i stället tvungen att spela på väljarnas känsla av att något var fel. Kinsley föreslog en passande kampanjslogan: »Ni har aldrig haft det så bra och jag är skitförbannad över det«.

Bryants uppgivenhet över hur illa det amerikanska politiska systemet fungerar är ändå en ganska typisk version av liberal deklinism, särskilt efter Trump. Gärna i kombination med en klädsam genans. Även den formuleras förstås bäst av amerikanska manusförfattare. Lyssna till den förment konservative nyhetsuppläsaren Will McAvoy, spelad av Jeff Daniels, i HBO:s dramaserie Newsnight, från 2012:

»Vi är främst i världen i endast tre kategorier: antalet inspärrade medborgare per capita, antalet vuxna som tror att änglar finns på riktigt och försvarsutgifter, där vi lägger ut mer pengar än de följande tjugosex länderna tillsammans.«

* * *

Att inte ha en relation till USA, även om man inte är amerikan, är nästan lika svårt som att inte ha det till syre, eller vatten. 

Här är början på min egen berättelse.

Någon gång under första världskriget regnade det in på gården i Uppland. Gårdsarkivet, sägs det, var fram till dess komplett från åtminstone mitten av sextonhundratalet. Nu kördes det fram en vagn under vindsfönstret. De vattenskadade papperen lastades ut med grep. En och annan kassabok och några handkolorerade skifteskartor blev kvar. Taket lagades och de tomma hyllorna fylldes sakta på igen.

Det var här jag hittade fotografiet på farfar, promenerande på Manhattan.

Det var inramat och stod med bildsidan mot väggen, men så snart jag vände på det såg jag direkt vem det föreställde, trots att fotografen stod på femton meters avstånd och farfar spatserade med ryggen mot honom. »Petrus Andersson och jag på 5. avenyn oktober 1952«, stod det i sirlig pennföring på baksidan. Att det inte kunde stämma såg jag på Chrysler Buildings art deco-siluett. Det måste vara 42:a gatan, vid Avenue of the Americas, precis före Bryant Park, men Manhattan var det likväl.

Farfar Axel hade då just blivit ordförande i SMR, Svenska Mejeriernas Riksförening. Det måste ha varit därför han var på Manhattan.

Studieresa? Styrelseresa?

Det kom inte som en total överraskning, för därhemma fanns en och annan artefakt som vittnade om besöket. Ett stort askfat från legendariska Stork Club på 53:e gatan, till exempel, stället som Josephine Baker hade anklagat för rasism i en skandal året innan Axel stal sin souvenir.

Jag försökte lite halvhjärtat ta reda på mer om Manhattanresan, men ingen verkade veta något.

Så, några år senare, hittade jag en stor pappkartong i ett radhus i Oxhagen i Örebro. Kartongen hade innehållit Lumas julgransbelysning, men nu var den full med menyer och vykort, brev och reklamfoldrar, biljetter och programblad. Det var min fasters hem, både hon och hennes man hade gått bort och jag var där eftersom vi delade ett uppslukande intresse för England. Vartannat år åkte Marga och Curt på bilsemester i södra och västra England, alltid samma rutt, och sparade alla minnen de samlade på sig. Tillsammans med en resedagbok arkiverades materialet i trälådor, ungefär av en skokartongs storlek, som Curt snickrade. Varje låda gavs sitt årtal. Jag ville ta hand om materialet, innan det försvann.

Men Lumakartongen var inte fylld med minnen från England. Där fanns i stället resterna av just den där USA-resan 1952. Uppenbarligen tog Axel med sig sin då 26-åriga dotter, sedermera min faster. De tog SAS över Atlanten och Sverige-Amerikalinjens skepp Gripsholm hem. Förutom Manhattan besökte de Niagarafallen, Boston, Washington DC, Chicago – där den internationella mejeriorganisationen hade konferens – Miami Beach och till och med Havanna.

Allt fanns sparat, från ett foto av sällskapet vid bordet på nattklubben Empire Room i Chicago, till en liten båtmössa i papp, uppenbarligen tänkt att bäras på något studiebesök i ett mejeri.

