Gärna en svensk – men inte i Bryssel

Den bästa guiden till utnämningarna av nya topposter i EU sänds på Sveriges Television under namnet »John Adams«. Tv-serien om de amerikanska grundlagsfäderna gestaltar det som Fredrik Reinfeldt har brottats med när han de senaste veckorna har försökt få alla unionens länder att enas om vem som ska bli EU-president och utrikespolitisk representant.

Först och främst att finna balansen. Vänster-höger, stor stat-liten stat, kvinna-man, gammal medlem-ny medlem, nord-syd; allt måste vägas in.

För att lättare lösa pusslet mellan rivaliserande länder kastade den svenska statsministern in ytterligare en post som behöver besättas – generalsek­reterare i det europeiska rådet – precis som i 1700-talets USA, där bråken mellan John Adams och Thomas Jefferson resulterade i att Jefferson fick tröstpris som utrikesminister.

Sedan de vaga arbetsbeskrivningarna. Presidenten och den utrikespolitiska representanten har enligt fördraget ungefär samma uppdrag som kommissionens ordförande, och hur fördelningen av ansvar egentligen ska se ut är oklart. I grova drag ska EU-presidenten stå för den kontinuitet som det rullande ordförandeskapet saknat medan den utrikespolitiska talespersonen ska bära telefonen med det gemensamma EU-numret i sin hand. Men själva systemet kommer att formas av personerna som först sitter på posterna.

För att förstå utnämningarna måste man förstå förhandsdiskussionen, som har gått från att handla om färgstarka och internationellt kända personer till att koncentreras kring förhandlartyper från små länder. Tyskland, Frankrike och Storbritannien har haft stort inflytande i processen – flera experter talar om informell vetorätt – och dessa länder har önskat en president från ett mindre land eftersom en sådan skulle vara enklare att styra och kontrollera.

Denna maktbalans gör det lättare för en svensk att någon gång bli EU-president eller utrikespolitisk talesperson, även om sannolikheten för något sådant anses vara liten. Svenskarna är mer populära i FN än i EU.

– Sverige kommer ännu en tid att förbli tyngre i FN än i EU relativt sett, säger Lars Anell, tidigare EU-ambassadör och FN-ambassadör.
Denna vecka har [[Margot Wallström|Margot Wallströms]] kandidatur till att bli FN:s första särskilda representant när det gäller sexuellt våld i krigsdrabbade områden också fått stöd av regeringen.

Egentligen är det inte så konstigt att Wallström hamnar i FN-skrapan. Sverige har i förhållande till sin storlek varit en mycket stor ekonomisk bidragsgivare till FN, vi har haft gott rykte i organisationen sedan Dag Hammarskjölds dagar och vår neutralitet har hjälpt medlare som Jan Mårtensson, Rolf Ekéus och Jan Eliasson till sina jobb.

Att hitta motsvarande strukturella fördelar i jakten på ett riktigt tungt EU-jobb är svårt.

Möjligen skulle det vara den egenskap som [[Fredrik Reinfeldt]] har visat i presidentförhandlingarna – kompromissviljan.

För även om den svenske statsministern markerade i början av november när han sa att Frankrike och Tyskland inte skulle tro att de ensamma kunde göra upp om jobben, har han intagit rollen som krävs i historiska skeenden, rollen som förlikningsman.