Han siktar mot en ny kinesisk era

Det är endast genom att uppehålla partiets centraliserade och enande ledarskap som vi har lyckats åstadkomma denna historiska förvandling«, sa Xi Jinping i mitten av december, inför 3 000 applåderande tjänstemän i Folkets stora hall i hjärtat av Peking. Det 80 minuter långa talet hölls för att fira att det var exakt 40 år sedan som Deng Xiaoping, i samma hall, den 18 december 1978, beslutade att föra Kina in i en ny era av ekonomiska reformer.

Även om hallen – med dess gigantiska, socialrealistiska proportioner och tunga böljande röda gardiner – ser nästan precis likadan ut än i dag, så har Kina förändrats bortom igenkänning. Sedan reformernas början har cirka 800 miljoner kineser lämnat fattigdomen och den förväntade livslängden har ökat med elva år. I de över 100 kinesiska miljonstäder, som nu förenas av breda vägnät och hypermoderna snabbtåg, har skyskrapor och kontorsbyggnader vuxit upp som svampar i en höstskog.

Men Kinas dramatiska omvandling till en ekonomisk stormakt har givetvis också skapat konflikter, i synnerhet sedan Xi Jinping blev president 2013. Den mest akuta och sannolikt även viktigaste av dessa är det pågående handelskriget med USA.

I egenskap av utvecklingsland kunde Kina länge – utan repressalier – bedriva ekonomiskt utbyte med omvärlden med extremt fördelaktiga villkor. Donald Trump klargjorde dock redan under sin valkampanj att så inte längre skulle bli fallet. Tvärtom: Kina skulle ställas till svars för protektionism i form av tullar, statliga subventioner och ojämlikt marknadstillträde, samt för företeelser som teknologistöld och bristande immaterialrätt.

I sedvanlig ordning nekade de kinesiska myndigheterna till anklagelserna och ignorerade kraven. Men denna gång var det allvar. I september införde Trumps administration strafftullar på kinesiska importvaror värda 250 miljarder dollar årligen. Efter fruktlösa förhandlingar i samband med G20-mötet i Buenos Aires i december deklararerade Trump att tullarna kommer att skärpas ytterligare den 1 mars, om Kina inte dessförinnan uppfyller en lika lång som sträng kravlista.

Under talet den 18 december hade Xi Jinping möjlighet att bidra till en lösning av handelskonflikten. Genom att i Deng Xiaopings namn lansera en rad marknadsekonomiska reformer hade Xi kunnat tillmötesgå delar av de amerikanska kraven utan att verka svag. Han hade samtidigt kunna gjuta nytt liv i den kinesiska ekonomin, som under årets gång omgärdats av allt fler frågetecken.

Men i stället skedde det motsatta. Snarare än tecken på några som helst eftergifter gentemot USA så varnade presidenten framför de röda, böljande gardinerna för att »arroganta lärare« inte kommer tillåtas att påverka Kina. Han framhöll vidare att kommunistpartiet varit »fullständigt korrekt« i sin styrning av Kinas ekonomi och därför ostört måste fortsätta i denna riktning.

[caption id="attachment_524033" align="alignnone" width="750"] Upptrappning. G20-mötet i Argentina i slutet av 2018 innebar ingen förbättrad relation mellan Xi Jinpings Kina och Donald Trumps USA. Foto: Pablo Martinez, Monsivais Bullit Marguez, [/caption]

Partiets politik har dock inte varit konstant. En rapport från Asia society policy institute och Rhodium group konstaterade i höstas att Kina under de årtionden som följde på 1978 års reformer drev på tillväxten genom strukturella förändringar som tillät marknadskrafter att omforma ekonomin. Men på senare år, noterar rapporten, så har »Peking försökt återta kontrollen över investeringar och marknader«, vilket har gjort att den privata sektorn nu minskar för första gången på två årtionden.

Under Xi Jinping har partiets kontroll över ekonomin på många sätt prioriterats framför dess effektivitet. Och under sitt tal lät Xi mycket riktigt förstå att Kinas ekonomiska reformer ska fortgå »med socialistiska förtecken«. Från flera håll har röster höjts – och ofta tystats – om att denna ökade partikontroll utgör stora hinder för fortsatta reformer när de behövs som mest.

