Här är det bäst att leva i Sverige

Luleå beskrevs förr som en vacker stad. Här och där syns fortfarande spår av orsaken: en och annan gammal trävilla eller pampigt stenhus. I övrigt består staden av den sortens arkitektur som får 50-talister att muttra om ”DDR-Sverige”. 

Visserligen omges stadskärnan av vatten och österut breder den norrländska skärgården ut sig. Och det finns förstås de som uppskattar smutsgult tegel och betong. Men vilka estetiska preferenser man än har påverkar de inte resultatet – av alla Sveriges 290 kommuner är Luleå den som är bäst att leva i 2023, enligt Fokus stora undersökning som gjorts i samarbete med Infostat.

Här finns ett gott utbud av butiker, restauranger, skolor, jobb och fritidsliv. Det är i och för sig inget unikt – residensstäder brukar ha ett bra utbud, särskilt om de har ett universitet. Men på en annan punkt skiljer Luleå ut sig. Kommunen ligger i Norrland, och det innebär en avsevärt högre trygghet.

– Jag skulle säga att Luleå är en väldigt trygg kommun. Men det är förstås skillnad på känslan av trygghet och den faktiska risken att utsättas för brott, säger kommunpolisen Magnus Carlborg. 

Enligt Brås nationella trygghetsundersökningar är även den upplevda tryggheten hög i Luleå. Skillnaden är inte enorm – 22 procent uppger att de känner sig otrygga i sitt bostadsområde sent på kvällen jämfört med 27 procent i riket. Samtidigt kan skottlossningar och sprängdåd i andra delar av landet påverka trygghetskänslan även i en kommun med relativt låg brottslighet, påpekar Carlborg.

– Vi hade en uppmärksammad och väldigt tragisk händelse kopplad till gängkriminalitet förrförra sommaren och det sitter ju kvar i folks medvetande. Och vi har haft flera tragiska dråp och mord i år som inte varit kopplade till kriminella konflikter. Men att man känner sig lite mindre trygg över tid i Luleå tror jag också beror på en allmän känsla i samhället som inte är kopplad till lokala händelser. 

Händelsen med gängkriminell koppling han syftar på är ett mord som ägde rum på badplatsen i Notviken utanför centrum sommaren 2021. En 25-årig kvinna avrättades med flera skott i huvudet av en bekant som var medlem i Stockholmsnätverket Shottaz. Enligt polisutredningen var han upprörd över fälgarna till en mördad väns bil och misstänkte att kvinnan hade gjort sig av med dem.

Det säger förstås något att ett mord förrförra sommaren är något man fortfarande pratar om i Luleå. Den genomsnittliga kommuninvånaren har bara haft en enda skjutning inom en mils avstånd det senaste året. Det ska jämföras med 30 i Malmö och 58 i Stockholm. Det närmaste utsatta området ligger i Borlänge, 660 kilometer bort.

Och när man besöker stadshuset är det bara att promenera rakt in. På nionde våningen träffar Fokus kommunstyrelsens ordförande Carina Sammeli (S). Hon tog över i slutet av 2020 efter ett par års paus från politiken, som hon trädde in i redan i början av nollnolltalet som SSU-tjänsteman. Faktum är att hon har varit socialdemokrat längre än hon varit Lulebo.

– Jag flyttade hit för kärleken. Jag träffade en kille som bodde här och var officer i flygvapnet. Själv är jag född och uppvuxen i Karlstad. Vi konstaterade rätt snabbt att det inte fanns något flygvapen och typ ingen försvarsmakt i Värmland, så skulle han kunna fortsätta i sitt yrke var det Norrbotten som gällde. Jag är utbildad ekonom så jag kan jobba var som helst, säger Sammeli. 

Killen i fråga, Fredrik Lundh Sammeli, är numera riksdagsman (S) och veckopendlar till Stockholm. Samtidigt har paret tre barn, en häst, och Carina jobbar som hon själv uttrycker det ”rätt mycket”.

– Enda anledningen till att vi får livet att gå ihop är att det är extremt enkelt att bo här. Allt är nära. Jag har tre minuter hem till radhuset med bilen och kan gå eller cykla till jobbet om jag vill. Att köra dottern till stallet tar tio minuter. Man slipper sitta och transportera sig hela dagarna. 

Korta avstånd är inte alltid vad man associerar med Norrland. Men det är en annan sak längs Norrbottens kuststräcka, säger Sammeli.

