För att begripa USA behöver man helt enkelt bara gå på bio

Dika ut träsket? Ta en kölapp. Det är drygt 90 år sedan Gregory La Cavas Gabriel Over the Whitehouse hade premiär. Den gemytlige men korrupte amerikanske presidenten Judd Hammond – spelad av Walter Huston, mest känd för sin roll i Sierra Madres skatt – blir offer för en bilolycka. När han repar sig är han en ny människa, uppfylld av ärkeängeln Gabriel och Abraham Lincolns ande. I ett slag avskedar han sin regering och tvingar kongressen att ajournera sig. Han tar sig rollen som diktator, men deklarerar att han är en diktator som styr i Thomas Jeffersons anda: ”till största möjliga gagn åt största möjliga antal”. Med den Torbjörn Tännsjö-artade trosbekännelsen i ryggen gör han i ett svep slut på konkurser, processen kort med organiserad brottslighet, tar kontroll över bankerna och ger prövade bönder det stöd de behöver. 

Innan han dör av rättrådighetens utmattning hinner han också tvinga fram världsfred, genom att hota jordens länder med det nya amerikanska flygvapnet. Nu kan alla de miljarder som förslösats på vapen, världen över, i stället komma framstegen och de fattiga till del. 

Det var förstås en film starkt präglad av depressionen, Hooverdministrationens oförmåga att hantera den och Franklin D Roosevelts tillträde 1933, samma år som premiären. Filmens chefsproducent Walter Wanger var tydligt pro-Roosevelt. En annan av medproducenterna var tidningskungen William Randolph Hearst, som 1941 skulle bli förlaga till Charles Foster Kane i Orson Welles Citizen Kane. Hearst hade en svaghet för de starka män som vid den tiden började visa sig i Europa. 

Men Gabriel Over the Whitehouse speglade inte bara sin tid, den speglade också sedan länge väl spridda misstankar om vad som egentligen försiggick i Washington. När president Hammond tillträder är han en representant för den cyniska partikulturen. Huvudstaden är en korruptionens häxkittel. Det behövs en stark man för att städa upp. 

Av de olika grundhistorier som Hollywood återvänder till när Washington ska gestaltas är det här den vanligaste. Och inget annat land har en industri så besatt av att skildra och forma en nationell självuppfattning. Vad berättar Hollywood för oss om amerikanernas relation till sin centralmakt? 

Det är ett under att Potomacfloden inte sinat. Ett mirakel att Arlingtonkyrkogården inte är en öken. Generationer amerikanska politiker har trots allt kommit till Washington DC med löftet att ”dika ut träsket”. Donald Trump är, i just det avseendet, bara den senaste i en tradition som etablerades redan ett par decennier efter det amerikanska frihetskriget. Likväl flyter Rock Creek fortfarande genom huvudstaden och vattenspegeln framför Lincoln Memorial är sig lik. 

Löftet om torrläggning är förstås en metafor, men ett skäl till att metaforen är så seglivad är en lika envis myt: att den amerikanska huvudstaden faktiskt byggdes på träskmark. Det är inte sant. Det verkliga Washingtons historia är en annan och värd några rader. 

George Washington visste vad han gjorde när han 1791 tillsatte en tremannakommitté med uppgift att planlägga den nya huvudstaden. Terrängen var välkänd för honom; hans eget gods, Mount Vernon, låg bara ett par mil bort. Mycket talade för platsen. 

Georgetown, vid tiden en livaktig hamnstad, fanns redan där. Flodstränderna var fasta och torra, till skillnad från de sumpiga strandkanterna där Potomacfloden flyter ut i Chesapeake Bay. Pierre L’Enfant, den franskfödde ingenjören som ritade den barockinspirerade stadsplanen, behövde inte oroa sig för att hans stad skulle sjunka. Jenkins Hill, sade L’Enfant, var en ”piedestal som väntade på sitt monument”. Där placerade han kongressens byggnad, som efter ett antal misslyckade arkitekttävlingar och många revisioner blev Capitolium. Den arme Jenkins – det är oklart vem han var – avskrevs. Det fick bli Capitol Hill. Den nya staden strålade ut som en stjärna från kongressens kulle. 

Inte heller presidentens hus – det som senare blev Vita huset, en betydligt mer blygsam byggnad än den L’Enfant först tänkt sig – behövde placeras i någon fuktig sänka, utan på toppen av en ås. En bäck som de klassikerstinna tidiga amerikanerna typiskt nog kallade Tiber Creek förvandlades till kanal, men det var aldrig frågan om att behöva kämpa mot sankmark och stående vatten. 

