Hamas – Mördarsekten som omsätter miljarder

Den 20 november intervjuades Irans kulturminister, Ezzatollah Zarghami, av iransk TV. Han var tidigare general i det iranska revolutionsgardet och beskrev hur han reste till Gaza och fick en guidad tur genom en del av de tunnel- och bunkersystem som Hamas har byggt. Syftet med Zarghamis resa, som även innefattade Libanon, var att övervaka en transport av missiler till Hamas och Hizbollah i Libanon. 

Intervjun är intressant därför att Zarghami öppet beskriver att Iran stöder Hamas med vapen och rådgivare. Det har förvisso rapporterats tidigare men inte av en ledande företrädare för Iran. 

Stödet till Hamas började på allvar under nittiotalet, i och med att Israel i december 1992 utvisade 415 Hamasmedlemmar till Libanon. Bland dessa fanns de som senare blev tongivande i terrorgruppen och lade grunden för ett utökat samarbete med Iran.  

Irans stöd består främst av vapen och därmed sammanhängande finansiellt stöd. De kort- och medeldistansmissiler som Hamas använder sig av för att beskjuta Israel är i huvudsak av två typer: Badr 3 och Fajr 3, samt den egenproducerade kortdistansmissilen Qassem. Utöver dessa finns flera typer som både tillverkats på Gaza och som smugglats in (se tabell).  

Sedan juni 2007, då Hamas med våld tog över makten på Gazaremsan, har tiotusentals missiler skjutits mot Israel. Det kan vara värt att notera att cirka 15 procent (en del uppgifter säger uppåt 20 procent) av alla missiler som har avfyrats har landat i Gaza och därmed bidragit till de palestinska dödstalen. Detta gäller främst de missiler som tillverkas i Gaza. Det är i sammanhanget också viktigt att minnas att de palestinska förlustsiffrorna måste tas med en portion salt då de kontrolleras av Hamas, som utöver allmänt låg trovärdighet inte heller gör skillnad på kombattanter och icke-kombattanter. Hamas redovisar samtliga döda som civila offer. 

Rent militärt är Hamas indelat i fem geografiska områden, varav Jabaliya i norra Gaza och Khan Younis i söder utgör viktiga stödjepunkter varifrån en stor del av terrorgruppens logistik och administration sköts. Under hela Gazaremsan finns också ett omfattande tunnel- och bunkersystem som byggts under de år Hamas styrt. Den militära delen av Hamas utgörs av de s.k. Qassembrigaderna (namngivna efter Iza-Din al-Qassem, predikant och militant reformist född i Syrien 1882 och en av ledarna för arabupproret mot på trettiotalet. Han dödades av brittisk polis 1935). Exakt antal aktiva i Qassembrigaderna är inte känt, men CIA bedömer att det handlar om 20-25 000. En stor del av Hamas milis uppträder också i civila kläder för att sudda ut gränsen mellan kombattanter och icke-kombattanter. Att använda civila Gazabor som så kallade mänskliga sköldar utgör en grundläggande taktik hos rörelsen. Den bäst tränade delen av Qassembrigaderna är den s.k. Nuhkbastyrkan.  

Alla Hamas aktiviteter styrs av ett konsultativt råd – Majlis al-Shura – tidigare med säte i Amman och Damaskus. Numera är rådet uppdelat på en grupp i Gaza – som leds av Yahya Sinwar (som undertecknad mött) – samt ledare utanför Gaza; i Qatar, Ankara och på andra platser runt om i regionen. De två viktigaste ledarna – och de som låg bakom planeringen av 7 oktober-attacken – är Sinwar och Mohamed Deif. Båda tros befinna sig i tunnelsystemet i södra Gaza dit också gisslan har förts. Tidigare hade det externa ledarskapet sista ordet men i och med det pågående kriget är det Sinwar och Deif som bestämmer det mesta (bland annat om gisslan). 

Utöver Hamas militära gren finns det sociala och politiska delar av rörelsen. De hålls samman av det som på arabiska kallas Dawa (ungefär ”kallelse till gud”). De sociala och politiska delarna är fullt integrerade med den militära terrorverksamhet som Hamas bedrivit i decennier. Hela Hamas mål att krossa Israel underbyggs av den politiska och sociala grenen. De är således inte självständiga delar, utan utgör en integrerad enhet med gemensamma mål.  

