Hur många människor tål planeten – egentligen?

Exakt datum är förstås omöjligt att räkna ut – men den 15 november uppmärksammade FN att vi har blivit åtta miljarder jordlingar. Steget från sju miljarder togs på rekordsnabba elva år. Den första miljarden nådde homo sapiens på Napoleons tid i början av 1800-talet. Den andra uppnåddes runt 1927. Sedan dess har takten alltså bara ökat. 

Är det då läge att fira den åttonde miljarden? Eller tvärtom förbanna befolkningsökningen? Vi människor är onekligen rätt resurskrävande, och jordklotets resurser är inte oändliga – i alla fall inte hitom effektiv kolonialisering av rymden. 

Till de optimistiska hör superentreprenören Elon Musk (entusiastisk förespråkare just av att utforska rymdens potential) som i många sammanhang varnat för att det stora demografihotet är att vi blir för få, inte för många.  

Även FN anslog en munter ton. Likt en stolt fader välkomnade generalsekreterare Guterres den symboliska bebis som bröt åttamiljardersvallen och såg händelsen som bevis på vetenskapliga genombrott och förbättringar inom näring, folkhälsa och sanitet. 

Mindre glatt bör det ha varit på andra sidan, hos dem som varnar för överbefolkning och dess konsekvenser för välstånd, hälsa, miljö och klimat. Så här ödesmättat kan det låta när deras kanske mest inflytelserike representant för pennan: 

”Slaget om att föda hela mänskligheten är förlorat. (…) Hundratals miljoner människor kommer att svälta ihjäl  trots alla de nödprogram som sjösätts. Så här sent i tiden kan ingenting förebygga en betydande ökning av världens dödstal.” 

Författaren återger också ur minnet en taxiresa en varm sommarkväll i Indiens huvudstad New Delhi:

”Gatorna sjöd av mänskligt liv. Människor som åt, människor som tvättade sig, människor som sov. Människor som umgicks, grälade, skrek. Människor som tryckte handen genom taxifönstret, för att tigga. Människor som bajsade och kissade. Människor som klängde sig fast vid bussar. Människor som drev boskap. Människor, människor, människor, människor.”  

Det påminner om en scen från helvetet av 1400-talsmålaren Hieronymus Bosch. 

Kraftfull politisk aktion är av nöden: "Vi måste snabbt få jordens befolkning under kontroll, och reducera tillväxten till noll; eller negativ. Medveten reglering av männniskors antal måste åstadkommas.” 

Citaten är 55 år gamla och härrör från den världsberömde demografidebattören Paul Ehrlich, biolog och Stanfordprofessor, född 1932. Vid 90 års ålder är han fortfarande en välformulerad aktivist i frågan. Ehrlich kom att för evigt skriva in sig i befolkningsdebatten med boken The Population Bomb som kom ut 1968 (på svenska 1972 under titeln  Befolkningsexplosionen).

The Population Bomb såldes i flera miljoner exemplar, och den slagfärdige och välskrivande Ehrlich blev en internationell professorscelebritet – tänk en filmstjärnesnygg Hans Rosling – med över 20 framträdanden hos dåtidens stora talkshow-värd Johnny Carson.

När boken kom 1968 befolkades jorden av 3,5 miljader människor, mindre än hälften av dagens population. Ändå detta apokalyptiska tonfall, som i efterhand ter sig milt sagt överdrivet. För vi kan ju konstatera, att vi människor har varit extremt mycket bättre på att föda oss själva än Ehrlich trodde. Vi kan också blicka tillbaka på en radikal minskning av den absoluta fattigdomen under framför allt de senast tre decennierna. Och de stora svältkatastroferna är numera ett smärtsamt minne blott. 

En förklaring som Ehrlich själv har givit till att hans pessimism inte besannats, är att fattiga länders jordbrukare har varit mycket bättre på att ta till sig nya och bättre odlingsmetoder än han räknade med. Däremot backar 90-årigen Ehrich i grunden upp sitt yngre TV-stjärnejag:  

"Mitt språk borde varit ännu mer apokaplyptiskt”, har han sagt, och han bedömer att en optimal befolkningsnivå för jordklotet vore 1-2 miljarder. 

Ehrlichs bok innehåller en del policyförslag. Med dagens glasögon ter sig flera av dem klart osmakliga. Ett – som han lyckligtvis avfärdar som politiskt omöjligt och biologiskt/medicinskt alltför krångligt – är att sprida fertilitetshämmande ämnen i människors dricksvatten.  

