Finanssektorn största hotet mot tillväxt

Falun, 5 september. Acta Kapitalförvaltning har samlat en grupp småföretagare till lunchmöte. Acta säljer sparprodukter, bland annat obligationer. Nu erbjuder sig bolaget att »ta hand om« företagarnas överskottskapital och placera det på lämpligt sätt. Här märks inget av den oro som präglat marknaden det senaste halvåret.

Washington, 15 september. En av USA:s äldsta och största investmentbanker Lehman Brothers, tillika garant för en del av Actas obligationer, söker skydd under konkurslagarna, »chapter eleven«. Lehman är bankrutt. Det blir starten på en vecka som går till historien som finansvärldens värsta sedan 30-talet.

Acta är ännu så länge det nordiska bolag som har den mest omfattande kända kopplingen till den amerikanska finanskraschen. Bolaget granskas nu av den norska finansinspektionen för bristande information till kunderna, och kan i värsta fall få sitt tillstånd indraget.

Men Acta är knappast ensamt om sina kopplingar till Lehman och den globala finansmarknaden. Allt talar för att även de svenska storbankerna är exponerade på olika sätt. Det är bara oklart exakt hur, och bankernas chefer säger så lite de kan om detta för att inte skapa spekulationer och panik.

Det är vad det handlar om just nu, för bankchefer, finansministrar och riksbankschefer. Att hålla människor lugna. Att mota tillbaka rädslan, den rädsla som har ersatt den andra dominerande kraften på marknaden – girigheten. För det är kundernas rädsla som knäcker bankerna. Rädslan som gör att de plockar ut sina pengar från konton och fonder, och därmed länsar bankerna på det kapital de måste ha för att överleva.

Därför snackar tjänstemän, politiker och marknadens aktörer nu ihop sig i hemliga möten under långa, svarta, koffeinstinna nätter.

Därför fortsätter bankernas ränte- och aktieanalytiker, som är lika mycket säljare av bankernas tjänster som experter, att säga att de tror att det värsta är över. Att det är köpläge nu när aktiekurserna har rasat så mycket. Att huspriserna bara kommer att falla måttligt i Sverige. Och att Sverige kommer att klara sig bättre än de flesta andra länder.

Det är märkligt med tanke på att Stockholmsbörsen hittills i år fallit med 26 procent, mot amerikanska Dow Jones -17 procent, att fastighetsmäklare räknar med ett prisfall på 20–30 procent på lägenheterna i Stockholms innerstad. Och att tillväxten faller lika mycket som i USA.

Och varför iscensatte Riksgäldskontorets chef Bo Lundgren tillsammans med Riksbanken fredagen den 19 september en stödinsats för att ge förmånliga lån till svenska banker om Sverige är närmast immunt mot nedgången?

Även om svenska banker inte pressas av samma dåliga bolån som de amerikanska storbankerna, har de en egen byk. Swedbanks stora exponering mot ett skakigt Baltikum förvärras exempelvis av en global finanskris, även om den inte direkt har orsakats av den. Nu spekuleras det i att Swedbank letar efter en fusionspartner.

På det här sättet sprider sig oron i det finansiella systemet. Och när bankerna inte klarar sin viktigaste uppgift, att låna ut pengar till den »riktiga« – »den reala« – ekonomin för att den ska kunna växa, blir det tvärstopp i tillväxten. Det finansiella systemet, som enligt de ekonomiska teorierna ska vara ett smörjmedel för den reala ekonomin, har alltså i stället blivit en käpp i hjulet. Den reala ekonomin tycks ironiskt nog vara mer sårbar för finansbranschen än tvärtom.

– Lågkonjunktur följer alltid på en finanskris, även om inte lågkonjunktur alltid leder till finanskris, säger Håkan Lindgren, professor i ekonomisk historia vid Handelshögskolan i Stockholm.

Att finanskrisen kommer att påverka den reala ekonomin även den här gången råder det ingen tvekan om, säger Martin Wolf, legendarisk skribent på Financial Times, till Fokus.

– Eftersom kreditgivningen har strypts, priset på lån stigit, och lånevillkor försämrats är läget extremt allvarligt. I nästa steg kommer en ökad arbetslöshet. Jag bedömer att det tar två till tre år för de rika länderna att återhämta sig, säger Martin Wolf.

För några decennier sedan, före avregleringen av kreditmarknaden (som i Sverige inföll på 80-talet) var det troligare att ett företag på fall skulle orsaka en bank problem än tvärtom. Då var det fortfarande hunden som viftade på svansen – inte svansen som viftade på hunden.

