Hur skulle Afrika se ut om kolonialismen aldrig hade ägt rum?

Vid den stora Berlinkonferensen år 1885 formaliserades den europeiska erövringen av Afrika. Merparten av kontinenten var kartlagd, Kongofloden var utforskad och till och med den mångtusenåriga gåtan om Nilens källa hade fått en lösning. Nu kunde kolonialmakterna rita in gränser på kartan och stycka upp det väldiga landområdet.  

Konferensen organiserades av den tyske rikskanslern Otto von Bismarck på begäran av den belgiske kungen Leopold II. Fjorton länder deltog. Sverige representerades av Gillis Bildt, sedemera landets statsminister och förfader till Carl Bildt. Tillsammans med sex andra länder fick Sverige lämna konferensen lottlös, och lika bra var väl det. Den beskrivs som det yttersta uttrycket för vit europeisk överhöghet gentemot Afrika. En historisk skamfläck.  

Men vad vore Afrika i dag utan kolonialismen? Om den koloniala epoken aldrig hade ägt rum? Det blir naturligtvis en kontrafaktisk spekulation, men likafullt intressant, eftersom kolonialismen allmänt anses utgöra roten till allt ont som afrikanerna och deras ättlingar på andra kontinenter fortfarande lever med. 

Kung Leopold II brukar betraktas som den store vinnaren vid konferensen. Han erkändes som personlig innehavare av hela Kongo och byggde upp en gigantisk privatförmögenhet genom att exploatera elfenben och gummi. Lokalbefolkningen tvingades till arbete och utsattes för groteska övergrepp. Arbetare som inte kunde leverera sin kvot av rågummi fick sina händer avhuggna. Grymheterna uppmärksammades i Europa och väckte stark kritik.  

Det är ett otvetydigt faktum att de europeiska kolonialmakternas erövring av Afrika på många håll vållade enorma lidanden. Apartheidstaten Sydafrika var ett särfall, men i övriga länder söder om Sahara var bilden långt ifrån entydig. Råvaruexploatering förekom fläckvis, men mycket stora ytor på kontinenten lämnades för fäfot. Höglänta områden med lagom nederbörd var attraktiva för kommersiellt jordbruk, men endast få delar av Afrika uppfyllde de villkoren. I somliga fall, som i Kenya och Rhodesia, etablerade sig europeiska farmare och trängde undan ursprungsbefolkningen. I de länderna utvecklades också en rasåtskillnadspolitik lik den sydafrikanska.  

”No natives – inga infödda – är de ord som möter en på skyltarna vid infarten till hotell, klubbar och restauranger, vid busshållplatser och järnvägsstationer och till och med i många affärer. Och detta No natives omfattar alla vars hy inte är rent vit, alltså även indier, araber, japaner, goaneser och många andra. Det är nästan otänkbart att få se en vit man i vänskapligt samspråk med en färgad i Kenya.”  

Så skrev svensken Bengt Ekström i boken ”Äventyr i Karamoja” som kom 1955. Men i andra länder på den vidsträckta kontinenten utgjorde de vita sällan mer än några få procent av befolkningen, där fanns då inte heller samma typ av rasåtskillnad. Malaria, sömnsjukan och andra tropiska sjukdomar avskräckte européerna. De som trotsade farorna mötte ofta en för tidig död.

När Berlinkonferensen var över och gränserna fastlagda, minskade i många fall det europeiska intresset för Afrika. Kolonialmakterna riktade in sig på att göra sina territorier självförsörjande, administrationen hölls i allmänhet på en miniminivå. Kolonialmaktens viktigaste uppgifter bestod i regel i att upprätthålla lag och ordning, driva in skatter och möjliggöra utbyggnad av vägar och järnvägar. Den koloniala erfarenheten för vanligt folk innebar därför på många håll ökad rörlighet och att de för första gången kom i kontakt med skolundervisning och sjukvård, som tillhandahölls av kristna missionärer.  

Alfabetiseringen av afrikanerna, som genomfördes med en stark övertygelse om dess välsignelsebringande effekter, var enligt denna skribents uppfattning en välgärning av sådana monumentala mått att den balanserar upp mycket av rasismen.  

