Här skapas Sverige

Den smugglade spriten, sexhandeln, silen på plattan. Alla är de pusselbitar i bilden av Sverige. De tillhör ännu så länge de delar som är svårast att mäta, men snart kan de också ingå i konsumentprisindex, KPI, som mäter inflationen i landet.

– Det blir intressant att se vem som ska samla in de uppgifterna, säger Eva Lindgren muntert samtidigt som hon undersöker kvaliteten på en v-ringad herrtröja i en av de klädbutiker som ligger utspridda mellan parkeringsplatserna vid Kungens kurva utanför Stockholm. Tröjan hon söker ska vara av lammull och flätstickad, den får inte ha blixtlås, knappar eller innehålla bomull. Den får däremot ha inslag av syntet.

När hon till slut hittar den konstaterar hon att priset sjunkit med 25 kronor sedan hon var här förra månaden.

Noggrant för hon in uppgifterna i en liten handdator som motsträvigt protesterar med en gul varningsruta; det kan ju knappast stämma att priset har sjunkit.

– Jo, det verkar som om handlarna inte bara startar mellandagsrean tidigt i år, utan faktiskt också har sänkt många ordinarie priser.
Eva Lindgren är en av Statistiska centralbyråns 150 intervjuare, och arbetsledare för de drygt 30 som jobbar i Stockholmsregionen. Hon ställer frågor och samlar prisuppgifter som så småningom bildar underlag för SCB:s tabeller och diagram. Priserna på nylonstrumpor (fyrpack: 49 kronor och 50 öre, tvåpack: 49 kronor), svart herrjacka i nylon (489 kronor) och dambyxor i bomull (298 kronor) är bidrag till KPI. Om inte hon och hennes kollegor gör sitt jobb bryts KPI-kurvan, som är konstant sedan de första prismätningarna 1954. Arbetet betraktas som så viktigt att de enligt lag är förbjudna att strejka.

Bit för bit skrapar Eva Lindgren ihop SCB:s bild av läget i landet. I  ett finmaskigt nät av 119 olika löpande register – »statistikprodukter« som SCB uttrycker det på sitt lätt näringslivsinfluerade språk – samlas fakta om Sverige. Från export och import till äktenskap och skilsmässor, via fakta om hälsa och död, fritidsaktiviteter och upplevt välbefinnande. SCB vet därför att berätta att 42 procent av alla dödsfall 2006 berodde på hjärt- och kärlsjukdomar. Att den disponibla inkomsten för ensamstående kvinnor i åldern 20–24 år var 107 500 kronor 2006. Och att män äter 65 kilo potatis per år medan kvinnor bara äter 46 kilo.

Ett finmaskigt nät som ska förse myndigheter och politiker med beslutsunderlag.

I skenet av denna nit framträder det omtalade KPI-felet tidigare i år i all sin praktfulla pinsamhet. Det här är vad som hände, enligt den rapport som SCB på regeringens uppmaning lämnade till finansdepartementet för tre veckor sedan: I april upptäcktes att indexkurvan för priset på skor bar sig konstigt åt. Den steg kraftigt. Prisökningen undersöktes men slutsatsen blev att det var en naturlig avvikelse. Priset fortsatte att vara högt i maj, juni och juli, utan att SCB drog någon annan slutsats.

Det var först fredagen den 29 augusti som det stod klart att prisökningen berodde på ett datorprogrammeringsfel.

Sex dagar senare, torsdagen den 4 september, hade SCB utrett felet, gjort om alla beräkningar och kunde konstatera att den felaktigt höga prisutvecklingen på skor gett tydliga utslag på KPI. Inflationstalet under april, maj och juni låg 0,1 procentenheter för högt och i juli blev utslaget så stort som 0,3 procentenheter. Samma dag höjde riksbanken reporäntan. I pressmeddelandet stod det: »Inflationen har fortsatt att stiga i Sverige och en höjning behövs för att hindra den höga inflationen från att bita sig fast.«

Trots att felet varit känt i en vecka, trots att de sista månadernas sedan länge publicerade KPI-siffror följaktligen var felaktiga, och trots att man nu rett ut bakgrunden till felet, fortsatte SCB att vara tyst. Den dåvarande generaldirektören beslutade att lägga locket på till KPI:s ordinarie publiceringsdag den 9 september.