Mellan 1978 och 2013 växte den kinesiska ekonomin med ganska precis 10 procent om året. Men på senare år har tillväxten stagnerat, och spås enligt analysföretaget Oxford economics att bli 6 procent i år, vilket vore den lägsta tillväxten sedan åren av sanktioner efter massakern vid Himmelska fridens torg för 30 år sedan. Om handelskriget med USA dessutom fortsätter, så riskerar konflikten enligt Oxford economics att hyvla av ytterligare 0,6 procentenheter från årets tillväxt och ännu mer år 2020.

När Deng Xiaoping mot alla odds återvände till maktens korridorer från den traktorfabrik han förvisades till under kulturrevolutionens kaos så ansvarade den gamle revolutionären för flera banbrytande beslut i syfte att säkerställa den kinesiska ekonomins utveckling. Några av de viktigaste angick landets relation till omvärlden. Kina, insisterade Deng, måste ligga lågt och »bida sin tid«. Globalt skulle landet inta en slags observationsroll och gömma eventuella styrkor eller färdigheter snarare än att göra anspråk på internationellt ledarskap.

Tonen är dock en helt annan från Xi Jinping: »Ingen kan diktera vad det kinesiska folket ska och inte ska göra«, sa presidenten i sitt tal 18 december. Det var bara en av otaliga gånger som Xi tydligt har vädrat sin åsikt om att den framtid som Deng hänvisade till nu är kommen.

Redan i november 2012 – samma månad som Xi utsågs till kommunistpartiets generalsekreterare och presidentskapet därmed var säkrat – besökte han Kinas nationalmuseum tillsammans med de övriga sex medlemmarna av politbyråns ständiga utskott (landets högsta politiska organ). Med en samlad presskår i släptåg vandrade den nya ledaren bekymrat genom en utställning vid namn »Återhämtningens väg«, med fokus på uppstyckningen av Kina mellan utländska makter i mitten av 1800-talet. Han lovade sedan inför kamerorna att återfödelsen av den kinesiska nationen låg runt hörnet, bara hela samhället sluter upp kring partiets ledarskap.

Ingenstans har denna nyfunna ambition varit tydligare än i Sydkinesiska havet. Vad gäller territoriella konflikter till havs så var Deng Xiaopings pragmatiska hållning att åsidosätta dessa för att i stället utforska havens naturresurser tillsammans med länder som Filippinerna och Vietnam. I samband med att Kina 1978 ingick ett avtal om fred och samarbete med Japan, sa Deng att tvistefrågan om ögruppen Senkaku borde överlämnas till nästa generation, som sannolikt kommer att vara klok nog att finna en lösning båda sidor kan acceptera.

Kinesiska myndigheter ratificerade också Förenta nationernas havsrättskonvention (UNCLOS) när den trädde i kraft 1994. Ända in en bra bit på 2000-talet visade Kina fortfarande intresse för att gemensamt utvinna resurser i vatten som även Japan och Vietnam gör anspråk på.

Men under de senaste åren har landet valt en helt annan väg. Stick i stäv med UNCLOS gör Kina nu anspråk på 90 procent av Sydkinesiska havet genom en diffus linje av nio streck. Den sydligaste punkten av kinesiskt territorium skrivs nu till ett rev vid namn James Shoal, som ligger 1 500 kilometer från Kinas kust, men blott 100 kilometer utanför Malaysias fastland.

Stein Ringen, statsvetare och professor vid Oxford university, kallar Kinas framfart i Sydkinesiska havet för »en av de största territoriella erövringarna i världshistorien«, då Kina de facto har konfiskerat vatten som enligt UNCLOS tillhör andra länder. Denna ockupation på över 3 miljoner kvadratkilometer, understryker Ringen, är inte något som Kina eventuellt kommer att utföra utan något som man redan har genomfört.

Bonnie Glaser, ordförande för China power project vid tankesmedjan Center for strategic & international studies i Washington, menar att militariseringen av Sydkinesiska havet är Kinas största utrikespolitiska misstag sedan Xi Jinping blev president:

– Sydkinesiska havet är en enorm konfliktkälla för de flesta andra länder som har territoriella anspråk i området, särskilt Vietnam, men även Malaysia, Brunei och Filippinerna, säger Glaser till Fokus.

