Hon är ett av världens stulna barn

Text:

Toppbild: Simon Rehnström

Toppbild: Simon Rehnström

Är  sanningen värd priset?

Natalie Knutzen är mitt uppe i det.

– Det jag fick veta när jag var liten, jag var väl fyra, var att min storebror var adopterad från ett adoptionscentrum. Lika tydlig var mamma aldrig med mig. Hon sa att jag var hennes hjärtebarn. Det är sådant man säger till barn man adopterat har jag fattat senare. Men när man är barn vet man inte ens så mycket om skillnaden på att vara adopterad och inte.

Natalies mormor och morfar, Maria Hoffer och Hans Weihs, hade träffats i Buenos Aires på 1930-talet. De hade utvandrat från Graz i Österrike och fick 1943 dottern Margarita, som när hon var 17 år träffade 20-årige Günther Knutzen. Han hade kommit som elvaåring med sina föräldrar från Tyskland 1951. Det unga paret med europeiska rötter adopterade 1974 sonen  Lenard och tre år senare kom nyfödda Natalie till familjen.

– Det var väldigt tydligt att jag inte var deras barn, säger Natalie Knutzen.

Familjen bodde i ett stort hus. Mamma var hemmafru, pappa ekonomichef på en fabrik. Natalie började i tysk skola i Buenos Aires. Om det där uttrycket hjärtebarn nu var en omskrivning för att Natalie var ett adoptivbarn verkade det ändå inte vara riktigt så enkelt.

– Jag fick alltid veta av mamma och pappa att min bror var legalt adopterad. Men till mig sa de: Tala aldrig högt om att du är adopterad. Jag förstod aldrig vad det handlade om. Nästan alla andra tyskspråkiga barn var vita och blonda, eller bara vita. Man förstod ju ändå att alla vi på skolan som var bruna var adopterade. Men bara ibland tänkte jag på det.

I tonåren började det bli tydligt för Natalie Knutzen att hon betraktades som annorlunda också bland den tyskspråkiga övre medelklassen i Buenos Aires.

– I det samhälle jag växte upp fanns en tydlig rasistisk underton. Man skulle vara vit och blond. För mig var det inget konstigt, för mig var det mer  … så här är världen, man tänkte inte mycket på det. Jag reste till Tyskland på ledigheterna, gick i den tyska skolan, lärde mig tyska, åt tysk julmat och allt det där. Ändå fick jag höra rasistiska kommentarer.

Hon tillhörde en gemenskap, fast ändå inte.

– Men jag orkade inte tänka på det hela tiden. Jag upplever att jag inte är så intresserad av medvetenhet, men att livet hela tiden tvingat mig att bli det. Ändå var det någonting som gnagde i mig. Men vad är konstigt med det i Argentina? Där är allt är ångest: Ekonomin. Vad ska jag göra med mitt liv? Allt. Ständigt.

Natalies liv rullade på. Musiker ville hon bli. Gitarr ville hon spela, helst hela tiden.

– Jag insåg steg för steg att jag kom från en dysfunktionell familj, präglad av alkoholism och mycket våld. Men sådant var vanligt hos tysk-immigrantfamiljer med posttraumatiska upplevelser efter kriget. Jag förstod bara inte så mycket av det heller på den tiden.

Natalie började få depressioner och gå i terapi när hon var 17 år.

– Det är nästan lika vanligt i Argentina som i Sverige. Medelklassen kan betala terapi, och det har den gjort.

En gång frågade hon sin pappa varför hennes farfar lämnade Tyskland. För att farfar var desertör och nästan blev mördad på grund av det, blev svaret. Natalie tog det för vad det var. Att det fanns en talrik skara gamla nazister i Argentina var ingen hemlighet. Hennes pappas version av anledningen till att familjen Knutzen sedan slutet av 1950-talet levde i Argentina kunde vara lika sann som fabricerad.

Kort efter att hon ställt frågan till sin pappa träffade hon en kille. De hade varit ihop i fyra år när de blev bjudna på ett bröllop. På festen fick Natalies familj veta att brudgummens familj hade varit mellanhänder vid hennes adoption. Alla inbjudna på bröllopet utom bruden hade marinuniformer. Natalie började ana vad hon höll på att börja misstänka. Men en bröllopsfest är inte tillfället för att börja grubbla. I festvimlet nämnde ändå Natalie uppgiften för sin kille, som pratade med sin pappa som var med på samma fest.