Innan dess hade regeringen fattat beslut om att höja nivån på prisbasbeloppet för 2009 med drygt en tusenlapp. Beloppet, som bland annat styr nivån på pensioner, bidrag och skatteavdrag, baserades på skillnaden i KPI för juni månad 2007 och 2008.
SCB:s fel innebar extra utgifter för staten på närmare en miljard kronor.

Peter Nilsson blir följaktligen lite rosig på halsen när han talar om händelsen. 34-åringen – representant för den yngre generation född på 70- och 80-talet som har börjat ta över SCB från 40-talisterna – är produktansvarig för KPI.

– I den bästa av världar så hade vi redan i våras kunnat sätta enorma mängder med folk på att reda ut det här, men så ser vår verklighet tyvärr inte ut.

Hans modul på fjärde våningen i betongkomplexet Garnisonen på Östermalm i Stockholm är identisk med alla andra kontorsrum. Han har utsikt över Gustaf Adolfs parken på andra sidan Karlavägen. De mindre lyckligt lottade får nöja sig med att titta ut på fasaden på nästa, exakt likadana huskropp. I korridoren en bit från hans rum hänger strimlor av rött och grönt papper som formats till öglor och häftats ihop till en lång rödgrön girlang. Julpynt på lågbudgetvis i nationalräkenskapernas korridor, krisvintern 2008.

Passande nog är Garnisonen precis som SCB ett slags påminnelse om tron på den starka staten. Huset byggdes för att i första hand inhysa olika myndigheter, behändigt instuvade bakom samma 350 meter långa fasad. När drygt 3 000 byråkrater efter invigningen 1972 skulle börja ta sig med tunnelbana till jobbet varje morgon uppstod kaos i kommunikationerna. Det konkreta resultatet av deras upprepade sena ankomster blev introduktionen av flextid för offentliganställda.

Franz Kafka blickar ned från ett vykort som Peter Nilsson satt upp på sin anslagstavla. Författaren hade sannolikt uppskattat de litterära och symboliska värdena i Garnisonens korridorer och SCB:s eviga slit med att låta läget i nationen göra avtryck i siffror, kurvor och tabeller.

Peter Nilsson vänder noggrant på pappren på sitt skrivbord när han släpper in en besökare. Inga hemliga siffror får slippa ut.
På en hylla står tre små aluminiumväskor. De ser också hemliga ut, men innehåller pokermarker. En gång i månaden spelas pokermästerskap på SCB.

– Du kan ju tänka dig hur det är när statistiker spelar; mycket sannolikhetsberäkningar...

Att priset på knark, smuggelsprit och prostituerade eventuellt ska börja omfattas av KPI handlar också om strävan efter att uppnå en korrekt siffra:

– Allt som svenskarna konsumerar ska vi mäta priset på. Hur det skulle kunna gå till? Det kan kanske låta hopplöst, men vi kan nog få hjälp från till exempel polisen eller Brottsförebyggande rådet.

Peter Nilsson säger att arbetet med att samla in och bearbeta underlaget till KPI är avancerat nog, tolkning och analys överlämnar SCB åt andra.

Men även om SCB inte gör självständiga analyser, har myndigheten stort inflytande över vilken statistik som uppmärksammas och väcker debatt, och vilken som förblir vilande i databaserna. Varje pressmeddelande som läggs ut på myndighetens hemsida föregås av en noggrann diskussion. Vad ska kommuniceras? Vilka reaktioner kan förväntas? Naturligtvis är medieträning numer en naturlig del i nyckelpersoners kompetensutveckling. Men de ser sig som neutrala.

Om SCB sysslade med uppgifter som inte fick genomslag, så skulle man knappast göra någon nytta, resonerar Anna Wilén, chef för avdelningen för befolkning och välfärd.

– Men vad som fångar mediernas intresse är inte alltid lätt att förutse. Vi blev till exempel förvånade i höstas när vår rapport om de historiskt stora inkomstklyftorna i Sverige inte uppmärksammades mer.

SCB arbetar nu mer medvetet med rappare publiceringsrutiner, välformulerade pressmeddelanden och snabba reaktioner på pågående debatter.

