Från Elens lustgård till blackout

Det var länge tyst om elen. Den var nästan lika osynlig i konversationen som de strömmande elektroner, vilka kom att förenkla tillvaron så fantastiskt för oss, jämfört med våra förfäder och förmödrar, utan både tvättmaskin och stavmixer.

Nja, helt utan elprat levde vi inte våra liv. Ett specifikt energislag – kärnkraften – har ofta satt känslorna i svall.

Regeringar på båda sidor blockgränsen har sedan 70-talet haft att hantera regeringsunderlag/regeringspartners (C och MP) med kärnkraftsmotstånd i sitt parti-DNA.

Olyckan i Fukushima 2011, orsakad av en tsunami, väckte gamla känslor och ledde till fördyrande säkerhetsuppgraderingar. De högre produktionskostnaderna ackompanjerades av låga elpriser, med resultat att reaktorer stängdes i förtid. De påföljande el- och effektbristerna griper in i dagens el-Sverige.

Elräkningarna är plötsligt kännbara. Strömavbrotten fler. Prisskillnaderna inom landet stora och växande. Och kriget i Ukraina ställer förstås mycket allvarliga frågor om vår energiförsörjning. Genom skenade priser, och genom att peka på sammanlänkningen med vår omvärld. Som att stigande gaspris gör att gasländer som Tyskland via omdirigerad efterfrågan driver upp priset för svenska användare på den över gränser fritt flödande elen.

Följaktligen pratar nu nästan alla el.

Med oro i blick – om hur vi ska ha råd att värma villan en smällkall vinterdag. Med solsken i blick – om att vi smällt upp statssubventionerade vindsnurror med driftkostnad nästan noll. Och med vredgade, svarta ögon – för den markägare som fått dessa snurror mitt i sin vackra utsikt.

Villaägarnas Riksförbund återgav nyligen en studie:

»Nu visar forskningen att värdet på ditt hus kraftigt minskar när det byggs vindkraftverk i området. Det kommer att drabba många. Bara att diskussioner om vindkraftverk förs i kommunen drar ner bankernas vilja att belåna husköp.«

Men vind måste vi ha, den saken står klar; om vi nu ska ära löftet om fossilfrihet. En massa vind. Ta bara Vattenfalls och LKAB:s industrisatsning Hybrit: »Stål utan kol.« Bara detta projekt kommer att dra runt 50 terawatt-timmar (TWh) årligen, i nivå med vad all vår kvarvarande kärnkraft levererar.

Följdriktigt har prognoserna för elkonsumtionen gått brant uppåt, efter många års stabil användning på cirka 140 TWh om året. Produktionskapaciteten har varit högre än så; vi kunde exportera el och göra oss en hacka.

Nu ligger en fördubbling i korten, alltså upp till 280 TWh fram till 2045. Energiminister Anders Ygeman tillhör de bedömare som landar i den siffran.

Dessutom med en ny mix, där den icke-planerbara kraftkällan vind ska dra ett större lass i förhållande till de pålitliga arbetshästarna vatten och kärnkraft.

Tyskarna har fått känna på kraftigt höjda elpriser – och ökat beroende av Ryssland – i och med sin så kallade energiewende, när kärnkraften efter Fukushima skulle fasas ut.

Hur väl rustat Sverige står inför sin energiewende, den gröna omställningen, går debattens vågor höga om. Fokus har pratat med några tongivande röster. (Intervjuerna gjordes före kriget i Ukraina.)

Men låt oss först som intervjubakgrund skissa fram Den Mörka Visionen.

***

Backa till 80-talet. Sverige hade genom kombinationen vattenkraft, kärnkraft och kraftvärme ett nästan helt fossilfritt, extremt robust elsystem. Inklusive väldimensionerade stamnät, skärandes i breda gator genom skogen.

