Hur verklig är konflikten om kärnkraften?

När Gunnar Wetterberg häromåret skrev de svenska ingenjörernas historia ägnade han ett kapitel åt ”atomkraften”. Där finns många intressanta citat. Idéhistorikern Jonas Anshelms beskrivning av den tidiga entusiasmen för kärnkraften, till exempel: 

”en legering av atomfysik och magi, av föreställningar om vetenskapens objektivitet och atomkärnornas demoner samt av rationalistisk utvecklingsoptimism och irrationalistisk ödestro.” 

Eller brevet från Vattenfalls generaldirektör Åke Rusck till industrijätten ASEA:s VD Åke Vrethem, under trycket av miljövänner som ville rädda de sista älvarna: 

”Bortsett från att vi beskylls för att helt sakna intresse för naturvård och kulturella frågor sägs det att vi är räddhågade och tekniskt efterblivna, då vi inte omedelbart vill slå igen vattenkraftutbyggandet och koncentrera oss på atomkraft, som de flesta tror är så lätt att göra och blir så billigt.” 

Det första citatet klär av idén om att energifrågor bara handlar om teknik. Alla energislag är förknippade med olika föreställningar, framtidsvisioner, verklighetsuppfattningar och känslor. Vi kan fantisera om att det borde vara annorlunda, att energifrågorna bara borde vara ett område för tekniska expertbeslut, men det ändrar inte verkligheten. Till och med atomfysiker är människor. 

Det andra citatet visar att det inte är självskrivet vilka energislag som förknippas med framsteg och vilka som anses vara oförsvarliga. Sådana föreställningar ändras med tiden. Ibland därför att nya fakta och erfarenheter – en kärnkraftsolycka, en klimatkris – tillkommer. Ibland av mer svårdefinierade skäl.  

Energidebatten framstår just nu som ett ideologiskt skyttegravskrig. Kärnkraft ställs mot vindkraft och båda sidor mobiliserar. Men har energidebatten verkligen fastnat i polariserade ytterligheter? Eller ser vi snarare en reaktion på att gamla föreställningar börjar rämna? 

Hur går det till när vindkraft blir ideologi? 

De tyska statsvetarna Cyrill Otteni och Manès Weisskircher gav oss en pusselbit i en artikel i European Journal of Political Research förra året. Om ni undrar åt vilket håll just dessa forskare kan tänkas luta, ger deras egna presentationer rätt bra ledning. Weisskircher har specialiserat sig på högerpopulism och klimatfrågan och leder forskningsprojektet ”Extremhögerpolitik mot klimatåtgärder?”, finansierat av tyska utbildningsdepartementet. Otteni beskriver sina huvudsakliga forskningsområden som ”populism, migration, genus och deltagande”. 

Med Tyskland som utgångspunkt har statsvetarna studerat vad som händer partipolitiskt i de områden där nya vindkraftverk ska byggas. Slutsatsen är klar: det gynnar både det tyska miljöpartiet Die Grünen och vindkraftsmotståndarna i högerpopulistiska Alternative für Deutschland. 

Ett skäl till att vindkraft förvandlas till en ideologisk fråga är alltså att frågan mobiliserar väljare på bägge kanter. Otteni och Weisskircher konstaterar att högerpopulistiska rörelser i många fall visar ett betydande intresse för miljöfrågor, men då oftast för sådana frågor som har att göra med närmiljön och att bevara landskapet. Jonas Anshelm och Simon Haikola, biträdande professor vid Tema Teknik och social förändring vid Linköpings universitet, beskriver ett liknande mönster i Sverige i en artikel i Renewable and Sustainable Energy Reviews från 2016. Alla stora energisatsningar i Sverige har mött motstånd av miljöskäl. Men medan till exempel kärnkrafts- och vattenkraftsmotståndet ofta använt argument som har att göra med framtiden och globala problem, baseras det miljömässiga motståndet mot vindkraft på argument som främst har att göra med lokalsamhället och nutiden – ”här och nu”. Det leder ofta till att motståndet mot vindkraft kombineras med en positiv attityd till kärnkraft och vattenkraft och att vindkraftsmotståndet får en lutning åt höger, till skillnad från kärnkrafts- och vattenkraftsmotståndet. 