– Och på natten, sa min kille: Kan det vara så, Natalie, att du är ett av Argentinas försvunna barn?

– När han sa det var det något som hände i min hjärna. Jag blev så förbannad, tänkte shit : måste jag alltid dras in i det här, måste jag göra det här? Jag vill ju bara spela gitarr, fan!

De försvunna barnen var vid den här tiden fortfarande ett alltför obearbetat nationellt trauma efter den argentinska juntatiden.

När militären tog makten 1976 innebar det slutet på en kaotisk period i Argentina. Världens första kvinnliga president, Isabel Perón, hade bedrivit samma högerpolitik som sin sedan två år bortgångne make, Juan. Men skenande inflation och terrordåd av paramilitära terroristgrupper – högerextrema antikommunister, vänstergerillor och trotskister – hade gjort hennes situation och landets ohållbar. Den argentinska militären såg i de paramilitära politiska grupperna dessutom ett hot mot sitt eget våldsmonopol. Man ville också ta kål på demokratin och leda Argentina in i en nationalistisk och konservativ epok. Tillvägagångssättet blev skoningslöst. Isabel Perón avsattes och landsförvisades. Censur infördes och ett triumvirat under ledning av generalen Jorge Videla tog makten. Censuren innebar att allmänheten till en början inte visste särskilt mycket om hur sällsynt hänsynslöst den nya regimen skulle komma att agera. Men tämligen omgående började man frukta de mörkgröna Ford Falcons som ständigt rullade längs boulevarder och smågator. I bilarna satt juntans dödsskvadron AAA, Argentinas antikommunistiska allians. Deras värv var att gripa unga människor och föra dem till hemliga fängelser eller koncentrationsläger där de förhördes, torterades och mördades utan att regeringen medgav att dessa människor någonsin gripits. De dödas kroppar gömdes.

När diktaturen föll 1983 hade sammanlagt omkring 30 000 människor försvunnit. En del av de försvunna var beväpnade revolutionärer, en överrepresentation av de försvunna var judar eftersom juntan var antisemitisk. Många mördade var vanliga studenter, aktivister, fackföreningsmedlemmar, advokater som försvarade sjuka och handikappade, präster och nunnor som sympatiserade med befrielseteologin. Kvinnor skonades inte. Tortyrmetoderna var utstuderat grymma. Även gravida kvinnor torterades. Deras vänstersympatier kunde föras vidare till barnen, resonerade generalerna, och kvinnorna tvingades föda sina barn med ögonbindel och bakbundna händer. I några veckor fick de amma sina barn, i pauserna mellan att de våldtogs och torterades. Därefter togs barnen ifrån mammorna, och gavs till familjer lojala med regimen för att uppfostras till goda samhällsmedborgare.  Mammorna var därmed förbrukade och värdelösa. En populär metod var att ta dem av daga genom att droga ner dem, klä av dem, skicka upp dem i flygplan och från 4 000 meters höjd knuffa ner dem i Mar del Plata-buktens djup. Omkring 500 barn stals av diktaturen. Många av barnen, har det framkommit, uppfostrades av män som deltog i tortyren och mördandet av deras föräldrar, och barnen var lyckligt ovetande om vad den som de trodde var deras »ömsinte far« hade gjort med deras biologiska mamma och pappa. Historikern Donna Guy har skrivit att »det smutsiga kriget« inte bara var ett krig mot peronismen och den argentinska vänstern utan också ett krig mot ungdomen.

Den enda opposition som vågade göra sig hörd under denna tid var mammorna till de många försvunna. Med vita sjalar runt huvudet samlades de med början 1977 varje vecka framför presidentpalatset och krävde svar på frågan: Var är våra försvunna barn? Juntan betraktade frågan som en icke-fråga och mammorna som tokiga. Mammorna, som snappade upp generalernas tillmäle, började stolt och trotsigt att kalla sig »de galna mödrarna, och fortsatte dödsföraktande att samlas. De blev allt fler, trots att kpistbeväpnade militärer stod på varje tak runt Plaza de Mayo och trots att tre av pionjärerna bland mammorna tidigt fördes bort, torterades och mördades. När det civila styret återinfördes i Argentina insåg de försvunna barnens mammor att deras barn var mördade. Men också att många av dem fött egna barn i fängelset. Försvunna barnbarn som borde finnas någonstans i Argentina.

