Skogen som politisk konfliktyta

I Jämtland står en bonde och pekar mot skogen: ”Den ska EU ge fan i”, säger han till SvD i ett reportage som annars handlar om att Jämtland blivit mer EU-positivt. Fast just skogen är fortfarande en het potatis. Bakgrunden är att EU-parlamentet nyligen antagit en lag om återställande av ekosystem. Till år 2030 ska detta ske på 20 procent av unionens land- och havsyta, och till 2050 ska nästan alla degraderade ekosystem återställas. I Sverige leder det till frågor om i första hand skogen. Vad innebär det att återställa ett ekosystem? Måste ännu mer skog avsättas till reservat? Måste metoderna i skogsbruket ändras?  

Debatten har varit het i Europa och även här på hemmaplan, åtminstone sedan 2017 när LRF Skogsägarna och skogsindustrierna tillsammans inledde kampanjen "Svenska skogen". Det är den senaste omgången av en debatt som har blossat upp periodvis under mer än 100 år. Skogen är en känslig och viktig fråga för svenskarna.

Det som främst skiljer Sverige (och Finland) från övriga EU är antagligen skogsindustrins och skogsägarrörelsens jämförelsevis starka ställning här. På hemmaplan tycks vi ha miljörörelsen och samebyarna på ena sidan och skogsägarna tillsammans med industrin på den andra.

Men under allt detta finns också djupare nivåer som handlar om skogens betydelse i vår historia och kultur, och ytterst om synen på naturen och människans plats i den. På ytan kan det framstå som en enkel konflikt med bara två sidor; bruka eller bevara. Men frågan är betydligt mer komplicerad, med djupa skiljelinjer såväl inom som mellan skogsägarrörelsen och miljörörelsen.

Alla biologiska varelser påverkar sin miljö, ibland på bekostnad av andras livsutrymme och ibland till ömsesidig nytta. Människans påverkan är dock särskilt stor, och så har det varit ända sedan den urtid då vi lärde oss tämja elden. Med dess hjälp har vi omskapat vår livsmiljö och faktiskt också våra kroppar. Matsmältningen är i dag anpassad till lagad mat, och denna tillförsel av högvärdigt protein kan i sin tur ha varit en förutsättning för våra stora hjärnor. Det är svårt att ens tänka sig människan som art utan elden, och därmed vår inverkan på livsmiljön.

I dag är den större än någonsin, vilket aktualiserar frågan om människans plats i naturen. Är vi främlingar som i möjligaste mån bör låta naturen sköta sig själv? Eller är människor och mänskliga verksamheter en del av den naturliga helheten? Här går en viktig – men ofta outtalad – ideologisk skiljelinje mellan olika grenar av miljörörelsen.

Den nya EU-lagen ligger i linje med vad som i dag kallas ”rewilding”, återförvildning på svenska. Det bygger på tanken att när naturen får sköta sig själv leder det till maximal biologisk mångfald och dessutom klimatnytta genom effektiv och långsiktigt stabil kolbindning. Ofta innefattar rewilding även aktiva mänskliga åtgärder för att återställa ekosystem som gått förlorade eller degraderats. Det kan röra sig om återvätning av utdikade våtmarker eller inplantering av arter som försvunnit från ett område. Tanken är dock att naturen på sikt ska sköta sig själv.  

Bland förespråkarna för rewilding finns allt från radikala primitivister som vill att människan ska återgå till det naturtillstånd som antas ha föregått jordbrukets införande till teknikentusiaster som vill se en ökad koncentration av mänskliga bosättningar i kompakta och hypermoderna ekostäder. Den brittiske miljötänkaren George Monbiot tillhör den senare kategorin. Laboratorieodlade bakteriesoppor och inomhusodlingar menar han skulle kunna tillgodose våra näringsbehov, och därmed radikalt minska behovet av jordbruksmark så att stora områden kan återförvildas. Kritiker menar dock att dessa laboratorieodlingar skulle kräva så mycket energi och insatsvaror att ytanspråken ändå skulle vara mycket omfattande. 

Oavsett om mänskligheten bygger in sig i städer eller försöker leva närmare naturen kommer man inte ifrån att allt hänger ihop. Städer och stadsliv kräver stora resurser från omgivningen – i dag från hela världen. Vi lever alltså alltid i en mängd relationer med naturlandskapet och våra medvarelser, vare sig vi vill eller inte. Frågan är därför inte om utan hur människan ska vara sammanlänkad med resten av naturen.