Hade vi behållit nu nerlagd kärnkraft skulle vi inte behövt sätta upp en enda vindsnurra. Till glädje för de fåglar som inte fattar att vindturbiner är farliga – och för tidigare nämnda markägare.

Från denna Elens Lustgård är vi nu utdrivna. Näten är kraftigt underdimensionerade, driften instabil, investerare skräms bort av effektbrist, elpriserna skenar.

Vissa bedömare, som energidebattören och kärnfysikprofessorn Jan Blomgren, menar att vi förstört kapital om lågt räknat 1 000 miljarder kronor. Bland annat genom att i förtid stänga ner fungerande kärnkraftsreaktorer, skattestödja onödig vind och gå miste om investeringar. Vi gör nu mindre el än på 80-talet. Ändå är vi 2 miljoner fler invånare.

Vår senaste stora energipolitiska utredning kom 1978. Sedan dess har politiken – enligt Den Mörka Visionen – inte förmått samla sig till seriösa analyser.

Energiöverenskommelsen 2016 var dels motsägelsefull, dels sprack den efter bara några år när Kristdemokraterna och Moderaterna lämnade. (Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet stod utanför redan från början, liksom Liberalerna, som inte ville ha subventioner till det förnybara.)

I Den Mörka Visionen pekar man på Kalifornien, med nästan 30 procent sol och vind i mixen. Där plågas man av dyr el och en massa störningar, eftersom elen inte räcker till. Sol och vind levererar ju för lite ibland.

Och för mycket ibland; man har därför avyttringsproblem. Ett elnät måste balansera produktion och användning.

I Den Mörka Visionen påtalas snårigare regelverk och styrmekanismer, på grund av sådant som EU-anpassning och den snabba gröna omställningen. Samt att vissa administrativa åtgärder inte fått önskad effekt. Som att vi 2011 delade in landet i fyra så kallade elprisområden. Syftet var att göra det mer lönsamt att producera el där många bor och minska behovet av att transportera el. Och att uppmuntra till investeringar i stamnätet.

Resultatet har varit magert. Vilket avspeglas i höga priser och svajande effekt i det sydligaste prisområdet, prisområde 4.

Stamnätet har blivit ett sorgebarn. Den planerade ledningen från Mellansverige till Skåne, för att ersätta Barsebäcks-elen, tappade en tredjedel av kapaciteten genom de senare nedläggningarna i Ringhals och Oskarshamn. Vilket har med kärnkraftens systemstödjande funktioner att göra. För att skapa »tryck i rören«, stabilt och med full kapacitet transportera elen, måste man få till sådant som frekvensstabilitet och reaktiva effekter. (Tekniskt komplicerade ting vi här inte ska fördjupa oss i.)

Detta går bra med kärnkraftverk och de stora vattenkraftverken men inte med den mer småskaliga och decentraliserade produktion vi nu satsar på.

***                                   

Det finns en annan vision. Vi kan kalla den för Den Ljusa Visonen. Energimyndighetens generaldirektör Robert Andrén får här bära upp den.

Man talar numera om en fördubbling av elanvändningen till 2045. Är det också myndighetens bedömning?

– Ja, och det är ju inte bara det att behovet ökar, det uppstår också andra konsumtionsmönster, där elen förbrukas på nya platser i tid och rum. Det är en viktig sak som ofta glöms bort. Det vi ser är främst ett ökat behov i norra och västra Sverige. I väst handlar det mycket om fordonssektorn, inklusive Volvos och Northvolts aviserade batterisatsning. Och om de stora projekten som aviseras i norr blir av, ja, då är nog en fördubbling av elanvändningen det vi kommer att se.

Robert Andrén ser en snabb utveckling på vätgasområdet.

– Vi tog nyligen fram ett förslag till nationell strategi för vätgas i dialog med aktörerna. Vi har varit med och finansierat utveckling av bland annat vätgaslager tillsammans med Hybrit. Än är den fossilfria vätgasen inte konkurrenskraftig med fossilbaserad vätgas; offentliga medel behövs för att komma över vissa marknadströsklar.