Just det globala mot det lokala perspektivet är centralt. Stöd för vindkraftens utbyggnad har alltmer kommit att kopplas till den globala klimatfrågan och i just den frågan har högerpopulistiska rörelser uppvisat allt större skepsis. Det är kopplat till att klimatfrågan upplevs som den drivs av en kosmopolitisk samhällselit och ett vetenskapssamhälle, utan förståelse för vanliga människors livsvillkor. På så sätt passar motståndet mot vindkraftsutbyggnaden in i den högerpopulistiska världsbilden på två sätt: dels förfular utbyggnaden landskapet och skapar störningar i vardagen – just den sortens miljöfrågor som intresserar många högerpopulistiska rörelser – dels är den ett skötebarn för de eliter som populistiska rörelser vänder sig emot. 

Alternative für Deutschland talar om vindkraftsutbyggnaden som en ”ideologisk energiomställning” och en ledande företrädare har kallat partiet ”den lagstiftande grenen av anti-vindkraftrörelsen”. 

Vindkraften blir helt enkelt, vid sidan av tekniska och ekonomiska argument, en tydlig symbol för just det som högerpopulistiska rörelser vänder sig emot. Enligt Otteni och Weisskircher en viktig mobiliserande symbol vid sidan av motstånd mot migration. 

Men även på den gröna sidan har vindkraften ett starkt symbolvärde och därmed en ideologisk laddning. Redan i Die Grünens första nationella valprogram 1980, konstaterar Otteni och Weisskircher, krävde partiet ett ”omedelbart bruk, särskilt av vindkraft, för elförsörjningen”. Anshelm och Haikola konstaterade 2016 att vindkraften i tre decennier ”framhållits av miljörörelsen i Sverige som det gröna alternativet till fossila bränslen och kärnkraft (och) fått en ikonisk status som nyckeln till ett hållbart samhälle.” 

Vindkraftens moderna historia är helt enkelt intimt kopplad till miljö- och alternativrörelser. 

Det var energikrisen 1973 som först lyfte in vindkraften i politiken. Det skedde i många länder, däribland i Norden och Tyskland. Redan från början associerades vindkraften med decentralisering, småskalighet, miljövänlighet och inte sällan ett annat ekonomiskt system än det kapitalistiska. 

Vetenskapshistorikern Nicole Hesse beskrev för ett drygt år sedan i tidskriften Centarus två parallella utvecklingslinjer för vindkraften i Tyskland. Den ena drevs av vad hon kallar ”environmental wind tinkering”, som kanske kan översättas med ”miljömässigt vindknåpande”. Det rörde sig om aktivister och alternativare som i vindkraften såg en väg till ett nytt samhälle: 

”Över hela landet”, skriver Hesse om sjuttiotalets tidiga tyska vindkraftsentusiaster, ”uppstod initiativ, gemenskaper, föreningar och projekt som hade en sak gemensamt: de ifrågasatte och utmanade det ekonomiska systemet och sökte nya former för gemensamt liv, arbete och ekonomisk aktivitet. I vissa av dessa projekt diskuterades, utvecklades och testades decentraliserade former för energiproduktion (…) Det fanns en samsyn mellan de olika aktörerna om att det västerländska sättet att leva, eller åtminstone ordningarna för att producera energi, behövde förändras. De ovan nämnda grupperna återupplivade tekniska modeller för vindturbiner och återförde dem till den allmänna debatten på olika sätt. Vindturbiner byggdes ofta av grupper som bestod av miljöaktivister och ingenjörer.”  

Hesses artikel, som främst handlar om vad vindkraftverken kom att symbolisera för dem som såg snurrorna, konstaterar att för den här gruppen blev kraftverken ett slags löfte om en ny värld, en fysisk manifestation av att ett annat samhälle är möjligt. 