Hon menar att få om ens något land i regionen har överseende med kinesiska militärens aktiviteter i Sydkinesiska havet, oavsett hur mycket Kina bidrar till den regionala ekonomin. Framfarten piskar i stället upp antikinesiska stämningar på flera platser. Exempelvis parkerades en kinesisk oljerigg 2014 plötsligt på vad som enligt internationell lag är vietnamesiskt territorialvatten. Något som resulterade i en diplomatisk kris samt våldsamma upplopp över hela Vietnam riktade mot kinesiska fabriker och arbetare, med över 20 döda och 100-tals skadade som följd.

Peking hymlar heller inte med att man nu ignorerar internationell lag. Efter att Kina ockuperade revet Scarborough shoal anmälde Filippinerna saken till Haagtribunalen, som sommaren 2016 ogiltigförklarade Kinas anspråk i Sydkinesiska havet. Kina svarade med att redan på förhand ogiltigförklara själva tribunalen, och med ytterst tveksamma historiska argument fortsätta sin militära expansion i området.

Därmed hotar Kina inte bara sina grannländer, utan även navigationsfriheten i en av världens viktigaste farleder. Enligt Bonnie Glaser skapar detta oro i länder världen över med nära säkerhetspolitiska relationer till USA:

– Bortom Sydostasien så har Australien, Nya Zeeland, Japan och Indien, samt flera europeiska länder – som Storbritannien, Frankrike och Tyskland – uttryckt oro över militariseringen i Sydkinesiska havet.

Trots upprepade löften från Xi Jinping att aldrig militarisera Sydkinesiska havet, så har byggnation och bestyckning av konstgjorda öar varit grundbulten i Kinas strategi. Revet Fiery cross vid ögruppen Spratly, belägen mellan Vietnam och Filippinerna, bestod 2014 endast av en sten som stack upp någon meter över vattenytan. I dag finns där en 3 300 meter lång landningsbana med djupvattenhamn och baracker för hundratals kinesiska soldater.

Asia maritime transparency initiative, som kartlägger utvecklingen med hjälp av satellitbilder, noterade i december att Kinas militarisering i Sydkinesiska havet nu har gått in i en ny fas. Större militärflygplan och flera missiler har placerats på Spratly, liksom avancerad utrustning för radarstörning.

Fotfästet har gjort Kinas militär allt djärvare när flyg eller fartyg inkräktar på det territorium man anser vara kinesiskt. Under hösten publicerades videomaterial på ett kinesiskt och ett amerikanskt krigsfartyg som bara var tiotals metrar – alltså några få sekunder – från att kollidera när det förra var i färd med att tränga ut det senare från internationellt vatten.

Efter incidenten publicerade CNN uppgifter om att inte mindre än arton så kallade »osäkra sammanstötningar« har ägt rum mellan de båda ländernas flottor sedan 2016. Ben Hodges, en pensionerad amerikansk generallöjtnant, beskrev nyligen krig i Sydkinesiska havet som »en mycket stor sannolikhet« inom femton år. I så fall ännu en konflikt där Kina skulle stå ensamt, givet alla tår man trampat på med sin expansion i området.

Efter kulturrevolutionens kalabalik genomförde Deng Xiaoping också en rad inrikespolitiska förändringar som var minst lika viktiga för Kinas utveckling. Flera av dessa återfanns i den nya konstitution som antogs 1982. För att undvika att för mycket makt samlas kring en enskild person infördes tidsbegränsningar för presidentskapet på två 5-åriga mandatperioder.

Deng Xiaoping hade varit medlem i kommunistpartiet sedan 1923, och under årens lopp bevittnat otaliga interna strider vilka kastat såväl parti som nation in i kaos upprepade gånger. Själv hade han otroligt nog överlevt efter att ha blivit utrensad tre gånger.

För att förhindra fortsatt anarki skulle makten enligt Dengs konstitution delas mellan president och premiärminister. Vidare skulle delegater från partiets olika fraktioner alla finnas representerade i politbyrån, vars beslutsfattande skulle ske genom diskussion och konsensus. Också i politbyråns ständiga utskott infördes en två mandatperioders tidsbegränsning.

De nya reglerna respekterades och var framgångsrika på så vis att de två första fredliga maktöverlämningarna i Folkrepubliken Kinas historia genomfördes 2003 och 2013. Men detta kommer inte att ske en tredje gång. För under partikongressen i mars 2018, när Xi Jinping varit president under en av de två tillåtna mandatperioderna, så avskaffade han plötsligt tidsbegränsningen och skrev in sina egna politiska tankar i kommunistpartiets konstitution.