– Men det får inte uppfattas som att SCB tar parti, man ska uppfatta SCB som objektivt. Det vore problematiskt om vi gick ut och gjorde analyser av undersökningarna, säger Ola Höckert på enheten för social välfärdsstatistik.

Statistiken berättar bara om det som efterfrågas. Statistikerna drar inga slutsatser. De är bara budbärare.

Men den enbart sifferproducerande, neutrala statistikmyndigheten är inte allas ideal. Olle Sjöström, pensionerad statistiker som en gång i tiden var SCB-anställd, men även arbetat som universitetslärare och fri konsult, har skrivit en hel bok om det alltmer marginaliserade inslaget av analys, »Svensk statistikhistoria – en undanskymd kritisk tradition«.

– Kulturellt är det stora problemet att det inte finns några som vill vara med och problematisera bland statistikerna själva, de underkastar sig ett system som utvecklats på det här specifika sättet under de sista 50 åren, där SCB har fått en magistral roll.
Det är inte bara en fråga om ett förhållningssätt, utan det har också betydelse för statistikens kvalitet om den som ställer frågorna också får hjälp med att på djupet analysera svaren, menar Olle Sjöström.

– Finns det ingen intellektuell verksamhet, då genereras inte heller några nya frågeställningar.

Historiskt är statistik ingen svalt neutral angelägenhet, inte heller något som betraktats med likgiltighet. Statistikern Erland Hofsten – född 1911, under många år verksam vid SCB, död 1993 – kallade till exempel statistik för »en murbräcka för reformer«; efter ett blottläggande av tillståndet i nationen skulle samhället kunna förändras.

Betydligt längre tillbaka, vid den svenska statistikens begynnelse på 1700-talet, behandlades statistiska fakta – främst om folkmängd – med sträng sekretess. Sverige var stort, glest bebott och med andra ord sårbart – och om detta var det önskvärt att prata så lite som möjligt. Maktens ängsliga förhållande till spridningen av siffror och fakta höll i sig. När en publicist vid 1800-talets början sökte utgivningstillstånd för tidningen »Journal för Näringarna och Statistiken«, fick han avslag av regeringen som fruktade jämförelser mellan svenska och utländska förhållanden. Men det offentliga intresset växte stadigt. Statistiska uppgifter var attraktiv läsning i tidningar och i böcker.

Parallellt med statistiken växte journalistiken fram. Medborgarna törstade efter tydliga lägesbeskrivningar, en gemensam berättelse att förhålla sig till.

Men där upphör likheterna.

Journalistiken anses bara trovärdig när den står fri från makten och präglas av mångfald.

Statistik produceras i ett utpräglat enkanalsystem, direkt underställd regering och riksdag. De direkta banden till makten skulle ha varit förödande för trovärdigheten om SCB varit ett medieföretag.

SCB:s överdirektör Mats Wadman, som vikarierar som generaldirektör sedan tjänsten blev ledig i höstas, lutar sig tillbaka i soffan i tjänsterummet (med parkutsikt) och hummar fundersamt. Intressant tanke. Men, nej, det går inte att ifrågasätta SCB:s trovärdighet och integritet. Hanteringen av KPI-felet var ett exempel på det; inte ens regeringen fick förhandsinformation utan behandlades som vilken aktör som helst.

– Men det har ju faktiskt hänt att finansministrar ringt och försökt få ut KPI-tal i förväg. Inte nu, det var minst tio år sedan.
Minst tio år sedan? Göran Persson?!

– Nej, jag vill inte kommentera det, säger Mats Wadman.

Regering och riksdag beställer officiell statistik från SCB och ett tjugotal andra myndigheter. SCB, som har det direkta ansvaret för att framställa ungefär hälften, säljer sina tjänster till ett flertal av de övriga myndigheterna och står därmed i praktiken som producent av större delen av Sveriges officiella statistik. Systemet ska vara slutet och skyddat, endast i de stora dragen styrt av regering och riksdag via regleringsbrev och det årliga anslaget, men i de mindre detaljerna helt självständigt.

Men när EU:s centrala statistikmyndighet Eurostat för två år sedan granskade medlemsstaternas centrala statistikbyråer, fick SCB en anmärkning mot att en av ledamöterna i KPI-nämnden, som fattar övergripande beslut om KPI, utses av regeringen. Anmärkningen har inte lett till några svenska åtgärder, inget är förändrat.