Bland de förslag han ser som realistiska, nämns progressiv skatt kopplat till antalet barn i ett hushåll: Lyxskatter på varor kopplade till småbarn, exempelvis blöjor och leksaker; ekonomiska bidrag till män som frivilligt steriliserar sig innan de fått två barn; inrättande av en ny myndighet, Department of Population and Environment, med starkt mandat att begränsa befolkningen; utökad sexualupplysning i skolorna; friare abortlagar; framtagande av bättre preventivmedel; könsbestämning av foster så pass tidigt att flickor kan aborteras bort (eftersom många familjer ”ligger i” tills de fått en son). 

Inspirerad av William och Paul Paddocks bok Famine 1975! förespråkar Ehrlich dessutom ett så kallat triageförfarande mellan länder.  

Begreppet triage uppkom under Napoleonkrigen där skadade soldater delades in i tre grupper: 

Syftet är alltså att de mest brådskande fallen ska behandlas först. Metoden används både på akutmottagningar och på katastrofplatser och var också aktuell under pandemin där så kallade triagetält uppfördes vid många sjukhus.  

I Ehrlichs/Paddocks tappning ska man i stället dela in utvecklingsländer i tre kategorier. De som hyggligt står på egna ben gällande befolkningskontroll och självförsörjning; de behöver ingen hjälp. Och de som har kraft att ta sig till en sådan position med vår hjälp ska få utvecklingsbistånd. Däremot ska ”hopplösa fall”, som Indien, lämnas åt sitt öde. 

Ehrlich applåderade Paddock-brödernas ”mod och förutseende”. Man fick inte vara för ömhudad, när problemet överbefolkning skulle lösas. Vilket följande några citat från andra stora personligheter får illustrera: 

Filosofen Bertrand Russell tyckte att andra världskriget var ”en besvikelse” när det gällde att få ner populationen. Han ställde sitt framtidshopp till bakteriell krigföring. 

Den stora populariseraren av marinbiologi, fransmannen Jacques Costeau, menade att det inte enbart var positivt att minska sjukdomar och lidande. Han tillade att vi bör ”eliminera” 350 000 människor per dag. 

Miljökämpen Christopher Manes kallade HIV/aids den ”nödvändiga lösningen” på en befolkningsdriven miljöförstöring medan journalisten och bestsellerförfattaren Richard Preston såg ebola som biosfärens attack på ”den mänskliga parasiten”. 

Tilläggas kan att flera massmördare, som Anders Behring Breivik och Patrick Crusius (som sköt ihjäl 22 personer i El Paso i Texas 2019) med flera har talat gillande om drastisk befolkningsminskning. Vilket har föranlett ”befolkningspositiva” debattörer som Jordan B Peterson att fundera över om det finns något avhumaniserande i tanken på människan som parasiterande exploatör av vår vackra planet. 

Paul Ehrlich var och är nymalthusian. Ordet går tillbaka på Thomas Malthus, en brittisk präst, nationalekonom och demograf som levde på 1700-talet. Vi möter strax hans enormt inflytelserika tankar, men först några nedslag i idéhistorien kring demografifrågan. 

Den arabiske medeltidslärde Ibn Khaldun lyfte fram en tät befolkning som eftersträvansvärt utifrån arbetsdelning. 

Merkantilisterna på 1600-talet var positiva till befolkningstillväxt – en stor befolkning borgade för stor makt – men det var inte så noga om livsmedelförsörjningen hängde med. Det var rentav en bonus att lönerna trycktes ner när ökad nativitet säkrade tillflöde av arbetskraft. 

1700-talsfilosofen och empirikern David Hume noterade att där dygd och lycka och välfungerande institutioner råder, där finns det också mest folk.  Hans samtida, den franske upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau, var också han positiv till ökad folkmängd. Och långt före dem kinesen Konfucius, som såg positivt på befolkningstillväxt – men också talade om en ideal kvot mellan människor och land. 

Platon trodde för sin del att exakt 5040 invånare var lagom många i en stadsstat. Man ska kunna vara självförsörjande, men inte heller så många att området blir svårstyrt. 

Det här var en snabbkatalog över historiens befolkningsoptimister. Annars var huvudtendensen länge att se människor som problematiska; att det långt bakåt i tiden fanns en guldålder, som man hade lämnat och borde sträva tillbaka mot. Framstegstanken var alltså svagt hävdad, med vissa undantag, som hos den romerske stoikern Seneca, som menade att vi i framtiden kommer att häpna över tidigare generationers okunskap. Men det var egentligen först på 1700-talet som tydliga teknologiska framsteg kunde skönjas under en enskild människas liv. 