Här bör också framhållas att människans inverkan på naturen inte nödvändigtvis är endast negativ. Det gamla småbrutna svenska jordbrukslandskapet med skogar, ängar, hagar och åkrar hyste en stor biologisk rikedom. Ängsslåtter innebär till exempel att konkurrensstarka växter hålls tillbaka vilket skapar utrymme för en större mångfald av arter.

Behovet att undanta områden helt från mänskligt bruk kommer framför allt med industrialiseringen av jord- och skogsbruk, som inte bara inneburit en mer kraftfull inverkan på landskapet, utan även skapar storskaliga monokulturer. Vete odlas inom ett område, mjölk produceras inom ett annat, virke och massaråvara i ett tredje och så vidare. Det ger inte den biologiska rikedom som det gamla jordbrukslandskapet hade. Lösningen – i den moderna strukturrationaliserande andan – blir att undanta vissa områden från alla former av lantbruk. 

Skyddade naturområden är i och för sig ingen ny företeelse. Området Bogd Khan Uul i Mongoliet har varit undantaget från timmerhuggning och jakt åtminstone sedan 1200-talet, då det förklarades som helig mark. Men den moderna nationalparksidén kommer från USA, där ett jättelikt område i Montana och Wyoming avsattes och bildade Yellowstones nationalpark år 1872. Även här finns inslag av en syn på vildmarken som något heligt. Pionjäranda, nya estetiska ideal och transcendentalistisk filosofi bidrog till en omvärdering av den vilda naturen, en omvändning från den negativa syn på otämjd natur som länge dominerat i kristna kulturer. Sverige följde USA i spåren år 1909 med inrättandet av nationalparkerna Sarek, Stora Sjöfallet och Abisko i fjällvärlden, samt Ängsö i Roslagens skärgård. 

Från början var tanken att naturen i nationalparkerna skulle vara helt orörd, med undantag för varsam turism. Men på många platser som avsattes på detta sätt stod det snart klart att naturen förändrades när mänsklig påverkan försvann. I Banff i Kanada, som blev nationalpark 1885, förändrades landskapet dramatiskt på några decennier. Prärier och asplundar gav vika för en tätnande barrskog. Orsaken var att ursprungsbefolkningen, som under lång tid hade brukat landskapet, bland annat med eldens hjälp, hade fördrivits.

Faktum är att koloniseringen av Amerika innebar en mycket omfattande förvildning av landskapet när ursprungsbefolkningen fördrevs, dödades och dukade under i sjukdomar som européerna fört med sig. Under de första 100 åren efter européernas ankomst beräknas befolkningen på den amerikanska dubbelkontinenten ha minskat med över 90 procent. Marker som tidigare brukats på olika sätt växte igen i en sådan omfattning att somliga klimathistoriker menar att växtlighetens ökade koldioxidupptag kan ha bidragit till den långvariga köldperiod med kulmen under 1600- och 1700-talen som kallas för Lilla istiden.  

Begreppet ”naturfolk” har i dag ofta en positiv klang, men samtidigt finns här spår av en kolonial klassificering av folkgrupper i olika kulturstadier. På mer primitiva stadier, ansågs det, brukade man inte jorden utan levde direkt av vad naturen gav. Därmed kunde dessa folk inte heller ha några legitima anspråk på specifika landområden. Jorden tillhörde dem som brukade den – ett tänkande som passade kolonialismen men också ledde till en blindhet för hur så kallade ”primitiva” folkgrupper faktiskt formade de landskap de bebodde. 

Även i Sverige har naturskyddet historiskt lidit av bristande insikt om människans roll i landskapet. Fjällvärlden, som ofta fortfarande betecknas som ”Europas sista vildmark” är i själva verket ett kulturlandskap starkt präglat av samisk renskötsel. När Ängsö blev nationalpark 1909 tvingades torparen på ön lägga ner verksamheten. Först efter ett par decennier insåg man att slåttern och betet inte var ett hot mot öns speciella flora, utan tvärtom en förutsättning för den. Man återupptog därför bruket av marken som en del av nationalparkens förvaltning.