Det har heller inte varit tal om någon balans mellan partiets olika fraktioner. I stället sjösatte Xi Jinping så fort han fick makten en gigantisk kampanj mot korruption. Sedan dess har fler än 2,7 miljoner tjänstemän utretts. Över 1,5 miljoner av dessa har på något vis straffats, varav 58 000 efter domstolsbeslut. Av dessa har drygt 250 innehaft en position motsvarande viceminister, vice ordförande på provinsnivå eller en position inom militären som generalmajor eller högre.

Kampanjen har spridit skräck inom hela Kinas byråkrati, och lett till minst 260 självmord eller »olyckor« där tjänstemän under utredning till exempel plötsligt fallit ner från ett tak. Visserligen råder inga tvivel om att något behövde göras åt landets endemiska korruption. Men samtidigt råder heller inga tvivel om att kampanjen åtminstone delvis använts för att rensa ut Xi Jinpings meningsmotståndare, särskilt som de höga posterna i regel har ersatts med hans egna politiska allierade.

– Det är svårt att bedöma graden av missnöje och motstånd inom systemet emot Xi Jinpings hårdföra metoder. Metoderna har självklart också medfört att riskerna med att uttrycka opposition, särskilt offentligt, är mycket större än tidigare, säger David Bandurski, ordförande för China media project, till Fokus.

China media project är ett forskningsprojekt vid University of Hong Kong som analyserar politiska budskap i inhemsk kinesisk media. Bandurski tillägger att Xi redan i ett tidigt skede beordrade landets tjänstemän att inte »tala oansvarigt om partiet«, vilket i praktiken var en varning för att uttrycka tankar som strider mot partilinjen. Tjänstemännen belades också med restriktioner gällande användning av sociala medier.

– Personligen har jag i privata konversationer fått höra ett stort missnöje från flera personer, inklusive de som kan anses arbeta inom systemet, som såg Xis beslut att överge tidsbegränsningen för presidentskapet som ett allvarligt övertramp, fortsätter Bandurski.

Han bedömer att just skrotandet av mandatperioderna innebar en sprucken illusion för många, och utgjorde en rak motsats till den riktning som även många inom systemet hoppades att Kina utvecklades mot. Det vill säga om inte demokratisering, så i alla fall en cementering av kollektivt ledarskap inom det styrande paritet.

Deng Xiaoping motsatte sig också Mao Zedongs personkult, vilken var en förutsättning för den dogmatiska politik som kännetecknade Maos era. Trots ställningen som Kinas otvivelaktiga ledare från 1978 till sitt frivilliga tillbakadragande 1992 – och i stor utsträckning bakom kulisserna till sin död 1997 – så var Deng själv aldrig intresserad av att bli avgudad. Detsamma gäller de presidenter som styrt Kina sedan eran av reformer inleddes.

Förutom Xi Jinping då, som konstant och oförblommerat hyllas på ett vis som varit Kina främmande efter Maos bortgång. Talet den 18 december var ett utmärkt exempel på detta. Förvisso hyllades själva reformerna som »en storslagen revolution vilken har förändrat den kinesiska nationens öde«. Men fokus låg inte som vid tidigare jämna årsdagar på Deng Xiaoping, utan på Xi Jinping själv.

Dagen före talet publicerade Kinas statliga nyhetsbyrå Xinhua en lång text med rubriken »Xi Jinping: Mannen som leder Kinas reformer in i en ny era«. Där beskrivs presidenten som en hängiven reformist i färd med att föra vidare och utveckla Dengs arv.

Dagen efter talet publicerade partitidningen Folkets Dagblad en lång text om Kinas utveckling sedan reformerna började. I den nämndes Deng Xiaopings namn 60 gånger, och de båda presidenterna Jiang Zemins och Hu Jintaos namn förekom 47 respektive 39 gånger. Detta enligt en analys från China media project, som understryker att Xi Jinpings namn nämndes inte mindre än 127 gånger, trots att han bara haft makten 15 procent av den tid som eran av reformer har pågått.

