Folkpartiet har sålt sig

Bengt Westerberg var på väg mot sitt tredje val som folkparti­ledare. Han hade gjort sig känd för väljarna som en socialliberal i mitten av den politiska skalan, någon som värnade den generella välfärden.

Därför väckte talet till ombuden på landsmötet 1990 uppståndelse.

Långt ifrån alla folkpartister skulle bli nöjda, det visste Westerberg.

– Jag har stor förståelse för om många av er bävar inför detta budskap. Ni har hört det förr och erfarenheterna är inte de bästa, sa han från talarstolen.

Beskedet var egentligen tvådelat: partiet skulle dels samarbeta med moderaterna, dels koncentrera sig på ekonomin. De sociala frågorna fick stryka på foten.

Westerbergs motiv var lågkonjunkturen. I en svag ekonomi finns det inget utrymme för de mjuka värdena, förklarade han, och utan hårda tag i ekonomin kommer man i praktiken att skapa ett hårt samhälle.

– Just därför måste ekonomin bli en huvudfråga i valrörelsen, sa Westerberg, som strax innan landsmötet hade gjort ett utspel tillsammans med moderatledaren Carl Bildt om att bilda en borgerlig samlingsregering efter valet 1991.

Westerberg som bara några månader tidigare hade gjort upp med socialdemokraternas partiledare Ingvar Carlsson om ett krispaket.
Kritikerna kallade honom »Vingelberg« och liknade honom vid ”en smörklick som åker fram och tillbaka i stekpannan«.

Nu hade han tagit steget åt höger.

Bland åhörarna som applåderade fanns en mörkhårig kille med glugg mellan tänderna. Han var 28 år, en lovande kapten i det militära, och hette Jan Björklund. Han hade gått på Krigshögskolan och ledde nu ett stadsskyttekompani. Var det något Björklund ogillade så var det otydlighet. Han hade heller inte uppskattat Westerbergs samarbete med socialdemokraterna och var glad att det nu var över.

Symboliskt för att den frisinnade social­liberala falangen var överkörd, beslutade landsmötet att folkpartiet skulle byta namn.

Förslaget hade inte varit ute på remiss. Men partdistrikten hade uppmanats att beställa nya brevpapper, så att de skulle hinna få dem till landsmötet. Kritikerna var tillsagda att inte äntra talarstolen och ställa till med en scen inför pressen.

Utan omröstning bytte så folkpartiet namn till folkpartiet liberalerna. Från kulisserna hämtades en färdig skylt som det stod liberalerna på. Bengt Westerberg hakade på den under den stora folkpartiskylten.

Nästan två decennier har passerat. Mycket har hänt i folkpartiet sedan landsmötet 1990 – valframgångar och regeringsinnehav har varvats med stora bakslag. Trots det är dagens situation kusligt lik den 1990.

Utnämningen av Cecilia Malmström till EU-kommissionär visar att folkpartiet är nummer två i regeringen. Nu håller partiet landsmöte, det är ett knappt år kvar till valet och partiledaren måste välja väg.

När Björklund, som då hade stigit i graderna och kunde titulera sig major, tillträdde partiledarposten 2007 hade [[Lars Leijonborg]] redan parkerat folkpartiet i det borgerliga lägret en gång för alla. Valsuccén 2002 – då partiet ökade från 4,7 procent till 13,3 procent – kom efter krav på språktest för invandrare och hårdare brottsbekämpning.

Björklund fortsatte på samma linje, även om alla i partiet inte var bekväma med den nya imagen. Men han valde att fokusera på skolpolitiken. Mer kunskap, ordning och reda, tidigare betyg. Det var klassik högerpolitik, men på ett mjukare område. Socialliberalerna fick mindre att invända mot.

Utbildningsminister [[Jan Björklund]] tog sig an skolfrågan på sitt sätt: kompromisslöst, intensivt och rättframt. Få svenska politiker kan på samma sätt förmedla ett budskap på tio sekunder. Och få politiker kan splittra den svenska väljarkåren som han. Antingen gillar man det han säger, eller så gör man det inte.

Skolstrategin lyckades. Reformerna från Björklunds departementet haglade. Folkpartiets utbildningspolitik är numera Sveriges utbildningspolitik.

Men kanske blev strategin lite för framgångsrik; den tog allt fokus. Även ledande folkpartister tvekar inte i dag att kalla sitt eget parti för skolpartiet.

Det är folkpartiets problem just nu: Jan Björklund sitter fast i sin egen framgång.

– Ser man på opinionssiffrorna så har vi inte rört oss någonting. Vi står och stampar på samma ställe, säger Björn Hellquist, Länsförbundsordförande i Västernorrland.

Några, som Hellquist, skyller på moderaterna och menar att de är för dominanta i alliansen.

– Jag vill se en annan balans i regeringen, där vi tre mindre partier tillsammans ska vara större än moderaterna. Inför framtiden tror jag det är nödvändigt, det går inte att sticka under stol med det, säger riksdagsledamoten [[Anita Brodén]].

Andra folkpartister menar att partiet bara har sig själv att skylla som satsat allt på ett kort.

Egentligen är de rörande överens: partiet måste breddas om det inte vill bli ett enfrågeparti.

Det är uppgiften på landsmötet i Växjö – att hitta nya frågor inför valet nästa år – det säger i stort sett alla i partiet som Fokus talat med.
De provokativa frågor där partiet redan sticker ut – för kärnkraft, för Nato-medlemskap, för Euro – är nödvändiga om ett litet parti som folkpartiet ska synas, men knappast frågor man vinner riksdagsval på, enligt statsvetare.