Att just skogen ligger oss varmt om hjärtat i Sverige går långt tillbaka i historien. Länge betraktades den som en allmänning, en fri tillgång som var och en kunde nyttja för ved, bär- och svampplockning, jakt, bete och annat. ”Skogen är fattigmans tröja” sade man förr, med tanke på hur den gav värme, skydd och annat till den som saknade egna tillgångar.

Under 1700- och 1800-talen skedde stora skiftesreformer. Norrlandsskogarna delades in i kronoskogar och bondskogar, och under andra halvan av 1800-talet lades grunden till de stora bolagsskogarna genom uppköp av bondskogar, ofta till underpris och med tvivelaktiga metoder, så kallat baggböleri. Men strax under hälften av skogsmarken är dock i händerna på enskilda skogsägare, ofta privatpersoner som ärvt marken från tidigare generationers småbrukare. Att skogen en gång var allmänning sitter djupt i svenskarnas kulturella medvetande, och delar av äldre tiders sedvanerätt finns kvar i form av allemansrätten och samebyarnas renbetesrätt.  

Mot den bakgrunden är det lätt att förstå att skogen engagerar, oavsett om man själv äger skog eller inte. Dess betydelse är inte heller bara ekonomisk. Skogen skänker ro och ger möjlighet till återhämtning och den kan till och med uppfattas som ett heligt rum. I en omfattande enkätstudie som genomfördes i Enköping 2006 framgick det att andliga upplevelser var betydligt vanligare i naturen än i religiösa byggnader som kyrkor.

Det finns en omfattande forskning om naturens effekter på fysisk och psykisk hälsa. I dag talar man därför ofta om sociala, kulturella eller till och med existentiella ekosystemtjänster, utöver de materiella som timmer, vilt, bär och svamp, vattenrening och så vidare. Det är tydligt att närhet till naturen har stor betydelse för människors livskvalitet. De som har råd tenderar därför att bosätta sig där det finns god tillgång till grönområden, vilket har lett till den något märkliga situationen att landskapet kring storstäderna uppvisar en hög koncentration av biologiskt rika marker. Landsbygden har i stället blivit alltmer präglad av industriell resursutvinning – och samtidigt avfolkad.

Även här skymtar ett kolonialt mönster: Landsbygden förväntas leverera råvaror och energi till staden, och när landsbygdsborna protesterar mot till exempel en gruva eller en vindkraftspark avfärdas det som ett utslag för NIMBY, ”not in my back yard”. Mänsklig närvaro sammanfaller alltså ofta med en rik och levande natur, både genom (vissa former av) naturbruk och genom att människor värnar sin närmiljö.  

Skogens immateriella värden är förstås viktiga även för skogsägare. Det är ett av skälen till det ökande intresset bland mindre skogsägare för alternativa möjligheter till utkomst från skogen – allt från naturturism till produktion av kvalitetsvirke med metoder som bevarar skogsekosystemets kontinuitet. Man vill både bruka skogen och ha den kvar. Bland nytillskotten i skogsägarrörelsen finns till exempel Spillkråkan, ett nätverk för kvinnliga skogsägare med intresse för hållbara skogsbruksmetoder, och föreningen Skogens mångbruk, vars syfte framgår av namnet.

Kanske är det här någonstans som skogsägare och miljöaktivister kan mötas. Öppningar i den riktningen finns. Men frågan är fortfarande infekterad med låsningar på båda sidor. Skogsbruket domineras i dag helt av trakthyggesbruk, det vill säga att skogen slutavverkas vid mellan 45 och 100 års ålder, beroende på markens produktionsförmåga, varefter området återplanteras, oftast med förädlade gran- eller tallplantor. Produktionen är då helt inriktad på billig massaråvara till industrin, vilket varken gynnar biologisk mångfald eller enskilda skogsägares lönsamhet. Miljörörelsen, som ser kalhyggena breda ut sig, är huvudsakligen inriktad på reservatsbildning och regleringar. Även om man vunnit en del segrar på det området är det antagligen inte gynnsamt i längden för rörelsen att bli förknippad med byråkraterna i Bryssel.  

***

Fotnot: Skribenten är lektor vid institutionen för historia och samtidsstudier vid Södertörns högskola och aktuell med boken ”Naturen och människan: från lägerelden till fossilsamhället”. 

Läs även: Artskyddet kväver svensk skogsnäring

Läs även: Hur ska bönderna ha råd med den gröna omställningen?