Från potatisgrisramsa till bomber och granater

En hotfull folkmassa omringar två poliser. En man har gripits, misstänkt för en grov misshandel – men det accepteras inte av det femtiotal yngre män som snabbt samlats på platsen. Poliserna beordrar med hög röst den alltmer aggressiva pöbeln att backa och ena polismannen håller upp sin polisbricka. »Det skiter jag i« säger en man. Och folkmassan går till angrepp.

Någon sliter tag i den ena polisens krage. Samtidigt försöker den gripne skalla poliserna och komma loss från deras grepp. Flera personer utdelar slag mot poliserna, både mot deras kroppar och ansikten. Den gripne mannen fritas och springer från platsen, varefter folkmassan skingras.

Den ena polismannen blev så allvarligt skadad att han blev sjukskriven i 4,5 månader.

Händelsen är snarlik sådana jag själv upplevt som polis. Förloppet utspelade sig dessutom i Stockholm, där också jag arbetat. Men året var 1954.

Våldsamheter har alltid förekommit mot poliser, liksom mot gamla tiders stadsvakter och fjärdingsmän. Frågan är hur det utvecklats, i grovhet och omfattning. Och hur hänger det ihop med attityderna till polisen?

Stefan Nyzell, biträdande professor i historia vid Malmö universitet, har i många år forskat om polisen och våldsamheter. Han backar bandet till 1850, då det moderna polisväsendet bildades. 

– Folk söp som galningar förr. Inte minst ungdomar. Bråk och våld var inget ovanligt.

Exakt hur vanligt det var med våld mot poliser är dessvärre oklart, då liksom senare. Det finns gott om enstaka exempel men ingen statistik över angrepp mot polismän eller några siffror över skadade konstaplar. Inte heller finns någon samlad data om allmänhetens uppfattningar om polisen. 

– Det som finns är spridda skrifter och artiklar, men de ger ingen helhetsbild, förklarar Nyzell.

Hotbilden i vardagen tycks dock ha varit begränsad. Poliserna i mitten av 1800-talet patrullerade ensamma och obeväpnade, även i den tidens relativt sett farligaste områden. Utrustningen bestod enbart av en visselpipa. Att sedan sabel började bäras under 1870-talet tror Nyzell mest handlade om en extra försiktighetsåtgärd och influenser från bland annat den tyska polisen.

– Svensk polis har aldrig haft skarpslipad sabel, utan den har fungerat som en stålbatong, säger han.

Att polisen i alla tider varit mindre populär bland yngre ser Nyzell som mer eller mindre självklart. Polisens uppdrag är att upprätthålla ordningen genom att utöva kontroll. De som blir föremål för kontrollen uppskattar inte det. Främst handlar det, nu liksom förr, om ungdomar.

Den forskning som finns handlar i huvudsak om polisens organisation – samt större upplopp. Dessa upplopp tillhör i huvudsak två kategorier. Den först typen handlar om politiska protester, vilka har en längre historia. Den andra typen är ungdomsupplopp.

Kan möjligen dessa upplopp säga något om attityder och våldet mot poliser? Det tror Andrés Brink Pinto, docent i historia vid Lunds universitet, som forskat om 1900-talets ungdomsupplopp.

– Det är främst hos den urbana arbetsklassens ungdom det funnits en fientlig inställning till polisen. Det är också de som stått för upploppen.

I boken Den bråkiga staden skriver Andrés Brink Pinto tillsammans med sin forskarkollega Martin Ericson om ungdomsupploppens historia. Från Söderkravallerna 1948 till kravallerna i Kungsträdgården 1987.

Före 1960-talet framstår ungdomsupploppen som tämligen oskyldiga. För en samtida betraktare är det svårt att förstå händelserna som några regelrätta upplopp. Det vi i dag förknippar med kravaller, såsom stenkastning, krossade rutor och brinnande bilar, förekom över huvud taget inte.

Kring mitten av 1900-talet handlade det i stället om stora grupper ungdomar som drog runt och bråkade, mestadels med varandra. När polisen kom och beordrade de misstänkta bråkstakarna att skingra sig så hörsammades inte konstaplarna, eller så lydde ungdomarna demonstrativt långsamt.

Det första egentliga ungdomsupploppet inträffade 1965. Under sommaren det året hade Hötorget i centrala Stockholm blivit ett populärt tillhåll för ungdomar, de flesta reste dit med tunnelbanan från huvudstadens förorter. Samvaron bestod mest av att sitta och snacka på den stora trappan till konserthuset vid torget, från lunchtid till sen kväll. Det spelades gitarr och musik från bärbara radioapparater. Till tonerna dracks en del vin och öl. Polisen fick emellanåt ingripa för att upprätthålla den allmänna ordningen. Vid flera tillfällen hade det lett till upptrissad stämning, men utan några allvarligare följder.