Det var ingen slump att min farfar tog med sig Petrus och de andra mejerigubbarna till USA. Sedan 1942 var han också Mjölkcentralens ordförande. De hade tidigare ofta tillsatts på politiska meriter och hette gärna sådant som Beck-Friis och Tamm. Min farfar hette från början Nilsson, var agronom och hamnade i Mjölkcentralens styrelse efter att ha gjort bra ifrån sig i andra lantmannasammanhang. Han var uppkomling, buren av en spirande meritokrati. En praktisk framtidsman och var fanns framtiden att studera, om inte i USA?

Det måste ha varit omtumlande för min faster att möta Amerika på det här sättet. Det var långt från Enköpings-Näs till Miami Beach. Det fanns ingen tv hemma på gården. Artisten Nat King Cole hade även nått uppländska öron, men först om fyra år skulle Elvis slå igenom. Varje bagagebiljett, varje reklambroschyr, ligger omsorgsfullt sorterad. Lumakartongen är ett ymnighetshorn, fyllt av möjligheter:

»The THRILLING way to see NIAGARA FALLS«

»The Armour’s production story – how fine meats are prepared and packaged for the tables of America«

»1952 millionaire’s vacation on a Piggy-Bank Budget«

»All that’s new in ’52 – on display for you«

»Sonia Henie’s blades of magic«

»The Sensation of the Nation! Guys & Dolls«.

* * *

AA Gill tappade inte stilen, ens när han själv drabbades av obotlig cancer. Han släppte beskedet i inledningen av sin restaurangspalt, rakt i knät på Sunday Times läsare. Hans bästa formuleringar är oöversättliga:

»In truth, I’ve got an embarrassment of cancer, the full English. There is barely a morsel of offal not included.«

Tre veckor senare var han död.

En stor del av skribenten Gills karriär handlade om att åka världen runt och på ett elegant och träffande sätt förolämpa de länder han besökte. Som i inledningen till hans resereportage från Tyskland, »Hunforgiven«:

»Time between leaving Berlin’s Tegel airport and mentioning the war: eight minutes, ten at the outside. And it wasn’t me, I swear, Iron-Cross my heart with oak-leaf cluster.«

»Det enda fattig slum har, som en rik slum inte har, är värdighet«, filosoferade han från Monaco.

Han var lika svårimponerad när han skrev från England och – kanske mer talande med tanke på hans skotska bakgrund – Skottland. Att en sådan skribent skulle ha en svaghet för USA är nästan ofattbart. Det är som om Zlatan skulle vägra att sparka in bollen i öppet mål.

Och kanske var det precis därför, att det var för lätt, som A A Gill gärna tog USA i försvar. Han gjorde det till och med i en hel bok, The Golden Door, fem år före sin död.

En vändpunkt i Gills förhållande till USA finns på sidan 46. Gill har blivit ombedd att försvara påståendet »Vi bör motstå amerikansk kultur« i en debatt på litteraturfestivalen i Hay-on-Wye i Wales. På andra sidan finns författaren Salman Rushdie. Gill minns inte ens vad han sa, men med kännedom om hans stil var det antagligen ett anförande som sänkte den barnsliga amerikanska kulturen i ättika.

Så var det Salman Rushdies tur att svara:

»… han lutade sig fram mot mikrofonen, gjorde en kort paus under tiden som han såg ut över den fullpackade teatern med sina halvslutna ögon och sade, mjukt och tydligt: ›Bebopaloola, she’s my baby, Bebopaloola, I don’t mean maybe. Bebopaloola, she’s my baby, Bebopaloola, I don’t mean maybe. Bebopaloola, she’s my baby doll‹.«

Det är klart att Rushdie vann publiken. Men Gill förstod att det var något mer än en elegant ploj. Rushdie hade blottlagt själva kärnan i den amerikanska kulturens lockelse:

