Finns det en chans att familjepolitiken åter börjar handla om familjen?

Det blir komplicerat redan från början. Näringslivspolitik är till för att främja näringslivet. Kulturpolitik för att främja kulturen. Säkerhetspolitik för att främja säkerheten. Fördelningspolitik ska främja ekonomisk jämlikhet. Men familjepolitik? 

”Traditionellt”, konstaterar Nationalencyklopedin, ”har familjen i de flesta kulturer betraktats som basen för den samhälleliga organisationen”. Sociologen Hans Zetterberg – en av Sveriges få internationellt stora i ämnet, även Moderaternas ”chefsideolog” innan de gamla Moderaterna visste att de var gamla – beskrev den som kärnan i ”den lilla världen”. Den värld som förutom familjen består av sådant som släkt, vänkrets och hembygd. Det i kontrast till ”den stora världen” där marknaden, förvaltningarna, politiken och annat av det slaget styr. 

Familjen är något annat än den stora världens institutioner, men också något mer än en samling individer. Det är därför Hans Zetterberg skriver om den i egen rätt och det är därför Nationalencyklopedin beskriver den som den traditionella ”basen för den samhälleliga organisationen”. Det är också det FN:s stadga för mänskliga rättigheter tar fasta på med formuleringen att ”familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten”. 

Ändå har den svenska familjepolitiken, åtminstone sedan slutet av sextiotalet, mestadels varit inriktad på att stärka individen, arbetsmarknaden och staten på familjens bekostnad. Redan på trettiotalet började familjen beskrivas som ett problem och ett hinder. Den stod i vägen för jämställdhet. Den begränsade arbetsutbudet. Den riskerade att hämma barnens utveckling. Den satte nattståndna värderingar före vetenskapen. Medborgarna behövde hjälp med att frigöras från familjens fängelse. Familjen – åtminstone i den form den hade – stod snarast i vägen för den samhälleliga organisationen, i vägen för framstegen.  

Jo, visst, det finns andra politikområden som inte ska främja det de handlar om. Kriminalpolitik, till exempel. Men är familjen verkligen att jämställa med kriminella nätverk?  

Å andra sidan … för det finns nästan alltid en annan sida när man talar om familjepolitik. Kan man inget annat om Leoparden, Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman om en siciliansk adelsfamilj under Italiens enande på 1860-talet, kan man åtminstone det mest kända citatet: ”Om vi vill att allting ska förbli som det är, måste allting förändras”. Den svenska familjepolitikens socialingenjörer skulle kunna hävda något liknande. De skulle kunna hävda att de inte alls har försvagat familjen genom att anpassa den till stat, marknad och individ. De skulle tvärtom kunna hävda att de räddat familjen, genom att modernisera den. Argumentet lyder ungefär så här: 

Skulle familjepolitiken ha varit inriktad på att stärka familjen i sin traditionella form hade politiken, paradoxalt nog, underminerat familjen. Då hade familjen hamnat i direkt konflikt med det moderna samhällets och den moderna människans krav och förväntningar. Och antagligen förlorat, för den stora världens krafter är obarmhärtiga. Så: för att allting ska förbli som det är, måste allting förändras. 

Och det är ju sant att familjen inte försvunnit. Andelen gifta svenskar har visserligen sjunkit under hela 2000-talet och ligger nu på ungefär 40 procent av den vuxna befolkningen. Förra året var antalet födda det lägsta på tjugo år. Men tre av fyra svenska barn bor med båda sina föräldrar – den vanligaste hushållsformen är sammanboende föräldrar med två barn – och antalet skilsmässor i förhållande till antalet vigslar var 2023 det lägsta under detta sekel. Dubbelt så många vuxna svenskar, ungefär fyra miljoner, bor tillsammans med en partner och barn, jämfört med de som bor ensamma utan barn. De svenska födelsetalen, även om de är låga, ligger strax över EU-snittet. Flera länder som värnat den traditionella familjen mer än Sverige – till exempel Malta, Spanien, Italien, Grekland och Polen – har betydligt lägre födelsetal än vi. 

Den svenska familjen, även i sin mest traditionella form, verkar inte vara utrotningshotad. Kanske har den moderna familjepolitiken faktiskt tjänat familjen, just genom att inte låta den förbli vad den var. 

