Fortfarande svår att flyga

Det var 1989. Jasprojektet var försenat och Saab behövde pr. »Aktuellt« bjöds in och fick dispens från filmförbudet vid den sjätte provflygningen den 2 februari. Omvärlden skulle få se Jas i luften, men fick i stället se vurpan som gav Jas öknamnet världens dyraste jordfräs.

Vid de första fem provflygningarna hade testpiloterna Stig Holmström och Arne Lindholm rapporterat att styrsystemet var irriterande instabilt i sidled. Det bedömdes inte värre än att man kunde fortsätta testflyga, om det inte blåste för hårt.

Men fem sekunder före landning 2 februari upptäcker Lars Rådeström att rodren inte riktigt lyder honom i tippled heller. Det händer först ingenting när han för fram spaken, sedan tippar nosen kraftigt. När han då för spaken bakåt för att korrigera händer heller inget, sedan kommer nosen plötsligt alldeles för kraftigt upp.

Lars Rådeström blev offer för Jasprojektets iver att från start inteckna teknik som ännu inte fanns. Det datoriserade styrsystemet som håller det instabila flygplanet på rätt köl hade livsfarliga brister.

Det förkortas PIO, »Pilot Induced Oscillation«, pilotorsakad svängning, som i värsta fall ökar tills läget är okontrollerbart. Pilot och plan är i otakt och planet gör tvärtemot vad piloten vill, fast mer. Den som går med en fylld kaffemugg som börjar skvalpa förvärrar läget genom försöka dämpa skvimpet med handrörelser, helt enkelt.

Lars Rådeström agerar enligt handboken, tänder efterbrännkammaren och försöker stiga för ett nytt landningsvarv. Men han var någon sekund för sen: stjärtkonen slår i betongen, planet vrids av banan åt vänster, slår i och glider länge i 200 kilometer i timmen på högkant på vänster vinge innan det börjar rulla runt okontrollerat.

Lars Rådeström reagerar då med ryggmärgen: raketstolen räddar piloten även om planet står still på marken. Han greppar efter utskjutningshandtaget, men rutinen leder honom fel: till stolens sidor där Viggens handtag sitter. Jas handtag sitter på stolens framkant. Detta missgrepp räddar sannolikt både hans och Jasprojektets liv. När han väl försöker skjuta ut sig har planet hunnit över i ryggläge. Om han hittat handtaget hade han skjutit sig rakt ner i det tjälfrusna gräset.

Det blev ytterligare 15 månaders försening och en fördyring med en miljard. Styrlagarna i datorerna skrevs om, hela styrsystemet togs till USA och sattes in i amerikanska provflygplan innan det åter var dags att flyga Jas i Linköping kvällen den 4 maj 1990. Den här gången gick det bra. Efter en stillsam tur över Vikbolandet landar Arne Lindholm säkert och tusentals Saabanställda utmed banan applåderar lättade.

Den 8 augusti 1993 är det dags igen. Solen skiner över både Jasprojektet och huvudstaden. Riksdagen har beställt 140 plan och Lars Rådeström har övat programmet över en sjö i södra Östergötland med samma mått som Riddarfjärden. Uppvisningspiloter flyger efter ögonmärken på marken och kastar bara ett öga på fart-, höjd- och g-mätare.

När han går in i en vänstersväng över Münchenbryggeriet är farten lite för hög. Han ska visa lågfartsprestanda och vill inte kana ut över Kungsholmen. Rådeström svänger hårdare än planerat och pendlar kring det tillåtna värdet. När han går ur svängen börjar planet tippa i både sid- och längdled. Styrfelet som Saab trodde att man byggt bort.
Den här gången hittar Rådeström utskjutningshandtaget och planet singlar overkligt sakta ner mot Långholmen som är fylld av åskådare. Mirakulöst nog omkommer ingen. En kvinna brännskadas svårt, men överlever. Om hon avlidit hade Jas dött med henne.

Den 20 september 1999 övar två Jas från F7 luftstrid över Vänern. Under en brant halvrollsliknande sväng passerar det ena planet genom de kraftiga luftvirvlar som bildas bakom det svängande målflygplanet. De blixtsnabba styrdatorerna uppfattar vivlarna som en verklig förändring av flygläget och ger fullt roderutslag. Då överstegras planet (åker på tvärs mot luften) i nästan lodrätt dykning på 1 250 meters höjd. Systemet varnade för markkollision, piloten sköt ut sig och plockades upp oskadd ur vattnet av räddningshelikopter. Än en gång var styrdatorerna inblandade i ett haveri.

Den 1 juni 2005 tränade två Jas från F17 i Kallinge luftstrid över Hanöbukten. Det ena planet gjorde en manöver som liknar en looping. Vid 6 000 meter var han på toppen av cirkeln och där blev farten för låg. Planet började falla i ryggläge och piloten kunde inte manövrera sig ur flygläget. När han passerat 2 000 meters höjd sköt han ut sig i enlighet med instruktionerna och räddades oskadd av helikopter.

För tre veckor sedan, torsdagen den 19 april, flyger Stefan Kaarle sitt Jasplan i en övning med luftvärnet. På väg in för landning på Vidselbasen har han låg höjd och hög fart. Han stiger upp i landningsvarvet och svänger hårt för att ta ner farten. När han påbörjar utgång ur svängen utlöses raketstolen. Han landar oskadd i skogen vid sidan av banan där planet förvandlas till småbitar.

En teori som haverikommissionen arbetar med är att g-dräkten, som blåses upp för att pressa upp blod från ben och buk mot hjärnan vid hårda svängar, har tryckt upp raketstolens utlösningshandtag och vådaskjutit ut piloten. Det kraschsäkra dataminnet jämförs nu med pilotens mycket detaljerade beskrivning av förloppet.