»Amerika kringgick eller flydde inte från civilisationen, landet gjorde något betydligt mer skarpsinnigt, betydligt fiffigare: det ändrade helt enkelt på vad civilisation kan vara och det utan intellekt, utan medlidande, utan att se sig om. Det satte korvstoppningskanon åt sidan: det långa kedjebrevet av salongsfähig, bon mot-vedertagen estetik. Det slog artighet och fägring i kras. Det erbjöds en ny neoklassisk, renoverad, omstoppad början, en andra vers av en gammal sång, och det tog bara en titt på utsikten, kände rytmen av denna enorma nation och valde det sublima i stället.«

Den insikten hjälper Gill att göra några träffande observationer om relationen mellan Europa och USA, en del mer originella än andra.

Vår uppfattning av USA, påpekar han, färgas ohjälpligt av att vi är de som av »goda, dåliga och lata skäl« blev kvar i det gamla landet. Det kan vara känsligare än man tror, för Amerika lockade de unga, de driftiga och de yrkeskunniga. Den sorteringen blev grunden för påtagliga skillnader i synen på överflöd och belöning, på ansträngning och arv, på staten och företagen, men framför allt i synen på framtiden och historien. Det är just här Gill ser orsaken till att européer gärna ser ner på USA, även om de fascineras av landet:

»I den gamla världen är det en dogm, en fortlöpande överenskommen sanning, att vår civilisations högsta höjder redan har bestigits. Att det vackraste musikstycket redan har skrivits, att ingen samtida konstnär kommer att skapa verk som är lika stora som de som redan finns på våra museer, att ingen modern arkitekt kommer att rita en byggnad som på ett passande sätt kan ersätta de stora landmärkena i våra städer. Den mest gripande dikten har redan artikulerats, den mest djupsinniga tanken har tänkts för länge sedan. I Amerika är denna föreställning, denna tro, obegriplig. Absurd. Defaitistisk.«

»Amerika«, skriver Gill, »tog Europas stora entusiasm, dess stora idéer, dess uppfinningsrikedom, dess unga och med det tog det också idén och tron på en bättre morgondag«.

* * *

Åtta år efter att min farfar Axel besökt Amerika, 1960, åkte min egen far, då på lantbruksuniversitet Ultuna, som utbytesstudent till Cornell University i New York State. Det var året Kennedy slog Nixon i presidentvalet, men det pappa berättade om 15 år senare var inte det, utan märkligheter och äventyr.

En nattlig bilfärd genom ett hotfullt Harlem, eller en julhelg som inleddes med att svepa lik, eftersom pappa var inneboende hos en begravningsentreprenör.

Det finns en riktigt bra serie, till och med om amerikanska upplevelser av det slaget: HBO:s Six feet under.

En helg efter att mina föräldrar skilt sig skulle pappa laga mat och serverade grillad kyckling med potatischips. Det framstod som omåttligt excentriskt. Det var svårt att tro honom när han sa att man åt på det sättet i Amerika. Jag var bara sju, men det var antagligen min första erfarenhet av hur USA inte bara gjorde oss storögda, utan också kunde skänka icke-amerikaner en behaglig känsla av överlägsenhet.

* * *

Varumärket La-Z-Boy – uttalas »lazy boy« – kom till genom en tävling, efter att kusinerna Edward M Knabusch och Edwin J Shoemaker i Monroe, Michigan uppfunnit en bekväm vilstol. Originalet i enkla träribbor från 1927 svällde snart till de svulstiga fåtöljer som tycks vara obligatoriska i varje amerikanskt hem. Med en spak på sidan fäller man ryggen och skjuter fram en fotpall ur fåtöljens front.

Det blir inte mer amerikanskt än så här, med möjligt undantag för billighetsmargarinet I Can’t Believe It’s Not Butter.

För en genomsnittligt snobbig europé väcker La-Z-Boy alla favoritfördomarna om amerikaner. Det här är samma slags vulgaritet som tar sig uttryck i super size, eller i gallonstora drinkglas med lock och sugrör att bära i sele om halsen, så att man kan dricka med händerna fria.