Sextonhundratalets amerikanska puritaner hade tagit fasta på en särskild formulering i Jesus bergspredikan: ^”Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg”. För dem var den skinande staden på kullen Boston. Nu skulle Washington DC axla manteln. 

Men den nybyggda amerikanska huvudstadens historia började egentligen något decennium tidigare i Philadelphia. Och det med en händelse som är påfallande bekant och relevant i det här sammanhanget. 

Sommaren 1783 stormade 400 soldater Pennsylvania State House, nu känt som Independence Hall, i Philadelphia. De hade inte fått betalt för sina insatser i det amerikanska frihetskriget och tog i praktiken den nybildade kongressen, som sammanträdde där, som gisslan. Kongressledamöterna krävde att delstatsregeringen skulle upprätthålla ordningen, men när de inte fick tillräckliga garantier lyckades de lämna Philadelphia. De återupptog sina förhandlingar i Nassau Hall i Princeton, New Jersey, som för stunden blev den nya huvudstaden.  

Det var den nya republikens första ”6:e januari”. Amerikanernas misstro mot sin centralmakt är nästan lika gammal som centralmakten själv. 

Lugnet återställdes i Philadelphia, men kongressen återvände inte på fyra år. Den amerikanska huvudstaden förde i stället en ambulerande tillvaro. Från Princeton flyttade den till Annapolis, Maryland, därefter till Trenton, New Jersey och sedan till New York City. Först vid författningskonventet 1787 möttes kongressen åter i Philadelphia, men då för att definitivt avskriva staden som federalt centrum. Redan i konstitutionens första artikel, åttonde sektionen, slås det fast att kongressen har makten att bilda ett nytt federalt distrikt som ska tjäna som landets huvudstad och stå under kongressens egen domvärjo. 

Det handlade om att ge kongressen möjlighet att freda sig mot interna hot. 

Att det federala distriktet hamnade vid Potomacfloden, där Maryland och Virginia gränsar till varandra, var en kompromiss mellan nord- och sydstater, uppmuntrad av George Washington själv. 

L’Enfants storslagna stadsplan, snart föremål för revideringar och kompletteringar, genomfördes inte över en natt. En hel del förverkligades aldrig. När britterna brände Washington DC under kriget 1812 tvingades amerikanerna att börja om. Planerna var regelmässigt större än de tillgängliga resurserna: Washingtonmonumentets 170 meter höga obelisk stod ofärdig, bara 46 meter hög, i 25 år mellan 1854 och 1879. Staden hade en påtaglig prägel av artificiellt provisorium. Först efter inbördeskrigets utbrott 1861, då centralregeringen expanderade för att hantera krisen, sköt befolkningen i höjden. På ett decennium nästan fördubblades antalet invånare till drygt 130 000. Men ännu i slutet av 1800-talet var många av gatorna i Washington DC grusvägar och saniteten brast. Först när Lincoln Memorial färdigställdes 1922, hade staden erövrat en viss känsla av urbanitet, men för den skull inte nödvändigtvis ett gott rykte.  

En stad vars huvudsakliga sysselsättning var att handla i makt betraktades med skepsis av många amerikaner, som i många fall blivit amerikaner just för att slippa lyda korrupta makthavare. Redan från början tävlade träsket med den skinande staden på kullen, när Washington DC kom på tal. 

Och nu växte filmindustrin fram. 

Gabriel over the White House fick flera efterföljare. Den mest kända är Frank Capras Mr Smith Goes to Washington. 

Frank Capra kom till immigrantportalen Ellis Island från Sicilien som femåring 1903. Hans äldre bror hade rest i förväg, arbetat på sockerrörsplantager, blivit sjanghajad av asiatiska människohandlare, men till sist tagit sig tillbaka till USA och Kalifornien. 

Familjen Capra var fattiga bönder och analfabeter som fick slita hårt i det nya landet. De byggde långsamt upp en apelsinodling, bara för att förlora den när Frank Capras far oväntat dog. Frank var den ende i familjen som lyckades skaffa sig en utbildning. Mest av en slump hamnade han i den nya filmindustrin. Han gjorde sig ett namn med komiska och actionspäckade stumfilmer och rekryterades av filmbolaget Columbia, då en kämpande liten producent som höll till i den lågbudgetdel av studiostaden som de större filmbolagen kallade Poverty Row. 