David Bandurski påpekar att man i takt med den politiska åtstramningen även kan märka ett mycket större fokus på propaganda kring Xi Jinpings person och hans roll som kommunistpartiets själva kärna. Något som Bandurski ser flera risker med:

– Utbredningen av likformighet är sannolikt en av de mest allvarliga farorna som Kina står inför just nu. Xi Jinping har varit väldig framgångsrik i att uppbringa lojalitet och ingjuta fruktan. Men dessa framgångar har kommit med tystnadens pris. Och tystnad kan göra ett system handlingsförlamat, eller – ännu värre – framkalla en politik och målsättningar som präglas av omdömeslöshet.

Bandurski påminner om att Kina har särskilt dåliga erfarenheter på detta plan, även i modern tid. Flera stora tragedier som kulturrevolutionen (1966–76) och svältkatastrofen »Det stora språnget« (1958–62) skedde på grund av Mao Zedongs närmast gudalika ställning. Bandurski menar att denna läxa utgjorde själva fundamentet för de reformer som påbörjades i Kina för fyra årtionden sedan:

– På den tiden fanns ett stort motstånd mot personkult och överkoncentration av makt. Men det är precis dessa symtom som vi nu ser göra comeback under Xi Jinping.

Författaren Richard McGregor, som skrivit den hyllade boken »The party: The secret world of China’s communist rulers«, påpekar att Xi Jinping borde vara försiktig med personkulten eftersom den kan användas emot honom när den ekonomiska tillväxten saktar in:

– Några av Xi Jinpings främsta kritiker har varit de pensionerade ledare som ofta kallas »partiäldre«, och som också har kritiserat personkulten för att den påminner om Mao Zedongs överdrifter, säger McGregor till Fokus.

Ett annat tecken på Xi Jinpings fåfänga, samt att Kina nu strävar efter den slags globala ledarroll som Deng Xiaoping varnade för, är presidentens eget prestigeprojekt med de nya sidenvägarna. Redan 2013 lanserade Xi detta världens genom tidernas mest påkostade projekt alla kategorier, till vilket cirka 10 000 miljarder kronor har avsatts. Det är, med dagens dollarvärde, sju gånger så mycket som när Europa byggdes upp efter andra världskriget med hjälp av Marshallplanen.

För dessa pengar ska infrastruktur byggas där gamla sidenvägen en gång gick, men även bortom den och till havs i form av en så kallad maritim sidenväg. Till en början välkomnades projektet med stor entusiasm. Särskilt på många platser i Asien, Mellanöstern och Afrika där behovet av allt från järnvägar till hamnar eller olje- och gasledningar är skriande.

– En del länder är ganska så nöjda med de kinesiska investeringarna och lånen, menar Bonnie Glaser, som understryker att projektet är så omfattande att det inte går att karaktärisera eller generalisera på något enkelt vis.

Hon menar att många länder i Afrika gladeligen lånar kinesiska pengar till infrastruktur eftersom några andra långivare inte finns. Hon framhåller också att exempelvis grekiska myndigheter är nöjda med resultatet sedan det statliga kinesiska företaget Cosco blev majoritetsägare av hamnen i Pireus.

Glaser understryker dock samtidigt det problematiska i att många länder har samlat på sig stora skulder till Kina. De nya sidenvägarna är knappast någon allmosa. Det utgörs av lån som måste betalas tillbaka, av länder som inte är kreditvärdiga nog att låna på annat håll. Konsekvensen blir ofta att mottagaren hamnar i beroendeställning till Kina, eller på andra vis måste kompromissa med sin nationella självständighet.

För ett drygt år sedan tog statliga China merchants group kontroll över hamnen i Hambantota i södra Sri Lanka, som har byggts för flera miljarder kronor i kinesiska lån. När hamnen sedan visade sig stå tom och olönsam överlät man driften samt en stor intilliggande industripark till Kina under 99 år som del av återbetalningen. En liknande utveckling har setts i länder som Burma, Pakistan och Djibouti; det sistnämndas utlandsskuld utgjordes redan för två år sedan till 82 procent av lån från Kina.

Bara de senaste månaderna har oro lett till uttalad kritik från flera låntagare. Särskilt i demokratier har det närmast blivit på modet för oppositionspolitiker att kritisera beroendet av Kina, vilket sedan skapar problem när nya regeringar tillträder och vill omförhandla pågående projekt.