Dock bara, påpekar han, tills en bransch är mogen. Annars stör subventionerna marknaden.

Kan vi bygga ut vinden utan att backa upp med fossilt när det inte blåser?

– Det är en relevant fråga. I många länder inom EU är naturgasen mycket riktigt det bärande elementet i omställningen från kol och olja till det fossilfria. Men i Sverige har vi vår vattenkraft, plus kärnkraft i flera decennier till, och då ska vi kunna göra en kontrollerad omställning med hjälp av vätgas, batterilagring, utveckla nya flexibilitetsmekanismer och annat. Och jag tror på de nya smarta cirkulära lösningarna, när man kan använda lågtempvärme och göra om till el.

 Vad kan flexiblare elanvändning ge för resultat?

– Om vi tittar på scenariot fördubblad elanvändning, kan flexibilitet ensamt inte hantera det, då måste vi få till en massa ny produktion på rätt ställen i landet, och effektivare distribution. Men tittar vi på effekttoppar i en stad kan låsmekanismer bli viktiga. AI, digitalisering, om maskiner som själva läser av när det är lönt att köra, gör en smartare elanvändning möjlig. På EU-nivå jobbar vi intensivt med att ställa krav på nya produkter och få till smarta system.

Utifrån de systemtjänster kärnkraften tillför, anser du att den ges rätt marknadsförutsättningar?

– Jag tycker den är rättvist behandlad. Energiöverenskommelsen innebar ju att effektskatten (kärnkraftsskatten) togs bort, och kärnkraften går bra nu med dagens priser. När det gäller systemtjänsterna ställer man på EU-nivå nu krav på att ny produktion ska tillgodose det. Om vi tar den havsbaserade vinden, med betydligt större verk och turbiner, kommer de att kunna bidra. Och ett färskt exempel är pengar vi gett till ett projekt med solparker som lokalt ska kunna tillföra frekvensstabilitet. Jag tror utvecklingen kommer att visa att framåt 2045 kommer det att vara lönsamt att erbjuda systemtjänster. Det går snabbt här och många ser möjligheter framöver.

Kommer elpriset att fortsätta svänga närmsta åren?

– Utan att sia för mycket kommer det att fortsätta vara högt och svängigt, inte minst som en följd av EU:s situation med gasen. En annan faktor är att Norge inte exporterar lika mycket till oss, nu med kabel till Storbritannien skickar de elektronerna dit, de vill ju ha högsta möjliga vinst. Och att Sverige haft extremt låga priser i tio år har förstås drivit på exporten till högprisländer. Men vi ser också att prisvolatiliteten inte är helt fel, för att påverka beteendet. Vi vill alltså se en priskänslighet. Tyvärr har vi, som jag varit inne på, inte sett så mycket av den beteendeförändringen än, vilket förstås är olyckligt för enskilda som sitter med höga elräkningar.

Hur får man till mer nätkapacitet?

– Det kan ta lång tid. Vi behöver våga lyfta på alla stenar. Jag tror man kan göra mycket i det befintliga systemet. På vissa hotspots har vi sett klara förbättringar, inte minst i Skåne. Det har gjorts uppgraderingar, vilket minskat effektproblemen. Men vi måste verkligen se över tillståndsprocesserna, ledtiderna. Vi måste lyckas med det, det är otroligt viktigt.

***                                    

Mats A Nilsson, docent i miljöekonomi vid Södertörns högskola, är djupt kritisk mot hur stamnätet behandlats genom åren.

– Vad gäller transmissionsnäten, om man bygger lite överkapacitet, blir ju det en försäkring för framtiden. Och på elnotan handlar det om ören, de stora posterna är de lokala näten, själva elen och skatterna. Men kulturen på Svenska kraftnät har varit att hålla nere kostnaderna, därför har man underhållit det gamla mer än man byggt ut. Visst, vi har Europas kanske lägsta stamnätstariffer. Men när jag var lobbyist för 15 år sedan påpekade jag gärna att »Oj, vad bra, vi har låga stamnätsavgifter, men vi har ju inget stamnät«.

