Finland – från lillebror till föredöme

Den 24 februari kastades allt om i Europa. Tysklands förbundskansler Olaf Scholz talade om ”eine Zeitenwende”. Ett epokskifte som för Sverige innebär att socialdemokratins och vänsterns tro på den tvåhundraåriga alliansfrihetens eviga förträfflighet ersatts av tvivel. Och för de borgerliga framstår argumenten när de avskaffade den etthundraåriga allmänna värnplikten med tre rösters övervikt år 2009 som pinsamt oskuldsfulla. I dag står Sverige omgivet av en ny och skrämmande och snårig verklighet. Från Kreml och Ankara hörs Putins och Erdogans hotfulla rop.

Tove Janssons rader i ”Vem ska trösta knyttet?” fångar det ängsliga Sveriges geopolitiska belägenhet: 

Långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg       
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Därute gick hemulerna med stora tunga steg

Men vem ska trösta Sverige? Vem lugnar de osäkra och villrådiga svenskarna under deras otäcka färd bort från alliansfriheten och in i de andras Nato-gemenskap? Svaret är självklart: Finländarna tröstar Sverige. Redan i mitten av mars framstod Nato som det enda alternativet för Finlands statsledning, men i så fall borde också svenskarna med. Och vi förstod ”att det skulle kräva en del jobb att uppmuntra dem till att våga ta det steget”, berättade Peter Hultqvists försvarsministerkollega Antti Kaikkonen i en intervju för en månad sedan.  

Relationerna mellan Sverige och Finland förändras som en följd av ”die Zeitenwende”. Det tog sig uttryck i Expressens rubrik den 12 maj. ”Tack för Nato-hjälpen – storebror Finland!”. En formulering som fick medier och kommentatorer på andra sidan Bottniska viken att häpna: Det måste sannerligen ha hänt något med grannen i väst!

Finländarna har levt upp till sin nyvunna storebrorsroll också då det gällt de kontroversiella samtalen med Turkiet. Om stats- och utrikesministrarna från Stockholm möjligen tvekade om orden, teg eller mumlade när de uttalade sig om avtalet som slöts den 1 juli på Nato-mötet i Madrid, så var kollegorna från Helsingfors mer rakt på sak. Utrikesminister Pekka Haavisto förklarade enligt nyhetsbyrån FNB att inga listor om utlämning av påstådda terrorister eller namn på enskilda personer förekom under diskussionerna med turkarna.

President Sauli Niinistö sa redan i början av juni att ”jag inte kan tala för Sveriges räkning”, men han gjorde det lika fullt när han framförde sin skepsis inför president Erdogans krav och utsikten att splittra Sverige och Finland. Han konstaterade att ”lagstiftningen i Sverige är i stort densamma som i Finland och tillämpningen likaså.”

Gång på gång har presidenten och utrikesministern tillsammans med statsminister Sanna Marin – hela Nordens politiska cover girl och Sveriges storasyster – lovat att de minsann ska hålla Sverige i handen. Om färden över de svarta bergen och vilda landskapen sedan slutar lika lyckligt som i Tove Janssons berättelse – ”nu tröstar vi varandra och är ej rädda mer” – det återstår att se.

Även om det nya förhållandet mellan Sverige och Finland uppenbarades plötsligt är det samtidigt följden av en lång utveckling. Seklerna igenom har länderna varit fastsydda i ett ofta komplexfyllt beroende av varandra där misstro växlat med vilja att samarbeta. I dag råder ömsesidig tillit inom försvars-, utrikes- och säkerhetspolitiken. Men så har det inte alltid varit. Tidigare statsministern Paavo Lipponen sammanfattade en gång sin syn på saken så här: ”Med Sverige som granne är det bäst att sova som en hund, med ena ögat öppet.”

Lipponen syftade den gången på svenska regeringars ovilja från år 1990 och framåt att kontakta Finland ordentligt inför olika ställningstaganden som rörde EU och Baltikum. Tvivel väcktes likaså i Helsingfors över den raska svenska avrustningen och värnpliktens nedmontering efter Sovjetunionens upplösning. När Tarja Halonen var republikens president lät hon år 2004 i journalisters närvaro undslippa sig att ”Finland inte kan göra som Sverige och förlita sig på att grannen sköter försvaret”.