Världen öppnade sig för urbefolkningen, både geografiskt och mentalt. Med kolonialismen nåddes även Afrika av upplysningstidens idéer. Sakta, sakta skulle vidskeplighet trängas tillbaka och ersättas av rationalism.   

I Storbritanniens östafrikanska kolonier importerades arbetskraft från Indien eftersom lokalbefolkningen generellt var ovillig att ta tungt och lågavlönat arbete. Efter att ha slitit färdigt med järnvägsbyggen och annat etablerade sig många av dessa asiater som köpmän, och kom med tiden att utgöra en välbeställd kategori i sina respektive afrikanska samhällen. I andra delar av Afrika kom libaneser och greker att utgöra handelsmannaskrået.  

Men om kolonialismen trots allt förde en del gott med sig, varför har den utsatts för så skoningslös kritik? En förklaring är att kunskapen om hur Afrika såg ut före den europeiska erövringen är så begränsad att det lämnar fältet öppet för alla möjliga romantiska spekulationer, enligt devisen ”det var bättre förr”.  

Den kunskap vi har numera om Afrikas förflutna talar dock inte för att levnadsvillkoren för afrikaner i gemen försämrades av den europeiska erövringen. I många enskilda fall, absolut. Men generellt?  

Den transatlantiska slavhandeln symboliserar den europeiska rovdriften i Afrika. Den pågick från 1500-talet till 1800-talet. Totalt fördes omkring 12 miljoner afrikaner över havet medan cirka två miljoner aldrig kom fram, de dog av sina umbäranden. Även denna tragedi kan dock betraktas ur olika synvinklar. Den afro-amerikanske journalisten Keith B. Richburg arbetade under 1990-talets första år som korrespondent i Afrika för The Washington Post. I sin bok Out of America – A Black Man Confronts Africa skriver han om sina upplevelser. Han fick bevittna hur svarta människor slaktade andra svarta i Rwanda, Somalia, Zaire och Liberia. Han skriver om alla de söndertrasade svarta lik han sett och konstaterar: ”Tack gode Gud att mina förfäder slapp undan, att inte jag behövde drabbas. Tack gode Gud att jag är amerikan.”  

Han känner lycka och lättnad över att hans förfader kom med på slavtransporten över Atlanten, och inte blev kvar i Afrika. Den romantiska bilden av det förkoloniala Afrika, som en arkaisk, pastoral idyll, kan alltså förklara en stor del av den hårda kritiken mot kolonialismen som anses ha försämrat livsvillkoren för afrikaner. Men då bortser man från hur kolonialismen används för att dölja eller ursäkta de postkoloniala, svarta regeringarnas vanskötsel av sina länder.  

Nationalekonomen George B. N. Ayittey, bördig från Ghana, är djupt kritisk till det han ser som mörkläggning av de verkliga orsakerna till Afrikas djupgående problem. Han skriver i boken Africa in Chaos: ”Det ständiga klagandet över det koloniala arvet är oseriöst. Att förklara de afrikanska kriserna med enbart externa faktorer är intellektuellt ohederligt. Men faktum är att det blev en standardursäkt för många afrikanska ledare som på ett bekvämt sätt kunde dölja sina egna misslyckanden och tillkortakommanden.”

Deltagarna i Berlinkonferensen brukar också anklagas för att med penna och linjal ha skapat konstgjorda gränser i Afrika, och det är utan tvivel sant. Frågan är hur problematiskt det egentligen blev? Ayittey skriver: ”Det hörs ett konstant gnällande över att Afrikas artificiella koloniala gränser utgör grunden för många av de kriser som plågar kontinenten.” 

Han ser påståendet som ytterligare en dimridå för inkompetenta afrikanska härskare att gömma sig bakom. Nationsgränser i Afrika har aldrig utgjort något stort problem för folk som oftast kan röra sig fritt från land till land, skriver han. Följdriktigt har afrikanska länder undvikit att revidera gamla gränser. Richard Dowden, tidigare Afrikakorrespondent för The Economist, skriver: ”Påståendet lyder att gårdagens kartritare är ansvariga för dagens afrikanska krig, genom att ha skapat konstgjorda länder. Det låter rimligt men det är inte sant.”  