Ekonomiskt utgör Iran en viktig källa. Detta främst, men inte enbart, gällande vapen, ammunition och militär logistik. Dokument som hittats hos tillfångatagna och dödade Hamasterrorister visar taktiska metoder framtagna av iransk personal från revolutionsgardet på hur man bäst dödar civila eller tar gisslan. 

Israels mål med kriget är att knäcka Hamas som militärt hot och politisk aktör. Men för att göra detta räcker det inte med att krossa rörelsen militärt. Hamas ekonomiska styrka är betydligt svårare att komma åt. Under årens lopp har Hamas utvecklat system för att undvika sanktioner och för att tvätta pengar och undgå noggranna undersökningar.  

Inga exakta uppgifter om Hamas inkomster finns tillgängliga, men brittiska Economist har nämnt summan 1 miljard dollar per år, drygt 10 miljarder svenska kronor. Detta stämmer rätt bra med uppgifter från amerikanska, egyptiska och israeliska källor. Pengarna betalar allt från löner till missiler. 

Av summan kommer cirka 360 miljoner dollar från tullavgifter som Hamas tar på produkter som smugglas via tunnlar till Egypten. Det är den enklaste delen för Israel (och Egypten) att strypa. Men den största delen av inkomsterna kommer utifrån och ingår i ett intrikat mönster av svarta affärer, transaktioner via internationella valutaväxlare samt via kryptovalutor. I vissa fall kommer pengar från länder vars regimer stöder Hamas, som Iran som bidrar med 100 miljoner per år enligt amerikanska uppgifter.   

Men merparten (omkring en halv miljard dollar) av kommer från investeringar runt om i världen, inte minst i Mellanöstern. Dessa investeringar sköts av Hamas investeringskontor och personal finns i exempelvis Turkiet och i Doha. Här spelar också Hamas andra delar en viktig roll, som de sociala välfärdsorganisationer som man använder sig av. Pengar avsedda för vad som beskrivs som sociala verksamheter (som skolor och sjukhus) tappas regelbundet och används till terroroperationer och andra militära ändamål.  

Utan att komma åt Hamas ekonomiska delar blir det svårt för israelerna att knäcka rörelsen. Och för att något sådant ska bli möjligt, krävs en helt annan nivå av samarbete över nationsgränserna än dagens. 

Hamas är en akronym för Harakat al-Muqawwama al-Islamiyaa – islamiska motståndsrörelsen – och dök upp som en aktör under den första palestinska intifadan 1987. Det hade då funnits en islamisk rörelse på Gaza sedan sextiotalet. Den hade 1977 fått tillstånd att starta ett islamiskt universitet på remsan under ledning av Sheik Ahmed Yassin, vars organisation – Mujama al-islamiya, islamiska centret – hade grundats som en palestinsk del av Muslimska brödraskapet. Hamas lämnade sitt första spår i offentligheten 1988 med en pamflett, det var första gången namnet användes utanför en trång krets. 

Som del av det Muslimska brödraskapet var Hamas ledning först ovillig att delta i intifadan, men kraften i upproret gjorde det omöjligt att stå vid sidan av. Rädslan att förlora den position man lyckats skapa i det redan mycket konservativt religiösa Gaza, blev för stor. Samma år publicerades också Hamas en sorts programförklaring där den väpnade kampen mot Israel framställdes som den enda framkomliga vägen. Något erkännande av Israel kunde aldrig komma i fråga. 

Organisationen namn – den islamiska motståndsrörelsen – ger också en ledtråd om vad som är Hamas raison d’etre. Det handlar inte om att befria ett landområde eller om Palestina eller ens palestinierna i första hand. Det handlar om en metod, nämligen motstånd genom ett religiöst prisma, till dess att Israel och judarna har upphört att existera.  

Det är också under tiden i slutet av åttiotalet som Hamas – en Sunnireligiös rörelse – fick närmare kontakter med den shiamuslimska regimen i Iran. Detta skedde stegvis och Iran har genom alla år haft den än mindre, än mer radikala palestinska terrorgruppen Palestinska Islamiska Jihad, PIJ som sin främsta palestinska stödgrupp. Även PIJ deltog i attacken mot Israel den 7 oktober. Det är tveksamt om Hamas hade kunnat utföra denna operation utan åtminstone ett indirekt löfte om stöd från Iran och landets viktigaste proxygrupp i regionen, nämligen Hizbollah i Libanon.  