Föreställningen om de bekväma och aningslösa svenskarna har långa anor.

Finländarnas historia har däremot präglats av krig, umbäranden, förluster och återuppbyggnad och av tvångsumgänge med grannen i öster. Därur har den nationella självbild eller det kollektiva minne uppstått som vägleder också dagens generationer. De har lärt att ensam visst inte är stark, även om den lilla nationen heroiskt utkämpade vinterkriget 1939–40 på egen hand och överlevde. Utifrån den insikten valde finländarna när kalla kriget var över att år 1994 mer eftertryckligt än svenskarna gå med i EU. Man valde euron. Och nu Nato.

Ställda inför den oberäkneliga Putin-regimens våld och oligarkfascistiska revanschism tycks en majoritet av dagens svenskar anse att de har mer att lära av det dramatiska exemplet Finland än av det egna landets fridsammare 1900-talserfarenheter. Vad är detta om inte ”eine Zeitenwende”? En tvärvändning. Inte underligt om delar av svensk debatt efter den 24 februari andas separationsångest och finländarna förundras.

Förhållandena mellan folken har länge formats av konkurrens och tävlingslusta, vilket har sina socioekonomiska och kulturella skäl. Före skilsmässan år 1809 var vi alla undersåtar i samma kungarike. Flertalet i den östra rikshalvan höll sig med ett udda och unikt tungomål som fick officiell status som skriftspråk först senare under 1800-talet. Då var landet ett stortfurstendöme under tsaren och rädslan för att helt sugas in i den ryska inflytelsesfären fanns där.

Efter självständigheten år 1917, när bara Ålands tillhörighet klarats ut, hände det också att den unga republiken utmanade de forna herrarna på andra sidan Bottniska viken. Det kändes viktigt att påminna dem om landets existens och att hävda dess egenarter och rätt att få räkna sig till väst. Att bli tagen på allvar av svenskarna. Också om man hade dryckesvanor som i Östeuropa, och om finnar i somliga nationalistiska svenskkretsar länge betraktades som ett mer eller mindre mongoliskt och mindervärdigt folkslag.

Visst suddades de värsta fördomarna på svensk sida ut under krigsåren. Så småningom blev bilden ljusare när den dystraste efterkrigstiden var över. Finskt konsthantverk och kultur, Mumintroll och Marimekko väckte förtjusning. Men trots det, ännu under 1960- och 70-talen i de så kallade rekordårens Sverige hördes emellanåt nedlåtande repliker om finnarna som folk. De kom som arbetskraftinvandrare i hundratusental. I hemlandet skedde omvandlingen från jord- och skogsbrukssamhälle till industrination senare och häftigare än hos oss. Det snabbväxande urbana Finland förmådde inte ta emot alla från den olönsammare landsbygden. Att jobba som ”finnjävel” i Sverige blev alternativet.

Det här var åren när schablonerna om de supande och knivfäktande finnarna florerade som mest. Finska bankrånare sades föredra att slå till i Sverige där fängelsevistelserna ansågs bekvämare om de åkte fast. För stockholmarna blev finsk tango på etablissemanget Karelia vid Snickarbacken intill Humlegården en exotisk attraktion.

Sedan dess har bägge länderna förändrats stort. Finland har blivit ett modernt, välutbildat och digitaliserat nordiskt samhälle helt likställt de övriga nordiska. Det fordrades att skuggan från Sovjetunionen försvann, att landets företagsamhet helt fick rikta in sig på att bli konkurrenskraftig på världsmarknaderna. Nokia som exportör av mobiler blev en supersuccé i världen. Landskampsreportagen om vem som var bäst på telefoni, Nokia eller Ericsson, blev standard i både svenska och finländska medier.

År 1998 kämpade sig Finland för första gången förbi Sverige vad gäller BNP per invånare. Tidningen Helsingin Sanomat följde upp det i ett stort söndagsreportage om hur finnarna också överträffade svenskarna i konsumtion av bland annat öl, läkemedel, toapapper, grönsaker och amerikansk film.