Mats A Nilsson menar att man dels borde byggt fler ledningar, dels sett till att hålla uppe kapaciteten i nätet när man lade ner kärnkraften.

– Kärnkraften gjorde den tjänsten automatiskt, men när man lade ner de halländska reaktorerna blev man av med den tjänsten. Den så kallade reaktiva effekten måste skickas in lokalt, men det gjorde man inte. Alltså, att man byggde en ny ledning, sydvästlänken, för ett antal miljarder men utan att få till den förväntade ökningen av nätkapaciteten, var ju katastrof, den kunde inte utnyttjas i närheten av vad den var dimensionerad för.

I vilken utsträckning kommer beteendeförändringar, mer flexibel användning, kunna hjälpa till i omställningen?

– Potentialen överdrivs, bland annat för att det ju följer en massa saker när man ändrar beteende. En torktumlare som körs två på natten vibrerar hos grannen. Vet inte riktigt hur det är i Sverige, men när jag bodde i Finland krävde försäkringen att man var hemma om exempelvis diskmaskinen vållade vattenskada. De studier man gjort på hushåll visar att man inte är särskilt intresserad av förändring. Och om kaffekokaren körs billigare klockan nio i stället för åtta är ju det ointressant om man ändå måste till jobbet. Men visst tror jag flex ändå kan ge mycket. De batterier vi har klarar trots allt några timmar, det ger en del i möjligheten att förskjuta elkonsumtionen. Att tanka sin elbil vid rätt tillfälle kommer folk att göra, det blir så dyrt att tanka på dagen. I industrin, där den stora effektiviseringspotentialen finns, har man redan kommit ganska långt.

Hur ser du på möjligheterna att få in vätgas i el­systemet?

– Vätgassamhället är spännande, det jag är tveksam till är om man insett vidden av det nya. Vätgasen är ju inte enkel, utan rätt farlig, det vet alla vi som har koll på Hindenburgkatastrofen  … Det här kräver en ny infrastruktur, med enorma gaslager i berget för att ersätta vindkraften när det inte blåser, och det är inget man snyter ur näsan. Sedan är vi ju inget gasland, vi har inte de myndigheterna, inte det säkerhetskunnandet om man jämför med ett land som Tyskland. Tyskarna är för övrigt roliga med sina ordbildningar, de talar om dunkelflaute, när det inte blåser eller solen skiner på ett par veckor. Det löser de med gas och kol.

Har fossilt blivit så fult att vi inte ens vågar tala om det, ens som uppbackning till vinden när det är vindstilla? 

– Jag har goda vänner i kraftbolag som säger att det här är jättesvårt. De har goda möjligheter att elda på med fossilt vid behov, men kommer det ut i pressen skadar det varumärket. Dialogen mellan företag och politik är generellt ganska ohederlig. Företagen har gått från att tänka kring vad man behöver till att bli mer taktiserande. Ett exempel här är förstås kärnkraften, då man legat lågt av rädsla för att Miljöpartiet skulle fördröja lagringsfrågan som hämnd. Förresten, jag skulle vilja visa dig en karta.

 På skärmen visar Mats A Nilsson en karta över elproduktionens CO2-påverkan i världen, och visar att de »grönaste« länderna bygger på grundmixen kärnkraft och vattenkraft: Frankrike, Sverige, Norge. Vindkraftsländerna Spanien, Tyskland och Danmark är däremot gulmarkerade.

– Ska vi ställa om för klimatets skull är det obegripligt att inte kärnkraften på ett självklart sätt är med i kalkylen. Jag är vindkraftsförespråkare men också kärnkraftsvän. Det här med att kärnkraften skulle vara så dyr, jag köper inte det. En massa utvecklingsländer och flera länder i Östeuropa satsar ju på kärnkraft – är de idioter?