När väl bilen slog igenom som ett praktiskt fortskaffningsmedel som kunde konkurrera med häst och vagn, blev det nödvändigt för européerna att bygga vägar i Afrika. Under den korta tiden som kolonialmakt i Etiopien – 1935 till 1947 – byggde Italien ett mycket imponerande vägnät. Det finns fortfarande fantastiska serpentinvägar i norra Etiopien som motstått tidens tand in i våra dagar. Även Rwanda genomkorsas av fina vägar som belgarna byggde för länge sedan. Det som skiljer Rwanda från andra länder i Östafrika är att vägnätet har underhållits, även efter avkolonialiseringen. På många andra håll är vägarna i ett bedrövligt skick, till stor del beroende på att pengar för vägunderhåll systematiskt försnillats av korrumperade makthavare, och då närmar vi oss frågan om hur arvet efter kolonialismen har hanterats. Vad hände med den modernisering som européerna trots allt introducerade? 

Richard Dowden skriver i boken Africa – Altered States, Ordinary Miracles att han, när han betraktade afrikanska länder, ”inte kunde skönja någon tro på att utveckling betydde en linjär progression, där varje ny generation förbättrade det som den föregående hade åstadkommit, genom att bygga en värld som ersatte stigar med vägar, och att vägarna ledde till städer där det fanns hus istället för hyddor, glödlampor i stället för stearinljus.” 

Han skriver att det i Afrika ofta kändes som att den moderna världen hade skapats av utomjordingar, att det var bra så länge det varade men att lyckohjulet ofrånkomligen skulle börja snurra åt andra hållet, att vägarna skulle spricka, glödlamporna gå sönder och att allt snart skulle vara tillbaka i ursprungsstadiet.   

Den legendariske polske utrikeskorrespondenten och Afrikaskildraren Ryszard Kapuściński är inne på samma spår i sin bok Ebenholts. Han skriver att styrkan i den europeiska kulturen, till skillnad från andra, är förmågan till självkritik. Det europeiska tänkandet känner sina gränser, accepterar sin ofullkomlighet, är skeptiskt och ställer frågor. Hos andra kulturer, skriver han och menar då särskilt Afrika söder om Sahara, finns inte detta kritiska sinnelag. Alla former av kritik ses som illasinnade angrepp, som uttryck för diskriminering, som rasism och så vidare. Detta gör företrädare för dessa kulturer oförmögna till framåtskridande, de förmår inte att inuti sig själva bygga upp en vilja till förändring och utveckling. Och inte heller, får man förmoda, till vägunderhåll, eftersom utländsk kritik mot landets vägar ses som uttryck för rasism.  

Hur såg då Afrika ut före kolonialismen? I boken The White Nile berättar Alan Moorehead om de första brittiska expeditionerna till nuvarande Uganda vid 1800-talets mitt. I kungariket Buganda härskade den unge monarken Mutesa. De båda upptäcktsresandena John Speke och James Grant togs emot mycket gästfritt vid det eleganta hovet som dominerades av stora, luftiga hyddor. Mutesa och hans underlydande var klädda i ett slags särkar, påminnande om en romersk toga. Stränga ritualer gällde, Spekes och Grants omedelbara intryck var att de hade hamnat i en förfinad civilisation jämfört med vad de hade upplevt under sin långa och riskfyllda vandring från den östafrikanska kusten, genom trakter befolkade av sinsemellan ständigt krigande boskapsskötare.    

Men Mutesa visade sig vara en härskare vars grymhet trotsade all beskrivning. Han var, skriver Moorehead, ett blodtörstigt monster. Knappt en dag gick utan att någon betjänt vid hovet avrättades. En flicka kanske råkade spilla när hon serverade kungen hans mat, och vips fördes hon ut och halshöggs. Enkla förseelser straffades med tortyr, kroppslemmar höggs av och änkor brändes regelmässigt levande då maken hade avlidit.  

”I rättvisans namn”, skriver Moorehead, ”ska det sägas att det inte var Mutesa som hade hittat på detta. Alla hans förfäder hade gjort likadant och det var också brukligt i lägre samhällsklasser. Om inte ledaren omgav sig med en atmosfär av skräck och vidskepelse så blev han inte gammal på tronen. När Mutesa blev kung brände han genast ihjäl 60 av sina bröder och det ansågs vara ett helt normalt sätt att förebygga uppror.”  