– Det är det tätaste området norr om Uppsala. Om du däremot åker upp till Jokkmokk, Kiruna eller Arjeplog, då kommer du få känna på avstånd. 

På en punkt är långa avstånd fortfarande ett problem för Luleå. I Bäst att leva ligger kommunen under snittet i Sverige när det gäller vård och omsorg, och det som drar ner siffran är avståndet till högspecialiserad vård. Det innebär vård som endera är komplex, ovanlig eller båda, och som sedan 2018 enbart får utföras vid fem platser i landet. Idén är att den kompetens som finns ska bli tillräckligt koncentrerad för att vården ska kunna hålla kvaliteten uppe.

För Lulebornas del innebär det en resa till Umeå som tar tre och en halv timme med bil (enkel väg). Det är som om en stockholmare skulle behöva resa till Jönköping för högspecialiserad vård. 

– Jag har ganska många kompisar som haft bröstcancer och då åker man till Umeå för behandling. För en kvinna i vår ålder som har familj märks det att det tar tre och en halv timme dit. Å andra sidan ska man ju få den bästa vården som finns och en del vård kan inte finnas överallt, säger Sammeli. 

På andra sätt är avståndet till övriga Sverige positivt. Samma transportsträckor som är besvärliga för den som behöver avancerad vård, är också besvärliga för till exempel organiserad brottslighet. Att avståndet till Luleå gör det svårare för södra Sveriges kriminella gäng att etablera sig tror både Sammeli och Magnus Carlborg. 

Vi befinner oss alltså i en trygg stad där det är lätt att hitta jobb. Det finns alla restauranger och butiker man kan vänta sig i en stad med närmare 50 000 invånare (80 000 i kommunen). Det finns en flygplats, en tågstation, ett universitet och gott om gymnasieutbildningar. Länssjukhuset i Sunderbyn ligger en kvart nordväst om centrum. Runtomkring finns både skog och skärgård.

Man måste alltså fråga: Varför flyttar inte fler till Luleå? 

Det är inte så att invånarantalet minskar. För trettio år sedan passerade kommunen 70 000-strecket och sedan dess har den vuxit med omkring 13 procent. Men under samma period har Sveriges befolkning vuxit med cirka 20 procent. Jämfört med resten av landet krymper Luleå.

En rapport kommunen tog fram i början av förra året konstaterar att befolkningen förstås kan öka på naturlig väg – att fler föds än dör – men om folkökningen ska gå snabbare behöver fler flytta dit. Inom länet har Luleå också ett så kallat positivt flyttnetto: det är fler som flyttar till Luleå från resten av Norrbotten än som flyttar från staden ut i länet. Samma sak gäller utlandet, inte minst eftersom universitetet lockar utländska studenter. Men gentemot resten av Sverige är flyttnettot negativt.

– Det är lättare att få människor att flytta hit från andra länder än från södra Sverige. De som vet hur det är att bo i Norrbotten eller i Norrland, de kan flytta hit. Men de som aldrig har varit här har bilden att här bara är mygg, mörkt och kallt, säger Sammeli. 

Bakom henne strålar solen från en blå himmel och temperaturen är strax över 20 grader. Mörkret och kylan lyser med sin frånvaro. Men så är det också juni. Den kallaste månaden (februari) är medeltemperaturen ett normalt år -9 grader. Februari 1985 var genomsnittstemperaturen -21. Sådana temperaturer kan ha en avskräckande effekt på den som är van vid en regnig jul.

En annan avskräckande faktor är privatekonomin. Det är en av de sämsta sakerna med Luleå enligt Bäst att leva, vilket framför allt beror på att bostadspriserna är höga i förhållande till lönerna. Enligt Infostats beräkningar skulle en typisk familj med två grundskollärare och två barn kunna köpa en villa på 127 kvadratmeter med lån från SBAB. Som jämförelse skulle samma familj kunna köpa 73 kvadratmeter i Stockholm men hela 216 kvadratmeter i Sveriges bästa budgetkommun Karlskoga.

– För omkring tio år sedan fanns det nästa bara lokalt ägda fastighetsbolag i kommunen och de hade inte kapital att växa, så vi försökte locka stora bostadsbolag från södra Sverige till kommunen. Vi träffade ganska många bostadsbolag som inte ville investera norr om Uppsala. Man trodde helt enkelt inte att marknaden höll för det, säger Carina Sammeli. 

