Fuskbygget

Blyertsgrått i olika nyanser. Grus, lera och cement flyter ihop med den mulna himlen. Den monotona färgskalan bryts av brandgula bygghjälmar och en svart, begynnande formation av läktare. Det är väl så här alla byggarbetsplatser ser ut. Bara att den här är större – i likhet med gubbarna som drivit projektet och deras storslagna planer.

I dagarna ska 600 ton stålbalkar resas över Råstablick norr om Stockholm. De blir ett monument över en svunnen tid då området utgjorde ett nedgånget industriområde, en skrotplats som varken mar­kägare eller politiker förmådde utnyttja. Men balkarna är skelettet till en ny varelse. En attraktion för fotbollsentusiaster, konsertbesökare, shoppingentusiaster och vanligt folk från hela landet. Det här är Arenastaden: Sveriges nya nationalarena för fotboll, med 2 000 bostäder, 10 000 kontorsplatser och hundratals nya butiker. Ett mega-Globen.

Sex kilometer söderut sitter chefsåklagaren Alf Johansson i en sjuttiotalskåk på Kungsholmen och vrider på aktieägaravtal och styrelseprotokoll.

Den som utreds, misstänkt för mutbrott, är Solnas förre stadsdirektör Sune Reinhold som skamset fick lämna alla offentliga uppdrag i våras efter avslöjanden om oegentligheter i samband med arenabygget. Om det blir åtal eller inte kan åklagarmyndigheten ännu inte avslöja. Klart är dock att brottsundersökningen bara är en av en lång rad motgångar för det stolta Arenaprojektet.

1. Kvalet
Den här historien börjar långt från Solna, för mer än tjugo år sedan, i ett Europa där polisen bekämpar den växande fotbollshuliganismen med alltmer desperata metoder.

Den 15 april 1989 rådde kaos utanför Hillsborough-stadion i Sheffield, norra England, redan innan fotbollsmatchen skulle börja. Tusentals Liverpoolsupportrar skockades utanför spärrarna och inför avsparken stod polisbefälet inför valet att antingen hålla grindarna stängda med risk för panik, eller att öppna dem och riskera trängsel på läktarna. Polisen valde det senare och följderna blev katastrofala. Folk vällde in okontrollerat mot de redan fulla fållorna. Medan polisen fokuserade på att hindra publiken från att komma in på plan förvandlades läktarna till en dödsfälla där folk klämdes, kvävdes och krossades till döds.

96 personer dog och 750 skadades den dagen, en tragedi som blev kulmen på år av eskalerat fotbollsvåld och ineffektiva polisinsatser. Efter Hillsborough tvingades fotbollsvärlden att vidta förändringar. Polisen i många länder fick nya resurser och ökade befogenheter och internationella fotbollsförbundet Fifa införde ett förbud mot ståplatser.

Ståplatsförbudet fick omedelbara konsekvenser i Sverige, där nationalarenan på Råsunda över en natt fick publikkapaciteten kapad med en tredjedel. Från 50 000 besökare till max 35 000, vilket i ett slag minskade Sveriges chanser att stå värd för större fotbollsarrangemang. Sverige bärgade visserligen värdskapet för herrarnas EM 1992 och damernas VM 1995, men när man 2001 förlorade ansökan för fotbolls-EM 2008 tillsammans med de andra nordiska länderna var förvåningen måttlig.

– Råsunda hade inte bara för få platser, den var också sliten och underdimensionerad när det gäller service och faciliteter – den var helt enkelt omodern. Vi inledde omgående diskussioner om en ny arena, berättar Sune Hellströmer, som då var generalsekreterare i Svenska Fotbollförbundet, SvFF, som var ägare till stadion.

Så startade idén till ett av Sveriges största byggnadsprojekt någonsin: en ny svensk nationalarena.

Samtidigt fanns ett kommunalråd i samma kommun som den gamla arenan – veteranen Anders Gustâv – som närde planer på att rycka upp Solna centrum, bygga höghus och uppgradera Råsundastadion. Gustâvs idé föll i träda men kommunens intresse för att behålla nationalarenan i Solna var uppenbart: kommunen ville vara en idrottsstad och dess identitet hängde intimt samman med fotboll, klubben AIK och värdskap för prestigeladdade matcher.