Tillbaka till Malthus. År 1798 utkom hans bok En avhandling om befolkningsfrågan, med teorin att om inga politiska åtgärder vidtas så växer befolkningen så småningom ifrån tillgången på livsmedel. Det underliggande antagandet var att populationer tenderar att öka med en exponentiell faktor, medan matproduktionen endast ökar med en aritmetisk faktor.  

Säg att utgångsläget är hundra kilos daglig veteproduktion till hundra människor. Med 10 procents ökning av befolkningen och 10 kilos ökning av produktionen till nästa år, är vi fortfarande i balans: 110 kilo vete till 110 människor. Men redan det andra året blir det obalans: matutbudet är då uppe på 120 kilo, medan befolkningen har vuxit till 121 personer (ränta-på-ränta-effekt av den årliga 10-procentsökningen).  

Efter tio år har matproduktionen aritmetiskt växt till 200 kilo, medan befolkningen exponentiellt har nått nivån 259 individer. Och att föda 259 munnar med 200 kilo mat är ju svårare än att föda 100 munnar med 100 kilo mat. 

Malthus tilldelar därför födelsekontroll en avgörande betydelse för tillväxt och välstånd. Präst som han var, avvisade han preventivmedel och aborter, utan förespråkade i stället senarelagda äktenskap. Han ventilerade också mer brutala lösningar, som att neka medicinsk hjälp till sjuka samt att bringa sjukdom till fattiga genom att få dem att bo i infektionsspridande träskmarker.  

Redan under Malthus egen tid – han levde ju i den industriella revolutionens vagga – började hans mat/demografi-formel falla samman. Under 1700-talet steg inkomsterna betydligt snabbare än exempelvis mjölpriset. Och under 1800-talet frigjordes allt större resurser till renhållning, sjukvård, utbildning. Barnadödligheten minskade med följden att familjerna inte kände sig nödgade att skaffa lika många barn. Nativiteten sjönk därför. Mänskligheten, i alla fall i väst, började ta sig ur den ”malthusianska fällan”. Vi blev inte fattigare när vi blev fler. Vi blev tvärtom rikare. 

Under det tidiga 1900-talet växte sig en annan variant av befolkningskontroll stark: rashygien. Undermåligt människomaterial skulle rensas bort. I länder som Sverige och USA rullades program för tvångssterilisering ut brett. Men nazismens förbrytelser kom att kraftigt försvaga attraktionskraften i den sortens människosortering, och från och med femtiotalet vände många av världens demografer åter till Malthus och hans tankar om att samhällen med för svag födelsekontroll producerade fattigdom. Kvantiteten människor ställdes åter i forskningens och debattens centrum – inte deras kvalitet. 

Den kända befolkningsaktivisten Margaret Sanger (som också kom in på rashygien på tjugotalet) höll ett tal i Mumbai 1952, i vilket hon hänvisade till den då avlidne Mahatma Gandhis önskan om ett ”barntak” på fyra barn. ”Föräldraskap ska ses som ett privilegium, inte en rättighet”, förkunnade Sanger. 

”De som saknar initiativkraft och intelligens för familjeplanering ska assisteras och guidas och styras på alla sätt, så att icke önskvärd avkomma sätts till världen, avkomma som ändå inte bidrar ett dugg till vår civilisation utan bara slösar på världens energi och resurser.” 

Samma år grundade hon International Planned Parenthood Federation (IPPF), som framöver bland annat skulle hjälpa Kina att implementera sin ettbarnspolitik.   

ÅR 1960 fanns 3 miljarder människor globalt. Nymalthusianismen växte som riktningsgivande ideologi, med en utbredd tro hos forskare och politiker att jordens resurser skulle förbrukas i snabb takt av vår växande mänsklighet. 

Redan året före väckte i amerikanska senaten tankar om att stötta födelsekontroll i utvecklingsländer. 1966 började Lyndon Johnsons administration koppla bistånd till nativitetssänkande reformer, vilket också Världsbanken skulle komma att göra. Tre år senare etablerade Richard Nixon the Office of Population. Vars chef Reimert Ravenholt några år senare sa att han hoppades att en fjärdedel av världens kvinnor skulle steriliseras.  