Lösningen blev att sälja delar av allmännyttan i mitten av 2010-talet för att få in så kallade ankaraktörer – stora bolag med resurser att bygga nytt. Sammeli säger att kommunen hade börjat komma i kapp bostadsbristen för fem år sedan, men sedan dök nya moln upp på horisonten. Norrland står inför en så kallad industriboom – mer om det strax – vilket innebär att arbetsmarknaden växer snabbare än fastighetsbranschen hinner med att bygga nytt. Med dagens ränteläge och inflation har bolagen inte råd att bygga i tillräckligt tempo.

– Om ett eller två år kommer vi att ha problem för att det inte färdigställs tillräckligt många nya bostäder. Men redan nu har jag börjat höra folk säga att de inte flyttar hit för att de inte hittar någonstans att bo. Det sa man inte för två år sedan, säger Sammeli. 

Hon påpekar dock att driftkostnaden för villor är låg i Luleå, och att bopriserna sjunker ganska snabbt när man kommer utanför stadscentrum. Mindre samhällen en kvart ifrån stan som Bensbyn, Sunderbyn och Kallax växer och ödehus inåt landet lockar familjer med renoveringsdrömmar.

Daniel Persson, politisk redaktör på Norrbottens-Kuriren, tror inte att bostadsmarknaden är ensam om att avskräcka. 

– Luleå har otroligt bra förutsättningar: hamnen, universitetet, den enda genuint urbana miljön i Norrbotten. Ändå har man svårt att locka hit folk och nästan allt har diskuterats – utom den kommunala politiken. Kan det vara så att det inte hjälper att snittmedborgaren kommer att få betydligt högre skatt om den flyttar hit? 

Skatten i Luleå är 33,84 procent – 1,6 procent högre än rikssnittet. Visserligen ligger även medianinkomsten i Luleå över snittet. Men vill man locka folk från Stockholm måste man övertyga dem om att det är värt både ett lägre löneläge och en skattehöjning på fyra procent.

– Jag är rätt övertygad om att det spelar roll för folks beslut när man står och väger, säger Persson. 

Carina Sammeli tar upp en annan svårighet: bilden av Norrland är inte alltid helt rättvisande längre söderut i landet.

– Jag brukar raljera och säga att sörlänningar tror att det bara är idioterna som inte kunde få jobb i Stockholm som bor kvar här. Att det är en utflyttningsort med hög arbetslöshet och vi lever på bidrag. Men det har inte varit sant i Norrbotten på många år. 

I själva verket har Norrbotten Sveriges lägsta arbetslöshet: 4,1 procent jämfört med 6,1 procent i riket. Problemet är inte folk utan jobb, utan jobb det inte finns folk till. Det råder brist på arbetskraft i vården, skolan, tillverkningsindustrin och handeln. Och trots att det har varit brist i tio-femton år tar det tid för bilden av Norrland att förändras.

– Vi är en extremt välmående region, men människor i södra Sverige tror ibland att vi är kvar i sjuttiotalet när skogsindustrin lades ner och tusentals blev arbetslösa och tvungna att flytta härifrån, säger Carina Sammeli. 

Skogsindustrin var inte ensam om att få en kraftig törn på 70-talet. Valåret 1973 lanserade Olof Palmes regering projektet Stålverk 80: en enorm utbyggnad av Norrbottens Järnverks (numera SSAB) stålverk i Luleå. Produktionen skulle tiofaldigas och 2 300 jobb uppstå. Stadens folkmängd väntades explodera, vilket motiverade kommunen att riva den gamla stadskärnan och bygga nytt i tidstypisk miljonprogramstil.

Strax därefter vände konjunkturen ner, stålindustrin drabbades av kris och till slut stoppades Stålverk 80. I stället för befolkningsexplosion uppstod massarbetslöshet som drev många söderut. De nya bostadshusen gapade tomma och bidragsmiljoner slussades norrut för att hjälpa kommunen. Det är den bilden som fortfarande spökar i människors medvetande, tror Sammeli.

Nu står Norrbotten ännu en gång i centrum för en industriell storsatsning. Stålindustrin har inlett arbetet med att ställa om till fossilfri produktion, ett projekt i månghundramiljardersklassen. Den bensin- och dieselfria fordonsflotta politiker och industrialister ser framför sig kommer att kräva gott om stora batterier, som även de produceras i norra Sverige. Enorma vindkraftsanläggningar ska byggas för att förse fabrikerna med el.