Vi vet förstås att amerikaner jobbar mer och längre än vi gör, ofta har mer än ett jobb och sällan tar semester, men är de ändå inte oförlåtligt lata?

Vi som blev kvar har svårt att unna amerikanerna deras biffar, deras solsken och deras optimism. AA Gill sätter fingret på det när han påpekar att det är som om amerikanska framsteg inte riktigt räknas. De må ha pengar, uppfinningsrikedom, prestanda, marknadsföring och konsumtion, men riktig smarthet kräver år, kanske generationer, av noggrann fostran.

Kort sagt: alla amerikaner är uppkomlingar. Vulgära. La-Z-Boys.

Ändå tränger sig en tanke på. Kan den oreda som vi ser i USA i själva verket vara ett slags övergångsrit? Är La-Z-Boy-amerikanen på väg att somna in för gott?

Är amerikanerna på väg att bli européer?

* * *

Nästan alla beskrivningar av det amerikanska innehåller den skeptiska synen på staten som något nödvändigt ont och tron på den individuella framgången. Inte så att amerikaner inte sluter sig samman – statsvetaren Robert Putnams amerikanska ensambowlare ter sig fortfarande rätt konstruerad – men deras sammanslutningar har sällan i huvudsak varit politiska. Man hjälps åt, man umgås, man ber tillsammans och man gör affärer ihop, men med europeiska mått mätt har amerikaner sällan slutit sig samman för att kräva det ena eller det andra av staten eller av arbetsgivare.

Manhattan efter att Donald Trump blivit vald var av det skälet ett märkligt ställe. Det demonstrerades på gatorna mot  … ja, vadå? Ett valresultat? Varje konversation tycktes komma in på politik, eller sakna all den vanliga spänsten, i ett försök att tassa runt ämnet. Kanske fanns en aning av det där redan under Obama, men då inte så mycket på Manhattan som utanför storstäderna, där Obama inte var favoriten. Med Black Lives Matter fanns ingen plats i Amerika – stad, land, öst, väst, syd, nord – där någon kunde undgå att avkrävas politiska ställningstaganden.

Är det tillfälligt? Det är lätt att tvivla. Konflikterna som lett till politiseringen, inte minst det som enklast kallas rasfrågan, är verkliga. 

De amerikanska manusförfattarna har förstås fångat det mest lockande i politiken för dem som är specialintresserade: The West Wing. För den delen också det mest cyniska, för dem som är lagda åt det hållet: Veep och House of Cards. Men det brukade vara en befrielse att besöka USA, om man tröttnat på att allt görs till politik. Inte längre. Kulturkriget har mobiliserat breda lager. Det som förut var små grupper av radikala tokstollar på universitet, eller reaktionära tokstollar i halvhemliga sekter, har nu lyfts in i centrum. Allt fler känner sig manade att mobilisera.

Modetidningen Teen Vogue placerar sig numera någonstans mellan klassisk marxism och intersektionalitet och är nästan helt skriven på politiskt nyspråk. I april skrev Paul Rossi, matematiklärare på elitprivatskolan Grace Church High på Manhattan, en visselblåsarartikel i ett nyhetsbrev på plattformen Substack där han berättade hur skolledningen propsade på rastänkande och utsatte både elever och lärare för rena trakasserier om de inte aktivt bejakade den radikala agendan. PJ O’Rourke, satiriker på högerkanten, har liksom vissnat och förlorat sitt sting, för hans tilltänkta läsekrets har förlorat sitt sinne för humor och tar politik på fullt allvar. Peggy Noonan, talskrivare åt Reagan och rakryggad sköldmö för amerikansk konservatism, drunknar i vrålet av högerradikaler.

Om det förr gick att fly till den nya världen från den gamla världens överdrivna politisering, är det nu snarare tvärtom, även om den gamla världen visat sig angelägen att ta efter den nya, även i det här avseendet.

Att vara socialist är inte längre stigmatiserande i breda amerikanska kretsar, där det förut räckte med att kalla sig »socialdemokrat« för att i bästa fall hamna en bra bit bakom libertarianerna i fråga om relevans.