AIK:arna själva var till en början positiva till projektet. Stockholmsklubben bildades för över hundra år sedan, på Biblioteksgatan i innerstan, och värjer sig mot epitetet »Solnas hemmalag« men har å andra sidan huserat på Råsunda sedan stadion byggdes år 1937. Även om Råsunda hörde till en av världens klassiska arenor, där en nittonårig Pelé gjorde mål mot Sverige i VM-finalen 1958, var stadion sliten och omodern.

Men Solna var inte den enda kommun som visade intresse för nationalarenan. Till en början förde fotbollsförbundet samtal med Stockholms stad som en tänkbar part i projektet, men det stöp av flera skäl. Dels hade fotbollsförbundet ett starkt ekonomiskt intresse att behålla gamla Råsundastadion i ekvationen, dels fanns det fler idrottsklubbar i Stockholm än AIK att ta hänsyn till. I december 2004 meddelade finansborgarrådet Annika Billström att man tänkte gå vidare på egen hand.

– Alla klubbar vill ha sin egen arena. Vi upplevde efter hand att fotbollsförbundet ville stanna i Solna och att Stockholms andra klubbar uppfattade det som AIK:s hemtrakter, säger Bosse Sundling, dåvarande stadsdirektör i Stockholms stad.

2. Laguppställning
Solna var platsen för arenan, men den närmare geografiska placeringen var fortfarande inte klar. Fotbollsförbundet var först inställt på ett rusta upp eller bygga ut den nuvarande stadion – men det var för dyrt och komplicerat. Att i stället riva Råsunda och bygga nytt föll på att området helt enkelt var för litet. En exploatering av Skytteholmsfältet i närheten framstod som en bra idé tills kommunen insåg att det skulle stjäla för mycket utrymme av både parken och befintliga sportanläggningar.

Ett avgörande ögonblick var när någon kläckte idén om att använda det gamla sjabbiga industriområdet vid Solna station. Ett dött område som bredde ut sig mellan den breda bangården och Råstasjön, några kilometer väster om Råsunda. Vem det var är oklart men en vacker dag stod kommunens dåvarande exploateringschef Ulf Brandt vid Solna station och diskuterade med det privata fastighetsbolaget Fabeges vd Christian Hermelin hur trafiken borde ledas i framtiden.

– Någon av oss skämtade att vi skulle kunna lägga den där jättearenan ovanför pendelstationen så att folk skulle kunna gå direkt in, berättar Ulf Brandt.

Riktigt så nära hamnade inte arenan, men den idealiska platsen var funnen. »Ett skitigt industriområde med plåthus och Ärlige Harrys bilfirma, men ett jävligt bra läge«, som nuvarande kommunalrådet Lars-Erik Salminen uttrycker saken.

En lämplig plats var en första förutsättning för att få i gång projektet, en andra var att formera ett lag av byråkrater, byggare, markägare och fastighetsförvaltare. Den självklare ledaren var Anders Gustâv och det var han som till en början dikterade villkoren för de andra medverkande – och hittade dem.

Första gången som byggmagnaten Erik Paulsson hörde talas om arenabygget var våren 2005, vid en byggutställning i Nacka när en reslig herre klev fram och sträckte fram handen. Det var Anders Gustâv som undrade om den skånske fastighetsmannen inte vill vara med och bygga en ny nationalarena i Solna.

– Jag tänkte som alltid: alla projekt i den storleken är intressanta. Sedan var Anders Gustâv en väldigt säljande person, minns Erik Paulsson.
Därmed var de centrala posterna besatta i den struktur som senare skulle leda hela vägen till åklagarmyndigheten.

3. Lagkaptenen
Vid den här tiden hade Anders Gustâv varit kommunalråd i Solna sedan tidigt 1990-tal. Han var en av Storstockholms mest stridbara moderata politiker. En bullrig buffel, ständigt solbränd, med en karaktäristisk potatisnäsa, som kärleksfullt kallade sin kommun »Stockholms dörrmatta, som det inte står välkommen på«.

Till hans politiska bedrifter räknades hans ambition att göra Solna till en attraktiv företagskommun. Han lyckades få en rad storföretag som Skanska, NCC, Ika och Hemköp att lägga sina huvudkontor där. Vidare var han en stor Europavän och förkunnade redan 1998 att han ville börja avlöna kommunens anställda i euro. Andra typiska hjärtefrågor var att driva igenom landets lägsta kommunalskatt och att bjuda moget motstånd till införandet av trängselskatter i Stockholm. Anders Gustâv var också en stor fotbollsentusiast, men gäckade kommuninvånarna genom att hålla på Djurgården, inte AIK.