Mats A Nilsson anser att om man satsar på vind måste man köra vindkraft PLUS någonting. Vindkraft plus vätgas; eller plus gas. Ur det perspektivet, påpekar han, är kärnkraft inte dyrt.

– Men man är så fanatiskt emot kärnkraft att man vägrar ta till sig den kunskap som ligger i den här kartan jag visar dig. Det finns en fanatism kring kärnkraften som är rent obehaglig. Ett av partierna i riksdagen, jag behöver väl inte gå in på vilket, är väldigt flinkt med att byta argumentation som det passar. Kärnkraften var för farlig. Kärnkraften prisade sig ur marknaden. Det fanns ingen säker lagringsmetod. Kärnkraften har ryska och kinesiska intressen i bakgrunden  … Det ger mig intrycket att motståndet är emotionellt och inte rationellt, man säger vad som helst för att få bort kärnkraften.

Avfallsbekymren, anser Mats A Nilsson, är på väg att lösas. Han säger att den svenska metoden som finnarna har börjat implementera är ganska bra. Och att när man får ner kostnaden för fjärde generationens kärnkraft kan man återvinna avfallet som bränsle.

– Då har vi en jättebra lösning avseende både klimat och avfall.

Hur ser du på att Svenska kraftnät ska bjussa havsbaserad vindkraft på gratis nätanslutning?

– Jag är tveksam till att ge den subventionen. Mycket av den havsbaserade vindkraften är tänkt att byggas runt kusterna i södra Sverige, alltså i elområde 4. Men där är kraftvärmen – sådant som förbränning av sopor, gas, bio – redan hårt ansatt. Subventionerna hjälper den kraftproduktion som går bara då och då, och slår ut den planerbara kraft som tickar på när man vill. På en fri marknad skulle det inte ske. Och om nu den havsbaserade vinden är så billig kommer den att byggas ut ändå, så jag förstår inte riktigt den här brådskan.

Många i energidebatten efterlyser något slags plan; en tydlig politisk vilja.

– Ja, det saknas. Vi har ju knappt ens infrastruktur för att få fram elen. Sverige har gått från att vara väldigt industri- och framtidsinriktat till att bli fientligt mot förändring. Därmed levererar politiken ingen trygghet för potentiella investerare. Ta energi­överenskommelsen som Ibrahim Baylan var så nöjd med. Det stod att vi skulle ha hundra procent förnybart 2040, samtidigt som kärnkraften inte uteslöts  … Några engelsmän ringde mig: Hur ska vi tolka det här, det går ju inte ihop? Svenska kraftnät började då köra scenarier helt utan kärnkraft. Sedan dog energiöverenskommelsen, när M och KD lämnade eftersom de värnade mer om klimatet än om nedläggningen av kärnkraft.

Mats A Nilsson är av uppfattningen att Sverige är illa rustat för en stor samhällsomställning.

– Vi har blivit feta och rika, och förstår inte att omställningen kräver att folk släpps fria att göra saker. Vi har fantastiska naturresurser men vi är ett av Europas sämsta länder rent institutionellt, sett till hur politik och myndigheter fungerar. Omställningen kräver en politisk förståelse för vad en marknad är. I elektrifieringsstrategin som kom i februari med 67 punkter, ser man inte entreprenören över huvud taget. Det skrivs om kartläggningar och samarbete mellan myndigheter –  men inget om konkreta åtgärdsförslag gällande sådant som skatter och tillståndslättnader. Det är floskelbingo.

Hur får vi fram tekniskt kunniga unga människor? Är humankapitalet en flaskhals?