Mycket av detta sker utanför Luleå, i Gällivare, Boden och Skellefteå. Men på Svartöberget just sydväst om centrala Luleå – platsen där Stålverk 80 var tänkt att stå – har statliga Hybrit byggt en demoanläggning för produktion av järnsvamp, som fossilfritt stål tillverkas av. Just intill byggs ett vätgaslager för järnsvamptillverkningen. Batteriföretaget Talga, som nyligen fick tillstånd att bryta grafit i Kirunas kommun, bygger en batterianodfabrik i närheten.

Och även bolag som etableras i andra delar av regionen har nästan alltid någon form av relation till Luleå, säger Sammeli. Har man inte kontor i staden så behöver man hamnen eller har forskningskopplingar till universitetet.

Hon möter ibland Lulebor som är oroliga att den så kallade gröna industriboomen ska bli ett nytt Stålverk 80, men själv ser hon den risken som begränsad. Visserligen ägs Hybrit av de statliga eller halvstatliga bolagen SSAB, LKAB och Vattenfall, och den privata konkurrenten H2 Green Steel är delvis statligt finansierad – men satsningarna sker inte på statens initiativ utan på bolagens. Alltså minskar risken att ett beslut i Stockholm ska dra undan mattan för projekten.

Däremot kräver industrisatsningarna att Luleås hamn byggs ut. Hamnen ägs av kommunen och planen är att dess kapacitet ska fyrfaldigas, vilket bedöms kosta 7–12 miljarder. Där finns förstås risken att de företag som ska utnyttja hamnen får ekonomiska problem eller väljer att flytta sin verksamhet. Till exempel meddelade nyligen batteritillverkaren Northvolt att dess planerade fabrik i Borlänge skjuts upp med minst två år – företaget har valt att ”ändra inriktning” och satsar på en fabrik i Tyskland i stället.

Luleås strategi för att minska risken är att investera så lite kommunala pengar som möjligt i hamnen. I stället är förhoppningen att externa finansiärer ska gå in med uppemot tio miljarder kronor. 

– Om företag inte kan använda vår hamn kommer de inte att kunna etablera sig i Norrbotten, så det är viktigt att det blir av. Alltså måste vi bygga ut hamnen. Men jag tänker inte skuldsätta 80 000 Lulebor för det. Det är ju inte de som valt att vi har en hamn här. I stället behöver vi se till att risken tas av den privata marknaden, inte minst de aktörer som behöver en hamn, säger Sammeli. 

Industriboomen innebär både problem och möjligheter. Möjligheterna är uppenbara: ännu fler arbetstillfällen, investeringar, upprustad infrastruktur. 

– Det som händer inom grön omställning i norra Sverige just nu ger oss långt fler människor som hör av sig och vill flytta hit än alla marknadsföringskampanjer vi haft tidigare, säger Sammeli. 

Men fler människor betyder också en större marknad för kriminell verksamhet, påpekar kommunpolisen Magnus Carlborg.

– De stora industrisatsningarna som sker nu kommer att skapa en större efterfrågan på en kriminell marknad. Det kan vara allt från svart arbetskraft till människohandel, prostitution och droger. Vi är i ett känsligt läge med väldigt stora förändringar. Det vore naivt att tro att det inte finns kriminella gäng som är intresserade av att etablera sig här, säger han.

Daniel Persson på Norrbottens-Kuriren instämmer.

– Det tar lite tid men utvecklingen kommer upp till oss också. Ge det några år så har vi säkert veckovisa skottlossningar här med, suckar han.

Luleås låga arbetslöshet och den begränsade segregationen minskar förstås gängens rekryteringsgrund, och arbetslösheten ser snarare ut att minska än att öka de kommande åren. Men när en mängd välbetalda arbetstillfällen uppstår i industrin kan det också tära på det omgivande samhället. Stina Almkvist, strateg hos region Norrbotten, varnade i höstas för att människor lämnar bristyrken i offentlig sektor för mer högavlönade industrijobb. Och lyckas Luleå locka nya invånare från övriga Sverige kommer de att vara i behov av dagis, skola och vård – just den sortens yrken arbetare nu lämnar till förmån för industrin.

Kommunerna har fått poäng mellan 1 och 5 i varje kategori. Den bästa kommunen har givits 100 poäng, den sämsta 0 och övriga en poäng i relation till dem. För att läsa mer om vad vi mäter och hur kategorierna viktas, klicka här.

***

Läs även: Bäst att leva – så gjorde vi