Folkpartiet är unikt: striderna mellan partiets vänster och höger handlar inte så mycket om skilda uppfattningar i sakfrågor, utan snarare om vilka frågor man ska prioritera. Även socialliberalen [[Birgitta Ohlsson]] vill ha mer kärnkraft och kravliberalen Björklund drar sig inte för att kalla sig feminist.

Nu vill många tillbaka till den social­politik som Bengt Westerberg bedrev.

– Det vore önskvärt om vi återtog hela den sociala biten, säger partistyrelsens [[Britt-Marie Lövgren]].

Men då krävs att socialliberalerna är i majoritet. Birgitta Ohlsson, ordförande i Liberala kvinnor och medlem av partistyrelsen, har på varje landsmöte sedan 1997 drivit frågan om en tredelad föräldraförsäkring. Inte ens hon ser någon anledning till att det ska gå bättre denna gång.

– Så länge ledarskiktet är motståndare, som med tredelad föräldraförsäkring, blir det sällan gräsrotsrevolutioner, säger Ohlsson.

De andra kraven – mer miljö, mer kultur, mer personlig integritet – som har höjts inför landsmötet lär gå samma öde till mötes.

Björklund, trött på att leda ett parti som många rankar som det näst bästa, ser ut att göra samma val som Westerberg gjorde 1990. Ta ett kliv åt höger och koncentrera sig på ekonomin under valåret. Skillnaden är att han lär göra det utan att be om ursäkt.

Vid förra landsmötet, i Västerås 2007, var det en tuff debatt om att liberalisera arbetsmarknaden. Förespråkarna, med folkpartiets ekonomisk-politiska talesperson Carl B Hamilton i spetsen, avgick med en knapp förlust. Följden blev en arbetsgrupp som skulle se över arbetsmarknadspolitiken.

Gruppen har presenterat sina förslag och partistyrelsen har köpt dem nästan rakt av. Det är krav på att turordningsreglerna i Lagen om anställningskydd (Las) ska luckras upp och att fackens strejkrätt ska begränsas. Till det kommer att a-kassan ska bli obligatorisk och värnskatten ska avskaffas.

– Det här är ekonomisk liberalism. Det är möjligt att det uppfattas som att vi fyller ut en lucka till höger om moderaterna, säger Carl B Hamilton.

Han menar att det är en logisk utveckling av partiet.

– Detta är den ekonomiska dimensionen av skolpolitiken. Vi kan inte bara ha ett utbildningssystem som är bra, det måste löna sig att använda utbildningssystemet också, säger han.

Medan de nya moderaterna och socialdemokraterna slåss om mittenväljarna finns det inte längre samma plats för små mittenpartier. Är det då ett alternativ att överta de gamla moderaternas arbetsmarknadspolitik? Centerpartiets har redan försökt sig på det och folkpartiet är nu redo att följa efter.

Resultatet blir åtminstone uppmärksamhet. Få frågor är så symbolladdade som dessa i svensk politik.

Även om steget är nödvändigt är fallgroparna många. Att attackera arbetsrätten utifrån en högerposition är närmast ett självmordsuppdrag. Motståndet, inom breda väljargrupper, är helt enkelt för stort. Ska det finnas någon chans att ändra Las måste det motiveras utifrån ungdomsarbetslösheten, inte utifrån företagens position, lyder resonemanget.

Ett annat bekymmer för Björklund blir hur positionsförändringarna påverkar alliansen. Att sticka ut men samtidigt hålla samman alliansen är en svår balansgång. Redan i valrörelsen 2006 kallades folkpartiet för »kannibalen«.

– Ekonomiskpolitiska förslag tas inte riktigt på allvar förrän moderaterna driver dem. I annat fall måste man driva dem så hårt och aggressivt att det kan skapa friktion inom alliansen, säger en av arkitekterna bakom allianssamarbetet.

Att Björklund kan sätta hårt mot moderaterna visade han redan när han blev folkpartiledare i Stockholms stadshus och tog avstånd från moderate oppositionsledaren Carl Cederschiöld. Men denna gång är det mer som står på spel. Rosenbad är inte Stockholms stadshus.
Och utnämningen av Cecilia Malmström gör situationen ännu svårare. För Björklunds del innebär veckans nyhet att han själv sitter tryggt på partiledarposten – Malmström var den som de interna kritikerna skulle kunna putta fram – men ännu mer att han blivit bakbunden inför valrörelsen.

Genom att ge kommissionsposten till folkpartiet har [[Fredrik Reinfeldt]] köpt folkpartiets lojalitet, och tystat problembarnet vars soloutspel på DN Debatt orsakat så mycket gruff i regeringen.

Exakt hur uppgörelsen ser ut är osäkert, men Björklund kommer ha svårt att agera lika kaxigt som tidigre mot moderaterna, vilket ju slår undan benen för den nya folkpartistiska strategin.

Skulle Björklund ändå våga utmana kvarstår ändå, konstaterar en rådgivare inom alliansen, ett faktum:

– Folkpartiets problem är samma sak som deras styrka: att de är så duktiga att leta profilfrågor att de har svårt att presentera en sammanhållen berättelse om vad de vill åstadkomma.

Den nya ekonomiska politiken riskerar då att reduceras till ett utspel om Las istället för att innebära ökat förtroende partiets politik.

Kommunikatören Jan Björklund faller i sin egen paradgren?

I valet 1991 tappade folkpartiet röster.