Bankernas manöverutrymme var starkt begränsat, och deras verksamhet huvudsakligen nationell. Efter avregleringen blev möjligheterna att agera helt annorlunda, och uppfinningsrikedomen har visat sig vara stor. Det har inte minst den komplicerade paketeringen av de amerikanska skräplånen visat.

Med de ökade friheterna har också riskerna ökat i finansbranschen, och det drabbar deras kunder. Därför följer många mindre och medelstora företag nu spänt utvecklingen dag för dag.

– Vi har fulla orderböcker, ändå väntar sig alla att något ska hända, inte minst eftersom vi tror att bostadsbyggandet kommer att falla, och det påverkar oss, säger Göran Burenstam-Linder, vd för låsbolaget Swesafe.

Swesafe har en årsförsäljning på 300 miljoner kronor. Det är ungefär vad en toppdirektör på Wall Street har kunnat kvittera ut i bonus 2007.

Det är inte bara i upprörda kvällstidningsartiklar som ilska och förundran över de skyhöga bonusarna ventileras.

Också bland småföretagare och industritoppar väcker excesserna starka känslor. Mauritz Sahlin har ett förflutet som vd för SKF och medlem i Wallenbergs maktbolag Investors styrelse.

– Jag är tämligen kritisk till finansvärldens bonussystem, det skapar ett för stort risktagande. Det ger kortsiktiga incitament, och en stor del av de bankförluster vi nu ser är ett resultat av detta, säger han.

Kvartalskapitalismen har inneburit att vd:ar får betalt för att ta risk, säger han, »det fick inte vi«.

– Kapitalisterna har på senare tid fått dominera för mycket över industrialisterna.

Sahlin beskriver »industrialisterna« som mer fokuserade på kunder och medarbetare, medan »kapitalisterna« har ett ensidigt pengaperspektiv.

För att återskapa balans krävs, enligt Sahlin, en annan syn på risk i finansbranschen.

Här finns en gammal konflikt, synen på risk är helt annorlunda i finansbranschen jämfört med industrin. Det beror på att »traditionalisterna« i industrin är vana att i första hand tjäna pengar på sin verksamhet, vare sig det är kullager, skor eller telefoner, medan hanteringen av kapital följer helt andra lagar. Cyklerna är kortare, och lönsamheten mycket högre. 20–30 procents vinstmarginal i exempelvis ett fondbolag ska jämföras med ett par procent i bilbranschen över tid.

Det är också enklare att jobba med stora individuella belöningar i finansbranschen. Prestationer är lätta att mäta där och ger effekt ganska snabbt. Mycket snabbare än att starta en lastbilsfabrik i Indien, där det kan ta fem-tio år innan man kan slå fast om det var lyckat eller inte.

Finanskrisen har aktualiserat en annan gammal ideologisk strid, den mellan reglerare och marknadsliberaler. Under 30-talets kris lät den amerikanska staten bankerna gå omkull. Den här gången var det annorlunda. Under ett par dagar och nätter snickrade finansministern Henry Paulson (som kallas »Hammaren« sedan ungdomen då han spelade amerikansk fotboll) och centralbankschefen Ben Bernanke (»Helikoptern« därför att han talar om centralbanken som helikoptertrupper) ihop ett räddningspaket. De skapade en fond på 700 miljarder dollar för att köpa upp dåliga lån från banker.

Regelivrarna menar att det är för sent, finansmarknaden har hållits i alltför slappa tyglar, »man kan inte låta avreglerade marknader övervaka sig själva«. Här har de stöd av en av nationalekonomins förgrundsfigurer John Maynard Keynes, som ansåg att finansmarknaderna skulle hållas under herrans tukt och förmaning, just för att de annars kunde framkalla en kris i hela ekonomin.

Andra menar, med stöd av ekonomer som Milton Friedman, att reglerna redan är alltför omfattande, och inte gör avsedd nytta. De kallar räddningspaketet för »socialism« och opponerar sig mot de krav som nu reses på nya, tuffare regler.

Sannolikt vinner regelivrarna i det korta perspektivet. Ekonomen Håkan Lindgren pekar på att det finns ett mönster att regelverket skärps och de instrument som orsakat problemen försvinner efter varje finanskris.

– Exempelvis orsakades Krüger-kraschen av debentures, en sorts skuldväxlar, de finns inte i dag. Inte heller kommer sub prime-lån i framtiden att finnas så som vi känner dem nu, säger han.