– Flaskhalsen har funnits i 10–20 år. Men branschen är aktiv med att erbjuda egna utbildningar. Här är jag mer optimistisk än tidigare, för trots den usla svenska grundskolan, tycker jag att majoriteten av studenter jag möter är duktiga och väl rustade. I och för sig har jag alldeles för många studenter som inte kan skriva, räkna, läsa. Så var det inte när jag var lärare i mitten av 90-talet. Men branschen kommer att erbjuda bra löner och förhållanden och locka till sig många begåvningar.

***                                   

Lennart Söder är professor i kraftsystem vid Kungliga tekniska högskolan. Han retar sig på vad han ser som grundläggande missuppfattningar i energidebatten.

– Jag kan bli irriterad på den där diskussionen som landar i: Är du för eller mot kärnkraft? Den första och grundläggande frågan är hur mycket el vi behöver. Och det finns ju ingen som säger att vi ska täcka en fördubbling av elkonsumtionen med kärnkraft. När vi pratar om kärnkraft i dag, handlar det om Ringhals 2, inte mycket mer, möjligen någon enstaka reaktor längre in i framtiden. Teoretiskt – om någon bestämmer sig i morgon att nu bygger vi en stor mängd kärnkraft i Sverige – då skulle den komma i gång 2035. Men det finns inga sådana planer. Det dominerande nya blir vindkraft. Systemet kommer att bli mycket mer volatilt oavsett diskussionen om kärnkraftens vara eller inte vara. Och i omvärlden ser det likadant ut.

Apropå volatiliteten har Svenska kraftnät fått mycket kritik för sin senfärdighet att bygga ut stamnätet, hur ser du på det?

– Det är lätt att vara efterklok … Fram till för tio år sedan hade Energimyndigheten i sina prognoser utgångspunkten att alla kärnkraftverk skulle drivas i 60 år. Men efter Fukushima-olyckan och kraven på oberoende härdkylning, kom ägarna fram till att Ringhals 1–2 och Oskarshamn 1–2 inte var lönsamma, så då avvecklades dessa.

Lennart Söder säger att det kunde inte Svenska kraftnät förutse. Inte heller att ett Hybrit-projekt på 50 terawatt-timmar skulle presenteras i Dagens Nyheter i november 2020. Svenska kraftnät, anser han, har hastigt ställts inför kraftigt ökade krav på nätkapacitet och hamnat i ett läge där uppdragen blivit svårare att förena: å ena sidan att leverera ett samhällsekonomiskt stamnät, å andra sidan att hålla i pengarna.

– Det kommer ofta starka reaktioner från näringslivet när stamnätstarifferna höjts. Svenska kraftnät blir alltid sedd som skyldig oavsett om de bygger för lite eller för mycket. Ordet »lagom« är inte så enkelt i en snabbt föränderlig värld.

Hur ser du på realismen i vätgasplanerna?

– LKAB och Vattenfall talar om det som ett faktum, så man får väl lita på det de säger, men jag har inte studerat tekniken i detalj. Det är ju enormt stort; Hybrit-projektet kommer att dra lika mycket el som dagens svenska kärnkraft producerar. Men denna konsumtion blir mycket flexibel genom att man, i ett scenario, investerar i ett 14 dagars vätgaslager. Hybrit-projektet ska gå 24-7, men det går ju bra att enbart tillverka vätgasen vid de tider det blåser bra och att man därmed kan utnyttja de då låga elpriserna.

Låt oss säga att Hybrit-projektet kan rulla runt på vind och vätgas. Men vad gäller fossilfriheten i stort, kan den ändå inte bli hundraprocentig?

– I den politiska debatten heter det hela tiden att vi inte ska ha fossilt. Men ska man gå hundra procent in på detta, är det mycket som ska göras. Man har ju till exempel backupdieslar på sjukhus, i försvaret och på techbolagens datorcentraler. Och Svenska kraftnät äger många gasturbiner, som de drar i gång vid behov. Men huvudfrågan handlar om att få undan de stora fossila bidragen, som stålindustrin och bilismen. De första 95 procenten är betydligt enklare/billigare, än de sista 5 procenten.