Lördagskvällen den 28 augusti 1965 blev dock annorlunda. Det är oklart vad som hände, men någon form av konflikt eskalerade rejält. Stenar, flaskor och blomkrukor kastades mot poliserna. En uppviglare skrek »döda snutarna«. Rutorna krossades på en parkerad polisbil, liksom skyltfönster på de omkringliggande gatorna. Telefonkiosker slogs sönder och en glasskiosk vandaliserades. Från butikernas skyltning stals föremål och varor. Sådan systematisk fönsterkrossning hade aldrig inträffat före sommaren 1965.

Under 1960-talet ökade våldet generellt i samhället. En sökning i nyhetsarkiven ger vid handen att bråk av olika slag ofta förekom vid evenemang och blev standardinslag vid större fotbollsmatcher. Anmälda fall av misshandel och personer lagförda för våldsbrott steg kraftigt under decenniet. Slagsmålen skedde i hemmen, på krogen och på gatan.

En del gör gällande att kriminalstatistiken inte speglar verkligheten. Man hävdar att toleransens för våld minskade i samhället under detta decennium och att det egentligen bara vara anmälningsbenägenheten som ökade. Andra ser det inte så. Kriminologiprofessorn Hanns von Hofer (1944–2014) ägnade sitt liv åt att studera brottslighetens historiska utveckling och ansåg att kriminalstatistik trots allt kan användas för att förstå våldets utveckling över tid.

Misshandelsstatistiken exempelvis samvarierar tydligt med uppgifter över mördade och dräpta personer. Under 1960-talet dog tolv polismän av våld, vilket kan jämföras med två dödade poliser under 1950-talet och en under 1940-talet.

Vad berodde då detta ökade våld på?

En förklaring, som von Hofer pekat på, är förändringar i alkoholkonsumtionen. På 1960-talet ökade drickandet. 1955 avskaffades motboken och starköl började åter säljas på Systembolaget. 1965 infördes mellanölen med 4,5 volymprocent alkohol, vilken kunde köpas utan åldersgräns i butik och från 16 år på krogen. Det lär ha druckits en del på trappan till konserthuset vid Hötorget de där sommarkvällarna i mitten på 1960-talet.

Samtidigt finns en internationell trend med ökat våld som tar fart under 1960-talet, även i länder utan mellanöl. Hela västvärlden förändras på flera sätt under denna tid. Framför allt kulturellt och inte minst i Sverige, med du-reform, jämlikhetsideal och auktoritetskritik. Decenniet präglas av rebelliskhet hos den unga generationen. Föräldragenerationens normer och traditionella strukturer ifrågasätts, liksom myndigheter och andra hierarkier – inklusive polisen.

Under 1960-talet växer också mer konfliktbenägna politiska rörelser fram. Vietnamrörelsen, den nya vänsterns mer militanta flygel, den nya kvinnorörelsen, stads- och miljögrupper med flera. Inom dessa rörelser frodas idéer om civil olydnad eller rent av våld.

Polisen stod inte högt i kurs och särskilt inte hos dem som omfamnade de olika varianterna av marxistleninistisk ideologi. Det finns snarare ett tydligt förakt mot polisen. Något som också är i linje med de gamla marxistiska tänkarna. Friedrich Engels skrev positivt om »krig mot polisen«. Leo Trotskij skrev att den arbetare som blir polis inte längre är arbetare, utan en borgerlig snut i den kapitalistiska statens tjänst.

Vid sidan av ungdomsupploppen drabbades Sverige av flera politiska protester med våldsamma inslag. Bland de mer omskrivna fallen är Båstadskravallerna 1968, när aktivister stoppade en tennismatch i Davis Cup mellan Sverige och Rhodesia.

Även medierna blev mer kritisk mot polisen, från att tidigare mer entydigt stått på ordningsmaktens sida. Dagens Nyheter beskyllde till och med polisen för att ha provocerat fram Hötorgskravallerna 1965. De beridna polisernas ankomst påstods ha fått »polishatet« att »slå ut i full blom«.

Men att det generellt sett skulle vara polisens fel att våldet ökar tror inte forskaren Andrés Brink Pinto.

– Min bild är att poliser med tiden utsatt andra för mindre våld. Polisen har genomgått en professionaliseringsprocess, säger han.