Och hur är det egentligen med AA Gills observation att amerikaner tror på en bättre morgondag, att det vore oamerikanskt att tro att det bästa redan skett? Enkelt uttryckt: den verkar inte stämma längre. Redan när Gill skrev det, 2011, började undersökningarna komma som visade att dubbelt så många amerikaner trodde att deras barn skulle få det sämre än de själva hade haft det, än de som trodde motsatsen.

Det är precis detta amerikansk deklinism betyder: en tro på att toppen redan har passerats. Det bästa har redan skett. För att tala med AA Gill: en europeisering av Amerika.

Europeiseringen tar sig konkreta uttryck. I mitten på maj skrev The Economist under rubriken »Joe Biden vill europeisera den amerikanska välfärdsstaten« och pekade på de föreslagna satsningarna på allmänna barnbidrag, lagstadgad föräldraledighet och skattefinansierade dagis. Vad som till slut blir verklighet återstår att se, men tecknen finns där: kanske är det som sker i USA mindre undergång och mer övergång?

Kanske förstår vi inte vad amerikanerna håller på med, därför att de blir alltmer lika oss?

* * *

Själv skulle jag just fylla tio när Elvis dog. Jag kastade mig förbehållslöst in i min första idoldyrkan. Inom ett par år hade jag 26 Elvisplattor i samlingen och Brylcreem på byrån. Jag var tolv när Kampen om Colorado – tv-serien baserad på James Micheners roman Centennial – sändes i svensk tv. Jag läste den 1 000-sidiga romanen och fick pappa att köpa med sig en mockajacka med fransar från Macy’s i New York, precis som den som trappern Pasquinel hade. Jackan var för liten. 

Min tid som utbytesstudent – jag landade samma år som Nick Bryant – satte spår som aldrig kommer att gå ur. Väggen av fuktig värme då jag steg av planet på JFK var omtumlande. Detsamma gällde doften, någonstans mellan jäsande sopor, varm asfalt och billiga rengöringsmedel, som med tiden skulle gå från främmande till förtrolig. Jag hamnade mitt i majsfälten i Illinois. Familjen jag bodde hos var vad som i Sverige skulle kallas kristna fundamentalister. Vi tillbringade hela söndagen i kyrkan.

Det här var inte det USA jag hade sett i tv, eller ens läst om i dagstidningarna. Det var inte det USA min faster mött på Manhattan och i Miami Beach, eller det min far upptäckt på spring break med sitt fraternity Alpha Zeta. Det var verkligen inte Washington DC, eller Hollywood och på många sätt inte heller det Amerika AA Gill skulle beskriva senare. Men det kunde å andra sidan inte vara något annat än Amerika. Det var bara en annan facett av samma idé.

Jag tyckte mycket om det.

Tio år senare bodde jag en termin i Washington DC. Där läste jag för filosofiprofessor Thelma Lavine, redan då i åttioårsåldern och specialist på den så omisskännligt amerikanske filosofen och pragmatikern John Dewey. Jag diskuterade med den klassiske liberalen Leonard Liggio, som hade varit med i den genomryska och just därför så amerikanska objektivisten Ayn Rands ironiskt benämnda »kollektiv« på Manhattan under femtiotalet. Jag djupdök i den amerikanske humanisten Irvin Babbitts idévärld med hjälp av Claes G Ryn, som i praktiken levde i intellektuell exil från Sverige sedan sjuttiotalet.

Det här var ytterligare ett annat USA. Ett land stort nog att ta flera idéer på allvar samtidigt. Där udda ämnen aldrig var så udda att det inte gick att samla en grupp för att diskutera dem.

Några år senare började vi fira Thanksgiving i New York. Vår son plöjde igenom SAT-tester och hamnade till slut på Columbia University på övre Manhattan, strax söder om Harlem.

Vid det här laget var jag och Amerika så sammanflätade att jag inte skulle kunna nysta upp oss, om jag ville. Och det gör mig inte särskilt unik.

* * *

En tredje teori om vad som händer i USA, om det inte är undergången eller europeiseringen:

Det är inte slutet, utan början, på historien.