Annars har väl Sverige goda förutsättningar att bli fossilfritt?

– Absolut. I internationella grupper där jag verkar diskuterar man förnybart som främst ett sätt att få bort kol från el-produktionen. Eller ta ett land som Polen. Den dominerande utmaningen är inte hur bilparken ska se ut framöver, de undrar hur de ska få bort kolet. Vi i Sverige har ju redan fixat det. Och om man betänker att tyskarna redan nu får fram 130 TWh vindkraft per år, trots åtta gånger högre befolkningstäthet och mycket kortare kust än vår, så är det givet att vi ligger bra till.

Lennart Söder beskriver hur energipolitiken har förändrats. 

– Det är så enormt mycket som tillkommit senaste åren. Mellan 1990 och 2010 var det bara förvaltning, det hände i princip ingenting. Nu har sol och vind kommit ner i pris, vindkraften på land kostar mindre än hälften av ny kärnkraftsel, för 15 år sedan var det tvärtom. Och havsbaserat som såg orimligt dyrt ut förut, är det inte längre. På konsumtionssidan såg knappast någon för 15 år sedan en framtid med en stor mängd elbilar eller vätgas i stålindustrin. Men så ser det ut.

Han beklagar att aktörerna i energibranschen inte ges tydliga och förutsägbara ramar av politiken.

– Vi fick en energiöverenskommelse 2016 mellan en stor mängd riksdagspartier. Miljöpartiet gick med på att ta bort kärnkraftsskatten. Där anade man väl ett försök att få till en enighet i frågan. Men så tillkom en politisering före valet 2018, när Ebba Busch upptäckte att hon kunde vinna röster på att säga att kärnkraft är bra. Sedan fick även Moderaterna upp det spåret, och stoppar numera in ordet »kärnkraft« i varannan mening. Nu har de två partierna hoppat av energiöverenskommelsen, och det finns i princip ingen plan. Den politiska diskussionen i dag handlar tyvärr inte om det man borde prata om: kvantiteter. Det är ingen energidebatt som pågår, det är en politisk debatt för att vinna röster.

Lennart Söder beskriver också ett ideologiskt skifte i samhällsdebatten i stort, som han tror påverkar energifrågan.

– Ordet »marknad« var väldigt positivt för tio år sedan. Om vi tar vindkraften i dag, så byggs den inte för att staten säger det, den byggs för att investerare ser detta som lönsamma projekt. Men jag tycker att samhällsklimatet har ändrats på sistone, nu är det mer så att man förväntar sig att den starka staten kliver in. En tendens som förstärktes under pandemin. Nu låter det på högersidan som att kärnkraften är så viktig att man på intet sätt utesluter statssubventioner. Tidigare var inriktningen att lagstiftarna sätter upp ett regelverk som investerare sedan har att förhålla sig till. Det vill säga politiker skulle inte ha åsikt om vald teknologi.

***                                   

Elsa Widding, energiexpert och klimatdebattör, når jag på telefon i hennes ganska nyförvärvade hus i Javea på spanska ostkusten. Hon delar Den Mörka Visionen.

– Här i Spanien är elen dyr men det funkar i alla fall, med en stor andel vindkraft – och gas som kör när vindturbinerna står stilla. Men i Sverige vill vi inte prata om vad vi ska ha när det inte blåser. Länge fungerade energi-Sverige bra med billig, ren och säker el.

Dessutom, påpekar Elsa Widding, var systemet redan från start dimensionerat utifrån vad landet behövde för att driva industrin, med mycket kärnkraft i södra delen av landet där elbehoven var som störst. När Sverige sedan lade ner kärnkraften i söder blev det ett förväntat kaos. 