[caption id="attachment_527610" align="alignnone" width="750"] »När min kille sa: Kan det vara så, Natalie, att du är ett av Argentinas försvunna barn? var
det något som hände i min hjärna. Jag blev så förbannad, tänkte shit: måste jag alltid dras in i det här, måste jag göra det här? Jag vill ju bara spela gitarr, fan!«[/caption]

På morgonen efter bröllopsfesten bland alla marinuniformklädda gäster hade Natalie Knutzen ingen lust att ta till sig någonting av sin killes spekulation om vad för sorts barn hon var.

– Nästa dag var jag skitsur på honom Jag sa: Var du tvungen säga det här till mig  ?

Natalie berättar att hon gick in en period av förnekelse. Den speglade det argentinska samhället denna tid: en domstol beslutade några år efter diktaturens fall av att avsluta uppgörelsen med militärjuntans ledande bödlar, som ett led i en idé om att försoning var ett bättre sätt att få Argentinas sår att läka. Det allmänna ointresset för juntatidens övergrepp kulminerade under den nyliberalt inriktade presidenten Carlos Menem.

– Under en lång period med Menem levde vi ett lala-land. Vi sålde hela landet, alla fick dollar. Ingen tänkte på annat än nuet, säger Natalie.

När hennes förnekelseperiod började att släppa konfronterade hon sina föräldrar. Det här med att jag är adopterad, sa hon, har ni någonsin tänkt att jag kanske är ett av de försvunna barnen?

– Det gick inte hem. Det var inte bra. Det blev kalabalik alltså.

– Jag tror att det här fortfarande kan hända i Argentina. Alla är rädda för allt hela tiden. När man lever i ett land där man inte riktigt vet vem som är bra och vem som är dålig, när man upplever att det inte finns riktiga lagar, bara korruption, och att alla gör som de vill, blir man jätterädd när man tror att man har gjort fel. Och mina föräldrar blev väldigt rädda för mormödrarna, Las abuelas.

Som var samma kvinnor som under diktaturen kallade sig mödrarna, och som sedan dess fortsatt att ta på sig vita sjalar och nu kräva svar på frågan: Var är våra barnbarn?

– Med tiden började de tack och lov få mer och mer makt: fick en budget av staten, och blev en maktfaktor i det argentinska samhället genom åren. Det har gjort dem kontroversiella i mångas ögon, men det är en annan historia. En övre medelklassfamilj som, likt min familj, alltid ville stoppa huvudet i sanden; leva ett enkelt liv – med hus, pool, semester – ville inte tänka bakåt. Det kan jag förstå. De var så fattiga när de kom till Argentina. De hade kämpat. Jag tror att de alltid varit rädda för det här, inte just för mormödrarna, men för just det här, och jag tror att de kände att min adoption var lite för dodgy. De ville bara leva det enkla livet.

– Så när jag, som levt i min bubbla, kom med min enkla fråga: Hej, har ni tänkt på det här, så tyckte de att det var illa, att nu kommer poliserna och hämtar oss. Att jag hade förstört hela familjen. Till och med min brors flickvän på den tiden sa: Varför är det här bra, kan du inte bara lämna det förflutna därhän? Det har jag fått höra många gånger genom åren. Kan du inte bara gå vidare? Och jag har bara tänkt: Ja, det gör jag ju, jag lever ju mitt liv, men den här frågan har jag ju alltid burit med mig, och jag har också försökt förneka. Jag landade den gången i att jag inte tyckte att det var att gå vidare med.

[caption id="attachment_527611" align="alignnone" width="750"] Kräver sanningen. En kvinna med skylten »Ge tillbaka barnen« demonstrerar i samband med rättegången mot tidigare diktatorerna Jorge Videla och Reynaldo Bignone samt flera andra pensionerade militär- och polisjänstemän i juli 2012. Foto: Natacha Pisarenko[/caption]

Några år senare, när Natalie var 24 år, blev hon våldtagen.