Solna kommun under Anders Gustâv var på många sätt en enmansorganisation. Hans politiska sekreterare under flera år, Henrik Kelfve, säger att en av Gustâvs svagheter var att han gärna behöll saker för sig själv. Den bilden bekräftas av den gamle LO-basen Stig Malm, numera kommunalpolitiker i Solna, som beskrivit sin förre motståndare som en kraftfull men dominerande kraft i Solnas politik. Enligt Malm styrdes kommunen från Anders Gustâvs kansli; »fullmäktiges roll var totalt överspelad när det gäller inflytande och kommunstyrelsens likaså – våra möten tog en kvart«, sa han till exempel i en intervju med Dagens Samhälle.

I mars 2006, precis när Anders Gustâv sytt ihop stommen i arenaprojektet, var han på väg till fastighetsmässan i Cannes. Bara dagar innan han åkte tog han och det socialdemokratiska oppositionsrådet Johanna Graf i hand på att de skulle gå vidare med en ny nationalarena i Solna. Hon berättar att de var överens om upplägget och placeringen och att Solna skulle skjuta till mark som insats. Hon stod med handen på dörrhandtaget och vände sig om och frågade:

– Du, det är väl inget tal om att kommunen ska äga, ta risk eller driva det här?

– Nej för helvete, svarade Anders Gustâv och med detta skiljdes de två för sista gången.

Det här är Johanna Grafs berättelse och möjligen vilar den på något slags missförstånd – i varje fall råder det delade meningar om vad Anders Gustâv verkligen sagt eller menat. Henrik Kelfve säger att upplägget vid den här tidpunkten var att Solna skulle bli delägare med marken som insats, med det långsiktiga målet att sälja sin del. Han säger att risken bedömdes som liten eftersom markens värde blev högt genom att planerna klubbades. Saken hade diskuterats utförligt inom moderaterna eftersom det inte var deras linje att vara delägare i sådana projekt.

– Jag har mycket svårt att tro att Anders Gustâv och Johanna Graf hade en egen överenskommelse som gick tvärs emot detta, säger han.

Sanningen får ingen veta eftersom Anders Gustâv fick en hjärtinfarkt på vägen hem från Cannes. Han avled 59 år gammal, den 17 mars 2006. Men oklarheterna kring överenskommelsen satte oppositionen på defensiven och sannolikt såddes här ett frö till den snåriga, problemkantade affär som arenaprojektet kom att utvecklas till.

4. Avbytaren
Anders Gustâvs efterträdare hette Lars-Erik Salminen. En före detta polis från Stockholmspiketen som i lokalpressen fick snabbt epitetet »sheriffen – tjuvarnas skräck«. Även om han inte hade samma manér som sin företrädare fortsatte Lars-Erik Salminen med samma inriktning på företagsvänlig politik, stadig tillväxt och stora byggprojekt.

Lars-Erik Salminen var skolkommunalråd och ordförande för moderaterna i Solna när han våren 2006 kastades huvudstupa in i rollen som kommunalråd och fick arenaprojektet i knät. Enligt Johanna Graf fick han svårt att fylla Anders Gustâvs kostym. Det var i stället Solnas högste opolitiske tjänsteman, stadsdirektören Sune Reinhold, som tog över rodret för nationalarenan. Men att det var Reinhold som fick ta över var ingenting konstigt, utan vilade på en överenskommelse mellan samtliga gruppledare, från alla partier, och efter enhälligt beslut i kommunfullmäktige.

– Sune Reinhold behövde inte kommunstyrelsens öra, han var kommunstyrelsen i Solna. Det var han som var kung på plan tre i kommunhuset efter Gustâvs bortgång, inte kommunalrådet, säger Johanna Graf.

Hon beskriver Sune Reinhold som en sportintresserad, skicklig, dynamisk, stor och kraftfull person. Samtidigt försökte efterträdaren Lars-Erik Salminen hänga med i turerna i arenaprojektet.

– Salminen är en hygglig prick som ville visa att han var med i gänget när han i själva verket inte förstod vad det var som beslutades. Sune Reinhold var den som förde talan – om Lars-Erik någon gång gjorde det blev han sufflerad av Sune Reinhold, säger hon.

Fyra år och en hotande mutskandal senare sitter Lars-Erik Salminens ansikte på varenda lyktstolpe i Solna med det spirituella budskapet »Trygghet, låga skatter och stabil ekonomi«. Det är valrörelse, han är jäktad och sliten när han tar emot i Solnas höga kommunhus, vill inte ha vare sig kaffe eller Ramlösa. Han bekräftar att Anders Gustâv hade hållit hårt i korten och att han ställdes inför fait accompli när det gällde arenabygget.