Men det är, som sagt, komplicerat. 

Så sent som den 1 juli i år gjordes ett antal betydande förändringar av föräldraförsäkringen, ett av familjepolitikens främsta instrument, vid sidan av barnomsorgen och barnbidraget, sedan försäkringen infördes 1974. En förändring var att 90 dagar av föräldrapenningen kan överlåtas på någon annan än föräldrar eller vårdnadshavare. Motivet, skrev regeringen i sin proposition, var främst att den moderna familjen inte längre kan antas ha en självklar form: 

”I Sverige finns familjer där barnen stadigvarande bor med båda föräldrarna, ombildade familjer med bonusbarn och bonusföräldrar, ensamstående föräldrar, barn som bor växelvis, stjärnfamiljer (med vilket avses en familjebildning som är resultatet av att fler än två personer får barn tillsammans med intentionen att samtliga ska ta ett föräldraansvar för barnet …) och flera andra familjekonstellationer.” 

Remissinstanserna var, på det stora hela, positiva till förslaget. De invändningar som fanns hade egentligen inget att göra med synen på familjen. Där var enigheten så stor att den var underförstådd. Invändningarna rörde annat. Några oroade sig över att pappor skulle utnyttja den här möjligheten mer än mammor och att reformen därför skulle vara till skada för jämställdheten. LO varnade för att reformen kunde öppna vägen för kommersiell barnpassning och därför hota jämlikheten. 

Både reformen i sig och diskussionen om den var typiska för svensk familjepolitik. Dels tog reformen fasta på kärnfamiljens otidsenlighet. Dels handlade diskussionen om frågor som jämställdhet, jämlikhet och arbetsmarknad, inte om familjen som institution. Traditionen är åtminstone hundra år gammal. 

När historieprofessorn och genusvetaren Yvonne Hirdman 1989 publicerade sin klassiska studie i folkhemspolitik, Att lägga livet till rätta, ville hon uppmärksamma ett bortglömt drag i folkhemmet. Det den svenska, främst socialdemokratiska, staten hade ägnat sig åt var inte en övning i pragmatisk och självklar modernisering. Det var tvärtom ett i stora stycken utopiskt projekt.  

Ganska lite hade sagts om saken tidigare. Välfärdsstatens framväxt hade mestadels beskrivits i den stora världens termer, inte i den lilla världens vardag. Ändå var redan de tidiga folkhemsingenjörerna till stor del sysselsatta med just den lilla världen och särskilt med familjen. Främst med dess brister. 

Idétraditionen går ända tillbaka till rötterna i vår kulturhistoria, konstaterade Hirdman i sin bok. När Platon beskrev sin idealstat såg han familjen som ett korrumperande inflytande, något som splittrade sammanhållningen i staten och försvagade medborgarnas lojalitet med den. Familjen borde därför upplösas, inte uppmuntras, åtminstone i den styrande klassen, och barn och egendom ägas kollektivt.  

Olusten inför familjen fördes sedan vidare bland de utopister som inspirerade den tidiga vänstern. Fransmannen Charles Fourier beskrev i början av 1800-talet sitt idealsamhälle, Harmonien. I den levde människorna i strikt reglerade kollektiv och det fanns ingen plats för den ”skändliga inrättning” som kallades familj. I britten Robert Owens vetenskapliga utopi fanns visserligen familjen kvar som begrepp, men det rörde sig egentligen om att upplösa familjen som vi känner den. Owens ”familj” var i själva verket kollektiv på mellan 500 och 1 000 personer som levde i ett slags kommunism, där barnens uppfostran var alltför viktig för att anförtros föräldrarna. 

När Karl Marx och Friedrich Engels något senare tog sig an familjen grundade de sin analys på ekonomiska förhållanden. Den traditionella familjen, menade Engels, var – liksom till exempel otrohet och prostitution – en produkt av klassystemet. När kapitalismen gick under skulle antagligen monogama relationer också försvinna. Familjen var rent av ett litet klassystem i miniatyr, där mannen var kapitalisten och kvinnan proletariatet. Skulle kvinnan bli fri måste hon, precis som mannen, lämna familjen och ge sig ut i den stora världen. 