Låt oss förflytta oss ett tjugotal år fram i tiden. Under senare delen av 1980-talet hade polisen i Stockholm att hantera stora mängder ungdomar som samlades i framför allt Kungsträdgården. Under varma sommarkvällar drev ungdomsgäng runt och bråkade, både med varandra och med polisen. Ordningsmakten höll låg profil för att inte provocera fram bråk, bland annat genom att uniformerade poliser inte patrullerade inne i själva Kungsträdgården.

Kvällen den 7 augusti 1987 var till synes inte annorlunda jämfört med andra bråkiga sommarnätter, men denna gång utvecklades stökigheterna till rent upplopp. Bilar vandaliserades, skyltfönster krossades och det tändes eld på papperskorgar. Polisen angreps med stenar och flaskor. Någon kastade även en molotovcocktail. En brandbomb missade poliserna, men den brinnande bensinen antände håret och jackan på en flicka i närheten.

1990-talet som följde blev inte lugnare. De upplopp som skedde då hade främst politiska motiv; skinnskallar, afa, miljörörelsen, Reclaim the Streets.

Göteborgskravallerna den 14 till 16 juni år 2001 var en extremhändelse. Bakgrunden var ett EU-toppmöte med den amerikanska presidenten George W Bush närvarande. Flera demonstrationer och protester var planerade i sådan skala att amerikanska Secret Service övervägde att ställa in presidentens medverkan. Totalt skulle omkring 50 000 personer delta i demonstrationerna. Uppgifter fanns tidigt om att en betydande minoritet hade våldsamma avsikter.

Oroligheterna började redan den 14 juni när poliser vid avspärrningar utsattes för stenkastning och skott med stålkulor från kraftiga slangbellor. Poliserna uppfattade attackerna som organiserade.

Dagen därpå, den 15 juli, trappades våldet upp ytterligare. Rättvisepartiet Socialisterna arrangerade vad de kallade Antikapitalistmarschen, som gick mot den kongressanläggning där toppmötet hölls. En av polisen icke tillståndsgiven väg.

I demonstrationståget fanns en större grupp våldsbenägna och svartklädda aktivister – det svarta blocket. Många av dessa var från utlandet, främst Tyskland och Danmark. När tåget mötte poliskedjan vid avspärrningarna försökte demonstranterna längst fram bryta igenom avspärrningarna. Situationen urartade snabbt. Ridande polis och hundar sattes in för att driva undan massorna. Hundratals demonstranter började vandalisera Göteborgs stadskärna. De ekonomiska skadorna längs Avenyn kom att uppgå till miljonbelopp.

Våldsnivån var extrem. Vid ett tillfälle sköt en polisman skarpt för att skydda en skadad kollega. Det var upplopp av en storlek som varken förr eller senare har bevittnats i Sverige. Många av våldsverkarna var som sagt ditresta långväga ifrån och Svenska språknämnden utsåg senare »kravallturist« till ett av årets nyord.

Under 2000-talet har ungdomsupploppen återigen blivit vanligare – och fler än någonsin tidigare, enligt en studie som gjorts av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Skillnaden jämfört med förr är att upploppen nu för tiden oftare sker i städernas förorter och att även vuxna män deltar. Våldet tycks också ha blivit värre. Brandbomber är inte längre något exceptionellt. Flera attacker har varit direkt livsfarliga för poliserna, men ingen har hittills skadats allvarligt.

Detta alltså trots att polisen utvecklat metoder för att förebygga den här typen av oroligheter och förhindra att de eskalerar. Det kallas särskild polistaktik (SPT) och började utformas efter Göteborgskravallerna 2001, med utgångspunkt i forskning och beprövad erfarenhet. Taktiken bygger i grunden på ett icke-konfrontativt förhållningssätt.

Brink Pinto ser dock ingen linjär utveckling från 1940-talet till i dag. Han understryker också att det finns forskningsluckor. När det gäller dagens upplopp i förorten kan de närmast jämföras med äldre tiders brutala marknadsupplopp, vilka ofta berodde på höga brödpriser. 

– Förortsupploppen har på en del sätt mer gemensamt med sådana mer lokala konflikter som förekom innan välfärdsstaten fanns, förklarar Brink Pinto.

63-årige Anders Sällström har patrullerat Stockholms gator i 41 år. Hans upplevelse är att både våldsnivån och attityderna blivit värre under hans tid som polis.

– Det har vuxit fram en respektlöshet, framför allt från ungdomar och unga män, säger han.

Den erfarne Sällström är gruppchef för områdespoliser, som jobbar förebyggande och han har mycket kontakt med just med ungdomar. Han beskriver en mer påtaglig aggressivitet.