Liknande styrelseskick förekom på många andra håll i Afrika söder om Sahara. Det var vittnesbörden om kung Mutesa och alla hans gelikar i Afrika som gjorde att kolonialismen beskrevs som en civilisationsgärning. Det godtyckliga dödandet måste upphöra, kravet på detta drevs framför allt av kristna missionärer. När tyskarna i början av 1900-talet bestraffade hererofolket i nuvarande Namibia med metoder som i dag klassas som folkmord, ursäktades det med att det handlade om att stävja ett uppror. Det var alltså inte, enligt definitionen, ett godtyckligt dödande.    

Ett numera mindre uppmärksammat beslut som också fattades vid Berlinkonferensen 1885 var att kolonialmakterna gemensamt skulle verka för att stoppa det omfattande slaveriet i Afrika. Afrikanska lokala härskare samarbetade med arabiska slavhandlare som försåg arabvärlden med arbetskraft.   

I boken Central-Afrika från 1890 av professor Henry Drummond finns en detaljerad och fascinerande karta som visar stora brunmarkerade områden som anges som ”af slafhandlare ödelagda distrikt”. Det rörde sig om en mycket omfattande och inkomstbringande slaveriverksamhet som pågick under århundraden, långt innan européerna inledde sin transatlantiska slavhandel, som annars är den som oftast förknippas med slaveri och Afrika.  

1600-talsfilosofen Thomas Hobbes skrev att människans liv utan strikta lagar hotade att bli solitary, poor, nasty, brutish and short. Ensamt, fattigt, vidrigt, brutalt och kort. Så beskrevs ofta Afrika, och därför behövde kontinenten civiliseras, resonerade man. Lag och ordning måste införas.  

Det fanns två afrikanska länder som på varsitt sätt till största del undslapp den vite mannens styre. Etiopien som styrdes av en kejsardynasti och Liberia som koloniserades av ättlingar till frigivna amerikanska slavar. Knappast någon betraktare kan påstå att den genomsnittlige medborgaren i Etiopien har åtnjutit bättre livsvillkor under de senaste århundradena, än afrikaner som bodde i länder styrda av en europeisk makt.  

I Liberia etablerade sig de svarta amerikanerna som en distinkt överklass som kopierade de vita slavägarnas livsstil i den amerikanska södern. Ekonomisk vanskötsel och korruption ledde till det första inbördeskriget 1989, som sedan följdes av fler. Kriget bedrevs ofta av drogade barnsoldater som stympade, torterade och mördade sina motståndare.  

Avkoloniseringen av Afrika inleddes på 1950-talet och ett årtionde senare hade flertalet länder i världsdelen erhållit självständighet. I de flesta fall gick det fredligt till, men i Kenya pågick under flera år Mau Mau-upproret som skördade många liv. I de portugisiska besittningarna utvecklades väpnade befrielserörelser och i Rhodesia likaså. Men, som Harold Macmillan sa i sitt tal i det sydafrikanska parlamentet 1960: ”Förändringens vindar blåser över kontinenten. Oavsett om vi gillar det eller ej så är framväxten av ett nationellt medvetande ett faktum.” 

Det som skulle föreställa nationalstater styrda av svarta tog över efter kolonisatörerna. Men det var bräckliga fuskbyggen, enpartistater inspirerade av Sovjetunionen, och den ena härskaren efter den andra störtades i militärkupp efter militärkupp. Sedan 1950 har 220 militärkupper ägt rum i Afrika. Av dem var hälften (109) framgångsrika, i den meningen att kuppledarna tog makten.

I Uganda upprättade den nästan illitterate soldaten Idi Amin ett skräckvälde som inte stod kung Mutesas efter. I Centralafrikanska Republiken lät härskaren Bokassa kröna sig till kejsare i en ceremoni som i flärd och prakt liknade Napoleons kröning. Bokassa visade sig ha inte bara skelett i garderoben utan till och med människolik i frysen. Han dömdes sedermera för kannibalism.  

I Tanzania fick president Julius Nyerere för sig att han skulle kopiera Maos Kina, med kollektivjordbruk och tung industri. Ekonomin kollapsade, tanzanierna fick uppleva en starkt försämrad levnadsstandard jämfört med vad de hade åtnjutit under det brittiska kolonialstyret. Detta trots ett massivt inflöde av biståndspengar där Sverige var bäst i klassen.  