– En överfallsvåldtäkt. Jag skulle åka hem efter en yogalektion mitt på dagen i Buenos Aires, nära där jag bodde, och blev kidnappad och våldtagen. Den dagen var jag ganska säker på att jag skulle dö. För när kvinnor blir våldtagna på det sättet i Argentina blir de oftast mördade också. Det enda vittnet undanröjs.

Men Natalie lyckades att befria sig själv.

– Jag hängde med den här människan hela dagen; lyckades att övertala honom att »du behöver inte döda mig, vi kan hänga« och sedan lyckades jag övertala honom att låta mig gå, men hela tiden var jag övertygad att han skulle döda mig.

Den dagen satte djupa spår.

– Jag började tänka mycket mer på vad jag hade gjort med mitt liv. Alltid varit så snäll. Försökt vara snäll. Mot mina föräldrar, mot kompisar, mot alla.  Duktig och snäll, göra min läxa, det var jag. Efter den dagen tyckte jag att allt var kört.

Hon ville lämna familjen, landet, allt. Hennes terapeut sa: Ta semester en vecka, ge dig ut på ett äventyr! Natalie Knutzen reste iväg tillsammans en kompis, in i landet, upp till Anderna och klättrade, träffade andra vandrare och klättrare, bland andra en svensk kille. Natalie berättade sin historia, om det hopplösa sökandet efter sin identitet.

– Den här svenska killen sa: Du, det är din rättighet att veta vem du är. För mig var det som att höra ett råd från en person från en annan planet. Ett råd från en människa som lever i en värld som fungerar. Det verkade rimligt, det hängde ihop. Jag tyckte det var sant det han sa och fick en adrenalinkick, som jag förstår att man får efter en traumatisk situation.

Hon åkte hem till sina föräldrar.

– Jag sa att det är min rätt att veta. Jag behöver gå till abuelas.

Vid den här tiden – några år in på 2000-talet – när det argentinska samhället, mycket tack vare Las abuelas, fick den nyvalde peronistiske vänsterpresidenten Nestor Kirchner att lägga om kursen och göra upp rättsligt med militärens mördande under diktaturen – hade Natalie på allvar börjat tvivla på att hon »bara« var adopterad.

Hon tog en första kontakt med Las abuelas och fick veta att rutinen för den som anade att man var ett försvunnet barn innebar att man gick med sin födelseattest till mormödrarna, varpå organisationen inledde en undersökning som resulterade i ett beslut om huruvida det var värt att lämna blod för en dna-koll. På Natalies papper stod det att hon var född av sin österrikiska mamma.

Natalie lämnade sina papper. Mormödrarna skulle efterforska barnmorskan och läkaren som skrivit attesten. Natalie fick vara beredd på en lång väntan.

– Det här var samtidigt som jag hade blivit kär i den svenska kille som jag träffade i Anderna, och jag flyttade till Sverige. Efter några månader ringer de från Argentina och säger att jag måste tala med abuelas.

Kvinnan från organisationen sa att man kände till läkaren som hade skrivit under hennes attest från några andra fall, och tyckte att läkarens namn och rykte var en avgörande anledning för Natalie att lämna dna.

Men att göra det var inget självklart beslut för Natalie Knutzen.

– Det fanns goda skäl för mig att lämna dna. Men gjorde jag det visste jag att de skulle undersöka mina föräldrar.

Att föräldrar som tog de försvunna barnen tillhörde diktaturen var ett känt faktum. Liksom att det i vissa fall var mödrarnas mördare som tog barnen med sig hem. Diktaturens människor tyckte illa om kommunister, såg dem som en sjukdom, många var tränade av CIA, och hos många fanns uppfattningen att om de tog barnet när det föddes och placerade det i en högerfamilj kanske det fanns en chans att barnet inte blev kommunist eller vänster. De stulna barnen var en del av ett politiskt projekt.

– Det lyckades inte med mig, säger Natalie och ler. Jag är en misslyckad hippie.

Det fanns alltså ännu en anledning till varför hon måste veta. Var hennes föräldrar involverade i mördarsystemet?

– Men för mig var det såhär: Okej, om jag nu lämnar dna och de hittar att mina föräldrar stulit mig och var en del av diktaturen, och riskerar att åtalas för brott mot mänskligheten, som inte preskriberas, så det är ju en väldigt stor grej.