1970 hade man på välgörenhetsorganisationer som the Ford Foundation börjat tala om tvångssterilisering. 1968 – samma år som Paul Ehrlichs demografiska bestseller kom – grundade akademiker, politiker och affärsmän Romklubben, vilken 1972 gav ut den inflytelserika skriften Tillväxtens gränser, innehållande varningar om överbefolkning utifrån miljöhänsyn och resurstillgång. FN:s befolkningsfond UNFPA pekade ut världens fattigaste miljard som de mest miljöskadliga och menade att befolkningsökningen var grundorsaken till de växande miljöproblemen. 

Från 1976 till 1996 ökade antalet regeringar i världen som såg sin egen befolknings tillväxt som ett problem från 55 till 87, enligt Cato-institutet. Regeringar som förde en medveten befolkningshämmande politik ökade från 39 till 71. 

Man kan lugnt säga att manegen var välkrattad när jordens två mest folkrika nationer, Kina och Indien, drog på sig hårdhandskarna i kamp mot barnglada familjer. 

Kinas ettbarnspolitik introducerades 1979 (och avvecklades formellt 2015). Den såg inte likadan ut i hela Kina utan kunde skilja sig mellan provinser, städer och landsbygd. Men på många håll var den ytterst hård. Tjänstemän belönades när de fick människor att sterilisera sig eller göra abort. De kunde straffas om alltför många bröt mot ettbarnspolitiken i deras område. Familjer som misskötte sig kunde få egendom förstörd eller fängslas. Böter för ett andra barn kunde uppgå till 5–10 gånger disponibel årsinkomst. Det förekom att barn konfiskerades. Kvinnor tvingades till graviditetstest varannan vecka och måste inför allmän åsyn kissa i kopp. Gifta par var tvungna att söka tillstånd för att skaffa barn, ogifta kvinnor som blev mammor gjordes rättslösa, samlag utan preventivmedel kunde bestraffas, kvinnor som fått barn tvingades bära spiral.  

Mellan 1980 och 2014 fick enligt officiell statistik över 300 miljoner kvinnor spiral tvångsmässigt insatt och 107 miljoner steriliserades.  

Adoptioner av andrabarnet till barnlösa släktingar och vänner motarbetades genom att barnen i stället sattes i statliga barnhem. Och många miljoner irreguljärt födda barn gick miste om hukou, det tillstånd som krävs för att få studera, jobba, gifta sig, skaffa barn, flytta till en annan stad med mera. 

2008 gick det i Kina 121 pojkar på 100 flickor. Flickebarn och flickfoster mördades och aborterades i stor skala av familjer som prioriterade en son. 

Inte heller i Indien lade Indira Gandhis regering fingrarna emellan när man 1975 bestämde sig för att nativiteten skulle pressas ner. För övrigt med ekonomiskt stöd från bland andra FN, Världsbanken och svenska Sida. Det fördes mycket aggressiva abort- och tvångssteriliseringskampanjer. Exempelvis kunde barn hotas med underkänt i skolan om föräldrarna smet undan sterilisering. 

Det är ju inte underligt, att stora (upplevda) hot banar väg för hård politik. Men hur stort var överbefolkningshotet, egentligen? Och hur ser dagens trendframskrivningar ut? 

Att Ehrlichs bok publicerades just 1968 kan se ut som en tanke. Enligt FN toppade den årliga globala befolkningstillväxten det året med 2,1 procent. I dag är den nere på 1,05 procent. Nästa miljard tar enligt prognoserna 15 år att nå, inte elva som den senaste. Detta trots att människan lever allt längre. Den globala medellivslängden nådde 72,8 år 2019, en förbättring med nästan nio år sedan 1990. År 2050 beräknas den globala medellivslängden vara 77,2 år.  

Den lägre dödligheten går hand i hand med lägre födelsetal. 1950 födde en genomsnittlig kvinna på jorden cirka fem barn, 2021 var siffran 2,3 födslar per kvinna. År 2050 förväntas den ha sjunkit till 2,1. 

Enligt FN kommer vi att redan under slutet av seklet se en sjunkande global befolkning. Enligt prognoserna kommer världens befolkning att toppa på 10,4 miljarder 2086. 

Folkökningen kommer dock att vara mycket ojämnt fördelad. Hälften av befolkningstillväxten fram till 2050 väntas ske i åtta länder: Nigeria, Tanzania, Kongo, Egypten, Etiopien, Pakistan, Indien och Filippinerna. Indien beräknas gå om Kina som världens mest befolkade land under innevarande år. 