I Rwanda inträffade 1994 ett storskaligt folkmord då omkring 800 000 människor, de flesta tillhörande tutsifolket, klubbades ihjäl, spetsades på spjut eller höggs till döds med machete. Konflikten utvidgades 1998 till det som kallas det andra Kongokriget, med sju afrikanska länder inblandade och cirka sex miljoner dödsoffer. 

Berättelsen om det postkoloniala Afrika blir en enda litania över vanskötsel, korruption, grymhet och förtryck. Mängder av forskare har grubblat sig sömnlösa för att finna en förklaring till varför det blev som det blev. Min egen bokhylla bågnar av böcker med titlar som The Challenge for Africa, Africa in Chaos, The Problem with Africa och så vidare.  

Richard Dowden skriver om sina upplevelser under åren i Afrika: ”Användbara ting nyttjades tills de gick sönder. Underhåll prioriterades aldrig. Värdelösa saker – ofta storslagna imperieprojekt – övergavs och dog. Och kanske hände det också med nationalstaterna själva. De hade inte skapats av afrikanerna så varför skulle de bry sig om dem? Långt efter det att demokratin hade dött i Zimbabwe följde parlamentet uråldriga traditioner hämtade från Westminster, och så gör man i många före detta brittiska kolonier. Chefsdomaren är fortfarande klädd i en 1700-talsperuk och en röd kappa. Endast ritualerna består.”   

Ett dystert bokslut. Finns det då inga afrikaner som skulle kunna rädda kontinenten? Jodå, men som Keith B. Richburg skriver: ”I Afrika vinner aldrig the good guys. De kastas i fängelse, torteras, dödas och misshandlas. De blir så hårt slagna att de till slut ger upp. Och resten? De slutar att försöka eftersom de är så strängt upptagna bara med att överleva.” 

Richburg undrar varför Asien kan frambringa visionära ledare som Singapores skapare Lee Kuan Yew, medan Afrika bara producerar sådana som Mobutu, Moi och Aideed, diktatorer från Zaire, Kenya och Somalia. Det finns faktiskt åtminstone en social ingenjör i Afrika som har låtit sig inspireras av Lee Kuan Yew, det är Paul Kagame i Rwanda. Men hans framgångsrika ekonomiska politik har åstadkommits till priset av politiskt förtryck. 

Den europeiska erövringen av Afrika var historiskt oundviklig. Den präglades av ett stort mått rasism och mängder av grymheter, men man kan inte påstå att den koloniala epoken totalt sett innebar ett steg tillbaka i Afrikas politiska, sociala, kulturella och ekonomiska utveckling. Tvärtom. Varför är då kolonialismen så hårt kritiserad? 

Det har att göra med den biståndsindustri som växte fram i samband med avkoloniseringen. Världsbanken hade konstruerats i syfte att avhjälpa världsfattigdomen. Hednamissionen utvecklades till biståndsorganisationer, i Sverige skapades redan i början av 1950-talet Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd till mindre utvecklade områden. Den skulle sedermera omvandlas till biståndsorganet Sida.  

Biståndsviljan hos allmänheten i hela den rika världen skulle höjas. Det åstadkoms med berättelser om den kollektiva skuld som västerlänningar påstods bära på. Skattebetalarna fick veta att den grymma kolonialismen tyngde dem som en biblisk arvsynd. I sann biblisk anda kunde de bara bli skuldfria genom att via skattsedeln köpa avlatsbrev, alltså skänka pengar till det globala biståndsindustriella komplexet. Det skapade en mångmiljardindustri som erbjuder karriärvägar åt ett oräkneligt antal människor världen över och omsätter mer pengar än kolonialismen någonsin lyckades med.  

Därför är det nödvändigt att ständigt underhålla, ständigt upprepa myten om de onda vita européernas erövring av den oskuldsfulla svarta kontinenten. Utan att någon frågar: Hur skulle Afrika se ut om kolonialismen aldrig hade ägt rum?

***

Läs även: Så föder Ukrainas vapen Afrikas krig

Läs även: Biståndspolitiken – en 50 miljardersbluff