Det var den här sortens utopiskt tankegods som gav de tidiga inspiratörerna och konstruktörerna av folkhemmet näring. En av de tidiga och mer originella var malmöiten Nils Herman Qviding. Medborgarna borde, menade Qviding, leva i ”kretsar” på 5 000 personer – en ätt – och lyda under en lång rad plikter. Till plikterna hörde dock inte att uppfostra de egna barnen. Det skedde kollektivt. ”Familjen var förintad i Qvidings krets”, skriver Hirdman. 

Ändå föll idén om att ersätta familjen med något annat bort redan tidigt inom socialdemokratin. Den tongivande socialdemokraten Erik Hedén försäkrade strax efter sekelskiftet att ”ingen vederhäftig socialist i nyare tid påyrkar alltså familjens avskaffande”. Att Hedén ändå kände sig föranledd att påpeka det, säger förstås något om att rätt många socialister ändå hade gjort just det dessförinnan. Kanske var det också delvis en taktisk fråga. De socialistiska utopisterna hade skrämt bort anhängare med sina angrepp på familjen. 

Men att familjen inte skulle förintas innebar inte att den skulle lämnas i fred. Snarare tvärtom: just därför att familjen skulle bli kvar, blev omstöpningen av den viktig. Och utopisternas syn på familjen som ett hinder för utvecklingen levde kvar. 

En brasklapp är på sin plats här: misstron mot familjen fångade inte bara socialister. Parallellt fanns också en gryende liberal hyperindividualism. Den handlade inte om att forma människan till en lydig undersåte. Den handlade om att i varje avseende frigöra henne från yttre tvång. Individen, inget annat, var det som räknades. Den libertarianska filosofen Ayn Rand formulerade saken tydligt – om än aningen extremt – när hon sade att ”dyrkandet av familjen är inget annat än rasism, som ett grovt primitivt första steg av dyrkandet av stammen. Det sätter de slumpmässiga omständigheterna kring födseln framför en människas värderingar och plikten till stammen framför en människas rätt till sitt eget liv”. 

I nedgörandet av familjen möttes totalitära socialister och liberala hyperindividualister. 

Även om få liberaler skulle formulera saken lika radikalt som Ayn Rand, precis som få socialdemokrater formulerade sig lika radikalt som Nils Herman Qviding, säger den grundläggande ansatsen något om liberalt tänkande. Det är aldrig långt till idén om familjen som ett potentiellt fängelse.  

Den tanken skulle också forma svensk familjepolitik. 

Det är nu vi kommer till makarna Myrdal, Alva och Gunnar. När paret gav ut Kris i befolkningsfrågan 1934 behövde ingen undra vad problemet var. Depressionen hade resulterat i massarbetslöshet och barnfamiljer hade det svårt. De svenska födslotalen var de lägsta i Europa och enligt vissa uppgifter led upp emot en tredjedel av barnen av undernäring. Inte sedan Emigrationsutredningen 25 år tidigare, som tillkommit för att försöka få stopp på utflödet av svenskar till Nordamerika, hade oron varit lika stor för att Sverige skulle avfolkas.  

Makarna Myrdal såg lösningen på befolkningskrisen i social ingenjörskonst, som med hjälp av vetenskap och radikala reformer rensade bort historisk bråte. Det handlade om att ”frigöra oss från de dödas makt över våra liv”, som Myrdals formulerade saken i sin bok. Familjen stod i centrum, främst i de partier som Alva Myrdal ansvarade för. 

Det är nu idén om att den traditionella familjen inte är ändamålsenlig i ett modernt, industrialiserat samhälle formuleras tydligt, med inspiration från bland annat Marx och Engels. I det förindustriella samhället hade familjen fungerat i ett slags harmoni, eftersom både man och hustru deltog i produktionen. Men i den nya verkligheten hade samma enhet blivit en ”pervers miniatyrfamilj”, som särskilt var till förfång för kvinnorna och deras samhällsroll. 

Den traditionella familjen ledde till att kvinnan ”fetmar och blir slö och egoistisk”. Den uppmuntrade de ”klena, imbecilla, indolenta och ambitionslösa” att förbli undermåliga. Ett betydande problem var den traditionsbundna amatörmässighet som styrde i familjerna. Det behövdes en ”organiserad folkuppfostrings- och propagandaaktion” för att komma åt bristen på upplysning inom familjen. 