Samtidigt som befolkningen ökar i vissa länder så brottas andra med ett minskande invånarantal. Fram till år 2050 spås 61 länder ha minskande befolkning på grund av låga födelsetal och ökad emigration. Beräkningarna är förstås mycket ungefärliga. Somliga hamnar ännu lägre än FN, och talar om sju till nio miljarder invånare globalt år 2100.  

Nymalthusianernas värsta farhågor kommer av allt att döma inte att besannas. Men är då allt frid och fröjd? Det beror förstås på en rad parametrar, som hur man ser på den globala uppvärmningen, miljöförstöring, teknikutvecklingen och vår förmåga till anpassning. 

Den som i grunden tror på det mänskliga framsteget och att nymalthusianerna är för dystopiska, kan hämta argument ur ekonomerna Marian Tupys och Gale Pooleys bok Superabundence: the Story of Population Growth, Innovation, and Human Flourishing on an Infinitely Bountiful Planet, som gav ut av den libertarianska tankesmedjan Cato-institutet 2022. Författarna tar upp hur man i befolkningsfrågan kan se två vitt skilda utvecklingsperspektiv gå i clinch med varandra.   

Nymalthusianerna menar att fortsatt tillväxt i ett system med ändliga resurser i längden är ohållbart. Och att en minskad befolkning leder till högre välstånd per capita, allt annat lika. De ser en avtagande nytta på investeringar i naturresurser, vilket leder till sänkt levnadsstandard (när man måste börja odla på sämre jordar, gräva i sämre gruvor etcetera). De menar att teknologisk utveckling och surrogat inte fullt ut kan ersätta det ”naturliga” förstahandsvalet (exempelvis ses naturgödsel som bättre för systemet än konstgödning). Dessutom: Att titta på tidigare mänskliga framgångar i att överkomma naturens begränsningar är irrelevant för att analysera nuläget, där utmaningarna är så mycket större eftersom vi redan tär så hårt på klotet. 

Tupy och Pooley menar i stället att nya resurser kan skapas genom arbetsdelning, innovation, förbättrad återvinning, substitut samt effektivisering. Utbudet är alltså i hög rad påverkbart till att möta en större efterfrågan. Vi kan kort och gott plöja fler fält – och/eller förbättra avkastningen på dem vi redan plöjer. 

Hoppingivande är också att dagens tillväxt är mindre materialkrävande än gårdagens. Tänk på tjänsteindustrin. Och titta på din smartphone, som också är en dator, klocka, tv, kamera, radio, tidning, fotoalbum, bandspelare, bok, karta och kompass. 

Vidare är vår kunskap kumulativ; vi står på våra föregångares axlar när vi blickar ut över möjlighetshorisonten. Människans innovationskraft växer därför väl i takt med behoven. Och med fler människor i världen finns också rimligtvis fler Elon Musk och Steve Jobs: framtidens problemlösare. 

Tupy och Pooley ägnar stor pedagogisk kraft åt begreppet ”tidspris”. Hur mycket tid går åt för att jobba ihop till en önskad vara?  

Från 1960 till idag har tidsåtgången för en indisk arbetare att tjäna ihop till sitt dagliga ris gått från sju timmar till under en timme. För en arbetare i delstaten Indiana i USA, har tiden det tar att få ihop till sitt behov av vete sjunkit från en timme till sju minuter per dag. 

I en ”varukorg” med 50 varor – bland annat aluminium, bananer, kyckling, koppar, bomull, bensin, bly, plywood, ris, palmolja, räkor, silver, tobak, uran, fisk, guld, kol, majs, nickel, apelsiner, kaffe – kan författarna visa att ”tidspriset” från 1980 till 2018 sjönk med drygt 70 procent. Samtidigt som jordens befolkning har ökat med drygt 70 procent. 

Sedan år 1800 har en världsmedborgare sett sin realinkomst öka med 3000 procent. Från 1950 till 2020 steg den från 4000 dollar till nästan 17000 dollar per år (i 2018 års dollar).  

Och här kommer mer uppmuntrande data: 

Tupy och Pooley har en husgud: den libertarianske universitetprofessorn i ekonomi Julian Simon, född samma år som Ehrlich, 1932, men avliden 1998. 

Simon menade att Ehrlich gravt underskattade tillväxt- och innovationskraften i ekonomin. Och att hans meningsmotståndare i sin egenskap av biolog var alltför fast i ett biologiskt, naturinspirerat synsätt på resurser.  