Författaren Tom Wolfe har berättat om hur han på sjuttiotalet i Italien stötte på ungdomar som bara ville tala om en sak: hur deras amerikanska jämnåriga »skapade sina egen världar«. Italienarna var politiskt aktiva och radikala, men när upploppen tog slut gick de hem till sina familjer och åt middag. De var fascinerade av hur naturligt det verkade vara för unga amerikaner att författa och regissera sina egna privatliv.

Tom Wolfe var ingen deklinist. Vid millennieskiftet pikade han de amerikanska intellektuellas nationella självförakt: »noterade en endaste ensam lärd att det första amerikanska århundrandet just hade tagit slut och att det andra hade börjat? Och att det mycket väl kan bli fem, sex, åtta till?«. Wolfe gjorde till sin specialitet att observera Amerika från topp till tå i tegelstenar som Bonfire of Vanities, A Man in Full och Back to Blood. Han förskönade inte sitt hemland, men det gjorde inte hans grundläggande patriotism mindre. Det var just brokigheten, skavsåren, smutsen och vulgariteten, det unikt amerikanska, som gjorde att han aldrig tröttnade.

Och det fanns något även i den där enkla observationen från Italien 1971.

»Något som knappast kan förnekas, oavsett vilka för- eller nackdelar det har, är att det bästa sättet att förstå det samtida Amerika är som ett samhälle av berättelser«, skriver Bruno Maçães i sin storslaget namngivna bok History has Begun – The Birth of a New America.

Det nya Amerika, menar Maçães, är grundat på något han kallar »overklighetsprincipen«. Han definierar den på lite olika sätt, till exempel som att alla är fria att söka sin form av lycka, så länge de inte försöker trycka på andra att deras form är sann, eller som att allt är möjligt, men inget är sant.

Bruno Maçães var antagligen en bättre portugisisk EU-minister än han är stilist, även om han har viss fäbless för slagkraftiga formuleringar. Men han tänker inte smått. Bokens tema är en aning utanför hans huvudområde, sedan han för fem år sedan formade om sig till skrivande intellektuell. Han bor i Istanbul och det han mestadels ägnat sig åt är geopolitiken på den euroasiatiska kontinenten, med särskild inriktning på Kinas roll.

Det är en märklig liten bok, som efterlämnar känslan av att man krafsat på en dörr till något omvälvande, men att man inte riktigt fått upp den. Med risk för att låta hopplöst postmodern försöker den leda i bevis att Amerika till sist förmår uppfinna sig självt.

Det intressanta med Maçães resonemang är att han ser något särskiljande med Amerika, något som gör Amerika speciellt i västvärlden. En del observationer kan verka triviala – »Amerikaner ser världen som en actionfilm, européer ser den som en dokumentär« – men summan av skillnaderna blir ödesdiger. Han citerar sig själv från en tidigare bok:

»USA kan till sist komma att visa sig vara en hamnskiftare. Detta storslagna barn av Upplysningen kommer kanske inte att tveka att göra sig av med västliga, liberala principer om det blir övertygat om att de har vederlagts av tid och erfarenhet. Om USA någonsin blir övertygat om att Västvärlden hör till det förflutna, kan det lämna Europa till sitt liv i det förgångna, men kommer inte själv att vara benäget att bli kvar där, särskilt om det skulle innebära att offra det som det är mest beroende av: global dominans. Om Västvärlden någonsin vacklar, kommer Amerika att vilja bli mindre västligt. När världsmaktens balanspunkt flyttar sig från Västvärlden, kommer även Amerika att göra det.«

Historiens tongivande civilisationer har alla bestått mycket längre än den korta tid som USA funnits och Maçães tes är att det vi börjat se är ett USA som först nu kommit fram till sitt verkliga krön, där den amerikanska kulturens specifika drag kan blomma ut. Han argumenterar mot marxisten Antonio Gramscis påstående att Amerika bara är en »omformulering« av Europa i ett annat klimat. Han skjuter ner Tocqueville och skriver att hans Demokrati i Amerika egentligen är en bok om Europa, inte om Amerika. Den är ett försök att hålla upp en spegel där Europa kan se sin framtid, men den lider av bristen att inte kunna föreställa sig att Amerika har sin egen väg att vandra.