– Då var det mesta redan klart. Jag hade inte blivit insläppt en sekund tidigare, förklarar han.

Han säger att han inte hade tid att ifrågasätta upplägget och att han var tvungen att lita på den information han fick av sina rådgivare. Sune Reinhold rapporterade löpande till Lars-Erik Salminen.

– Jag litade på Sune Reinhold och det gör jag fortfarande, säger han.

Med 32 år i poliskåren tar han allvarligt på heder och rättvisa. Han är besviken över hur han har behandlats både i press och rapporter. Han har, säger han, förbigåtts och inte fått komma till tals som han borde. Den känslan har färgat av sig på hela arenaprojektet.

– Det är inte lika roligt längre. Vi borde vara stolta över att få en ny arena, i stället är det bara en massa nidskriverier och påhitt, säger han.
Illa behandlad eller inte, Lars-Erik Salminen hade en central roll i det ärende som nu ligger på åklagarens bord.

5. Nyckelspelarna
Den gruppering av intressenter som redan hade formats när Lars-Erik Salminen fick ta över det politiska ansvaret för arenaprojektet var alltså i stort sett klar. En ideell förening, en kommun, ett statligt bolag, ett fastighetsbolag och ett byggbolag – olika aktörer med olika bevekelsegrunder som alla lika hängivet gav sig in i planerna.

Den ideella föreningen var fotbollsförbundet som vuxit ur sitt gamla hem. Kommunen var Solna som riskerade att förlora sin själ om arenan flyttade från kommunen, men som hade allt att vinna på att bygga nytt.

Fastighetsbolaget och byggaren var två olika företag, Fabege och Peab, men ändå samma. De är båda fristående börsnoterade koncerner, men de huvudägs och kontrolleras av de två bröderna Erik och Mats Paulsson.

Historien om det driftiga brödraparet från Båstad är nu så institutionaliserad att den finns på Peabs egen hemsida, måhända också tillrättalagd. Sant är dock att de två tonåringarna Erik och Mats i slutet av 1950-talet började tömma latrintunnor åt bönder på Bjärehalvön. Åtta år senare bildas Paulssons Entreprenad AB, Peab – som i dag är Sveriges tredje största byggföretag efter NCC och Skanska.

Parallellt har bröderna byggt upp ett stort bestånd av fastigheter runt hela Sverige. Brödernas fastigheter finns i dag samlade i bolagen Fabege, Wihlborgs och Brinova. En annan del i imperiet är fjällföretaget Skistar, som driver liftar och stugbyar i Sälen, Åre och flera andra svenska fjällanläggningar och där Peab har byggt lejonparten av husen.

Otydliga gränser mellan bygg- och fastighetsrörelser – i två separata börsnoterade företag – är någonting som har präglat bröderna Paulsson genom åren. De har också ett intimt förhållande med arbetarrörelsen och facket. Det började några år in på 1990-talet då Peab tog över det havererade fackligt ägda byggbolaget BPA. Uppbyggnaden av Peabbolagen under 1990-talet skedde sedan i samarbete med Byggnadsarbetarförbundet.

Banden är flera. Den förra socialdemokratiska finansministern Pär Nuder valdes tidigare i år in i Fabeges styrelse. I våras köpte den arbetarrörelsekontrollerade finanskoncernen Folksam in sig i Peab. Ett annat stort innehav hos Folksam är för övrigt Swedbank, som inte bara skulle ge namn åt den nya nationalarenan utan också bli huvudbank för hela projektet. Vi ska återkomma till det.

Peab och Paulssons hade några år innan arenaprojektet kom på bordet blivit Solnas stora entreprenör. Både Fabege och Peabs Sverigeverksamhet har sina huvudkontor i kommunen. Paulssonsfären ägde också vid den tiden en del fastigheter i Solna, bland annat i stationsområdet. Att de båda bolagen nu fick huvudroller i arenaprojektet var nästan inte ett beslut. Någon formell upphandling behövdes för övrigt inte göras, eftersom bygget sker i ett bolag som kommunen äger och inte myndigheten.

För att göra laguppställningen komplett måste vi också nämna statliga Jernhusen, SJ:s gamla fastighetsbolag, som ägde marken vid Solna station: stora ytor, dåligt utnyttjad, snudd på värdelös mark.