Av de 500 försvunna barnen började en del med hjälp av dna-proverna att hitta sina biologiska föräldrar. Sedan 2005 hade en rad av de allra högsta generalerna dömts. Juntaledaren Jorge Videla, som sedan tidigare var dömd för andra brott, dömdes till femtio års fängelse som högsta ansvarig för de stulna barnen. Tortyrchefen Jorge Acosta dömdes till trettio år och den andra expresidenten, Reynaldo Bignone, till femton år.

– Det har blivit en jättestor sak, men nu det gällde det min familj, och de är som de är, men som adopterad har jag hört att man är ännu mer lojal med sin familj än de andra, för man har intuitivt redan förlorat en familj, så andra gången är man väldigt  … man vill inte förlora igen. Jaha, så nu är det upp till mig: Who shall I destroy? Myself, my country?  Or the ones I love? Jag svarade abuelas: Jag ska lämna dna-provet när jag är redo.

[caption id="attachment_527612" align="alignnone" width="750"] »Du ställer dig egna frågor: Är det värt priset att veta sanningen? Det är inte alla som vågar.«
Simon Revilla följer Natalies resa som vittne, vän och dokumentärfilmare.[/caption]

Åren gick. Natalie Knutzen stannade i Sverige, med led fortfarande av perioder av depressioner.

– Det kan bero på flera saker: på våldtäkten kanske, på min dysfunktionella familj – jag kan säga att jag är en rehabiliterad dotter till en alkoholist – men det är ju också någonting annat som gnager. De senaste sju åren har jag försökt att ta hand om mitt inre barn, min familj och hur det var att växa upp med den här familjen, med alla har problem. Då och då har jag tänkt: Undrar hur det står till med rättsläget i Argentina? Kan man fortfarande lämna dna?

Hennes nuvarande kille Jens Klitgaard brukar säga, du måste ta hand om det här, för förr eller senare kommer det ikapp dig.

Natalie tog ny kontakt med mormödrarna, och fick veta att lagen fortfarande gällde.

Samtidigt kom hon via Facebook i kontakt med en barndomskompis från den tyska skolan i Buenos Aires. Han var också adopterad, och hade som vuxen gått i militärskola, varit militär och sedan polis.

– Vi började prata om min adoption. Han är adopterad samma år som jag är men säger att han inte är intresserad av sig själv och sitt ursprung, berättar Natalie.

Av en slump hade hennes kompis från skoltiden kommit att bli den polis som utredde, hittade och fällde mannen som våldtagit Natalie. Därefter lämnade han polisyrket och flyttade till Schweiz. De två adopterade barnen tog upp kontakten. En dag sa Natalie att hon funderat en del på de försvunna barnen.

– Han sa direkt: Ja, ska jag hjälpa dig!

Men Natalie tvekade fortfarande inför att lämna dna-provet. När hennes mamma år 2013 dog i cancer fick hon veta att mammans sista vilja var att Natalie måste få veta. Två år senare, tretton år efter att Natalie första gången tagit upp frågan om sitt ursprung med sin pappa, tog hon mod till sig och träffade honom på ett café i Buenos Aires för att prata om vad hennes mamma hade sagt på dödsbädden.

– Jag trodde han skulle explodera. Jag hade övat på det här och sa bara. Jag måste göra någonting åt det, måste lämna dna. Pappa sa: Ja, jag tycker du borde göra det.

– Jag blev helt paff. Insåg: nu är det dags, nu ska vi gå till abuelas.

Men hon ville lämna dna i Sverige. Var det möjligt?

– Det var ett emotionellt behov, men viktigt. Jag hade Jens i Sverige, mina kompisar, en terapeut, här finns ett lugn, jag vet vad som än händer, men det där mötet med abuelas gick inte så bra. Det är svårt att förklara. Jag åkte tillbaka till Sverige, var klar med det  … sögs än en gång in i det där  … Bye, bye, nu glömmer vi det här.

– Men i september 2015 fick Natalie ett samtal från den argentinska ambassaden, som ringde på begäran av en åklagare i Argentina. Natalie fick veta att det i och för sig var frivilligt att lämna dna, men att det just i Natalies fall fanns anonyma anmälningar. Då måste myndigheterna agera. En person hade anonymt anmält ärendet och sagt att man trodde att Natalie var ett försvunnet barn. Därmed blev fallet en rättssak.  En domare var utsedd, en utredning inledd, men en pusselbit saknades: Natalies blod. De argentinska myndigheterna hade via den svenska ambassaden fått information om att Natalie fanns i Sverige. Hon var tvungen att lämna dna.