Det stora genombrottet för Capra och Columbia kom 1934 med It happened One Night, som hade Clark Gable och Claudette Colbert i huvudrollerna. Det var den första film som någonsin hade vunnit alla fem av de viktigaste Oscarsutmärkelserna: bästa film, bästa regissör, bästa skådespelare, bästa skådespelerska och bästa manus. Två år senare, 1936, vann Capra åter en Oscar som bäste regissör för Mr Deeds Goes to Town, där Gary Cooper spelar en naiv och varmhjärtad ung man som plötsligt ärver en förmögenhet och kastas ut i den cyniska storstaden. 

Med den filmen etablerade sig Capra som skildrare av det småskaliga, hederligt generösa Amerika, ständigt i konflikt med det storskaliga, hänsynslöst exploaterande Amerika. I Mr Smith Goes to Washington, som hade premiär 1939, tog han den konflikten till landets huvudstad. 

När filmen börjar är Jefferson Smith, i James Stewarts tolkning, en ung, idealistisk pojkscoutledare i en oidentifierad delstat i västra USA. När en av delstatens senatorer hastigt dör är det upp till guvernören att utse en ersättare. Delstatens politiska liv kontrolleras av den korrupta affärsmannen Jim Taylor, som är i färd att orkestrera ett kongressbeslut om ett dammbygge, som kommer att göra honom ännu rikare. Men Taylors order till guvernören att utse en väldresserad ersättare slår slint och pådriven av sina barn utser guvernören i stället Jefferson Smith. 

Smith är en hopplöst naiv senator, men med hjälp av en ärrad assistent, spelad av Jean Arthur, får han upp ögonen för vad som verkligen pågår. Han knäcker den politiska maskinen genom att låsa senaten i en utdragen filibuster: den rätt amerikanska senatorer har att tala oavbrutet så länge de fysiskt orkar. 

Det första Smith gör när han kommer till Washington är att ta en rundtur och med storögd vördnad besöka Washington DC:s djupt symboliska byggnader. I en nyckelscen står Smith i Lincolnmonumentet och hör en skolpojke läsa slutet av Lincolns Gettysburgtal: ”that government of the people, by the people, for the people, shall not perish from the earth”. Innan han kliver in på den förtappade senatens golv för första gången gör han en morgonutflykt till Mount Vernon. 

La Cava använder en liknande kontrast mellan tänkt ideal och korrupt verklighet i Gabriel Over the White House. Den ännu skrupelfrie president Hammond hånskrattar när han skriver under ett av sina fala beslut med Abraham Lincolns penna, men när den frälste Hammond fattar samma penna för att skriva under det avtal som ska ge världsfred, gör han det med största allvar. 

När en dokumentär om Frank Capra släpptes förra året fick den titeln Mr America. Ingen annan regissör anses ha fångat amerikanernas karaktär lika väl, just när det gäller deras relation till politisk och ekonomisk makt. Capra återvände flera gånger till samma tema, till exempel i State of the Union, från 1948. 

Den värld Capra beskriver – en ständig kamp mellan cynism och idealism – var inte hans egen uppfinning. Hans framgång berodde snarare på att synsättet redan fanns rotat i amerikanernas sinne. Och kärnan är inte en anarkistisk eller nyliberal skepsis mot all centralmakt, oavsett hur den utformas. Kärnan är tvärtom en djupt patriotisk övertygelse om de höga och rena ideal som grundlagsfäderna stod för, men som med tiden kommit att sudlas av ovärdiga efterträdare: en köpt elit som bara är intresserad av egna fördelar. Det handlar om att driva månglarna ur templet och bara en hederlig man av folket kan göra det. 

Den här traditionen är fortfarande i högsta grad levande, både i Hollywood och i amerikanernas föreställningsvärld. President Bartlet i Aaron Sorkins TV-drama Vita Huset – en tittarfavorit i sju säsonger från och med 1999 – må vara nobelpristagare i ekonomi, men han är också en folkets man och dessutom ättling till Josiah Bartlett, en av de verkliga undertecknarna av Självständighetsdeklarationen. Han kämpar konstant mot en mindre upplyst kongress och ibland mot faran att själv korrumperas. Inte sällan citerar han eller refererar till de klassiska tal och texter som grundlagsfäderna, Abraham Lincoln och andra politiska helgon, lämnade efter sig. 