– Utan de systemstödjande tjänster som kärnkraften ger, blir det inte tillräckligt tryck i ledningarna för överföringarna norrifrån. Sydvästlänken – som kom till som projekt när man tog bort Barsebäck – har ju mest bara gått halvfull eller på två tredjedelar och drabbades dessutom av ohyggliga förseningar. Det är obegripligt att Sverige med öppna ögon är på väg att rasera ett av världens mest effektiva och miljömässigt bästa elsystem, utan någon som helst konsekvensanalys.

Elsa Widding är ingen vän av vindkraft. Hon kan ändå se en viss logik i den havsbaserade vindkraften.

– Mycket handlar om hur många timmar en anläggning kan leverera den installerade effekten. Sol och vind har normalt en kapacitetsfaktor som ligger under 30 procent och kräver därför installerad balanskraft för att undvika ransonering. Stora vindkraftverk till havs hjälper systemet i viss mån eftersom de kan köra fler timmar än dem som står på land, så viss kritik faller bort. Men givetvis ser jag hellre att det byggs baskraft som arbetar med konstant effekt.

Hon anser att det saknas incitament för dessa nya kraftverk i marknaden.

– Det har klimatpolitiken satt stopp för.  Samma politik välkomnar i stället att kinesiska företag exploaterar den svenska havsnaturen, och vi skattebetalare får stå för notan i form av olika subventioner såsom anslutningar till land. Marknaden blir helt klart alltmer planekonomisk. Den ursprungliga tanken med den avreglerade elmarknaden var att ny kapacitet ska byggas i takt med att marknaden uppfattar den som lönsam. Problemet är att det saknas incitament för att bygga den kraft som faktiskt behövs, det vill säga den som inte är beroende av sol och vind.

Elsa Widding delar inte bilden av att det var ett marknadsmässigt beslut från Vattenfall att lägga ner kärnkraft. Hon säger att på sätt och vis gynnas Vattenfall av att produktionskapacitet plockas bort, eftersom det leder till ett högre elpris på marknaden.

– Men ur Vattenfalls synvinkel tror jag att den rådande politiken när beslutet togs 2015 ledde till ett ifrågasättande av lönsamheten hos kärnkraften. En ommöblering i Vattenfalls styrelse med tillsättning av motståndare till kärnkraften initierades också från Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Detta, menar Elsa Widding, kombinerat med låga elpriser vid den tidpunkten, stressade fram tankarna att stänga kärnkraftverk.

– Vattenfalls ledning och styrelse kunde argumentera för att fortsatt drift inte skulle bära sig. Det är konstigt tycker jag, eftersom marginalinvesteringar i kärnkraft normalt är bland de mest lönsamma investeringarna i elproduktion som man kan göra. Vattenfalls agerande var kortsiktigt, men kanske logiskt vid tidpunkten. 

Elsa Widdings vision om vår elframtid är – som synes – mörk.

– Blackouter och storstörningar började det talas om internt i branschen, bland folk som kan något, för ganska länge sedan. Och det vi ser nu, förutom fler elavbrott, är ju bland annat hur företagen låter bli att investera, som den uteblivna Pågens-fabriken i Skåne. Göteborg vill helst inte ha fler serverhallar, Northvolt hamnade i Skellefteå fastän det hade varit mer logiskt att vara i Västerås.

– Jag är jätteorolig, dyr el driver upp inflationen, och till slut måste man fråga sig varifrån vi ska få våra skatteintäkter för att finansiera välfärdsstaten. Kanske kommer fler att vakna om vi får en ordentlig blackout, inte alls otänkbart om det plötsligt blir ordentligt kallt. Förr eller senare får vi betala dyrt för att vi inte längre förmår göra ordentliga konsekvensanalyser.

***

Läs även: Hur dyr kan soppan bli?

Läs även: Nina Lekaner: En värld i "klimateriet"

Läs även: Sveriges idéklimat påminner om det forna östblockets

Läs även: Susanna Popova: Säg sanningen – och bär tyngden av att vara ond

Teckna en prenumeration på Fokus här.