Tre år tidigare hade man dessutom för första gången slagit svenskarna i en VM-final i ishockey, till råga på allt i Globen i Stockholm. Jubelfesterna på gator och torg i Finland den gången fick en psykologisk effekt som varar än i dag. Lilla Finland hade demonstrerat, inte minst för sig själv, att man minsann kunde ge malliga Sverige på moppe. År 2006 segrade man rent av i vad svenskarna alltid uppfattat som sin verkliga paradgren, nämligen Eurovision Song Contest. Hårdrockgruppen Lordi visade med sitt brutala framträdande vad finsk sisu och ”saatana perkele!” kan åstadkomma.

Att Nokiakoncernen strax därefter blev förbisprungen av it-utvecklingen och den ekonomiska krisen 2008–09 därför slog hårdare mot Finland än mot Sverige ändrade inte helhetsbilden. På ömse håll har det under 2000-talet uppstått en medvetenhet om två trots allt ganska likartade och jämbördiga ekonomiska kulturer, kanske de två närmast besläktade i Norden. Det har bekräftats av flera fusioner inom näringsliv och finansväsende: Stora Enso, Nordea, Telia Sonera som i dag är Telia Company, Tietoenator som blivit Tietoevry och så vidare.

Opinionsmätningarna visar att svenskarna numera har en enbart positiv inställning till Finland, också om det brister i kunskaper. Äldre generationers nedärvda schabloner bleknar bort. Rimligen har det i viss mån jämnat vägen fram till dagens snabba politiska nyförälskelse på högsta nivå mellan Magdalena Andersson, Sauli Niinistö och Sanna Marin. Det finns alltså fler omständigheter än bara Nato-rabaldret i sig som spelat roll för den svenska haussen kring Finland. Det anser Johan Strang, samtidshistoriker vid universitetet i Helsingfors med Norden som specialitet:

– Coronaerfarenheten gav en törn åt den svenska självbilden. Man upptäckte att goda grannlandsrelationer inte är något man kan ta för givet. De kräver vård och omsorg. Vilket förstås också gäller för oss finländare. Och sen, framför allt, har 70-talets finska immigranter och deras ättlingar blivit en självklar del av den svenska politiska och kulturella eliten. Det finns författare, riksdagsledamöter, ekonomer, popmusiker, journalister och så vidare som har någon form av band till Finland. Detta har jäst under ytan i flera år, men nu slagit ut i full blom.

Också Sven-Erik Bucht, tidigare socialdemokratisk lantbruksminister och länge Haparandas ledande kommunpolitiker, nämner pandemin och den osäkerhet den skapat. Både när den slog till och under den stora flyktingkrisen år 2015 ”var det framför allt finnarna som stängde gränsen. Det födde misstänksamhet mellan folk här uppe. Jag har sagt till ansvariga ministrar och till folk inom kultursektorn att nu måste de jobba på att få tillbaka tilliten. Och man måste skaffa gemensamma krisstrategier i framtiden och inte ta en massa ad hoc-beslut som nu.”

Ändå ser Sven-Erik Bucht på sikt en strålande framtid för alla inblandade. År 2008 utnämndes han av denna tidning (Fokus) till årets svensk med motiveringen att ”han gjorde det som få människor förmår – han vände på perspektiven… [hans] visionära insatser påverkar såväl människors framtidstro som möjligheterna till jobb och tillväxt i det som idag blivit ett av Sveriges mest vitala områden”.

Då hade IKEA just öppnat i Haparanda och blivit en magnet för hela regionen vars dragningskraft nådde ända till ryssarna på Kolahalvön. Gasutvinningen i de nordliga norska och ryska vattnen lovade jättelika inkomster. Pipelines skulle dras neråt Sverige och Finland. Transporter vidare åt öster och söder skulle göra området till en attraktiv industribygd. Visserligen blev inte gasprojekten i Nordnorge och Barents hav så omfattande som man då trodde. Inga rörledningar lades ut. Och tyvärr måste ryssarna räknas bort ur samarbetet. Men Bucht håller trots det fast vid sin vision:

– Den vision jag hade då blir verklighet i dag. Inget område är så hett som norra Sverige.