Men det krävdes också mer handfasta reformer. Mycket i Myrdals analyser handlade om hemmen och hur de var uppbyggda och användes rent fysiskt. Fast det handlade också om att med hjälp av politiska reformer skapa ett nytt socialt liv. Hemfunktionerna, det vill säga barnuppfostran och hemarbetet i allmänhet, skulle professionaliseras och det skedde bäst genom att det socialiserades. ”Det allmänna” borde träda in och ta över mycket av det som höll kvinnorna bundna vid familjen och hemmet. Alva Myrdal refererade uttryckligen och gillande till Platon, när hon förespråkade ”gemensamhetsfostran” av barnen, snarare än att de skulle formas av familjens – mer precist mammornas – godtyckliga amatörism. Att sådant skulle vara ett alltför stort ingrepp i privatsfären avfärdades som en nattstånden fördom. ”Privatlivets helgd” var en kvarleva från 1800-talets borgerliga föreställningsvärld. 

Idémässigt var ingen så tongivande för familjepolitikens utveckling som makarna Myrdal. Men i den praktiska politiken var inte genomslaget lika starkt och direkt. Per Albins folkhem knöt snarare an till traditionella idéer om familjen som en trygghet för de svaga och utsatta. Det ”goda hemmet” var en flitigt använd idealbild. Yvonne Hirdman uttrycker det som att det slöts ett ”genuskontrakt”, där männen stod för försörjningen och kvinnorna för det vårdande hemarbetet.  

Men, återigen, det var inte en entydig vapenvila, utan en betydligt mer komplicerad samexistens, mellan den traditionella familjen och de politiska ambitionerna. Idén om det goda hemmet ledde, i Hirdmans ord, till att den klassiska motsättningen mellan arbete och kapital i många stycken ersattes av en spänning mellan arbetet och hemmet. Den praktiska socialismen, den som kom till uttryck i reformer, fokuserade just på hemmen. De blev intressanta som ”konsumtionscentraler” i reformarbetet av samhället. Och på så sätt överlevde de utopiska, förmarxistiska idéerna om att radikalt förändra vardagslivet. De sociala ingenjörerna fick i myrdalsk anda en framskjuten roll. 

Under fyrtiotalet handlade mycket av diskussionen om hur man skulle göra familjens inre organisation mer rationell för att stödja olika politiska mål. Kvinnornas ekonomiska beroende av familjen beskrevs som en källa till vantrivsel, som behövde åtgärdas. Behovet av offentliga daghem, inte för att i första hand avlasta husmödrar, utan för att försäkra sig om att barnen fick en demokratisk fostran, lyftes fram. Socialdemokraterna gick i armkrok med tidsandan. Borgerligheten följde i stora stycken med. 

Det verkligt radikala skiftet kom först när sextiotal blev sjuttiotal. Redan under sextiotalets första år kom de djupt familjekritiska formuleringarna tillbaka. En viktig milstolpe var Eva Mobergs essä ”Kvinnans villkorliga frigivning” från 1961, där hon krävde att ”äktenskapets möjligheter som försörjningsinrättning helt utplånas”. Jämställdheten krävde, menade Moberg, att staten avskaffade möjligheten för kvinnor att sköta familjen på heltid, medan mannen arbetade. Moberg var en aktiv medlem i nätverket Grupp 222, som bildats för att trycka på samhället i jämställdhetsfrågor. Medlemmarna var socialdemokrater och folkpartister och förenades i sin kritiska syn på den traditionella familjen. 

Ett annat tongivande inlägg från perioden var Monica Boëthius debattbok Har vi råd med fruar? från 1967. Undertiteln var ”en ofullständig handbok i misshushållningens alla grenar” och speglade resonemanget: hemmafruarna är olönsamma och därför en kostnad för samhället. Om de 700 000 arbetsföra kvinnor som satt hemma och ägnade sig åt ”hobbyverksamhet” skulle ge sig ut i arbetslivet i stället, skulle BNP öka med 25 procent, hävdade Boëtius. Allting från bullbak till stärkandet av skjortor sköttes bättre och mer rationellt av industrin. ”Samhället” måste på alla sätt se till att få ut kvinnorna i arbetslivet. Att många av kvinnorna själva inte ville det berodde på att de fastnat i myter och traditioner som inte hörde hemma i ett utvecklat samhälle. 