Tidigare i år blev Mahathir Mohamad vald till president i Malaysia efter att ha ifrågasatt kinesiska investeringar under sin valkampanj. Väl vid makten varnade han för »en ny version av kolonialism« och avbröt ett järnvägsprojekt värt 180 miljarder kronor, samt konstruktionen av gasledningar värda 20 miljarder kronor.

Kritiken mot de nya sidenvägarna sågs i mottagarländerna länge främst bland lokalbefolkningen. Den gällde bland annat korruption, brist på transparens, miljöförstöring och tuffa arbetsvillkor eller det faktum att arbetet i regel utförs av kinesisk personal i kinesiska företag. Men i takt med att såväl skuldberg som antalet vita elefanter ökat så kommer kritik nu inte bara från myndigheterna i Washington och New Delhi, utan även från de regeringar som skulle charmas av detta dyra projekt.

Något som blev pinsamt märkbart när Asia-Pacific economic cooperation (Apec) höll sitt årliga ministermöte i Papua Nya Guinea i november. Där framförde USA:s vice president Mike Pence inte bara dundrande kritik mot Kinas handelspolitik. Han utmålade också de nya sidenvägarna som en skuldfälla med dolda politiska motiv.

För att visa rummets ministrar att USA erbjuder bättre alternativ lovade Pence att – tillsammans med Japan, Australien och Nya Zeeland – bygga ut Papua Nya Guineas elnät för drygt 15 miljarder kronor. Det blir svårt för Kina att kontra. För trots de enorma summor man spenderat på sidenvägar och soft power så har även kinesiska akademiker hopplöst konstaterat att Pakistan är det enda land som kan sägas vara allierat med Kina.

Mycket riktigt stödde också Apec:s samtliga 21 medlemsländer – som tillsammans utgör 60 procent av världsekonomin – den gemensamma diplomatiska skrivelse som skulle utfärdas vid mötets slut. Samtliga utom Kina. I ett desperat försök att ändra formuleringar om handelspolitik så bröt sig fyra kinesiska diplomater in på kontoret där värdlandets utrikesminister håller till.

Ministern fick sedan tillkalla polis för att diplomaterna skulle lämna lokalen. Den kinesiska delegationen saboterade då i stället ogenerat det avslutande mötet. För första någonsin nådde Apec:s ministermöte därmed sitt slut utan att något gemensamt uttalande antogs.

[caption id="attachment_524036" align="alignnone" width="750"] Ingen röd matta. Xi Jingping blev i slutet av november den första kinesiska ledaren på 13 år att beöka Filippinerna. Men något varmt välkomnande fick han inte, i stället väntade protester mot Kinas expansion i Sydkinesiska havet. Foto: AP [/caption]

Deng Xiaopings maxim om att Kina aldrig ska eftersträva ledarskap har också kastats överbord vad gäller landets politik i Förenta nationerna. 2010 stod Kina för cirka 3 procent av FN-budgeten. De kommande tre åren ska man stå för över 12 procent, vilket sker samtidigt som USA under Donald Trump minskar sitt stöd.

Detta ökar Kinas inflytande i FN, och har gett landet möjlighet att krossa vad kinesisk statlig media ofta har beskrivit som ett »västerländskt monopol« på att definiera mänskliga rättigheter. Under det senaste dryga året har Kina också drivit genom två resolutioner i FN:s råd för mänskliga rättigheter, med fokus på ekonomisk utveckling snarare än civila rättigheter.

Kinas nyfunna intresse för att styra och ställa i FN och andra internationella organisationer försvåras dock av att den inhemska repressionen nått nya höjder. Övergreppen har nu kommit till en punkt som omvärlden inte längre kan blunda för. Ingenstans har omfattningen varit större än i regionen Xinjiang, där drygt hälften av de 25 miljoner invånarna är etniska muslimer, främst från folkgruppen uigur.

Våren 2017 började många av dessa att försvinna utan någon som helst föregående juridisk process eller dokumentation. Snart började uppgifter sippra ut om ett lägersystem, vars storlek omvärlden har kommit till insikt om först under det senaste halvåret.

Över en miljon uigurer har nu tagits till läger där fångarna tvingas avsäga sig sin tro, utöva självkritik och för detta tacka såväl kommunistpartiet som Xi Jinping personligen. Vittnen intygar att vägran innebär en rad olika straff, och flera dödsfall har rapporterats från lägren.