I biologin talar man om ”carrying capacity” – hur mycket liv kan en biotop härbärgera? Man ser ett max; opåverkbart av innovation (lämlar, ekorrar och undulater är dåliga uppfinnare.) 

Vidare ser biologerna hur en population kan blomstra vid hastig ökning av tillgång på föda – för att sedan drabbas av massdöd när födan tryter och inte räcker till allt det liv som nyss spirade så. 

Mot detta statiska synsätt ställer Julian Simon ett dynamiskt perspektiv. Genom effektivisering och innovation med mera, kan vi ständigt få fram nya resurser. (Eller egentligen: vägar till tillfredsställda behov. Resursen är ju bara ett medel, inte målet.) 

Ehrlich och Simon ingick 1980 i ett berömt vad för att testa sina övertygelser. Ehrlich fick välja fem råvaror, vilka ju en ökad global befolknings efterfrågekonkurrens borde driva upp priserna på. 

Han valde koppar, krom, nickel, tenn och tungsten. Om dessa steg i pris – realt – hade Ehrlich vunnit vadet. Men om de sjönk i pris gick segern till Simon.  

Det medialt välbevakade vadet hade slutdatum den 29 september 1990. Och eftersom alla fem metallerna sjönk i pris, var det Ehrlich som fick betala till Simon. Det dynamiska perspektivet vann. 

Det bevisar naturligtvis ingenting gällande optimal nivå på jordens befolkning. Men det påminner om, att i det mänskliga spänningsfältet optimism/pessimism är det sannerligen inte alltid pessimisterna som får rätt. 

Det kan väl vara värt att påminnas om det, när flera internationella studier visar att så många som 30-40 procent av världens unga är tveksamma till att skaffa barn. Det känns inte som ett friskhetstecken, att de yngre målar framtiden i så mörka färger.  

Och som framlidne folkhälsoprofessorn Hans Rosling övertygande kunde visa: människor är kraftigt felinformerade om den globala utvecklingen. De tror att miljön blir sämre och att fattigdomen ökar, fast det är tvärtom. De vet inte att på femtiotalet levde nio fiskarter i floden Themsen, nu finns där 125, inklusive den kortnosade sjöhästen, ytterst miljökänslig. 

Matt Ridley, blickade i boken The Rational Optimist, som kom 2010, tillbaka på sina 64 levnadsår, under vilka han skedmatats med otaliga larm. Om ökad världsfattigdom. Om svältkatastrofer. Om ökenutbredning, pest på frammarsch, och hotande vattenkrig. Oljan skulle ta slut, liksom mineralerna. Sjunkande spermienivåer, tunnare ozonlager, surt regn, nukleär vinter, galna ko-sjukan, millenniebuggar, mördarbin, global uppvärmning, havsförsurning, asteroidträffar. Ridley drar slutsatsen att samhällseliter och media i (o)skön förening gör sitt yttersta för att överdriva hoten om resursbrist, miljöförstöring, klimatkris.  

Och inte har det blivit bättre i och med framväxten av sociala medier. Om det så skulle vara sol och skönt i nästan hela världen, så är det naturligtvis hagelstormen i Tegucigalpa som sociala medier graviterar mot. Mänskligt, ja. Befrämjande för sans, balans och kunskapstillväxt? Knappast. 

Rent evolutionärt är vi människor kodade till att identifiera hot. Den individ vars gener predisponerade för naiv tokoptimism – som trodde att lejonet där borta var snällt – fick ett alldeles för kort liv på savannen och hann inte sprida sina gener vidare. Men en alltför stor upptagenhet vid hoten, särskilt om de är kraftigt överdrivna, kommer att göra våra 8 miljarder liv mindre lyckliga, mindre produktiva. Så vi avslutar med ett litet räkneexperiment: 

Jordens landmassa är 150 miljoner kvadratkilometer. Anta att hälften av denna är rimligt beboelig. Det ger vid handen att vi nu är cirka 100 personer per kvadratkilometer. Italien – ett land som väl symboliserar det goda livet, med opera och fotboll, vin och ost, sol och bad, fräsiga bilar och snyggt mode, historia och kultur – hyser hela 200 personer per kvadratkilometer. Alltså de bor dubbelt så tätt. 

Och om nu Italien skulle utgöra ett demografiskt helvete, ja – då kanske helvetet inte är så dumt ändå? 

Läs även: Därför tror du klimathotet är större än det är

Läs även: Om man är rädd för framtiden är katastrofen redan ett faktum