Det var nu familjepolitiken definitivt slutade att handla om familjen som basen för den samhälleliga organisationen och i stället kom att handla om frågor som jämställdhet och arbetsmarknad. Familjen blev ett problem för familjepolitiken att lösa, snarare än en, i FN-deklarationens ord, ”naturlig och grundläggande enhet i samhället”. Och nu gick det fort. 

Ett avgörande steg var sambeskattningens avskaffande. Sambeskattningen innebar att makar beskattades just som familj. Familjens sammanlagda inkomst fördelades på makarna, vilket dels innebar att den med högre inkomst – nästan alltid mannen – fick lägre marginalskatt, dels att den med lägre inkomst – nästan alltid kvinnan – fick högre marginalskatt. Det gjorde det mer fördelaktigt att kvinnan inte arbetade, eftersom den sammanlagda beskattningen av familjen ofta blev lägre än den annars skulle ha blivit, samtidigt som det inte lönade sig lika mycket för kvinnan att börja arbeta. 

Man kan se sambeskattningen som ett stöd till den traditionella familjen, men mot det stod nu strävan efter jämställdhet och önskan att få ut kvinnor på arbetsmarknaden. ”Äktenskapet har ansetts bilda en faktisk och ekonomisk gemenskap”, konstaterades det i en internutredning från Finansdepartementet, som kom fram till att det rimliga i stället vore att ”gift person beskattas i huvudsak oberoende av den andra maken”. 

Det var formuleringar som tydligt visade att staten nu skulle betrakta medborgarna som individer, inte som familjemedlemmar. 

Sambeskattningen avskaffades 1971. Året efter publicerade det Socialdemokratiska kvinnoförbundet en programskrift, Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik, som underströk samma tendens. ”Det är viktigt”, skrev författarna vad gällde familjen som ekonomisk enhet, ”att bryta med detta synsätt och utgå ifrån att alla vuxna familjemedlemmar skall leva ett ekonomiskt oberoende liv”. De socialdemokratiska kvinnorna förordade att underhållsplikten inom familjen avskaffades, både mellan makar och i förhållande till barnen. Den typen av förpliktelser skulle i stället råda mellan staten och de enskilda medborgarna. Även uppfostringen av barnen borde professionaliseras och obligatorisk offentlig barnomsorg inrättas för alla barn från tre års ålder, men helst med start ännu tidigare. 

Samma år, 1972, kom också Barnstugeutredningen, som förespråkade en massiv utbyggnad av barnomsorgen, vilket också skedde. I slutet av sjuttiotalet var 350 000 svenska barn inskrivna i den offentliga barnomsorgen.  

En offentlig utredning tog sig an familjen och äktenskapet 1972 och året efter lade statsrådet Carl Lidbom fram en proposition som gav var och en rätt att få skilsmässa, utan motivering och utan betänketid, det senare förutsatt att det inte fanns barn i äktenskapet eller att den ena parten motsatte sig skilsmässa. Lidbom skrev att han var särskilt tillfredsställd med att enigheten varit så stor vad gäller de ”principiellt sett mycket betydelsefulla ändringar” som nu genomfördes. De speglade grundsynen för det som bör prägla en ”modern äktenskapslagstiftning”, nämligen att äktenskapet är ”en form för frivillig samlevnad mellan två självständiga personer och att intresset av stabilitet i familjebildningen inte bör tillgodoses genom lagregler som inskränker makarnas rätt att få äktenskapet upplöst”. Remissinstanserna var över lag positiva. I Lidboms referat var den allmänna meningen ”att skilsmässan härigenom avdramatiseras betraktas som mycket positivt”. 

Föräldraförsäkringen inrättades 1974 och ersatte moderskapspenningen. Även om den nya föräldraförsäkringen inte från början delades upp på föräldrarna som individer, var konstruktionen av försäkringen sådan att det lätt kunde göras. Så skedde också i mitten av nittiotalet, då försäkringen ”individualiserades” samtidigt som en månad vardera reserverades för respektive förälder och inte kunde överlåtas på den andra. Sedan dess har de reserverade månaderna, som familjen själv inte kan fördela mellan föräldrarna, utökats till tre. 