– Vad händer annars? frågade Natalie.

– Polisen kan komma och hämta dig.

Den plötsliga vändpunkten i det som fram till dess varit Natalies egen kamp för att få reda på sitt ursprung blev svår. Hon kontaktade en vän, filmaren Simon Revilla.

– Jag behövde ett vittne. Min självkänslas immunförsvar är inte på topp så när Simon nu är med och filmar vet jag att jag slipper att noja över att jag själv inte ska bli trodd.

Simon Revilla berättar att när Natalie ringde höll han på att göra en dokumentär som hade kopplingar till Argentina.

– Jag hade hört sådana här historier om de försvunna barnen och var lite insatt. När jag träffade Natalie fick jag veta hur det ser ut inifrån, från hennes perspektiv. Det är inte så känt, hur det upplevs från en person som är i sökandet efter sin identitet men inte vet hur det kommer att sluta. Ofta får man ju höra historierna från barnen som redan har hittats.

Sedan dess har Simon hjälpt till i utredningen, och med sin kamera följt Natalies process som ett vittne.

– Du behövdes också för att hjälpa mig att bättre förstå vad som hände, säger Natalie, som lämnade dna den 7 december 2015 och väntade i tre månader, en tid under vilken hon febrilt gjorde musik tillsammans med en kollega i Argentina.

Simon Revilla var med, och väntan på dna-svaret kändes oändlig. Simon satt på en buss till staden Humahuaca i de argentinska Anderna, dit Natalie redan tagit sig, när hon ringde och berättade att de hade mejlat från abuelas: Hon skulle få dna-svaret dagen efter.

Det visade att Natalies dna inte matchade proven mot släktingarna, deras syster eller dotter som varit gravid. Dna-databasen består av prover som frivilligt lämnats av släktingar, och därför inte är 100-procentigt definitiva. Det finns ett mörkertal av kvinnor som kan ha blivit gravida i fångenskap till följd av våldtäkt. Ett nej kan alltså förvandlas till ett ja i framtiden, även om den sannolikheten inte är hög.

– Jag blev förkrossad, berättar Natalie. Vi åkte till Sverige två dagar senare. Jag fick höra att jag vet hur man överlever, och det gör jag. Jag stängde in mig i min studio och jobbade hårt, ett steg i taget, ett andetag i taget. Jag var deprimerad, och tänkte vara det hur länge jag ville.

Men hon repade mod än en gång och kontaktade sin gamla barndomsvän i Schweiz. Varför har du inte kontaktat mig tidigare? undrade han. Natalie skickade honom dossiern över sitt ärende, den nedlagda utredningen. Han återkom och bifogade en länk från You-tube. Ett filmklipp med läkaren som skrivit Natalies födelseattest. Där fanns ett avsnitt där en person sa att denne läkare erkänt att han har sålt bebisar.

Natalie lyckades kontakta ett av de adopterade barnen som medverkade i Youtubefilmen, och fick veta att läkaren som skrivit under Natalies födelseattest hade sålt ungefär 50 barn. Och han hade inte bara gjort det under diktaturen, utan också under demokratin, på en privatklinik där han jobbade vid sidan av sin tjänst på en mödravårds- och barnklinik på ett statligt sjukhus.

Simon och Natalie åkte till Argentina i maj 2018 och kom i kontakt med människor som gjort mindre utredningar om den berörda läkaren.

– Nu förstår vi att det finns ett jättestort antal barn som sålts i den här businessen i hela världen, men vi koncentrerar oss på Argentina. Folk som har pengar köper barn. Man betalar motsvarande priset på en lägenhet. Blonda barn är fortfarande dyrare. Eller bruna är billigare om man så vill, säger Natalie.

– Det spår vi följer nu är att Natalies mamma var en utsatt kvinna som födde Natalie och fick veta att hennes barn hade dött under förlossningen eller att det bästa för barnet var att låta en mer välbeställd familj se till att det överlevde och fick det bra, berättar Simon Revilla.