– Det var en splittrad bild där alla hade olika utgångspunkter men var jäkligt taggade, säger Lennart Daleke, mannen som våren 2006 blev vd i det projektbolag som bildades för att utvärdera möjligheterna och förutsättningarna för bygget.

6. Upptakten
Sommaren 2007, när projektet hade pågått ett år, antog Lars-Erik Salminen Erik Paulssons erbjudande att åka till tennisveckan i Peabdominerade Båstad. Snart checkade han och hustrun in på Paulssonsägda Hotell Skansen.

– Jag minns inte så noga, det var helt spontant. Det var i alla fall jävligt fint väder, säger han.

Solen strålade, Robin Söderling var kvar i kvarten och snart ägde ett möte rum som skulle få ödesdigra konsekvenser. Det var mötet där Lars-Erik Salminen godkände ett upplägg där Sune Reinhold skulle få betalt av arenabolaget vid sidan av sitt arbete som kommunens stadsdirektör. Lars-Erik Salminen, Sune Reinhold, Erik Paulsson och Peabs vice vd Anders Elfner träffades i ett rum intill tennisbanorna.

Lars-Erik Salminen berättar att »vi tog en plastkopp kaffe, det var inget märkvärdigt«. Övriga närvarande har senare uppgett att det var vid det här tillfället som man slutligt bestämde hur Sune Reinhold skulle arbeta och avlönas, medan Lars-Erik Salminen säger att han inte kände till att han skulle utföra arbetet som konsult.

– Det här hade de gjort upp tidigare. De frågade »Kan vi fortsätta såhär att vi ger Sune mer betalt för arbete på kvällar och helger« och då sa jag ja. Det var inget mer. Sedan har jag inte lagt saken på minnet, säger han.

När kommunfullmäktige nästa gång behandlade saken ett par veckor senare, i augusti 2007, hade Sune Reinhold och Lars-Erik Salminen kommit hem från tennisveckan. Nu skulle Johanna Grafs påstådda överenskommelse med Anders Gustâv köras över. Solna skulle gå in som ägare i bolaget och dela kostnader och risker lika med de andra delägarna. När oppositionen ifrågasatte det nya upplägget med Solna som delägare i såväl byggande, ägande och drift av arenan viftades invändningarna bort med att »nä, nä, så här har vi sagt hela tiden« och den borgerliga majoriteten klubbade förslaget.

– Det är riktigt att oppositionen ville att vi hellre skulle skjuta till en engångssumma men som moderat anser jag att det är fel att ge bort kommunala medel till privata bolag – så gör man bara i sossestyrda kommuner, säger Lars-Erik Salminen.

Han tillägger att oppositionens förslag om att skjuta till 75 miljoner kronor, också skulle ha inneburit att staden fått stå för all infrastruktur, i runda tal en miljard kronor. Enligt Salminen är det en viktig poäng eftersom oppositionens förslag verkligen skulle kosta solnaborna pengar.

Enligt Johanna Graf är förklaringen till beslutet att arenaprojektet från början var en tuff, mansdominerad, ryggkliande värld där alla åtrådde makt och ekonomisk vinning.

– Det vara bara en man med Anders Gustâvs pondus som kunde stå emot i den här samlingen. Klart att de andra ville att kommunen skulle vara med och dela kostnader och risker, säger hon.

I mitten av november 2007 presenterades den juridiska strukturen för uppförandet och drift av den nya nationalarenan. Enligt förslaget skulle kommunen gå in med en summa av drygt 220 miljoner kronor. Den ursprungliga tanken om att kommunen skulle investera i form av mark hade vid det här laget fallit bort – marken ifråga tillhörde Jernhusen. Oppositionen yrkade i stället att kommunen skulle skjuta till 75 miljoner utan att ingå i de föreslagna bolagsbildningarna. Men en månad senare antogs förslaget om den juridiska strukturen för bolaget i fullmäktige.

Så bildades Nya Nationalarenans bolag av Peab, Fotbollförbundet, Fabege, Jernhusen och Solna stad.

7. Huvudsponsorn
En av nyheterna som presenterades där i november 2007 var namnet på den nya nationalarenan. En månad tidigare, den 15 oktober, hade det blivit klart att Swedbank, till en kostnad av 153 miljoner, skulle bli namnsponsor åt arenan – Swedbank Arena.

Att banken gick in som namnsponsor är inte kons­tigt. Swedbank hade redan sedan tidigare gett namn åt Modos hockeyarena i Örnsköldsvik, och på våren 2007 dykt upp som namnsponsor till Malmö FF:s nya fotbollsarena – det som i dag är Swedbank-stadion. (Den sistnämnda byggdes för övrigt ihop med Peab som i dag äger 50 procent av MFF-arenan – ni börjar förstå hur det går till.)