Han drar hela långa listan över projekt och företag inom batteri-, energi-, gruv-, metallurgi-, data- och transportbranscherna som antingen har satt igång eller planeras.

– Det som händer här är en enorm industriell expansion. Och det är likadant på den finska sidan. Där finns också stora projekt, inte minst inom skogs- och pappersindustrin.

Någon gång hörs oro för konkurrens om arbetskraften mellan intressenterna på olika sidor av Torne älv och Bottenviken. Bucht tillstår att bristen på arbetare är ett problem.

– Men jag tror väldigt mycket på samarbete. Här blir det fråga om välutbildat folk och ingenjörer i sådana mängder att vi måste ut på världsmarknaden för att få tillräckligt av dem.

I den nyvunna tron på Sveriges och Finlands ödesgemenskap är övertygelsen om Nordkalottens lysande utsikter ett viktigt inslag.

En annan faktor bakom den svenska uppmärksamheten kring Finland är upplevelsen av det egna samhällssystemets oförmåga att hantera allehanda sociala och politiska utmaningar, hot, kriser och beredskapslägen. Inte minst när det gällde pandemin tycktes det offentliga Sverige ett tag plågas av något slags olycksalig handfallenhet – eller av ett evigt behov av att diskutera och ansvarsfördela – i skarp kontrast till Finlands vilja att hellre agera omedelbart på högsta beslutandenivå. Samma skillnad har under åren gällt asylpolitiken där Finland aldrig dragit sig för att besluta om drastiska stopp och regleringar när Sverige ännu trodde på sig själv som ”humanitär stormakt”. De svenska problemen med dödsskjutningar och gängkriminalitet ses i Finland som följder av en alltför generös invandring och då inte bara av de högerpopulistiska Sannfinländarna.

På svenskt håll infinner sig en underliggande känsla av att den finländska styresmodellen kanske är något man borde studera och titta närmare på.

– Mina finska vänner brukar säga att ni svenskar, ni diskuterar och ni diskuterar, men man måste handla också, berättar Sven-Erik Bucht och han instämmer med dem.

Liknande reflektioner gör Gunvor Kronman. Hon är vd vid Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland utanför Helsingfors, därtill styrelseproffs i en rad kulturella fonder, offentliga institutioner och privata företag i båda länderna. Pandemin visade hur fort hela Finland kunde ställa om sig, medan svenskarna ofta tvekade och tycktes ”ha extremt svårt att fatta beslut”, säger hon.

– Svenskar kan numera rent av säga till mig att de är avundsjuka på oss som är mer handlingskraftiga och beslutsfähiga.

Under flera år har Gunvor Kronman och fonderna bakom Hanaholmens kulturcentrum satsat på att skapa en ny förståelse länderna emellan. ”Tandem Leadership” är ett engelskspråkigt utbildnings- och seminarieprogram som riktar sig till unga professionella i olika samhällssektorer i bägge länderna. Det så kallade Hanaholmsinitiativet är ett projekt för att stärka det civila försvaret på båda håll och lära av varandra. Och mest att lära har svenskarna anser Kronman:

– Visserligen har ni MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) men den kan knappast jämföras med det ”säkerhetsbord” vi har. Ni har ingen säkerhetskommitté, ingen lika fast organisation som beskriver, bevakar och vägleder arbetet med den övergripande säkerheten inom samhällets alla sektorer.

Det har Finland. Säkerhetskommittén har sedan år 2013 till lagstadgad uppgift att bistå statsråd och ministerier i alla sorters säkerhetsfrågor. Här ingår representanter för president- och regeringskanslierna, försvaret, polisen och andra offentliga instanser plus folk från näringslivet och humanitära sammanslutningar som kyrkan och Röda korset och andra. Den här strukturen sträcker sig hela vägen ner till regionala och kommunala nivåer. Kommittén har ett eget sekretariat och sammanträder en gång i månaden, vare sig det finns akuta ärenden, hot eller kriser att ta itu med eller ej. Det är de här regelbundna mötena som Gunvor Kronman kallar för säkerhetsbordet.