– När man minst anar det kan det smälla. Man får vara mycket mer på sin vakt. Man vänder inte längre ryggen till, berättar han.

Sedan några år har polisen också definierat särskilt utsatta områden. Ett kriterium är att polisen har svårt att fullfölja sina uppdrag där – inte främst på grund av tillfälliga upplopp, utan snarare på grund av hot och våld i vardagen. I flera av dessa områden har poliser specialutrustning, som förstärkta fordon och lättviktshjälmar.

Det tillämpas olika taktiker där polisen bland annat tar hänsyn till vilka flyktvägar som finns och undviker att befinna sig under gångbroar från vilka stenar kan kastas. I en del områden behövs två patruller för att kunna genomföra uppdrag som i övriga landet endast kräver en. I vissa kvarter måste minst en polisman stanna kvar och vakta polisbilen, för att den inte ska få rutorna krossade eller däcken sönderskurna.

– Hela samhället har hårdnat. Se även på att folk inte vågar vittna. Inte en käft vågar säga något längre, säger Sällström.

Hur har det blivit så här? Brink Pinto, som är en materialistiskt skolad historiker, är benägen att tro att våldet mot poliser på såväl 1940-talet som i dag förklaras av ekonomiska klyftor.

– Om vi har två uttryck som är likartade, men två olika kulturer finns det nog en materialisk förklaring, säger han.

Nog är det likartat, men är det likadant? Våldet har blivit frekventare och grövre, såväl när det gäller upplopp som brottslighet i stort. För det senare talar både anmälningsstatistik och självrapporterad utsatthet i Brottsförebyggande rådets studier.

Mehdi Adnan Mossa är socialpedagog och arbetar med unga i Botkyrka och Södertälje. I likhet med Sällström uppfattar han att samhället förändrats.

Tidigare levde Adnan Mossa ett helt annat liv, i grov kriminalitet. Ett treårigt fängelsestraff för bland annat grovt vapenbrott blev en vändpunkt. Han jämför det tidiga 2000-talet, då han var kriminellt aktiv, med dagens klimat.

– Det är stor skillnad. Attityderna är värre hos både ungdomar och bland kriminella.

Adnan Mossa beskriver hur de som grips är mer aggressiva och hur kriminella uttalar hot mot polisen. Så var det inte för tio år sedan, berättar han.

– På min tid, om någon greps, så accepterades det. Det var game over. Sedan kunde man snacka med poliserna. Man gjorde inte motstånd och hotade, inte som i dag.

Han menar att de kriminella blivit mer hatiska och att ungdomar i allmänhet fått en mer negativ inställning till polisen.

– Alla gängkriminella i förorten gör att ungdomar får en dålig syn på polisen. Sedan har du även andra vuxna som pratar illa om polisen. Med sociala medier sprids också skit. Det finns stora konton som bara fokuserar på hur dålig polisen är.

Det finns konton, med tiotusentals följare, som i princip enbart svartmålar poliser. De består av ett hopkok av nya och gamla klipp där polisen antingen faktiskt gjort fel eller framställs som att ha gjort fel. Kommentarerna pyr av polisförakt. »Horungar«, »knulla dom«, »fittpoliser« och så vidare. Även profilerade advokater med stora följarskaror i sociala medier sätter sig till doms över korta filmklipp ryckta ur sitt sammanhang och misstänkliggör återkommande polisen.

– Barn i förorten blir programmerade att polisen är dålig. Det är »fuck polisen« tjugofyra sju, säger Adnan Mossa.

Problemet med hatet mot polisen beror lika mycket på de kriminella gängen som på allmän okunskap hos vanliga människor, säger Adnan Mossa.

– Det finns många som hatar polisen. En del säger sig företräda orten men bor inte ens här. De har akademiska utbildningar och har flyttat för länge sen. De vet inte vad de snackar om.

I sitt jobb med ungdomar försöker han nyansera bilden. Han förklarar för barn och unga att korta filmsekvenser inte visar allt som hänt före och efter, samt att polisen ibland måste använda våld.

– Polisen måste ju i vissa lägen vara hårdhänt. Tro mig, jag vet av egen erfarenhet.

Adnan Mossa saknar samtidigt poliser som är närvarande, inte bara över dygnet och veckan, utan över månader och år – som arbetar länge i området och lär känna människor. I dag är personalomsättningen alldeles för hög, tycker han.

– Förr kände man poliserna. Harry och Roland visste vilka vi var, vad våra föräldrar hette. Det blev en helt annan dynamik.

