Frälst

Utan en lottsedel och kärringen från Smedjebackens Valsverk hade [[Cecilia Malmström]] inte haft mycket till politisk karriär.

Det var den första helgen i februari 1999 och folkpartiets representantskap skulle fastställa valsedeln inför sommarens EU-val i ett köldslaget, snöigt Stockholm. Väderbitna [[Marit Paulsen]] betraktades som given etta, men partiet närde en dröm om att kunna knipa ett andra mandat i valet, och Hadar Cars – veteranen – slogs för att behålla plats nummer två som han fått i provvalet.

Ungdomsförbundet pläderare i stället för Cecilia Malmström, 30 år och synnerligen anonym. Hon var trea.

Hård debatt följde, och sedan sluten omröstning.

Cars 26 röster, Malmström 26 röster.

Så partiet tvingades lägga två lappar i en hatt och dra lott. Och Malmström hade tur och petades upp till andraplatsen.

I valet ångade sedan Paulsen fram, ett mandat växte till tre och plötsligt betraktades folkpartiets Europapolitik som något folkligt och på den framgångsvågen surfade Cecilia Malmström bara med. Timing, kallas det.

Det kan vara värt att poängtera nu när alla öser lovord över Sveriges nya EU-kommissionär; hon är extremt populär i maktkorridorerna men har aldrig kunnat skaffa sig ett starkt, eget, folkligt mandat.

De som känt henne länge förvånas till och med över att hon har blivit politiker.

I mitten av 1980-talet var Cecilia Malmström tillbaka i sin barndoms Frankrike för att plugga på Sorbonne i Paris. Hon befann sig i sena tonår, bar blårandiga tröjor och framstod knappast som en framtida minister.

– Hon var trevlig, väldigt pratsam och ganska flamsig. En go göteborgska som gillade partyn. Jag uppfattade henne som medelmåttig på franska, men det kanske hon inte var, säger en svensk som befann sig där vid samma tid.

Likadant på Göteborgs universitet tio år senare, när hon satt och doktorerade på den statsvetenskapliga institutionen. Få eller ingen tyckte att hon stack ut.

Habil och påläst men knappast briljant.

Avhandlingen skvallrade heller inte om några politiska ambitioner. Ämnet – regio­nala partier i Västeuropa – helt okontroversiellt. Slutsatserna samlade damm på universitetsbiblioteket.

Det där är den ena bilden av Cecilia Malmström, den noggranna, extremt korrekta teknokraten. Politikern som egentligen är tjänsteman.

– Om hon fick skulle hon skriva källförteckning och fotnoter i varje regeringsbeslut, säger tidigare statssekreteraren Håkan Jonsson.

När hon hamnade i folkpartiets partistyrelse 1997 hade hon bara funnits med på ett hörn i studentförbundet, suttit som nämndeman och i någon nämnd hemma i Göteborg. Ännu som minister 2006 var hon politiskt naiv och ska när uppgifterna kom om Maria Borelius svarta städhjälp och Cecilia Stegö Chilòs obetalda tv-­licens ha utbrustit:

– Det är inte sant! Sånt här händer inte!

I Bryssel 1999 lyste bristen på politisk fingertoppskänsla stundtals igenom.

– Hon gillar inte tjafs, nonsens och maktspel, vilket jag uppskattar, men jag har svårt att se vad hon faktiskt brinner för politiskt, säger tidigare kristdemokratiske parlamentarikern Anders Wijkman.

– Hon är väldigt svagt förankrad utanför storstädernas akademiska högskolemiljöer och högre borgerskap. Hon går fram som en besserwisser med näsan i vädret, uppger en borgerlig person som arbetat i parlamentet.

Samtidigt är just detta – att inte låsa sig vid politiska hjärtefrågor utan söka kunskapsbaserad konsensus – också en fördel i Bryssels komplexa ärenderutiner.

Cecilia Malmström var parlamentariker under en och en halv mandatperiod från 1999 till 2006 och hann göra avtryck i många frågor.
Först satt hon i konstitutionella utskottet, vilket kan beskrivas som en av de bästa EU-skolorna eftersom man där samtalar med några av de tyngsta experterna på fördragen. Detta är grunden i hennes kännedom om EU-maskineriets vinklar och vrår.

Hon var med i parlamentets delegation inför Kroatiens eventuella medlemskap och satt i utrikesutskottet. Hon arbetade hårt, men utan större resultat, för att få in mer av svenskt offentlighetstänkande.

Och hon skrev en rapport om läget för mänskliga rättigheter i Europa, en rapport som blev banbrytande med betydligt högre ambitioner än tidigare och ett nytt, tyngre avsnitt om våld mot kvinnor.

Kollegorna – gamla som nuvarande – sjunger trestämmiga hyllningskörer: otroligt snabb i huvudet, fantastiska språkkunskaper, ett sanslöst stort nätverk.