Men i det långa perspektivet spelar detaljkorrigeringar mindre roll, finansmarknadens aktörer uppfinner bara nya produkter och nya lösningar.

– Företagen älskar konkurens och fri marknad när det går bra, men vill kunna trygga tillgångar hos staten när det är sämre tider, säger Håkan Lindgren.

Den synen bevisas inte minst av att de sista två stora självständiga amerikanska investmentbankerna, Goldman Sachs och Morgan Stanley, har taggat ned. De frånsade sig häromdagen sin status som friare investmentbanker för att övergå till att bli vanliga banker under centralbankens beskydd och kontroll.

Håkan Lindgren tror inte på en återgång till de villkor som gällde före avregleringen. Han minns själv baksidan, hur svårt det var för en privatperson att få bostadslån på 60-talet. Även tidigare riksbankschefen Urban Bäckström och gamle SKF-chefen Mauritz Sahlin säger nästan reflexmässigt nej till regleringar. Frågan är vad de småföretag tycker som var på finansföretaget Actas lunch för några veckor sedan, och faktiskt hann bli kunder?

Detta har hänt

9–14/9 De amerikanska investmentbankerna hotas av akut kris på grund av marknadens sviktande förtroende. Bank of America tar över investmentbanken Merrill Lynch.

15/9 Investmentbanken Lehman Brothers ansöker om konkursskydd efter att aktiekursen fallit från 13 till 3 dollar och förhandlingar om köp strandat.

16/9 Världens 18:e största företag, försäkringsbolaget AIG, befinner sig i akut likviditetskris och kreditnöd. Amerikanska centralbanken tvingas gå in med 20 miljarder i stöd.

19/9 Svenska statsobligationer tar slut när placerare flyr till säkrare placeringar. Riksgälden emitterar nya obligationer för 150 miljarder kronor.

19/9 USA:s finansminister Henry »Hank« Paulson utlovar ett räddningspaket på minst 700 miljarder dollar för att ta över bankväsendets dåliga lån.

22/9 De sista två av fem investmentbanker, Morgan Stanley och Goldman Sachs, ansöker om att ombildas till vanliga banker under statlig kontroll.

Ordlista

INVESTMENTBANKER Använder sig till skillnad från vanliga affärsbanker av kortfristiga lån på kreditmarknaden för sin finansiering. Skapar vinst med värdepappershandel med företag och stater och omsätter enorma belopp. Har varit mycket vinstrika fram tills finanskraschen och har nu utplånats i USA.

LIKVIDITET Tillgång på pengar eller mått på kortsiktig betalningsförmåga. En likvid aktie är en som handlas mycket och kan säljas omgående. Ett företag som har lån men svårsålda tillgångar, som fastigheter, har dålig likviditet. När en kris uppstår med kreditåtstramning som följd blir ett sådant företag mycket sårbart.

KREDITÅTSTRAMNING Gör det svårare och dyrare att låna. Med osäkerhet på marknaden blir långivarna försiktigare och ställer högre krav på att låna ut pengar.

SOLIDITET Indikerar ett företags långsiktiga betalningsförmåga, och visar hur stor del av tillgångarna som finansieras med eget kapital, till skillnad från lån.

SUBPRIMELÅN Lån i USA, främst till kunder med dålig betalningsförmåga. Har till en början en låg ränta som sedan stiger snabbt. Lånen packades sedan om i värdepapper vilket gjorde att det blev svårt att se risken med dem. Se värdepapperisering.

VÄRDEPAPPERISERING Subprime och andra lån har av investmentbanker buntats ihop till värdepapper som sålts vidare till andra banker och försäkringsbolag över hela världen.

STYRRÄNTA Centralbankernas grundläggande ränta som styr räntorna på marknaden, framför allt de rörliga.

BLANKNING En aktör lånar aktier och säljer dem vidare i hopp om att kursen ska falla. Sedan köper aktören tillbaka dem, lämnar tillbaka aktierna och behåller mellanskillnaden. Förbjöds i USA och Storbritannien förra torsdagen, men inte i Sverige.

DERIVATINSTRUMENT Värdepapper som optioner, terminer eller futurer. Är kopplade till värden på en underliggande tillgång som aktier eller valutor. Innefattar alltid två aktörer där den ena får rättigheten men inte skyldigheten att köpa eller sälja den underliggande tillgången till ett redan fastlagt pris i framtiden.

HEDGEFOND Använder sig av till exempel derivatinstrument utöver aktier i sina placeringar och har friare regler än vanliga aktiefonder.