Swedbank hade också ett annat skäl att vilja sponsra. Enligt avtalet gav det banken förtur som huvudlångivare till bygget, en lukrativ affär för den då aggressivt expanderande tidigare Sparbanken. Relationen med Swedbank skulle dock mindre än ett år senare sätta hela arenaprojektet på spel.

Den 15 september 2008 ansökte investmentbanken Lehman Brothers om konkurs och den globala kapitalmarknaden slutade att fungera. Alla banker som var beroende av kortfristig finansiering från just de marknaderna och som dessutom hade stor utlåning och litet eget kapital stod plötsligt på bar backe. En efter en gick storbanker i Europa och USA omkull och fick räddas av staterna.

Swedbank var just en sådan bank. Dessutom hade banken 200 miljarder kronor utlånade i de baltiska länderna som var på väg att ställa in betalningarna. Plötsligt var hela finansieringen i fara. Lånen hade ännu inte betalats ut och inga andra banker var pigga på att ställa upp med miljarderna för arenabygget.

– Vi hade ju inlett förhandlingar med dem och det fanns ingen annan bank som kom med något bättre anbud. Dessutom låg inte Swedbank så illa till, det fanns ingen risk att de skulle gå i konkurs, säger Lennart Daleke, dåvarande vd i Arenabolaget.

Förhandlingarna med Arenabolaget om ett lån kärvade under hösten 2008 men det var inte Swedbanks prekära situation som avskräckte.
– Även om de var utsatta så var de en stark part finansiellt, det vara aldrig fråga om att de inte skulle vara starka nog att ställa upp som långivare, säger Arenabolagets nuvarande vd Christian Alexandersson.

Däremot medger han att det tog tid och beskriver det som att »förhandlingar om projekt i den storleken mitt under en kraftig inbromsning i ekonomin innebär att allt tar ett extra varv« och det dröjde fram till mitten av 2009 innan ett slutligt avtal tecknades mellan parterna. Då var den värsta krisen över för banken.

Hur nära Swedbank var att gå omkull den där hösten är fortfarande omdebatterat. Journalisten Birgitta Forsberg har i en ny bok, »Fritt fall«, visat hur den svenska staten med enorma interventioner gjorde i princip allt man kunde, utom att ta över som ägare, för att rädda banken. Lägg därtill att finansminister Anders Borg med ett jätttelån lyckades stoppa Lettland från att devalvera, vilket definitivt hade sänkt Swedbank.

På Arenabolaget i Solna var Swedbanks dans vid klippkanten inte det enda att oroas för under de här månaderna av kreditkrisen. Under hösten kom flera rapporter om att även Paulssonbröderna stod vid ruinens brant. Brödernas bolag var extremt belånade, och när värdet på deras tillgångar kollapsade var marginalen flortunn. Bröderna klarade sig med en flämtning undan bankernas övertagande. Sämre gick det för deras affärspartner, delägaren i Fabege Mats O Sundquist. Han förlorade alla sina tillgångar.

En annan detalj i sammanhanget var att bröderna Paulssons främste långivare var just Swedbank.

När finanskrisens orosmoln till slut blåst bort från Solna, hotade dock nya lågtryck vid stadsgränsen.

8. Avspark
Den 7 december 2009 var en sådan där dag när det aldrig blir ljust. Kallt, grått, regnigt. Men som tur var hade man ställt upp ett tält i leran på Råstablick. Kronprinsessan Victoria tog det symboliska första spadtaget i en stor sandlåda omgiven av strålkastare och män i mörka kostymer i tältet medan tältväggarna fladdrade i vinden.

»Äntligen«, strålade kommunalrådet Lars-Erik Salminen, och fotbollsförbundets Lars-Åke Lagrell utbrast med ett barns oförställda glädje att »Det här är ett fotbollshistoriskt ögonblick. I den här arenan ska vårt landslag spela. Det här är kronjuvelen!«. När kronprinsessan Victoria var på väg ut i regnet igen ropade en reporter »Vilket lag håller kronprinsessan på, då?« men hon bara skrattar.

– Daniel håller på AIK, det har ni nog sett!