Förföljelserna i Xinjiang återspeglar inte bara den hårdhänta hanteringen av tibetaner, kristna och andra religiösa minoriteter under senare år. De utgör också ytterligare ett trendbrott från Deng Xiaopings dagar. Under 1980-talet upplevde uigurerna och andra etniska minoriteter större frihet att utöva sin egen kultur än någon gång under Mao Zedongs dagar. Denna toleranta politik drevs på av liberale partisekreteraren Hu Yaobang och – paradoxalt nog – av Xi Jinpings egen far Xi Zhongxun, som då ingick i kommunistpartiets politbyrå.

Förvisso förvärrades klimatet i Xinjiang i samband med den patriotiska utbildningskampanjen som avsåg att ena landet efter massakern vid Himmelska fridens torg. Men aldrig sedan eran av reformer tog vid 1978 har situationen varit lika desperat som nu. En spiral av våld och förtryck tog sin början då Xi Jinping personligen besökte Xinjiang i början av 2014 för att sjösätta en »slå-hårt-kampanj« mot terrorism.

Utan tvivel existerar inslag av religiös extremism i Xinjiang. Men få bedömare tror att situationen förbättrats av en kampanj som snart riktade sig mot återhållsam religionsutövning genom att förbjuda fasta under ramadan, »onormalt« skägg och muslimska namn på nyfödda barn. Målsättningen att utrota en kulturell identitet framstår som tydlig, och flera paralleller har dragits till de läger som poppade upp i centrala Europa under 1930-talets början.

Om man håller tyst när en miljon människor förs till läger av etniska eller religiösa skäl, när ska man då säga stopp? Så verkar flera länder och organisationer nu tänka.

När FN:s råd för mänskliga rättigheter höll Universal periodic review – en process som varje medlemsland utsätts för med några års mellanrum – för Kina i november, krävde ett drygt dussin länder att de godtyckliga arresteringarna i Xinjiang ska upphöra. Samtidigt överlämnade fjorton europeiska ambassadörer – inklusive Sveriges – ett brev till kinesiska myndigheter där en förklaring om vad som pågår efterlystes.

Kinas krishantering påminner om beteendet under Apec-mötet. Inledningsvis förnekade man lägrens existens. Sedan menade man att det handlar om en slags gratis yrkesutbildning, innan man övergick till att attackera alla som uttalar sig negativt om situationen i Xinjiang.

I november under Stockholm China forum – som två gånger varje år arrangeras av svenska utrikesdepartementet och en amerikansk tankesmedja – märktes det kontraproduktiva i taktiken. De tuffa ordväxlingarna om Xinjiang späddes på av de kinesiska tjänstemännens försök att rättfärdiga lägren med att den påstådda utbildningen skyddar fångarnas »rättigheter«.

Kritiken från muslimska länder uteblev dock länge. Dels då situationen för mänskliga rättigheter är bristfällig i flera av dessa länder, och sannolikt också eftersom många av dem är beroende av kinesiska pengar.

Organization of islamic cooperation – ett konsortium av 57 länder som gör anspråk på att vara den muslimska världens kollektiva röst – var snabb med att fördöma när folkgruppen Rohingya förföljdes i Burma tidigare i år. Organisationen höll länge tand för tunga om Xinjiang, men tog i december slutligen bladet från munnen genom att uppmana kinesiska myndigheter att hantera den »berättigade oron« som nu finns i flera muslimska länder över Kinas förföljelse av islam.

Genom sin hårdhänta kampanj för att rätta in muslimer i ledet riskerar Xi Jinping därmed inte bara att dra på sig fördömanden från de sedvanliga antagonisterna i väst. Han riskerar även att svärta ner bilden av Kina i den muslimska världen, och därmed förlora stöd i flera länder som närmast vore naturliga allierade i dragkampen med USA om inflytande i området.

Det var länge tabu – ja, nästan kopplat till xenofobi – att ifrågasätta eller problematisera Kinas väg till stormakt under kommunistpartiets järnhårda styre. Är det bara väst som får vara rikt och mäktigt? Har inte Kina också rätt att utvecklas med sin egen modell? Många pekade på den ökade kinesiska levnadsstandarden samt det faktum att landet, till skillnad från USA, inte startade några krig eller agerade världspolis.

Argumentationen vann mark så länge Kina såg ut att öppna sin ekonomi och röra sig bort från den absoluta diktatur som rådde under Mao Zedongs mörka tidevarv. Men de senaste årens tilltagande förtryck mot religion och civilsamhälle samt den utökade kontrollen av medier, internet och kultur har framkallat andra ljud i skällan världen över.