Maçães beskriver hur konstgjordheten i den amerikanska kulturen, något européer ofta rynkat på näsan åt, har en intressant effekt: den påminner alla amerikaner om att de är del av en berättelse. Detta till den grad att USA börjat sudda ut gränsen mellan verklighet och fiktion.

President Nixon, för att ta ett exempel, var som en romankaraktär som bara väntade på sitt drama.  Det häpnadsväckande med Watergateskandalen var att den så väl följde dramatikens lagar: varje möjlig utveckling av handlingen utforskades och fullföljdes, varje rollfigur förde handlingen framåt. När filmen All the President’s Men kom 1976, blev skandalen begriplig på riktigt. Den fick djup.

Den gamle skådespelaren Ronald Reagan visste att han stod på en scen och lät sig gärna inspireras av filmer. Han använde uttrycket »Evil empire« 1983, samma år som Star Wars-filmen The Return of the Jedi hade premiär. Reagans eget »Star Wars«, det strategiska missilförsvaret, inspirerades av filmen War Games, om man ska tro Nick Bryant. Reagan föreslog Sovjet ett gemensamt försvar mot utomjordingar, uppenbarligen baserat på femtiotalsfilmen The Day the Earth Stood Still.

Lewinskyskandalen under Bill Clintons presidentskap, skriver Maçães, var en »berättelse om ingenting, inspirerad av lätta komediserier som Seinfeld«. Irakkriget, som motiverades av massförstörelsevapen som inte fanns, var sin alldeles egen fiktion. »Vi är ett imperium nu och när vi agerar skapar vi vår egen verklighet«, citerar Maçães president George W Bushs högra hand Karl Rove, som ett eko av Walter White i Breaking Bad.

Och så kan man fortsätta.

Maçães poäng är inte bara att fiktionen härmar verkligheten och verkligheten fiktionen. Han ser hur upplösningen av verkligheten påverkar USA i grunden, genom att förändra amerikanernas syn på sig själva och varandra. Den politiskt korrekta vågen, nu under beteckningen »woke« eller »identitetspolitik«, handlar om att bry sig mer om hur man gestaltas i berättelsen om sitt liv, än om hur man lever. Att socialismen plötsligt blivit rumsren, rent av populär, i USA är inte så konstigt: den blir det först när socialismens verkliga referenspunkter försvunnit:

»Socialismen blev nu vad varje enskilt tv-ankare eller radio-jockey bestämde att den kunde eller skulle vara. Och då, kanske rätt förutsägbart, när socialismen förlorade all kontakt med verkligheten, började den framstå som mer intressant och spännande.«

Om man använder sig av ett »omvänt trovärdighetstest« – skulle socialism funka som tema i en roman eller film? – är svaret ja. Därav Bernie Sanders framgångar. Han är den perfekta rollfiguren i ett drama som bygger på socialismens känsla för det oortodoxa, skarpa motsättningar och undergångsprofetior.

»Millenial socialism is about controlling the memes of production«, konstaterar Maçães i en av de där formuleringarna han inte förmår undvika.

Fröet till overklighetsprincipen såddes tidigt. De som emigrerade till Amerika gjorde det för att »bryta sig ut till en större värld«. De seglade från Europa till Amerika för att fly begränsade, mindre versioner av sig själva. De lyckades och det hade vid slutet av förra seklet resulterat i att USA:s mest expansiva och framgångsrika industrier var de som ägnade sig åt fiktion: film, tv, musik, spel.

USA har blivit en importör av verklighet och en exportör av fiktion.

Sammanblandningen av verklighet och fiktion är vid det här laget så intrikat att den nästan är omöjlig att reda ut. Rollfigurerna i tv-serien Friends ser precis ut som skådespelare som spelar rollfigurer i en tv-serie om vänner. Satiriker och romanförfattare klagar allt oftare på att de har svårt att hitta på nya världar, eftersom verkligheten redan överträffar dikten.