– Hittills har ni inte haft något säkerhetsbord att samlas runt. Det har saknats både nationellt och lokalt. Men när nu regeringen i Stockholm beslutat att utreda behovet av en särskild myndighet för totalförsvarsanalys är det viktigt att också dra in näringslivet och hela folkförsörjningen och den privata och civila delen av samhället”, konstaterar Gunvor Kronman och hänvisar till den finländska modellen.

Sverige tvingas alltså under trycket från ”die Zeitenwende” – i den nya tideräkningen efter coronan och 24 februari – att ta lärdom av sin luttrade granne. Tiden har äntligen mognat för att göra sig av med de rester av gammal dryg ”stormaktsidentitet” som Gunvor Kronman ibland irriterat sig på. Allra helst vill hon se en ”gemensam sverige-finländsk excellens” som kan tala för oss ute i världen.

Även om hon någon gång känt sig modstulen vad gäller samarbetet medger Kronman att det skett vissa uppmuntrande förändringar i den allmänna svenska synen på hennes eget hemland. Inte minst i medierna:

– Vår unga statsminister uppfattas som modern. Vi har fem kvinnliga partiledare där tre just har varit mammalediga. Unga finländare är internationellt i topp vad gäller försvarsvilja. Sånt verkar trots allt göra intryck på svenskarna.

För att summera den aktuella Finlandsbilden lönar det sig att också ta hjälp av Anders Eriksson. Han var mångårig korrespondent för Sveriges Radio i Helsingfors och Moskva innan han gick in i diplomatin för att sedan landa som chef för Finlandsinstitutet i Stockholm.

– På politisk nivå fungerar umgänget i dag väldigt lätt och smidigt, säger han.

På svensk sida finns en respekt för finländarnas förmåga att samlas över partigränserna både till vardags och framför allt i nationellt kritiska lägen. Det står i skarp motsättning till den polariserade riksdagen och parlamentariska villervallan i Stockholm.

– På det mellanmänskliga planet finns det däremot problem som underströks under coronan. Den regionala misstänksamheten kunde ta överhand, särskilt norrut. Vi måste arbeta på att skingra sånt”, understryker Ander Eriksson.

Samtidigt slår han fast att en del teman som förr dominerade den kulturella dialogen över Bottniska viken förlorat i betydelse. Språkfrågorna hör dit. Svenskan som gemensamhetsspråk är snart överspelad och engelskan accepterad. Skillnaderna i skolresultat i de för femton år sedan så omskrivna Pisamätningarna, vilka utlöste djupa självrannsakningar på svenskt håll, har mist sin dragningskraft som seminarieämne.

– Man har helt enkelt tröttnat på att rulla sig i tjära och fjädrar, menar Eriksson.

Olikheterna har blivit mindre.

Låt oss återgå till Tove Janssons saga som vi anspelade på i inledningen. Det är Finland som bäst kan trösta Sverige och hålla i hand under vandringen genom trollskogens dimmor och under mårrans, Putins och Erdogans hemska tjut. Finländarna har varit med om mörkare tider och otäckare händelser än vi. Det är därför de tar vandringen mot Nato med större inre ro. Förhoppningsvis når vi sedan båda målet: att ansökningarna blir godkända. Även om framtiden också därefter förblir ovissare än för Tove Janssons knytt och skrutt, så blir den ändå gemensammare. Vi vågar rent av citera två rader ur sagans slutvers:

Glöm bort hur hemskt det var
och minns att allt det roliga är kvar. 

Byt ut ordet ”roliga” mot ”möjliga”. En ny möjlighet uppenbaras i och med den tryggare tillvaro i Norden och runt Östersjön som anslutningen till Nato är tänkt att skapa. Forna groll och missunnsamheter kan redas ut eller falla i glömska. Ofullgångna samarbeten tar fart och utvecklas vidare. Sverige och Finland har mer än någonsin blivit två europeiska jämlikar.

***

Läs även: Så blandade Socialdemokraterna bort korten om försvaret

Läs även: Så försvann Natofrågan (nästan) ur valrörelsen