Veckorna före terrorattacken höll general Qaeni, chef för det iranska revolutionsgardets al-quds-styrka (ansvarigt för gardets internationella operationer, inklusive terrorism, möten i Beirut med Hassan Nasrallah och hans så kallade Jihadråd, samt ledare för PIJ och Hamas. Alla dessa aktörer – Hamas, Hizbollah och Iran – har som mål att förinta Israel och förnekar existensen av en judisk stat. De är alla också anhängare av det som kallas för Muqawwamadoktrinen (motståndsdoktrinen) och har några grundläggande principer som man följer. Dessa principer har följts av islamistiska rörelser och organisationer i decennier, men det var den tidigare chefen för al-qudsstyrkan, Qasem Suleimani, som utformade en serie grundidéer som skulle underlätta för islamistiska rörelser med olika bakgrund och förutsättningar att kollektivt arbeta mot ett gemensamt mål. Doktrinen inkluderar principer gällande Israel och judarna som folk och som nation. Grundläggande är att Israel måste försvinna som stat och att judarna aldrig kan få finnas till som ett folk med eget land. En av Hamas ledare, Razi Hamed, har uttryckte det som att: ”vi måste förinta Israel. Vi måste lära dem en läxa.” Han sade vidare att attacken den 7 oktober bara ”var första gången. Det kommer en andra, tredje och fjärde gång.” 

Enligt doktrinen är fred med Israel inte möjligt och kan aldrig accepteras. Kortare vapenvilor (Hudna) är dock tänkbara när man behöver en respit från striderna. Man behöver inte heller uppnå militär paritet med Israel. Tvärtom läggs vikt vid en ständig strid med innovativ taktik och press på Israel genom terroraktioner. 

Man slåss inte om territorier utan syftet är att ”blöda” Israel till nederlag genom ständiga attacker och därför är det bättre att rikta in sig på sårbara civila mål än på militära. Brutaliteten ingår i denna taktik, då den ska ingjuta skräck i fienden. Strategin går inte ut på att vinna snabba segrar, utan förhindra att Israel vinner. Därav vikten av att få omvärlden att tvinga Israel till en vapenvila. 

Till skillnad från till exempel gamle PLO-ledaren Yasir Arafat, eller andra arabiska nationella frihetskamper som den i Algeriet mot Frankrike, ligger fokus under jihad helt på religionen. Man slåss för Allah, inte för nationen eller det palestinska folket. 

De nuvarande arabiska staterna utgör inget mönster för jihadisterna. De anses ha visat sig helt otillräckliga och opålitliga i kampen mot Israel. De klarar inte det historiska målet att utplåna den judiska staten. Därför är det de olika islamistiska rörelserna som måste föra kampen, och det görs genom att kombinera militära, sociala och utbildningsmässiga resurser. Målet är att ersätta Israel med en islamisk stat, baserad på religiös lagstiftning, sharia. 

Hamas har med stor frenesi levt upp till principer i Muqawwamadoktrinen, i synnerhet under de år man styrt på Gaza sedan sommaren 2007. De terrorattacker mot Israel som utförts och utförs via missiler och raketer (cirka 12 000 bara sedan 7 oktober), självmordsattacker eller andra sprängningar och skjutningar, har främst riktat in sig på civila mål. Att Hamas ständigt bryter mot samtliga paragrafer i internationella regelverk som ska styra krigföring (Laws of armed conflict, LOAC och International Humanitarian Law, IHL) ger självklart inte Israel rätten att också strunta i reglerna. Men man bör ha detta i åtanke när uppgifter från Hamas ofta lättvindigt sprids genom västvärldens medier.  

Magnus Norell är doktor i statsvetenskap och knuten till Washington Institute for Near East Policy. Han är aktuell med boken En Personlig Resa – från Afghanistan till Marocko, HOI/Kunskapshuset (2023).  

***

Läs även: Att försvara en massaker

Läs även: Att jubla över döda judar är i vissa kretsar alltid en fest