Samma år, 1974, kom den nya abortlagstiftning som gäller än i dag och som ger kvinnor rätt att ensamma besluta om abort, utan krav på särskild anledning, fram till slutet av den artonde graviditetsveckan. 

Sammantaget innebar de här och andra reformer att familjen som egen enhet på bara några få år i stort sett skrivits bort ur den svenska familjepolitiken. I dess ställe hade det som kom att kallas ”statsindividualismen”, den direkta kopplingen mellan staten och de individuella medborgarna, etablerats.  

Det var verkligen en radikal väg Sverige slog in på, jämfört med andra västeuropeiska länder. Man kan likna det vid ett ”stort språng”, som sedan dess utgjort basen för svensk familjepolitik, med ytterst få undantag och kritiker inom partipolitiken. Per Ewert, direktor på den kristna ekumeniska tankesmedjan Claphaminstitutet, beskriver det som att ”familjen som enhet” försvann ur den svenska politiken i skiftet mellan 60-tal och 70-tal. Att det gick så snabbt och att statsindividualismen blev en den nya, självklara normen berodde, menar Ewert, bland annat på att förändringarna inte kom till stånd efter radikala uppror på gatorna, utan som reformluntor från regeringen och att de nya värderingarna stöddes av en koalition av socialdemokrater och radikala liberaler, som då var en dominant del av den intellektuella borgerligheten.  

”Tiden för familjens roll som en mer eller mindre avgörande aspekt i samhällsorganisationen var förbi”, konstaterar sociologiprofessorn och genusvetaren Åsa Lundqvist i en översikt av utvecklingen. De tidiga idéerna om att frigöra medborgarna från familjens inflytande hade i stor utsträckning blivit lag. Och, paradoxalt nog, familjepolitik. 

Och var fanns medborgarna i allt detta? Jo, de fortsatte att bilda familj.  

Det fanns opposition under processen, som opinionsgruppen ”Rädda familjen”. Under tidigt sjuttiotal samlade den in över 60 000 namnunderskrifter mot den nya familjepolitiken. Stiftelsen Familjekampanjen var ett annat exempel. Men de arbetade i hopplös motvind. En del av styrkan i omvandlingen kom ur att Socialdemokraterna i valet 1968, för första och enda gången undantaget valet 1940, fick egen majoritet. Det sammanföll med att partiet hade många i de här frågorna radikala företrädare, som det konsultativa statsrådet Carl Lidbom och justitieminister Lennart Geijer. 

Men det fanns också en bred opinion som stödde stora delar av förändringarna, inte minst de som hade att göra med jämställdhet. En opinionsundersökning som TV-programmet Kvällsöppet lät göra inför omröstningen om den nya abortlagen visade att hela 79 procent stod bakom rätten till fri abort. 

Då och då, under åren som följde, ledde familjepolitiska frågor till en bredare och, ibland, upphetsad debatt. Folkpartiledaren Bengt Westerberg drev som socialminister 1995 igenom den första ”pappamånaden” i föräldraförsäkringen, men inte utan motstånd, även inom sitt eget parti. Westerberg hade tidigare själv argumenterat mot att ”klampa in i familjelivet” med lagstiftning av det här slaget, men sade till det landsmöte som till sist ställde sig bakom hans nya linje att han blivit ”klokare, radikalare och mognare”. Vid de två steg då ytterligare två månader veks för respektive förälder fördes en liknande debatt. 

Vårdnadsbidraget, en kristdemokratisk hjärtefråga, infördes av den borgerliga regeringen ungefär samtidigt. Det var en näst intill unik familjepolitisk reform efter det stora språnget, eftersom den inte handlade om jämställdhet, arbetsmarknad, eller något av det slaget, utan uttryckligen sades vara till för att stärka familjen som enhet. Den blev också mycket kortvarig: bidraget fanns från den 1 juli 1994 till den sista december samma år, då det avskaffades efter regeringsskiftet. Vårdnadsbidraget kom tillbaka i lite annan skepnad under den borgerliga regeringen 2008, men avskaffades igen av den socialdemokratiska regeringen, den 1 januari 2016. 