Det finns liknande skildringar från andra länder. Det var inte ovanligt att vindkraften beskrevs som ett rent naturfenomen, snarare än som en teknik. Något allt igenom naturligt, ett av de fyra elementen. 

Den andra utvecklingslinjen för vindkraften som Hesse beskriver, var den stora statliga GROWIAN-satsningen, som det tyska forskningsdepartementet drog igång 1974. Det baserade sig bland annat på en överdrivet optimistisk rapport, som förutspådde att 75 procent av Tysklands elproduktion skulle kunna täckas av vindkraft. GROWIAN-projektet åkte snålskjuts på det positivt laddade symbolvärde som den alternativa rörelsen knöt till vindkraften, men det var av nödvändighet inte ett projekt som handlade om småskalighet och decentralisering, än mindre om ett annat samhällssystem. Hesse beskriver det snarare som att projektet syftade till att visa miljöopinionen att man tog frågan om alternativa energikällor på allvar. I sak blev det ett misslyckande, något som kom att användas som ett argument för att vindkraft inte var ett realistiskt alternativ för tysk elproduktion.  

Det som skedde i Tyskland under de knappa tjugo åren mellan 1973 och 1991 var alltså att vindkraften dels etablerades som en viktig symbol för samhällsförändring bland alternativare, dels som en symbol för orealistiska drömmar, det senare bland politiker och industriföreträdare utan ambitioner att stöpa om samhällsordningen. 

Vindkraftens utveckling i Sverige under samma period hade tydliga paralleller med det som skedde i Tyskland. I Sverige gavs Vattenfall uppdraget att dra i gång ett vindkraftprogram 1974, på det stora hela i strid med det dåvarande affärsverkets egna experter. Ett första försöksverk invigdes vid Kalkugnen nära Älvkarleby. Det slutade i ett stort haveri, tre år senare. Ett annat kraftverk togs i bruk på Näsudden på Gotland 1983 och fungerade bättre, men Vattenfall beskriver själv åttiotalet som ”ett förlorat decennium” för vindkraften. Folkomröstningen om kärnkraften ledde paradoxalt nog till att vindkraften åsidosattes, eftersom en kärnkraftsavveckling ansågs kräva alternativ med mer pålitlig, större och jämnare produktion än vindkraften. 

Redan i det första skedet av vindkraftens moderna historia etablerades alltså energislagets starka symbolkraft. Både positivt och negativt. 

Men, som citatet av idéhistorikern Jonas Anshelm i början av den här artikeln antyder: det var inte bara vindkraften som tidigt fick starka symbolvärden. I en artikel i Fokus för drygt två år sedan utvecklade Anselm resonemanget: 

– Det sägs ibland att kärnkraften blev ideologisk inför folkomröstningen 1980, men den var ideologisk redan på 1950-talet. Det var bara det att det knappt fanns någon opposition mot kärnkraften då. Samhället präglades av ett slags teknikdeterminism, i kombination med ambitiösa idéer om det goda samhället. Kärnkraften skulle garantera obegränsade mängder energi, problemfri tillväxt och närmast utopisk framtid. Det talades om att odla apelsiner i Norrland. 

Det var inte så att riskerna med strålning och atomenergi var okända, eller ens ignorerades. Vilken enorm kraft man lekte med blev, om inte förr, uppenbart efter att bomberna fallit över Hiroshima och Nagasaki. Men för framstegsoptimister, särskilt i ett ingenjörspräglat land som Sverige, var den nya energiteknikens potential oemotståndlig. Hur starkt det positiva symbolvärdet för atomkraften var, blev tydligt när det till sist stötte på motstånd. Det skedde redan kring 1972, när Oskarshamn 1 togs i drift som det första kommersiella kärnkraftverket. 

Samma grupper som såg vindkraften som en symbol för ett annat, decentraliserat, miljövänligt och småskaligt samhälle, såg kärnkraften som en symbol för en centraliserad kapitalistisk byråkrati som satte ekonomisk tillväxt före allt annat. Ganska snabbt skedde en polarisering, som gjorde att de båda sidorna hade svårt att ens förstå varandra. För anhängarna blev kärnkraften en symbol för rationalitet, vetenskap och framsteg. Inställningen till kärnkraft blev för både anhängare och kritiker ett lackmustest på om man var pålitlig och värd att ta på allvar, eller inte. 