Men trots Daniels solida stöd och trots att AIK är Solnas främsta varumärke, mer förknippat med kommunen än Karolinska institutet, så var inte klubben med vid invigningen. Under 2008 började det kärva mellan parterna, och än finns inga beslut om att AIK ska spela på den nya arenan. Problemet kan sammanfattas med att  AIK må vara Solnas starkaste varumärke, men Solna är inte AIK:s. Många av medlemmarna har ingen anknytning alls till Solna.

– Det geografiska läget för vår hemarena är viktigt men det är inte det viktigaste, säger AIK:s vd Annela Yderberg.

Tanken var – och är fortfarande – att AIK skulle vara hyresgäst men hittills har man inte kunnat komma överens om villkoren när det gäller kontroll och kostnader. AIK tycker att man har fått för lite inflytande över saker om storlek och utformning av den nya arenan. Framför allt hade man velat vara med tidigare för att kunna påverka.

– För oss är Swedbankarenan för stor. Villkoren är en förhandlingsfråga och eftersom vi inte har inlett förhandlingar än finns inte mycket att säga om den saken, säger Annela Yderberg.

I nuläget pågår »samtal men inga förhandlingar«. AIK har undersökt olika möjligheter – Swedbank Arena och Stockholmsarenan är ett alternativ bland andra – men först vid årsskiftet tror Annela Yderberg att man kommer veta mer vilken riktning förhandlingarna tar.

Från Arenabolaget framhåller man att AIK:s medverkan är viktig. Om bolaget inte når någon överenskommelse med klubben finns ingen plan B.

– Målsättningen är att vi ska nå en överenskommelse, säger Arenabolagets vd Christian Alexandersson.

Så kan det stora prestigebygget leda till att Solna får ett nytt varumärke i Swedbank Arena, men förlorar ett annat på vägen.

9. Smällen
Under senvintern 2009 satt reportrarna Johan Delbo och Måns Wikstrand på tidningen Dagens Samhälle och gick igenom Bolagsverkets uppgifter om ett antal höga kommunaltjänstemän och politiker. De reagerade på att Sveriges näst högst betalda kommundirektör, Solnas starke man Sune Reinhold, plötsligt hade inregistrerat ett aktiebolag, SuRe Konsult AB, där han tjänat en jämn summa om 600 000 kronor.

Konsultbolaget registrerades i november 2007, bara en vecka innan Sune Reinholds lade fram förslaget om arenaprojektets bolagsbildning för Solnas kommunstyrelse. Det var också ett par månader efter mötet i Båstad.

Under flera år uppbar Sune Reinhold en lön från bolagen bakom den nya nationalarenan. Fram till avslöjandet hade han fått sammanlagt 800 000 kronor i konsultarvode. Lars-Erik Salminen säger i efterhand att han aldrig insåg att Sune Reinhold skulle få ersättning som konsult, utan att det enbart handlade om »extra ersättning för det arbete han utförde på kvällar och helger för projektet«. På frågan om han kunde ha handlat annorlunda låter Lars-Erik Salminen trött.

– Jag följde aldrig upp med hur mycket pengar det handlade om … Jag la det inte alls på minnet helt enkelt. Det borde jag förstås ha gjort – framför allt borde jag ha rapporterat till kommunstyrelsen, säger han.

Kort efter avslöjandet meddelade chefåklagaren Alf Johansson att han inledde en förundersökning om mutbrott. Utredningen pågår fortfarande och det finns en hel del stenar att vända på. Sune Reinhold kan alltså ha gjort sig skyldig till mutbrott, men det är ett brott som i regel förutsätter att det är någon annan som mutar, och därmed gör sig skyldig till bestickning. Så behöver det inte vara – om till exempel den som ger pengar inte inser att det handlar om en muta.

– Men i det här fallet finns det andra misstänkta än Sune Reinhold. Nu har utredningen pågått ett tag och det finns all anledning att fortsätta. Hittills inget som gett anledning att lägga ned förundersökningen. Misstankarna kvarstår i oförminskad styrka, förklarar Alf Johansson.

De möjliga personer som skulle kunna misstänkas för bestickning i det här fallet bör kunna kopplas till utbetalningen av det olagliga arvodet till Sune Reinhold. De som ligger närmast till är då personer i bolagsledningen som antingen känt till och aktivt understött uppgörelsen eller som fått reda på att det utan att göra något åt saken. För åklagaren blir det en fråga om vilka personer som hade uppsåt, kännedom och hur de sedan agerade. Klart är att styrelseledamöterna i Arenabolaget Erik Paulsson, Anders Elfner och Sune Reinhold deltog vid mötet i Båstad. Dessutom deltog som sagt Lars-Erik Salminen vid mötet, men det närmare innehållet i överenskommelsen är omtvistat.