Någon nämner att hon har underskattats som spelare i den liberala gruppen i parlamentet, och en annan går så långt som att hävda att det var Cecilia Malmström – som EU-minister i Sverige – som styrde upp dealen som ledde till att José Manuel Barroso blev återvald som EU-kommissionens ordförande.

– Man måste förstå att hon är Sveriges första Brysselbroiler. Hela hennes maktbas och sätt att agera politiskt bygger på hur Bryssel fungerar, säger en folkpartist.

Men även i Europas huvudstad kan man bli för mycket teknokrat.

Mest känd är Malmström för den medialt framgångsrika kampanjen om att avskaffa parlamentets säte i Strasbourg. Men det var, enligt Fokus källor, inte hennes egen idé, utan något som drevs fram av medarbetarna på kansliet.

Dessutom var hon knappast den enda parlamentarikern som drev det kravet, vilket det ibland lät som hemma i Sverige.

Och inrikespolitiskt finns det knappt en människa som vet eller begriper vad Cecilia Malmström egentligen tycker.

Socialförsäkringar, a-kassa, bostadspolitik?

Oklart.

I den meningen är hon ett oskrivet kort, och till den som betonar Malmströms insatser för ett öppnare Europa under tiden som EU-minister kan det ju vara värt att framhålla att hon också var en av de ledande folkpartister som på det dramatiska riksdagsgruppsmötet om FRA våren 2008 reste sig upp, pläderade för lagen och i praktiken visade upp det som ideologiskt präglade politiker kallar baksidan av samförståndsandan.

Det finns en annan bild av Cecilia Malmström också, den som börjar på de stora, vida gravfälten i Normandie i västra Frankrike.

Hon kom dit en gång som barn med sina föräldrar och förstummades över de vita korsen, gräset och symmetrin. Krigets fasor blev plötsligt så påtagliga, och där grundades de starka känslorna för Europa.

Pappa Malmström jobbade på SKF och det var på grund av hans jobb som familjen bodde i Paris under delar av Cecilias uppväxt. Hon har själv berättat om hur det formade henne, och hur hon fortsatte resa i den europeiska splittringens spår.

Tiden i Frankrike och senare Spanien har inte bara gett henne stora språkkunskaper – hon talar och skriver flytande på franska, spanska, engelska och behärskar italienska och tyska – utan också en stark övertygelse om EU-samarbetet som kontinentens frälsare.

Det är hennes ideologiska sida.

Hon drivs av en väldig passion för Europa.

– När hon pratar om fredstanken och gränslösheten börjar det gnistra i hennes ögon, säger [[Anna Grönlund Krantz]], tidigare partistyrelseledamot i folkpartiet.

I EU-parlamentets utrikesutskott drev hon hårda kampanjer mot regimerna på Kuba och i Kina, något som renderade i protestbrev från båda länderna.

»Fru Malmström, ni är en stor fiende till Kuba och ni bedriver ett korståg mot den kubanska socialismen«, skrev den kubanska ambassadören i Bryssel.

Cecilia Malmström var stolt över resultatet.

Engagemanget för mänskliga rättigheter övertrumfas bara av vurmen för själva EU-systemet. Som EU-minister har Malmström visserligen kritiserat jordbrukssubventionerna och kritiserat dem som vill begränsa unionens offentlighet ytterligare, men i högre utsträckning har både hennes tid i Bryssel och i Rosenbad präglats av lusten att frälsa de EU-skeptiska svenskarna genom omfattande turnéer i landet.

En lång rad politiker och tjänstemän som Fokus talat med beskriver Malmström som närmast fixerad vid tanken på EU som lösningen på alla möjliga problem.

Det är talande för den ideologiska sidan av politikern Malmström att hennes slutsats som författare av folkpartiets val­analys efter katastrofvalet 1998 var att partiet blivit för tekniskt och ägnade sig för lite åt visioner.

Malmström har en mycket tydlig bild av framtidens EU med mer överstatlighet och mindre makt åt de enskilda länderna. Hon är till skillnad från tidigare svenska kommissionärer en tydligt uttalad federalist – på rak kollisionskurs med den svenska opinionen. Här befinner hon sig inte alls i någon politisk mitt utan på en ytterkant.

– Haken är att hon engagerar sig mer för EU-systemet i sig än för länderna eller medborgarna i Sverige, säger en borgerlig tjänsteman med insyn.

Kärleken till EU-bygget ger respekt i Bryssel-kretsarna.

– Hon är charmant, säger Jussi Seppälä, pressråd vid Finlands representation i Bryssel.

– Jag tror att Barroso kommer att försöka lyfta fram henne och ge henne en relativt tung post, säger Antonio Missiroli vid tankesmedjan European Policy Centre i Bryssel.

Men att Cecilia Malmström har en så stark EU-ideologi kan också utgöra ett problem när hon ska vara hela Sveriges representant i kommissionen.

Hon har krävt ny folkomröstning om EMU och kritiserats för att hon inte respekterar folkomröstningens resultat. Liknande invändningar finns om hur hon har debatterat tjänstedirektivet.