Men sakargumenten, då? Spelar inte ekonomiska och tekniska fakta någon roll? 

Jo, visst gör de det. Mycket av debatten om energiförsörjningen formuleras, både nu och för fyrtio-femtio år sedan, i tekniska, ekonomiska och miljömässiga argument. 

The Economist hade häromveckan en större artikel som handlade om varför det inte går särskilt bra för vindkraftverkstillverkarna, trots att det aldrig varit så mycket tal om att bygga ny vindkraft och aldrig givits så stora stimulanser och subventioner till vindkraften. Mycket handlar, enligt tidskriften, om osäkerheter kopplade till tillståndsgivning, en debatt som också kontinuerligt förs här i Sverige. 

Och i Kvartal nyligen gick tre skribenter, med nationalekonomen Christian Sandström i spetsen, igenom hur lönsam vindkraften egentligen är och kom fram till att den är usel och riskerar att bli ännu sämre. 

Den snabba utbyggnaden av vindkraft i bland annat Danmark och Tyskland anförs ofta som positiva exempel att lära av, men har också kritiserats för att inte alls vara så framgångsrik som det ibland påstås. 

Samtidigt dyker det finska kärnkraftverket Olkiluoto 3, som började producera på full kapacitet i mitten av april i år, fjorton år för sent enligt den ursprungliga planen, också ofta upp som ett exempel i energidiskussionen. Inte minst de astronomiska kostnaderna på runt 100 miljarder kronor används som ett argument mot ny kärnkraft. Det planerade finska kärnkraftverket i Pyhäjoki har avblåsts. 

De tekniska och ekonomiska förutsättningarna för små modulära kärnkraftreaktorer, SMR, är ett annat vanligt ämne i energidebatten. 

Oavsett energislag råder ingen brist på tekniska, ekonomiska och miljömässiga data att kasta in i diskussionen. Men påfallande ofta tolkas samma datapunkter på helt olika sätt. Också det påminner om något Jonas Anselm sade i Fokusartikeln våren 2021. Han förklarade där varför teknikoptimistiska ingenjörer förlorade greppet över kärnkraftsdebatten inför folkomröstningen på åttiotalet: 

– Det beror främst på att de inte förstår att frågan har ändrat karaktär. Den är inte längre teknisk, utan moralisk och närmast existentiell (…) De förstår inte att konflikten om kärnkraften nu handlar om vilket samhälle medborgarna vill leva i och vilket arv de vill lämna till framtida generationer. De tekniska argumenten är inte längre avgörande. 

Det är lätt att känna igen sig i den beskrivningen, både vad gäller kärnkraft och vindkraft, även om den avser läget för 45 år sedan. 

Å andra sidan är de ideologiska skiljelinjerna inte så skarpa som de kan verka. 

För miljörörelsen och andra alternativare finns en inbyggd paradox i vurmen för vindkraft: vindkraft må vara bättre för klimatet än kol och olja, men ingen som sett en modern, industriell vindkraftpark kan längre tro att vindkraften står för ett alternativt samhälle. Det är inga knåpande eldsjälar som bygger dagens vindkraftverk, det är gigantiska, vinstdrivande bolag. 

Ändå är vindkraftens positiva symbolvärde ibland så starkt att det uppväger även rätt grava ingrepp. När den brittiske företagsministern John Hutton för några år sedan föreslog en stor vindkraftpark i Nordsjön, togs det emot med applåder av miljörörelsen. Det spelade ingen roll att det innebar att 7 000 stål- och betongpelare på 2 000 ton vardera, behövde placeras på havsbotten och att samma miljörörelser livligt hade protesterat, just med hänvisning till havsmiljön, när Shell ville anlägga en borrplattform på totalt 15 000 ton. Att det nu rörde sig om vindkraft förlät allt. 