Frank Capra har skyllts för att ha fascistoida tendenser, trots att han ägnade åren under andra världskriget åt att förklara för amerikanerna varför striden behövde utkämpas. Närmare sanningen är att historien om det korrumperade Washington och de idealistiska folkföreträdarna är ett slags amerikansk överideologi, med starka rötter både till höger och vänster. Det är en del av lockelsen med Donald Trump, men också en viktig beståndsdel i vänsterns förtjusning i Bernie Sanders och även en förklaring till att den oberoende kandidaten Robert Kennedy Jr kunde göra rätt bra ifrån sig i opinionsmätningarna inför årets val, innan han drog sig ur. Att han då ställde sig bakom Trump, inte Harris, är mindre förvånande om man förstår idén, så vanlig i Hollywoods skildringar av Washington, att det är en stad i behov av en outsider för sin räddning. 

Alla presidenter i amerikansk film är inte moraliskt tvivelaktiga. När Daniel Day-Lewis 2012 porträtterade Lincoln i Stephen Spielbergs film med samma namn, frammanade han en ädel och tidvis plågad hedersman. Ett annat exempel, på en helt annan nivå, är Air Force One som kom 1997, då det kalla kriget nått sitt slut och terrorismen klivit fram som det stora hotet, trots att 11 septemberattacken ännu låg i framtiden. Harrison Fords president i den filmen är en känslig och sympatisk actionhjälte. Men påfallande ofta är amerikanska presidenter inte attraktiva, särskilt om de inte är ren fiktion.  

Olivers Stones Nixon från 1995, gestaltad av Anthony Hopkins, ligger bara ett par steg från Hannibal Lecter. När samme regissör tog sig an George W Bush i W. från 2008, spelar Josh Brolin en påfrestande korkad president. Christian Bales vicepresident Dick Cheney i Adam McKays Vice från 2018 är en karikatyr på gränsen till slapstick. 

Såväl Nixon, som W. och Vice bär dessutom på ett annat drag som Hollywood är svagt för, när Washington ska skildras: paranoian. Det gemensamma temat är hur det amerikanska folket är offer för sammansvärjningar och hemliga sällskap, som driver sina ljusskygga dagordningar. 

Det är inte alltid lätt att dra gränsen mellan vanlig korruption och paranoida konspirationsteorier i Hollywoods filmer, men ett tidigt och tydligt exempel på det senare är John Frankenheimers The Manchurian Candidate från 1962 med Frank Sinatra i huvudrollen som Major Marco. Det är en verklig kalla kriget-historia, släppt under den kubanska missilkrisen, om Raymond Shaw, en hjärntvättad veteran från Koreakriget som programmerats av kommunisterna att mörda en presidentkandidat. 

Filmen handlar mindre om korrupt amerikansk politik och mer om hotet från kommunismen, men när historien blev film igen 2004, med Denzel Washington i huvudrollen, hade berättelsen justerats en aning. Raymond Shaw, nu veteran från Gulfkriget, har hjärntvättats av ett multinationellt företag och lotsats fram till vicepresidentposten. Major Marco, också hjärntvättad, ska manipuleras för att mörda den nyvalde presidenten, så att Shaw, för företagets räkning, kan ta över den amerikanska staten. 

Det är förstås lättare att inte vara paranoid om man inte är förföljd och Hollywoods svaghet för konspirationer är delvis en spegling av verkligheten. Alla presidentens män från 1976, med Dustin Hoffman och Robert Redford i huvudrollerna, är en i stora drag verklighetsbaserad skildring av Watergateskandalen, en händelse som för alltid skadade tilltron till den amerikanska centralmakten. Men det finns ändå goda skäl till att filmens regissör Alan Jay Pakula, kom att bli känd som kungen av paranoia. Alla presidentens män föregicks av Pakulas Klute (1971) och The Parallax View (1974), båda febrigt konspiratoriska berättelser, som tillsammans med Watergateskildringen brukar klumpas ihop som ”paranoiatrilogin”. 