– Hon visade ingen som helst förståelse för att det skulle kunna leda till någon form av låglönekonkurrens utan var väldigt hård och antifacklig, säger social­demokraternas parlamentariker [[Åsa Westlund]].

Ytterligare ett problem är att Malmström inte alltid kunnat leva upp till andra EU-vänners förväntningar.

Trots – eller på grund av – en omvittnad förmåga att debattera vackert och länge har hon haft svårt att komma ut medialt. Hon är ingen one-liner-politiker och har misslyckats som minister att få i gång en ordentlig debatt om EU.

På hösten 2003 inför omvalet till parlamentet 2004 slutade Marit Paulsen, och i stället värvade folkpartiet DN-journalisten Maria Carlshamre. Cecilia Malmström och [[Olle Schmidt]] ville fortsätta, men tvingades acceptera att partitoppen inte tyckte att de dög som affischnamn. I tidningen Nu lyfte dessutom 16 folkpartister – varav 6 var riksdagsledamöter – i stället upp riksdagsledamoten [[Lennart Rohdin]].

Cecilia Malmström – teknokraten och ideo­logen – var enligt en källa med god insyn i processen inte [[Fredrik Reinfeldt|Fredrik Reinfeldts]] första val som ny kommissionär. Den svenske statsministern ville hellre se [[Carl Bildt]] i kommissionen, men det föll på att Sverige inte erbjöds en tillräckligt tung post, uppger samma källa.

Nu är det inte så många som sörjer det, snarare beskrivs Cecilia Malmström som en idealisk person med sin stora erfarenhet av Bryssel och sin övertygelse om EU:s viktiga roll.

I spelet om kommissionens olika ansvarsområden är det både en nackdel och en fördel att Malmström är kvinna.

– EU är en manschauvinistisk klubb som hämmar en kvinnlig maktbas och Sverige får mindre makt genom att nominera kvinnor. Men ingenting blir ju bättre av att man inte försöker förskjuta maktordningen, säger [[Carl Schlyter]], parlamentariker för miljöpartiet.

Å andra sidan gör bristen på kvinnor i kommissionen att Sverige kan argumentera för att jämställdhetsperspektivet ska ge landet belöning.
Ett större problem är att någon av Cecilia Malmströms två politiska sidor får för stort utrymme.

Eftersom hon är så teknokratisk, menar en erfaren Bryssel-politiker, är det svårt att se att hon kommer driva någon tydlig politisk agenda, vilket är det som kännetecknar framgångsrika kommissionärer.

Som EU-minister har hon mer sökt konsensusfrågor och försökt hitta en minsta gemensam nämnare mellan de 27 EU-länderna än utmanat de andra länderna.

Den ideologiska övertygelsen gör att hon i alltför stor utsträckning riskerar att framstå som en representant för EU, och får svårt att kommunicera med de ännu ganska skeptiska svenskarna.

Hon är mer europé än svensk eller ens Hisingenbo och skulle, om det var lagligt möjligt, lika gärna kunna representera vilket EU-land som helst.

Hennes största svaghet är dock att arbetet i parlamentet skiljer sig en hel del från det i kommissionen. Hon har inte ägnat sig så mycket åt lagstiftning och kan därför hamna i samma fälla som Margot Wallström gjort under sin sista tid i kommissionen.

En kommissionär mäts efter vilka framgångar man har på sitt eget sakområde, inte efter hur kunnig man är om EU eller hur vackert man uttalar sin franska.

– Om hon får frågor om energi eller skatter, som är ganska smala områden, är frågan om hennes allmänna kunskaper räcker för att lyckas, säger en person med lång erfarenhet av tillvaron i Bryssel.

– Det skulle inte vara så lyckat om hon fick miljö- och klimatfrågorna för dem kan hon faktiskt inte särskilt bra utan måste börja med att läsa in sig, säger Anders Wijkman.

Cecilia Malmströms största fördel är erfarenheten av systemet och den sociala förmågan. Även hennes politiska motståndare är i princip överens om att hon är en fantastiskt rolig, varm och hjärtlig människa. Hon känner redan många av de kommissionärer som ska sitta kvar och har en god relation till ordförande Barroso, inte minst efter det svenska ordförandeskapet.

– Jag kan inte påstå att vi är mycket nära vänner, men vi kommer bra överens, som hon själv uttrycker det.

Fakta

Namn: Cecilia Malmström.

Ålder: 41 år.

Bor: Radhus på Hisingen, lägenhet i Stockholm.

Familj: Mikael Janson, folkpartistisk politiker i Göteborg, tvillingarna Felix och Molly, 6 år.

Bakgrund: Sedan 2006 svensk EU-minister, Europa­parlamentariker 1999–2006, från 1997 ledamot i folkpartiets styrelse, filosofie doktor i statskunskap, Göteborgs universitet. Andra uppdrag/yrken: forskar­assistent och doktorand, nämndeman, samhällskunskapslärare, mentalskötare, teknisk assistent.