Gudrun Schyman, då vänsterpartiledare, döpte i början av 2000-talet ett anförande till ”Död åt familjen!” och ville till och med göra frasen till en valparoll. Hon återkom till temat flera gånger därefter, alltid med samma budskap: ”kärnfamiljen är en källa till mycket ont”. ”Den trygga kärnfamiljen kan vara farlig i synnerhet för kvinnor. Varje dag misshandlas kvinnor och barn av närstående män. Kvinnor utför dessutom fortfarande det mesta av det obetalda hushållsarbetet. Gudrun Schyman vill med andra ord påminna oss om varför hon vill begrava begreppet kärnfamiljen”, sammanfattade Aftonbladet hennes kritik, som väckte en hel del upprörda motargument. 

Men även om Schymans argumentation var tillspetsad var den inte väsensskild från huvudfåran i svensk politik. Familjen har, allt sedan det stora språnget och över ett brett politiskt spektrum, oftast beskrivits i termer av problem, hot, eller faror. Debatterna kring pappamånader och vårdnadsbidrag lade sig, men talande nog med olika resultat: pappamånaderna – i linje med den svenska familjepolitiken efter skiftet – blev kvar, vårdnadsbidraget – mer i linje med den gamla, familjestödjande politiken – försvann. 

Och ändå visade medborgarna i handling tydligt var de stod: hemmafruns tid – som trots allt var en rätt kort historisk epok – var visserligen över, men de fortsatte att bilda familj på ett sätt som framstod som nästan provocerande traditionellt. Den könsneutrala äktenskapslagen, som 2009 gjorde homosexuella äktenskap likställda med andra, ledde knappast till familjens upplösning bland medborgarna. Om något vidgade den snarare familjen som praktisk norm till att omfatta en större grupp. Man kan argumentera för att den mer komplicerade frågan om homosexuella pars rätt att adoptera gjorde detsamma. 

Av radikaliteten och utopismen, som legat bakom mycket av reformerna, syntes helt enkelt mycket lite bland folk i gemen. Familjen räknades kanske inte längre som en ”avgörande aspekt i samhällsorganisationen” bland politiker, men i medborgarnas praktiska verklighet var den alldeles uppenbart det. 

Här ser vi nu den svenska familjepolitikens paradox: den har i femtio år satt en rad frågor som jämställdhet, arbetsmarknad och individuell autonomi framför den om familjen som enhet. Den har ännu längre till alldeles övervägande del talat om familjen som en plats där kvinnor förtrycks, eller till och med misshandlas till döds, där barnen riskerar att utnyttjas eller misskötas, där kraven på uppfostran och hushållsarbete skapar psykisk ohälsa, försvårar självförverkligande och påverkar arbetskarriären menligt, där förlegade könsroller underhålls och förs vidare till nya generationer. 

Ändå verkar medborgarna – vid det här laget den tredje generationen, sedan det stora språnget – märkligt opåverkade av familjens dåliga rykte. Visst har familjen förändrats, liksom allt annat, men den har varken försvunnit eller kollapsat. Allt tal om en mångfald av familjekonstellationer, från regnbågsfamiljer till stjärnfamiljer, kan uppfattas som normkritik, men döljer egentligen raka motsatsen: att familjen som norm står stark bland medborgare av alla schatteringar.  

Hur kommer det sig att den traditionella familjepraktiken och den radikala, politiska familjeteorin inte lett till större motsättningar mellan medborgare och politiker? 

En förklaring kan vara att leopardargumentet stämmer: allt har förblivit som det är, tack vare att allt förändrats. Den danska sociologen Gøsta Esping-Andersen, världskänd välfärdsforskare, är en som hävdar det. Familjen är inte alls utrotningshotad, den blomstrar i individualismens tid, skrev han redan för tio år sedan i en artikel i Svenska Dagbladet. Det har skett, menade han, en ”vändning mot ’mer familj’” i de nordiska länderna, inklusive Sverige. Skälet till det är främst att vi varit bättre än andra länder på att ”hantera den revolution som gäller kvinnorollen”. Detta främst genom familjepolitiken, som har omformat familjen så att den är förenlig med kvinnligt förvärvsarbete. 