Sydney Pollacks Three Days of the Condor från 1975 med Robert Redford i huvudrollen, hör till samma genre. Huvudpersonen är en CIA-analytiker som råkar hamna mitt i en mordorgie, som är nödvändig för att chefer inom CIA inte ska behöva ta ansvar för illegala operationer. Här finns fröet till de föreställningar om den ”djupa staten” som i själva verket styr den synliga staten bakom kulisserna. Än tydligare blir det i senare filmer som Tony Scotts Enemy of the State från 1998, där underrättelseorganet NSA inte skyr några medel för att få fria tyglar att kontrollera allt medborgarna gör och säger, eller Kevin Macdonalds State of Play från 2009, som målar upp en dödlig sammansvärjning mellan politiker och det militärindustriella komplexet. Oliver Stones JFK från 1991 är en enda lång anklagelseakt mot politiker och statliga myndigheter som vill dölja det verkliga förloppet när John F Kennedy mördades, antagligen därför att de själva är inblandade. 

Den paranoida blicken på amerikansk politik är inte heller någon ny företeelse, även om Vietnamkriget, Kennedymordet, Watergateskandalen och andra händelser av liknande art underblåst den. Historikern Richard Hofstadter nystade upp tidslinjen i sin klassiska artikel The Paranoid Style in American Politics 1964. Redan tidigt på 1800-talet fanns starka rörelser som hävdade att amerikansk politik var i händerna på frimurare, eller katoliker, eller slavägare, eller bankirer, eller vilken grupp som nu passade bäst, beroende på om man lutade åt höger eller vänster. Det hade ibland påtagligt praktiska konsekvenser. Ett skäl till att Washingtonmonumentet blev stående halvfärdigt så länge, var att det populistiska och gravt antikatolska partiet ”Know-Nothing Party” tog över kommittén som var ansvarig, efter att ha upprörts av att påven Pius IX hade tillåtits bidra med en sten i bygget. Senator Joseph McCarthys häxjakt på påstådda kommunister under 40- och 50-talen är ett annat exempel. 

Det är lätt att känna igen sig i Hofstadters artikel, som senare blev en bok. Hans beskrivning av paranoian i amerikansk politik kunde lika gärna beskriva en Hollywoodfilm. Eller, för den delen, årets amerikanska valrörelse: 

”Den paranoida språkröret ser konspirationens ödesdigra effekter i apokalyptiska termer – han bedriver handel i födsel och död av hela världar, hela politiska ordningar, hela mänskliga värdesystem. Han bemannar ständigt civilisationens barrikader. Han lever oupphörligt vid en vändpunkt. Liksom religiösa millennarister uttrycker han ångesten bland dem som genomlever de yttersta dagarna och han är ibland benägen att sätta ett datum för undergången.” 

Skotten Armando Iannuccis komediserie Veep, med sju säsonger från och med 2012 och Julia Louis-Dreyfus i huvudrollen, fick en renässans när Kamala Harris oväntat valdes till demokraternas presidentkandidat. Plötsligt verkade den skruvade intrigen närmast profetisk. Och det är, märkligt nog, ofta senare års cyniska politiska komedier som Washingtonkännare själva lyfter fram om de får frågan när Hollywood lyckats fånga det verkliga Washington DC.  

Litteraturprofessorn Samuel Ashworth vid George Washington University i Washington DC försökte häromåret i tidskriften Nylon rangordna Hollywoods skildringar av huvudstaden. Han ritade upp en matris där den ena axeln mätte vederhäftighet och den andra en skala från idealism till cynism. Av de fyra fält som blev resultatet var det som toppade i både idealism och vederhäftighet det glesast befolkade. Där fanns bara Vita Huset och en tecknad kortfilm för barn från 1976 med namnet I’m Just a Bill. Tätast befolkad var rutan som samlade de cyniska och vederhäftiga skildringarna. 

Den Hollywoodversion som Ashworth ansåg bäst skildrade Washington DC var satirserien Alpha House, med John Goodman i huvudrollen och Gary Trudeau, mannen bakom den tecknade serien Doonesbury, som författare. Den fick bara två säsonger innan den lades ned, men den fångade enligt Ashworth något som de flesta Washingtonskildringar missar: att de politiker som finns i staden ofta famlar sig fram och aldrig bränner några broar i onödan. 

Bland de mer trovärdiga skildringarna fanns också just Veep och en annan driven, cynisk komedi av Armando Iannucci, In The Loop från 2009, baserad på den engelska politiska satiren The Thick of it, med Peter Capaldi som den obscent argsinte spinndoktorn Malcolm Tucker. En annan film som Ashworth höll högt var Barry Levinsons Wag the dog från 1997, som skildrar hur en samvetslös PR-konsult tar hjälp av en Hollywoodregissör för att iscensätta ett påhittat krig med Albanien, i syfte att gynna presidenten.  