Sune Reinhold lämnade alla offentliga uppdrag i maj. Hans förklaring till att han inte informerat kommunstyrelsen, som han var skyldig att göra, var att han inledningsvis glömde bort det och därefter kom annat emellan. Sommaren 2009 drabbades han av en allvarlig cancerform och tvingades till en längre, svår sjukperiod.

I början av juni 2010 gjorde Solna stads revisorer bedömningen att både Sune Reinhold och Lars- Erik Salminen i samband med arenaprojektet agerat på ett sätt som «allvarligt skadat förtroendet« för stadens ledning. Då hade Sune Reinhold redan avgått medan Lars-Erik Salminen ondgjorde sig över att han inte fått komma till tals i revisorernas rapport. Ett par veckor senare, när bolagen runt Swedbank Arena höll bolagsstämma, beviljades styrelsen ansvarsfrihet. Solnas ombud och Sune Reinholds ersättare i styrelsen, Kristina Tidestav, röstade för förslaget.

Efter att missförhållandena uppdagats i Solna har den politiska ledningen försökt hålla frågan borta från den politiska dagordningen. Johanna Graf har fortsatt att blogga flitigt i ämnet men hennes röst ekar ganska tomt i Solna och frågetecken kring bygget har inte blivit någon valfråga. Moderaterna tappade visserligen fem procentenheter i valet men fortsätter att styra kommunen tillsammans med folkpartiet och kristdemokraterna.

Kriserna har avlöst varandra i det nu fyraåriga projektet men den nya nationalarenan fortsätter att växa. Storvulna drömmar, avog opposition, personliga tragedier, brottsutredningar, kreditforssa till trots – på Råstablick läggs den ena byggklossen på den andra. Swedbank Arena ska stå klar våren 2012.

Fakta | Utredningar av kommunal korruption

Göteborg
I slutet av april avslöjade SVT:s »Uppdrag granskning« och kvällstidningen GT att mutmisstankar fanns inom Göteborgs kommun. Sedan dess har utredningen svällt. En man är häktad och ytterligare fyra är delgivna misstanke om mutbrott eller bestickning. Fyra personer har stängts av från sina arbeten under utredningens gång. Fem förundersökningar pågår parallellt. De gäller idrotts- och föreningsförvaltningen, Familjebostäder, Poseidon (bostadsbolag), byggföretaget Peab (och i förlängningen Hjällbobostaden) samt ytterligare ett bostadsbolag, okänt vilket. Utreds av riskenheten mot korruption.

Sundsvall
Förra året avslöjade Sundsvalls Tidning att ett tjugotal chefer inom det kommunala mat- och städbolaget Galant låtit sig bjudas på fester till ett värde av över 40 000 kronor av flera leverantörer. Åtal mot Galants chef Margareta Frisentorp har väckts efter utredning av Riksenheten mot korruption.

Södermanland
Eskilstuna-Kuriren avslöjade i somras att landstingspolitkerna Jörgen Danielsson (s) och Lotta Finstorp (m) under de senaste tre åren har fått ut 270 000kr i olovliga arvoden. Båda har erbjudit sig att ta betala tillbaka pengarna och Jörgen Danielsson har lämnat sina politiska uppdrag. Även andra politiker har fått arvoden utan att det funnits lagliga beslut om det. Riksenheten mot korruption utreder saken.

Örebro
Nerikes Allehanda har kritiserat den kommunala fastighetsavdelningen KFÖ för att ha brutit mot lagen om offentlig upphandling och köpt byggtjänster utanför de avtal som binder dem att anlita företag med lägst priser och bäst avtal. Riksenheten mot korruption utreder saken.

Andra kritiserade arenabyggen

Arena i Halmstad
Halmstad kommun får bakläxa för upphandlingen av arenabygget. Konkurrensverket slår fast att den var olaglig. Halmstad kommun gav NCC-ägda Anjobygg uppdraget att bygga arenan, utan att annonsera ut upphandlingen som man ska. Kontraktet var värt 347 miljoner kronor.

Arena i Vänersborg
Kommunen hyrde in konsultbolaget WSP som projektledare för bygget av en ny arena. Bygget blev nästan dubbelt så dyrt som beräknat. En revisionsrapport som kom i våras riktade mycket stark kritik mot kommunens projektansvariga som i sin tur skyller på WSP. Nu väntar en rättsprocess om ansvaret för fördyringen.