Från kollektiv till individ

Det är kanske lite underligt att Sveriges mest uppmärksammade exempel på internationell arkitektur är ett bostadshus när utlandet excellerar i museibyggnader och kontorsskrapor. Men Turning Torso är representativt för vår tids fokus på det privata framför det offentliga. Medan det offentliga rummet privatiseras eller blir alltmer eftersatt, satsas det som aldrig förr på bostäder. Turning Torsos vaktmästare fyller en dubbel roll: att avhysa alla nyfikna besökare, och att ge de boende service dygnet runt.

Om HSB en gång i tiden var först ut med sopnedkast och barnstugor, så är det vinkällare och jacuzzi som gäller i dag. Med all service som följer med de rekorddyra lägenheterna infinner sig misstanken att Turning Torsos egentliga uppgift är att härbärgera de som inte orkar bo fullt ut, de som inte har tid, som är mitt i karriären och som helst av allt skulle vilja bo på hotell året runt.

– När HSB bildades på tjugotalet hade Sverige den sämsta bostadsstandarden i Europa. Målsättningen var att varje tvåbarnsfamilj skulle ha minst två rum och kök. Vår bostadspolitik gav oss nog den bästa bostadsstandarden i världen. Åtminstone fram till sextiotalet och miljonprogrammet, då gick det hela fel, säger arkitekten Agneta Hahne i Malmö, som inte tycker att Sverige har mycket till bostadspolitik i dag.

I stället är det privata lösningar som gäller. Ute i Limhamn tror Greg Dingizian, en av dem som drev igenom Turning Torso, helt och fullt på idén om fullservice som framtidens boendelösning. Om två år öppnar hans företag Annehem Victoria Park, ett bostadsrättskomplex med en dygnetruntbemannad reception som står för room servicen: städning, tvätt, biljettbokning och mycket annat. Målgruppen är densamma som hos andra byggbolag: övre medelålder med ekonomin på det torra.

Visst kan man dra paralleller till funktionalismens kollektivhus både i Annehem och i seniorboenden som bjuder generösa gemensamma ytor. Med marknadens intåg har boende gått från att ha varit en social rättighet, till att bli en ägodel som köps och inreds som status- och spekulationsobjekt. Estetiserandet av vardagen har upphöjts till regel.

Samtidigt har hemmet kommit att representera en slags dödslängtan när allt inreds perfekt minimalistiskt med skinande blanka bord, vita soffor och plasmaskärmar som ska berätta vem jag är eller vad jag vill vara värd.

Trots att de privata fastighets­ägarna knappast har några problem med lönsamheten gör de sitt bästa för att få EU-kommissionen att deklarera de samhällsägda bostadsföretagen som statssubventionerad konkurrens. Men när var tredje hyresrätt omprövas för eventuell ombildning till bostadsrätt riskerar marknadshyrorna att införas bakvägen.

Kommersialiseringen av bostadsmarknaden är en draksådd som tenderar att ge en likriktat segregerad och utarmad stadsmiljö dominerad av ekonomiskt framgångsrika och tidspressade karriärister som hellre parasiterar på än bidrar till stadslivet.

Att det nu är marknaden i stället för politiken som styr skulle kunna borga för mer varierade typer av lägenhetslösningar, men i stället växer det fram stadsbilder som helt baseras på drömmen om kärnfamiljen.

Men marknaden tar inte hänsyn till att av Sveriges 4,5 miljoner hushåll består nästan hälften av endast en person. Samtidigt har kärnfamiljen sprängts upp i plastföräldrar, bonussyskon och styvbarn, och immigranternas storfamiljer har tillkommit. Hur bostadsbyggandet kan råda bot på ensamheten och på alltmer intrikata familjebildningar är det få som funderar över. Arkitektstudenten Camilla Anderssons examensarbete Ab-Norm är därför en väckarklocka. Hon har gjort arkitektur av statistiken, med bland annat lyor för ungkarlar och ungmör, skilsmässolägenheter med barnets rum i mitten. Hon tycker att dagens bostadsbyggande är nedslående.

– Det är så snäva ramar och så konservativt, man försöker bygga så att det ska passa alla, och i stället passar det ingen. Vi förväntas leva som på femtiotalet: i kärnfamiljen, eller ensamma. Varför kan vi inte skapa exempelvis kollektiv med individuellt boende för ensamstående föräldrar?

Camilla har just återkommit från ett besök i Köpenhamns nya stadsdel Ørestad. Där har danska arkitektkontoret Plot skapat en ny typ av boende. VM-husens sjuttio lägenheter är alla olika, och ändå betydligt billigare än i en normal byggnation. Från början var de tänkta att säljas halvfärdiga, man skulle kunna köpa billigt och bygga vidare själv allt­efter att plånboken tillät. Riktigt så radikalt blev det inte, men lägenheterna är friskt uppfordrande med sina annorlunda, helt öppna planlösningar. Att sedan sovrummen har helglasade väggar utåt gör bara gemenskapen större, här bor en ansenlig andel exhibitionister.

Ska man finna något liknande i Sverige så får man gå till privata beställare som bygger nytt eller förädlar bostadsrätter och villor. De är betydligt mer trendkänsliga och kvalitetsinriktade beställare än byggbolagens styrelser som i dag främst bygger för att genast sälja vidare, och därmed utan det kvalitetstänkande som blir följden när man bygger för egen förvaltning.

Leo Gullbring är journalist och fotograf med
arkitektur och design som specialitet.