Det går, som statistiken över svenskars familjebildning som inledde den här texten visar, att konstruera en ganska väl underbyggd argumentation enligt Esping-Andersens linje. Men den förutsätter också att mycket av den radikala utopism som trots allt inspirerade det stora språnget i svensk familjepolitik, egentligen aldrig var så mycket att bry sig om. Att familjen, liksom kapitalismen, bara var en politisk slagpåse, men egentligen aldrig riskerade att avskaffas. De faktiska reformerna, hur utopiska idéerna som inspirerade dem än var, visade sig snarare vara pragmatiska lösningar på faktiska problem, när de väl genomfördes. 

Men leopardargumentet förklarar inte heller hur familjen så länge kunnat beskrivas i så negativa termer, utan att det verkar ha satt något avtryck att tala om på medborgarna. Tar de inte den politiska diskussionen på allvar? 

Kanske är det helt enkelt ytterligare ett exempel på hur många frågor hanteras i Sverige: den överenskomna diskussionen har inte nödvändigtvis något att göra med det överenskomna sättet att leva. I ord gäller en uppsättning värderingar, i handling en annan. Kanske är svenskarna – till och med många av politikerna – familjekramare i hemlighet. 

Men inget är oföränderligt.  

I början av året noterade SCB en lägre svensk reproduktionsnivå – 1,5 barn per kvinna – än någonsin tidigare (se sidan 12). Det föranledde en del diskussion. Var det något fel på den svenska familjepolitiken? Svaret var, i allmänhet, nej. Det rör sig om en internationell trend. Dagens Nyheters ledarsida menade att det låga barnafödandet visserligen underminerade välfärdssystemen och riskerade att göra samhället nostalgiskt och konservativt, men att den sjunkande nativiteten inte var att betrakta som en kris i befolkningsfrågan. Det var snarare en effekt av större individuell frihet och därför något bra. 

En sant liberal analys, men oron över det rekordlåga barnafödandet ville ändå inte riktigt lägga sig. Här och där dök inlägg upp som inte handlade om familjepolitiken i form av jämställdhet, arbetsmarknad eller något annat, utan faktiskt om familjen som samhällets bas i bokstavlig, demografisk mening. 

Ett annat problem har också tvingat fram något slags förändring. 

Den svenska familjepolitiken – precis som skolpolitiken, kriminalpolitiken, pensionerna och mycket annat — har nu att hantera att Sverige, under mycket kort tid, fördubblat andelen utrikes födda i landet. Många av dem som kommit hit har en traditionell familjesyn. De har inte varit med om det stora språnget. Plötsligt har vi åter en stor grupp kvinnor som lever sitt liv i familjen, där de ägnar sig åt hushållsarbete och barnuppfostran.  

Den gamla oron för den hemmavarande kvinnan som ”fetmar och blir slö och egoistisk” från paret Myrdals tid, eller Monica Boëthius misshushållningsargument från Har vi råd med fruar?, har återuppstått med aningen andra förtecken. De invandrade kvinnorna måste drivas ut på arbetsmarknaden, för det är där integrationen ska ske. Alla former av bidrag som möjliggör för dem att stanna hemma är skadliga. Det är som om familjepolitiken tvingas ta ett steg tillbaka, till det sextiotal då hemmafrun skulle utrotas. 

Samtidigt har familjen, aningen motvilligt och indirekt, för första gången på länge fått ett erkännande. Att ungdomar i utsatta områden dras in i kriminalitet förklaras allt oftare med att de saknar vuxna förebilder, att föräldrarna inte förmår ta sitt ansvar, att papporna förlorat sin auktoritet i det nya hemlandet och annat av liknande slag. Kort sagt att familjen i de här fallen inte förmår fylla sin funktion som ”basen i den samhälleliga organisationen”. 

Underförstått blir förstås att stat och politik hela tiden har räknat med att familjen fyller sin funktion. Oavsett all radikal retorik och allt ointresse för familjen som enhet, har politiken i praktiken förutsatt att familjen levererar den stabilitet som ett samhälle behöver. Men det är först nu, när det blivit problem med leveransen, som erkännandet kommer. 

Finns det en chans att familjepolitiken åter börjar handla om familjen, snarare än om jämställdhet, arbetsmarknad och självförverkligande? Antagligen inte. Men erkänn att det är en spännande tanke. 

***

Läs även: Ett brev till mina döttrar: Är det millimeterrättvisa ni vill ha?

Läs även: Annika Strandhäll: "Klart vi lever i ett patriarkat"