Särskilt som detta sammanfaller med att de ekonomiska reformerna tycks ha nått sitt stopp under Xi Jinping. Presidentens urvattnade tal 18 december var ännu exempel på den »löfteströtthet« som bland annat Europeiska handelskammaren i Kina vid upprepade tillfällen uttryckt frustration över på senare tid.

Som vanligt led talet ingen brist på retorik om öppenhet och globalisering. Som vanligt fanns inga konkreta löften eller tidsplaner. I stället dominerades talet av motsättningar: Xi lovade att utveckla det privata näringslivet, samtidigt som de statliga företagen ska ges en större roll inom ekonomin. Han utlovade reformer men underströk vikten av stabilitet. Denna limbo drabbar också kinesiska företag. Utebliven förbättring vad gäller immateriella rättigheter eller marknadstillträde har lett till att flera länder i fjol införde nya regelverk för utländska investeringar med udden riktad mot Kina. En utökad partikontroll i kombination med övervakning och industrispionage har även gjort det svårare för kinesiska företag att verka utomlands.

Det tydligaste exemplet på detta är telekomföretaget Huawei vars utrustning nu i varierande utsträckning förbjudits i USA, Storbritannien, Australien, Nya Zeeland, Japan och Taiwan. Flera av förbuden kom sedan cheferna för underrättelsetjänsterna i de fyra förstnämnda länderna samt Kanada möttes i juli och beslutade sig för att agera mot Huaweis sedan länge pågående övertramp.

I december arresterades Huaweis finanschef Meng Wanzhou på en flygplats i Kanada. Meng riskerar nu att utelämnas till USA där hon är misstänkt för banksvindel och för att ha brutit mot sanktioner genom att sälja utrustning till Iran. Meng är dessutom dotter till företagets grundare och dess förmodade arvtagerska.

I en ren hämndaktion arresterades två kanadensiska medborgare i Kina med diffusa anklagelser om hot mot den nationella säkerheten. I Kanada fick Meng träffa advokat, familj och media och släpptes dessutom mot borgen i väntan på rättegång. Kanadensarna togs dock till hemlig ort med begränsad tillgång ens till diplomatiska besök, och förklarades skyldiga av Kinas riksåklagare Zhang Jun innan rättegången ens startat.

»Kina beter sig på detta vis för att det fungerar«, kommenterade David Mulroney, Kanadas tidigare ambassadör i Peking. Han tillade att beteendet möjliggörs av västerländska rådgivare som inte verkar besväras av kinesiska övertramp vare sig inom eller utanför dess gränser. Men den senaste tidens händelser verkar ha fått många att ändra uppfattning.

Richard McGregor har även skrivit boken »Asia’s reckoning« om relationen mellan Kina, USA och Japan i modern tid. Han säger till Fokus att kinesiska myndigheter tydligt missbedömt i vilken grad sinnesstämningen mot Peking har försämrats i Washington:

– Detta gäller inte bara Donald Trump. Det gäller båda partierna och går djupt genom hela [den amerikanska] byråkratin, menar McGregor och tillägger att relationen mellan Kina och USA förmodligen inte varit så här dålig sedan 50- eller 60-talet.

Kina spelar just nu på många vis högt och djärvt. I bästa fall lyckas man med hjälp av sina ekonomiska muskler rida ut stormen på väg mot Xi Jinpings mål om den kinesiska nationens återfödelse. I värsta fall står presidenten inför en storm av växande internationellt motstånd, stagnerande tillväxt och därmed tilltagande opposition även inrikes.

– I det långa loppet är Xi Jinpings tillvägagångssätt inte möjligt utan ett ökat mått av repression. Det innebär att framtiden för Kina ser väldigt mörk ut, säger Richard McGregor.

Fakta | Asia-Pacific economic cooperation

Apec grundades 1989 i syfte att verka för frihandel och utveckling i Stillahavsområdet. Organisationen består av 21 medlemsländer som tillsammans utgör cirka 60 procent av världsekonomin. Förutom fortlöpande dialog mellan myndigheter och näringsliv i respektive länder håller Apec varje år också ett ministermöte i det medlemsland som för tillfället innehar ordförandeskapet.