Hamas många ansikten

»Hamas? De använder samma taktik som Hizbollah gjorde när Israel invaderade Libanon sommaren 2006. De blottar strupen, låter fienden komma in och sedan tar de tag i saken«, säger den 50-årige palestinske läkaren Farid, verksam i Gaza.

Han, som alltid varit övertygad ateist, har aldrig sett med blida ögon på Hamas. Men nu, efter de senaste veckornas intensiva israeliska bombningar av Gaza, nära 900 döda, varav en tredjedel civila, försöker Farid, i likhet med de flesta andra palestinier, övertyga sig själv om att hoppet inte är ute för deras folk.

De som strider för Hamas är unga, ofta mycket unga. De senaste årens israeliska attacker har bidragit till att tunna ut leden och de som nu leder Hamas väpnade gren är födda på 1970-talet. Många kom till världen i något av de många palestinska flyktinglägren och fick sin första militära skolning under den första intifadan, mellan 1987 och 1990.

De flesta verkar numera i praktiskt taget autonoma små grupperingar och enligt den franska forskaren och experten på den israelisk-palestinska konflikten, Dominique Thomas, så planerar de sina militära operationer utan att först rådgöra med Hamas politiska ledning.  Detta leder ofta till starka spänningar mellan den militära grenen och den politiska – särskilt när de israeliska motattackerna riktas mot nyckelfigurer inom den senare.

För Israel gör ingen skillnad mellan Hamas olika inriktningar, varken den politiska eller den väpnade grenen erkänner ju staten Israel.

– Det är fel att betrakta Hamas som en terroristorganisation som håller Gazas befolkning som gisslan. I själva verket är Hamas en politisk, religiös och nationalistisk rörelse vars existens är omöjlig att förinta, kommenterar den israeliske historikern Tom Segev.

Hamas vet detta och känner sin styrka. Nu hoppas de kunna vinna politisk mark som en följd av kriget som bröt ut under julhelgen.

Den muslimska motståndsrörelsen, som är Hamas egentliga namn, föddes 1987 i Amman, under de första skälvande dagarna av den första palestinska intifadan. Organisationen skapades av det jordanska Muslimska Brödraskapet, en rörelse som sedan många år är en del av kungadömet Jordaniens politik. Hamas grundades av shejk Ahmed Yassin, medlem av brödraskapet sedan studietiden i Kairo. Den karismatiske mannen med det stora vita skägget dödades vid en riktad israelisk attack mot Gaza i mars 2004.

Ursprungligen var Hamas inget politiskt parti. Organisationen bestod av en religiös rörelse, en social verksamhet för barn och sjuka, samt en beväpnad grupp. Hamas skapades som en protest mot den arabiska nationalismen och de ickereligiösa vänsterelementen, främst inom Yassir Arafats PLO – en svuren fiende till Hamassympatisörer.

I början av Hamas existens bidrog Israel med ekonomiska medel till stöd för den nya organisationen, glada som de var över att de fått en palestinsk allierad i kampen mot Yassir Arafat. Den israeliska glädjen och det ekonomiska stödet blev dock kortvarigt. Så snart det gick upp för dem att Hamas inte bara ville islamisera det palestinska samhället och återerövra hela Palestina, utan även använde sig av blodiga terrordåd för att få sin vilja fram, svalnade det israeliska stödet.

1990-talet blev startskottet för en våldsam taktik från Hamas sida, sedan de motsatt sig Osloavtalet mellan PLO och Israel. Det första Hamasstämplade självmordsdådet mot en buss i norra Israel ägde rum 1994 och var en direkt kopia av en attack utförd av en judisk extremist mot bedjande muslimer i Hebron något år tidigare.

Under årens lopp har stödet för Hamas ökat bland de fattigaste palestinierna. Israels vägran att följa sin del av Osloavtalet, vägspärrarna och kontrollen av gränsen, uppförandet av muren, den inskränkta rörelsefriheten för palestinier och den förödande fattigdomen har tärt på det palestinska folket. Med ekonomiskt stöd från oljeländerna runt Gulfen kunde Hamas mångfaldiga sina sociala åtaganden: sjukhus, daghem och bidrag till behövande. Och när de 2005 beslutade sig för att ställa upp i valet så fick de en exempellös framgång – först i lokalvalen och sedan i parlamentsvalet 2006. Hamas valseger innebar en svidande förlust för Fatah, Arafats parti som misslyckats med att förnya sig och som ätits upp inifrån av korruption.

– Vi röstar på Hamas. Inte för att vi är islamister, utan för att det är vår sista utväg, förklarade två unga kvinnor i Hebron strax innan valet 2006.

Hamas seger blev också något av en skamfläck för västvärlden, som stämplat organisationen som en terroristgrupp. Paradoxalt nog var det de som höjt rösterna allra högst och krävt fria val i den palestinska myndigheten; Israel, USA och EU, som sedan valresultatet stod klart vägrade erkänna Hamas som rättmätiga segrare. Öppet krig mellan Hamas och Fatah bröt nu ut. I juli 2007 jagades Fatah bort från Gaza och Hamas politiska ledare övertog makten. Den mest sektliknande delen av rörelsen lyckades åtminstone till en viss del genomföra en islamisering, många palestinska kvinnor började bära huvudduk, alkohol försvann från restauranger och kristna palestinier upplevde hot och trakasserier på grund av sin religion.

Sedan kriget startade den 27 december har stödet för Hamas ökat – inte bara bland palestinier utan även i resten av arabvärlden, också hos dem som alltid varit islamismens motståndare. Mahmoud Abbas, den redan svaga palestinska presidenten, har nu förlorat allt inflytande och har bara kunnat stå och se på när Israel attackerat Gaza.

För staten Israel kan en militär seger över Hamas få en bitter eftersmak. När Mahmoud Abbas, Israels motpart i alla förhandlingar, blivit irrelevant återstår det endast ett alternativ: att förhandla med Hamas.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter

Mer ur reportaget: Fredsprocess i spillror.