Hittills har 128 av de 500 försvunna argentinska barnen återfunnits. Natalie vet inte om hon någonsin kommer att få veta hela sanningen – vilka hennes föräldrar var och vad hennes adoptivföräldrar sysslade med under diktaturen. Men pusselbitarna börjar bilda mönster.

– Vi utesluter inget av de två spåren, att min biologiska mamma var politisk fånge eller en utsatt kvinna. Vi har uppgifter som stärker båda hypoteserna. Nästa steg för oss är att åka till Argentina och knacka på fjorton dörrar, där en skulle kunna vara min mammas.

Den dokumentärfilm som Simon Revilla och Natalie Knutzen samtidigt spelar in har de döpt till »NN – A stolen childhood« och projektet har fått stöd av bland annat Konstnärsnämnden, vilket underlättat för dem att finansiera resorna till Argentina.

– Det intressanta med din historia är att du tar dig an det här i vuxen åldern, säger Simon Revilla. Du ställer dig egna frågor: Är det värt priset att veta sanningen? Det är inte alla som vågar. Utgången är osäker men jag är intresserad av att fortsätta att följa hur du hanterar informationen du hittar, och inte hittar.

– Det jag har upptäckt, säger Natalie Knutzen, är att livet inte bara handlar om det som händer, utan vad gör det med oss. Och vad vi gör med de här historierna som vi inte har kontroll över.

Fakta | Handel med stulna barn i diktaturens spår

I oktober 2018 dömdes den spanske gynekologen Eduardo Vela för att ha stulit nyfödda bebisar från sina biologiska mödrar och gett till infertila föräldrar under och efter Francotiden. Tusentals liknande fall väntas nu hamna i de spanska domstolarna. Att skandalerna har tagit så lång tid att nysta upp anses bero på den katolska kyrkans starka roll i det spanska samhället, och på de amnestilagar som infördes i slutet av 1970-talet, i syfte att göra övergången till demokrati mjukare.

Forskningen om stulna barn visar att under militärdiktaturer ökar andelen stulna barn dramatiskt.

– Men också när länder snabbt liberaliseras ekonomiskt, när ekonomin i ett land som adopterar barn till västvärlden går in i perioder av vilda-västern-ekonomi, då blir stulna barn en lukrativ affärsverksamhet, berättar Tobias Hübinette, forskare vid Karlstads universitet, med adoptionsfrågor som ett av sina forskningsområden.

Att korruption, stulna barn och organiserad människohandel är mer regel än undantag inom dagens internationella adoptionsindustri har dokumenterats i flera uppmärksammade fall i en rad länder de senaste decennierna. Forskningsinstitutet Schuster institute for investigative journalism, vid Brandeis university i USA, som har en databas över all känd dokumentation har i rapporter visat att de stulna barnen inte är enstaka undantag, utan snarare regel. En stor andel av alla internationellt adopterade barn i världen är alltså stulna från sina biologiska föräldrar, och med andra ord inte alls adopterade som föräldralösa.

Sedan 1950-talet, när adoptionsboomen tog fart, har över en miljon barn från Afrika, Asien, Sydamerika och Östeuropa adopterats till västvärlden, varav ungefär 60 000 till Sverige. Drivkraften har varit sjunkande födelsetal i väst. Längtan efter barn hos många barnlösa familjer, i kombination med en stark föreställning om att man genom att adoptera ett »föräldralöst« barn i ett fattigt land gör en god gärning har gjort adoption till en »perfekt lösning«.

Men verkligheten är mindre vacker. En majoritet av barnen har gjorts »adopterbara« och adopterats endast för att adoptionsindustrin har utplånat barnens familjehistorier. Att hitta sina biologiska föräldrar blir därmed omöjligt för barnen.

De föräldralösa barn som adopteras är ofta inte alls föräldralösa. »Föräldralösa barn är sällan friska. Friska barn är sällan föräldralösa«, skrev forskaren E J Graff i en banbrytande artikel om verkligheten bakom internationella adoptioner för ett antal år sedan. Föräldralösa barn är därför inte attraktiva på adoptionsmarknaden. Få friska föräldralösa barn är tillgängliga för adoption runt om i världen. »Att det skulle finnas en uppsjö med hemlösa barn i världen som antingen har hamnat på barnhem eller bara väntar på västerländska föräldrar som adopterar dem är en myt«, har FN-organet Unesco konstaterat.

Text:

Toppbild: Simon Rehnström