Denna tvehågsenhet blir ibland problematisk för miljörörelsen. 

Ur den alternativa miljörörelsens engagemang för vindkraften har en ny, kapitalistisk energimarknad växt fram, eller som ett par forskare skrev i en artikel i Administrative Science Quarterly för några år sedan:  

”Sociala miljörörelser mobiliserade både sina medlemmar och utomstående att stödja vindkraftsektorn, vilket resulterade i påtagliga direkta och indirekta effekter på gryende entreprenöriell aktivitet och gynnsamma effekter för de omständigheter och resurser som skapar entreprenöriella möjligheter." 

I klartext: alternativarna gav storindustrin en ny marknad i vindkraften. 

Det finns kritiker inom miljörörelsen som vänder sig mot den här utvecklingen. Matt Huber, geografiprofessor och aktiv klimatdebattör, skrev häromveckan i nättidskriften Unheard att klimataktivister gått rakt i fällan när det gäller vindkraft. De tror sig kämpa för klimatet, men i själva verket kämpar de för företagsjättarna, ”the Googles and Berkshire Hathaways of the world”. 

Och så finns förstås vindkraftens lokala miljöpåverkan. 

När Greta Thunberg demonstrerar mot vindkraftparker på samisk betesmark i Norge är det inte första gången som miljöaktivister splittras av att deras principer hamnar i konflikt. I USA finns sedan länge konfliktlinjer mellan miljöengagerade som inte vill bortse från vindkraftens negativa effekter för till exempel fågel- och djurliv och miljöengagerade som främst ser till klimatfrågan. 

Det är inte längre självklart att varje vindkraftprojekt får hela miljörörelsens stöd. Det är inte heller längre säkert att kärnkraften automatiskt förkastas av miljöengagerade. 

Det finns vid det här laget många exempel på framstående miljöprofiler som bytt åsikt i frågan om kärnkraft. Det gäller till exempel Stephen Tindale, tidigare chef för Greenpeace i Storbritannien, och den välkände brittiske miljöaktivisten George Monbiot. Trenden är tillräckligt tydlig för att få den brittiska tidskriften Ecologist att kalla oenigheten kring kärnkraften inom miljörörelsen för ”den stora klyftan” och ställa frågan om ”ideologin hindrar de gröna från att omfamna kärnkraften”. 

I bredare medborgargrupper är läget inte heller så knivskarpt. 

En undersökning av YouGov från januari i år visar visserligen på stora skillnader i synen på olika energislag mellan republikaner och demokrater i USA. Republikaner är betydligt mer positiva till fossila bränslen och just vad gäller vindkraft är demokrater betydligt mer positiva än republikaner. Men om man granskar vad som verkligen sker i USA blir bilden mer svårtolkad. 

New York Timeskolumnisten David Wallace-Wells konstaterade nyligen att den delstat som, med stor marginal, producerar mest förnybar energi i USA är republikanska Texas, nästan två gånger så mycket som den demokratiska delstaten Kalifornien. Av de investeringar i förnybar energi som redan är på väg att förverkligas, ligger över 80 procent i republikanskt dominerade valdistrikt. Wallace-Wells förklarar detta till viss del med att president Bidens stora miljösatsning, Inflation Reduction Act, innebär att stora resurser kommer att slussas till republikanskt dominerade delar av USA. Wyoming, North Dakota och det gamla koldistriktet West Virginia är de tre delstater som antagligen kommer att ha mest att hämta per capita. Den delstat som kommer att erhålla mest i reda pengar är Texas. Han citerar den texanska riskkapitalisten John Arnold som nyligen twittrade: "för fem år sedan var den allmänna stämningen i Houston vad gäller avfossilisering på gränsen till fientlig. I dag är det mer sannolikt att ett samtal som jag snappar upp på kaféet handlar om energiomställning, än om olja och gas.” 

”När staten häller pengar på din bakgård, är det svårt att hålla fast vid NIMBY (Not In My Backyard) särskilt länge”, konstaterar Wallace-Wells. 