Risk för politisk kontroll över inflationsstatistiken?

Den som tycker om att oroa sig över sådant kan fortsätta med att vällustigt begrunda att SCB:s tre senaste generaldirektörer, från början av 90-talet till i höstas, har gemensamt att de ingått i socialdemokratiska regeringar. Alla sitter de prydligt bakom glas och ram på väggen i styrelserummet, intill Mats Wadmans rum, tillsammans med sina företrädare från SCB:s start för 150 år sedan.
I andra änden av SCB-hierarkin finns Eva Lindgren i klädaffären i Kungens Kurva. Det statistiska systemets oumbärliga gräsrotsnivå har alltid dominerats av kvinnor. Intervjuarna och prisinsamlarna fick fast månadslön först 1989, efter att ha demonstrerat för sina rättigheter hos SCB:s generaldirektör. Innan dess sågs deras yrke som ett extraknäck för hemmafruar.

När hon är färdig i klädaffären ska Eva Lindgren samla priser i en leksaksaffär, sedan i ytterligare en klädaffär, och i en butik som säljer hemelektronik. När dagen är över tänker hon sätta sig hemma vid telefonen och ringa. Hon hoppas hinna göra fyra-fem intervjuer inom ramarna för den sedan 35 år pågående studien om svenskarnas levnadsförhållanden, ULF (Undersökning om levnadsförhållanden): ryggraden i den sociala statistiken. En ständigt uppdaterad beskrivning av läget i nationen och ett paradexempel på sifferexercis som sedan ett par år är ett stort diskussionsämne bland forskare och politiker. Nya undersökningsmetoder – som konkret innebär att Eva Lindgren nu gör sina intervjuer på telefon och inte vid personliga besök – innebär att den långa tidsserien har brutits.

Tiden före 2006 – det vill säga det välmående, tandreglerade och icke-arbetslösa Välfärdssveriges resa mot en mer normaleuropeisk profil – kan inte längre självklart jämföras med läget i dag.

Telefonintervjuer och lite annorlunda frågor kanske verkar som teknikaliteter, men är i själva verket en statistisk katastrof genomförd i det tysta, enligt en lång rad kritiker, av den enkla anledningen att svaren som SCB får i dag inte självklart går att jämföra med svaren man fick före ändringen.

Hårdraget: en helt ny undersökning har startats. 2006 är år noll.

Bakgrunden till omläggningen är en EU-lagstiftning som kräver att den svenska välfärdsstatistiken ska bli jämförbar med övriga medlemsländers.

Elva professorers debattartikel i Göteborgs-Posten förra hösten innehöll skarpa formuleringar som »riksklenod som är hotad i omorganisationernas Sverige« och »som att lägga ned ett klimatforskningslaboratorium som samlat data under lång tid«.

I flera texter i Svenska Dagbladet tidigare i år gick riksdagsledamöterna och professorerna Lennart Levi, Barbro Westerholm och Finn Bengtsson till angrepp mot förändringen: »ULF skulle fungera som ’en varningsklocka’ på vägen mot ökad välfärd och jämlikhet. Utan jämförbar och detaljerad välfärdsstatistik tystnar varningsklockan.«

Och i SCB:s diarium finns brev från Hyresgästföreningen, Socialstyrelsen, forskare på Karolinska institutet och universiteten i Lund och Umeå. Samtliga avsändare ifrågasätter det som händer.

Men inget har bitit på SCB eller regeringen.

– Vi förlorar en viktig informationskälla, säger Lennart Levi, centerpartist och professor emeritus i socialmedicin.

– Jag har till exempel personligen engagerat mig i frågan varför det är fyra till fem års skillnad i medellivslängd mellan människor som bara är förgymnasialt utbildade och de med eftergymnasial utbildning – en flagrant orättvisa. För uppgifter av den typen var ULF en oöverträffad källa.

Så går en bild av Sveriges utveckling delvis förlorad. Med små rörelser skruvas statistiken. Kommer det att påverka den förda politiken? Det vet vi inte ännu.

Men bortom frågorna skymtar sprickor i bilden av läget i nationen.