Det blir till slut ett självförstärkande system, för om framtiden blir alltmer lik en film eller tv-serie, är manusförfattarna vår tids profeter. Fiktionen är på väg att bli en skapelseprocess som sprängt gränserna till verkligheten.

Maçães ser »overklighetsprincipen« som ett genuint amerikanskt svar på ytligheten i det liberala samhället. Den gör det möjligt för individen att finna mening, genom att konstruera berättelser. Det är så man ska förstå de populistiska rörelserna i USA: de utlovar en stat som inte intresserar sig för sanningen. De älskar i stället att bygga simulerade världar, som är lika komplexa och nyansrika som de verkliga. Det förändrar vad staten är:

»Målet för staten liknar det som en manusförfattare har: att föra alla berättelser och rollfigurer samman, bestämma vilka som ska få expandera och vilka som ska få spela en biroll, eller flytta till bakgrunden.«

Här möter portugisen Maçães skotten AA Gills beskrivning av ett land som i grunden skapar sig självt och väljer det sublima framför det traditionella.

Bebopaloola.

Maçães är något på spåren. Kanske är verkligen USA på väg bort från västvärlden, in i något alldeles eget. Det är bara svårt att få grepp om vad.

Är det något som liknar HBO-serien Westworld, en helt fiktiv värld som tar fast form, där människor kan leva ut sina fantasier? Maçães listar i förbigående ett antal punkter där amerikanerna mer liknar asiater än européer. Betyder det att USA kommer att vända sig västerut, från sitt perspektiv, österut från vårt? Kan en stat som är manusförfattare hålla samman en så brokig samling berättelser? Blir följden ständiga tvära kast inom politiken? 

Maçães History has Begun är frejdig i tänkandet, men vag i slutsatserna. Kanske av nödvändighet: manuset är inte skrivet än. Den skeptiske instämmer antagligen med den brittiske filosofen John Gray: »I Amerika, liksom i andra länder, är det inte så att historien har en början, lika lite som den någonsin har ett slut.«

* * *

Vi hyrde ett litet hus på de ständigt rasbenägna slänterna i Laurel Canyon i Hollywood Hills. Det var inte mer än ett snyggare skjul, egentligen, men John Lennon påstods ha bott där under sin 18 månader långa »lost weekend« med början 1973. Det fanns fotografier på sångerskan Stevie Nicks i Fleetwood Mac, när hon stod i den lilla privata bergbanan som krävdes för att ta sig upp till huset. Utanför Canyon Country Store, där artisten Jim Morrison brukade hänga, låg marijuanadimman dygnet runt. Nere på Hollywood Boulevard fanns Musso and Frank Grill, restaurangen där Hollywood i vår bemärkelse lär ha kommit till. De serverar fortfarande sina gigantiska Dry Martinis i två omgångar, påfyllningen på is, för att drinken inte ska bli varm.

Det var som att få tillträde till en mytologisk värld. Överallt fanns påminnelserna om legendarer som omformade världen. Människor som förvandlade fantasi till verklighet. En plats där det virtuella var verkligare än det materiella.

Till sist måste förstås frågan ställas: varför lägga ner så mycket möda på att fundera över USA? Och på den frågan finns ändå ett tydligt svar.

Därför att Amerika lever inom oss. Amerika är, som många påpekat sedan länge, lika mycket en idé som ett land. Kanske mer så nu än någonsin, när vi dagligen omsluts av amerikansk fiktion. Oavsett vad som sker i Amerika – Nedgång? Europeisering? Födelse? – kommer det att sätta gränser och skapa möjligheter för vår egen fantasi. Amerika är ett fantasins imperium, kanske mer än något annat. Jan Stenbecks näringskedja har bitit sig själv i svansen. De tekniska sprången har fört oss tillbaka där vi började: idéerna.

Vi går mot ett samhälle av berättelser. Manusförfattaren är amerikan.