Man kan förstås, på rimliga grunder, hävda att det här är en politiskt skapad bubbla, som förutsätter gigantiska subventioner, men det säger ändå något om att de symbolvärden som fäst vid olika energislag, inte en gång för alla är givna. 

Och det finns något annat märkligt med polariseringen i energifrågan. 

Svenskt Näringsliv ser gärna mer vindkraft i Sverige och räknar också med att det blir så: ”Våra analyser visar att ett kostnadseffektivt elsystem 2045 består av en stor andel vindkraft”. Men man ser också behovet av mer pålitlig elproduktion, inklusive kärnkraft. Det är tydligt att industrins företrädare i Sverige anstränger sig för att inte fastna i någon ideologisk polarisering i energifrågor. Svenskt Näringslivs vd, Jan-Olof Jacke, talar ofta och gärna om vikten av ”teknikneutralitet” från politiskt håll. 

Organisationen är inte ensam. För ett drygt år sedan skrev till exempel branschföreningen Svensk Vindenergis vd, Daniel Badman, en artikel i Altinget tillsammans med Johan Bruce, energidirektör för basindustriernas samarbetsorganisation: 

”Just nu pågår en politisk debatt där kärnkraft, vindkraft, kraftvärme, energieffektivisering och flexibilitet ställs emot varandra. Ska Sverige klara av att bli världens första klimatneutrala välfärdsland, kommer alla typer av fossilfri elproduktion, energieffektivisering och flexibilitet att behövas. Vi har inte råd att på politiska grunder välja bort några alternativ.” 

Om man börjar kartlägga vad som sägs och har sagts i energifrågor i Sverige de senaste åren upptäcker man snart att de verkligt polariserade åsikterna – antingen kärnkraft eller vindkraft – faktiskt är rätt ovanliga. Det är främst ytterkantspartier och aktivister på båda håll som lägger allt sitt krut på att glorifiera det egna energislaget och svartmåla det andra. Däremellan finns en bred flora forskare, organisationsföreträdare och politiker som låter ungefär som Svenskt Näringsliv. Inga bestrider att alla energislag har sina problem och konflikter, men den breda mittfåran diskuterar sådant ganska förutsättningslöst och på ett konstruktivt sätt. 

Polariseringen i energifrågan framstår mest som en politisk subkultur. Vid sidan av lokala opinioner mot störande anläggningar, är det ytterkantspolitiker med behov att mobilisera väljare, ideologer med ambitionen att skilja de rättrogna från avfällingarna, eller miljöaktivister som närmar sig det religiösa, som tar till de verkliga brösttonerna. I övrigt, även i svensk opinion i stort, ser man ingen bred polarisering. I en Sifoundersökning som Tenikföretagen lät göra nyligen var drygt 60 procent av de tillfrågade positiva till kärnkraft och runt 75 procent positiva till vindkraft. Hälften ville bygga ny kärnkraft. 

Tal om polarisering ger lätt bilden av att befolkningen är kluven i två oförenliga delar. Men i många frågor – och det är särskilt tydligt i energifrågan – handlar det snarare om att en stor majoritet i mitten skyms av högljudda minoriteter på ytterkanterna. Och ett skäl till det höga tonläget är kanske att den positiva och negativa symbolladdningen för kärnkraft och vindkraft, beroende på vilket läger man tillhör, har börjat förlora sin laddning. Miljöaktivister omprövar kärnkraften. Storföretagen sluter vindkraften till sina balansräkningar. Skyttegravarna blir allt grundare. 

Det här är fortfarande en fråga som handlar om mer än teknik, ekonomi och miljö och så kommer det att förbli. Men även om den pragmatiska och objektiva svenska ingenjören aldrig riktigt funnits i verkligheten, kan vi kanske vara på väg mot en aningen mindre ideologiserad diskussion. 

Säker ska man inte vara. Men får man hoppas, ändå?

***
Läs även: De sällsynta jordartsmetallerna: priset för den gröna omställningen

Läs även: Det gröna stålet: en bubbla redo att spricka?