Att ha en närvarande polis – som är lokalt förankrad – är långt ifrån någon ny idé. På 1800-talet var det ett krav att den polis som patrullerade i ett område också bodde där. När jag som polis de senaste åren gjort extrapass i yttre tjänst har jag med mina dryga 30 levnadsår oftast varit äldst i patrullen – de jag arbetat med har jobbat blott några år. Anders Sällström med sina 41 år i uniform är ett lysande undantag.

De flesta poliser arbetar i dag några få år i ett område, sedan byter man befattning, oftast till inre tjänst, det vill säga kontorsarbete. Möjligheterna i Polismyndigheten är fler än antalet poliser – ett kritiskt systemfel – och de flesta strävar naturligtvis uppåt i hierarkin. En push-faktor är även den tuffa arbetsmiljön. Resultatet blir en hög personalomsättning i kärnverksamheten. Därmed brister såväl kontinuitet som lokal förankring i den tunna blå linjen – som blivit allt tunnare.

I statistiken syns problemet tydligt. Antalet poliser som patrullerar gator och torg har minskat successivt de senaste decennierna, trots uttalade ambitioner från både politiker och polisledning om ökad närvaro. 1985 tjänstgjorde två tredjedelar av alla polisanställda i yttre tjänst. I dag är det knappt en fjärdedel. Få poliser ute och mycket att göra har lett till att polispatruller i huvudsak arbetar med akuta 112-larm, transport och avrapportering.

Det finns områdespoliser som arbetar förebyggande och är på plats, men de är få och jobbar över stora områden. De flesta poliserna i yttre tjänst tillhör den så kallade ingripandeverksamheten, som dyker upp hastigt och försvinner snabbt. Under mina år som polis är en av de vanligaste frågor jag fått, när jag klivit ur polisbilen: »Vad är det som hänt?«

Det blir tyvärr upplagt för problem. Medan polisen är frånvarande sprider gängkriminella extremt negativa bilder av ordningsmakten, likaså på sociala medier, i musiken och av radikala aktivister.

År 2019 genomförde facket Polisförbundet en större undersökning om hot och våld. Totalt tillfrågades 2 943 poliser. Många poliser i undersökningen menade att det skett attitydförändringar i samhället som lett till att det blivit vanligare att både hota verbalt, och att fysiskt ge sig på, dem i tjänsten. Sextiotre procent av de tillfrågade poliserna ansåg att hot och våld ökat de senaste åren. Noll procent ansåg att det minskat.

I förorten Tensta i Stockholm blev en polispatrull lurad till en återvändsgata med falsklarm. Där möttes de av ett tjugotal ungdomar som konfronterade poliserna. När poliserna var upptagna med varsin antagonist blev de påhoppade och slagna bakifrån. Det föreföll vara ett planerat överfall.

En poliskollega berättar att det värsta skällsordet tidigare var »snutjävel« och att man möjligen fick en spark. Numera misshandlas och hotas även anhöriga till poliser. Man möts av förakt, hot och våld på sätt som är nytt. Det förekom inte tidigare.

Polisfackets undersökning bekräftas av socialpedagogen Adnan Mossa, som menar att fientligheten ökat kraftigt.

– Om poliser gör sitt jobb i dag så blir det farligt för dem. Man försöker skrämma bort ambitiösa och skickliga poliser. Det har placerats bilbomber, skjutits mot fasader. Man ger sig på deras familjer.

Det handlar inte bara om hat, utan är en taktik, menar han.

– Man ger sig på alla som står upp för rättsväsendet. Man skrämmer, hotar och hämnas på både poliser och vanliga medborgare. Det förekom förr, men inte i samma utsträckning som nu.

Det har också blivit vanligare att poliser får skyddade personuppgifter på grund av allvarliga hot. Exakt hur vanligt, finns det dessvärre ingen tillgänglig statistik över. Men på den nybyggda polisstationen i Rinkeby har alla polisanställda sekretessmarkeringar för sina registreringsskyltar hos Transportstyrelsen, för att förhindra kartläggning.

Det kan ställas i kontrast till att det på 1900-talet publicerades en katalog över alla stockholmspoliser, med deras bild, namn och adress. Något liknande vore otänkbart i dag.

Våld har förekommit i alla tider, och polisen har alltid varit mer eller mindre utsatt. Mycket talar dock för att våldet på vissa sätt är värre i dag. Likaså att attityderna hårdnat. 

Polismannen som misshandlades 1954 blev sjukskriven för att någon slog honom på hakan så han fick en fraktur på käkbenet. I dag hade han riskerat något betydligt värre.