Grannarna bäst i klassen
Klockan 14.08 den 24 oktober 2005, när lite drygt 60 procent av arbetsdagen hade passerat, lämnade tusentals isländska kvinnor sina jobb och gick hem. Vid det klockslaget hade kvinnorna tjänat in sin lön för en dag, sett till kvinnors och mäns genomsnittslöner på Island. Aktionen var ett sätt att synliggöra löneskillnaderna mellan kvinnor och män i landet som beskriver sig som världens äldsta ännu levande demokrati.
År 1980 var islänningarna först i världen med att rösta fram en kvinna till posten som president – Vigdís Finnbogadóttir, som stannade på sin post fram till 1996. Sedan förra året heter statsministern Jóhanna Sigurðardóttir. Att Island har haft en ganska jämn könsfördelning på de högsta politiska posterna och i alltinget är en av förklaringarna till att Island, trots de stora löneskillnaderna, sedan 2009 leder jämställdhetsrankningen The Global Gender Gap Index. Bakom rankningen står toppmötesorganisationen World Economic Forum WEF.
Islands poäng är 0,828. Det ska läsas som att Island har lyckats fylla igen 82,8 procent av det som WEF definierar som könsklyftan, skillnader mellan gruppen kvinnor och män i de undersökta kategorierna hälsa, utbildning, politiskt inflytande och arbetsliv och ekonomi.
På andra plats ligger Finland, där Tarja Halonen varit president sedan år 2000. På tredje plats Norge där Gro Harlem Brundtland 1981 blev först i Norden med att vara statsminister och kvinna. Från de år Brundtland ledde landet berättas historier om små pojkar som frågade sina mammor om män kunde vara statsministrar? Först på fjärde plats i rankningen finns Sverige, där hittills bara män har varit statsminister.
Den nordiska toppkvartetten är de enda länderna i världen som enligt WEF har lyckats fylla igen mer än 80 procent av könsklyftan. Rankningen mäter inte rättigheter på pappret, som rätten till fri abort eller att ärva, och inte heller nivån av olika välfärdsprogram, utan målsättningen är att mäta resultat. Hur väl har ländernas respektive politik lyckats för att minska könsklyftan?
– Det är inte Sverige som är världsmästare i jämställdhet, men man kan nog säga att Norden är det, säger Liisa Husu, sociolog från Helsingfors som just nu är gästprofessor i genusvetenskap vid Örebro universitet.
Till skillnad från de andra nordiska länderna har Sveriges poäng i The Global Gender Gap Index varit oförändrad sedan mätningarna startade 2006.
– Sverige har inte halkat efter, men har stått stilla då grannländerna på olika sätt fortsatt att förminska könsklyftan. Signalen från World Economic Forum är att det är lite stagnerat i Sverige just nu, säger Liisa Husu.
För att kunna mäta jämställdhet behövs en definition av vad jämställdhet är. Regeringens mål för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Till det finns fyra delmål som handlar om en jämn fördelning av makt och inflytande, ekonomisk jämställdhet, jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.
I Norden presenteras regelbundet könsuppdelad statistik om allt från fritid till inkomster. Vanligtvis används variabler om politisk representation, lönenivåer, andelen kvinnor och män som chefer och i bolagsstyrelser, arbetstid och uttag av föräldraförsäkring för att skildra hur långt det är kvar till målet om jämställdhet i politik och arbetsliv.
I den svenska statistiken på dessa områden är det de senaste tio åren svårt att mer än undantagsvis se någon tydlig tendens om att jämställdheten skulle öka. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män har i stort sett varit desamma sedan 1992, konstaterar Medlingsinstitutet.
Andelen kvinnor som arbetar deltid är i stort sett oförändrad. Kvinnor i Sverige ägnar något mindre tid åt obetalt hushållsarbete, men män har inte ökat sitt. Kvinnors andel i de svenska börsnoterade bolagens styrelser har sedan 2004 ökat från 15 till 19 procent, men antalet vd:ar och ordföranden är långt mindre.
Av Sveriges chefer är drygt två tredjedelar män. TCO:s pappaindex visar att pappor tar ut 22 procent av föräldradagarna, en ökning med sex procent sedan den andra kvoterade månaden infördes i föräldraförsäkringen 2002.
Enligt Liisa Husu beror Sveriges jämförelsevis svaga utveckling den senaste tiden på frånvaron av just mätbara riktmärken.
– Om man inte sätter konkreta mål och mäter vad man ska åstadkomma kan jämställdhetsarbetet lätt förbli jämställdhetsretorik, säger Liisa Husu. Om man jämför EU-länderna är Sverige väldigt bra på jämställdhetsretorik.
Förmågan att förvandla de övergripande målen till relevanta och konkreta mål avpassade för olika verksamheter har under 2000-talet kritiserats från flera håll, bland annat av Statskontorets revisorer. Det har varit oklart vad i olika uppdrag som avses med »jämställdhetsperspektiv« och vad som krävs för att målet ska vara uppfyllt.
Enligt integrations- och jämställdhetsdepartementet pågår just nu ett arbete med att hitta indikatorer för hur jämställdhetsarbetet ska följas upp.
I våra nordiska grannländer finns flera exempel på jämställdhetspolitiska reformer med just tydliga mål. Reformer som diskuteras i Sverige, men som det här råder politisk oenighet om både mellan och inom de båda blocken. I Finland har regeringen infört trepartssamtal med arbetsmarknadens parter, med ambitionen att få ner löneskillnaderna mellan kvinnor och män till som högst 15 procent 2015.
Island och Norge följer varandra. Island ska i år införa Norges exportsuccé med kvotering till de börsnoterade företagens bolagsstyrelser. Islänningarna har också sedan 2003 haft en kvoterad föräldraförsäkring med tre månader reserverade för vardera förälder och tre som delas fritt. I Norge ökas i år pappakvoten i föräldraförsäkringen till 14 veckor.
Kvoteringen av både föräldraförsäkringen och till styrelserna i de börsnoterade bolagsstyrelserna har gett resultat. På Island tog 2008 föräldralediga män i genomsnitt ut 100 dagar och föräldralediga kvinnor 178 dagar. I Norge är numera endast 60 procent av styrelseledamöterna män.
I Sverige är det mer oklart vad för resultat politikerna vill se.
Johanna Palmström är debattör och författare till tre böcker om feminism.
Fakta
I samtliga nordiska länder ingår en något större andel av männen än kvinnorna i arbetskraften. Av kvinnorna är det mellan 65 och 85 procent. Fler kvinnor än män arbetar deltid, vilket sänker kvinnors inkomster, ersättningsnivåer och framtida pensioner. Däremot är det bara 18 procent av de finska kvinnorna som arbetar deltid jämfört med en tredjedel av kvinnorna i Sverige. Bland män arbetar runt tio procent deltid.
På Island är det störst skillnad mellan kvinnors och mäns löner, kvinnor tjänar i snitt 62 procent av vad män gör. Minst skillnad i lön är det i Norge där kvinnor tjänar 85 procent av män gör.
I Sverige är skillnaden knappt 16 procent. 2008 var genomsnittslönen 27 100 kronor i månaden, 24 700 kronor för kvinnor och 29 400 kronor för män.