Alla svarta komedier om Washington håller inte måttet vad gäller trovärdighet, enligt Ashworth. House of Cards, med sex säsonger från 2013 och Kevin Spacey i huvudrollen – också det en omarbetning av en engelsk förlaga – bryr sig mycket lite om hur Washington verkligen fungerar. Klassikern Mr Smith Goes to Washington – ingen komedi, men väl den mest ikoniska filmen om den federala huvudstaden – håller inte alls. 

Ashworth är inte ensam om att se ett Washington som han känner igen i komedier, snarare än i allvarligare dramer. En annan film med cyniskt komiska undertoner som ofta dyker upp i den här diskussionen är Mike Nichols Primary Colors från 1998, baserad på boken med samma namn av Joe Klein. Där spelar John Travolta presidentkandidaten Jack Stanton, som inte ens är en nödtorftigt maskerad kopia av Bill Clinton. Ytterligare en film av Mike Nichols som också brukar rankas högt, är den verklighetsbaserade Charlie Wilson’s War från 2007, med Tom Hanks och Philip Seymour Hoffman, som handlar om en rätt oansenlig kongressledamot som mer eller mindre på egen hand lyckas skaffa fram amerikanskt stöd till afghanska Mujaheddin. 

Det är intressant att läsa vilka filmer och serier Washingtonkännare själva känner igen sig i, men det är också slående att de flesta av de titlar som de nämner har en mycket smalare publik än de titlar som döms ut som rena fantasier. Det är tydligen inte vederhäftighet som den amerikanska publiken söker i Hollywoods Washingtonskildringar. 

En ganska säker gissning är att Hollywoods producenter och regissörer vet vad de gör när de skildrar Washington. De känner sin publik. Visst formar de till dels bilden av Washington DC, men de speglar också den bild som redan finns. Det är ett ständigt växelspel och om Hollywood avviker för mycket från förväntningarna tappar de publiken. Det finns mätningar att tillgå, om man som filmproducent känner sig osäker. 

Bläddrar man igenom opinionsanalysföretaget Pew Researchs undersökningar av amerikanernas förtroende för den federala staten och dess politiker, är resultatet tydligt. Med undantag för en tillfällig topp efter den 11 septemberattacken har andelen amerikaner som litar på att regeringen i Washington gör rätt saker legat på låga nivåer i flera decennier – kring eller oftast under 20 procent. Samtidigt finns en spridd övertygelse – också över partilinjerna – om att den federala staten behövs och borde göra mer. 

Det är lätt att ana att det bara är ett annat sätt att beskriva just det som Capra skildrade: att amerikaner ser Washington som en vän, om det inte vore för dem som råkar sitta där. Träsket behöver dräneras. 

Det finns också en spridd övertygelse, enligt Pews mätningar, om att den federala staten undanhåller information från medborgarna. Kring 70 procent menar att det är så, ungefär tio procentenheter mer bland republikanska sympatisörer och tio procentenheter mindre bland demokratiska sympatisörer. Men det är inte nödvändigtvis en fråga som skiljer vänster från höger: så sent som för några år sedan var demokratiska sympatisörer i högre grad övertygade om att Washington gömmer undan fakta. Vinner Trump om någon vecka byter säkert demokrater och republikaner plats igen. 

Här anar vi den paranoida stilen i amerikansk politik. 

Det finns verkligen länder och kulturer som är gåtor, om man inte tillhör de invigda. Sverige, till exempel. Men den amerikanska kulturen hör inte hemma i den kategorin. De har en miljardindustri som på det mest tillgängliga sätt man kan tänka sig knappast gör annat än att berätta vilka amerikanerna är och hur de ser på sitt eget land. 

För att begripa USA behöver man helt enkelt bara gå på bio, eller ha ett par streamingtjänster, förutsatt att man verkligen tar in det man ser. Ärkeängeln Gabriel kommer, oavsett resultat, inte att slå ned i Vita Huset efter den 5 november. Men Hollywood har förberett oss för allt annat. 

Fotnot: Fredag den 8 november kl 17:30 presenterar Johan Hakelius Frank Capras klassiker Mr Smith Goes to Washington på Biograf Fågel Blå i Stockholm. Efter filmen följer ett samtal om filmen och om valresultatet. Biljetter kan köpas här.

***

Läs även: Amerikaner: inte alldeles tokiga

Läs även: Apokalypsen är ständigt närvarande i amerikansk politik