Integration – en återvändsgränd

En gång i tiden var linje 3 i Malmö en spårvagn, men sådana försvann 1973 och rälsen revs upp och kvar blev breda gator med gräsremsor med rosenbuskar i mitten, som snart förvandlades till extra filer för bilismen. Nu åker jag en sväng med 3:ans buss genom staden där jag bott större delen av mitt liv, genom bekanta kvarter, från Centralen via Västra hamnen, Stadion, Nobelvägen och Värnhem tillbaka till utgångspunkten. Gulteglade folkhemslimpor med inglasade balkonger och färgglada nybyggarkvarter med akvariefönster. 

Till Malmö kom arbetarrörelsen och byggde Sveriges första Folkets Hus och anlade landets första Folkets Park. Här började också den stora invandringen från stora världen. I Malmö har man länge kunnat ta temperaturen på framtiden. 

Sist kommunalrådet Andréas Schönström (S) räknade fanns det 184 nationaliteter representerade här och enligt den senaste statistiken har 56 procent av de 357 000 invånarna migrationsbakgrund; de är födda utomlands eller har minst en utrikes född förälder. I grundskolan är den andelen 68 procent. 

Socialdemokraterna styr Malmö med stöd av Liberalerna och Miljöpartiet. Myndigheten Delegationen mot segregation (Delmos), nyligen nedlagd, har slagit fast att detta är landets mest ojämlika storstad. 

Man kan tala om en solsida, i väster, med universitet, techföretag och bostadsrätter med utsikt mot Köpenhamn. Och en skuggsida, i öster, med lägre utbildning, stor omflyttning och högt bidragsberoende. 

Här har funnits en politisk förhoppning om att blanda olika grupper med varandra, i skolan, i boendet. 2021 godkändes en kommunal markanvisningspolicy, enligt vilken tio procent av de nya lägenheterna kan gå till bostadssociala ändamål och ytterligare maximalt tio procent till personer med försörjningsstöd.  

Nu har det inte blivit så mycket bevänt med detta eftersom bostadsbyggandet bromsat in och nybyggda hyresrätter är dyra. När det kommunala bostadsbolaget MKB placerade familjer med försörjningsstöd i Limhamns sjöstad, bland människor som betalar mycket pengar för att bo där, blev det omedelbart konflikter. Det klagades på oväsen, vandalism, gängbrottslighet och barn som sprang vind för våg. 

– En del av dem som fick lägenhet i Limhamn har flyttat igen, säger Andréas Schönström, kommunalråd med ansvar för bostadsfrågorna.  

– Om hyran ligger över socialtjänstens norm måste man söka sig en billigare bostad. 

Konsekvensen blir då att de ersätts med andra inkvoterade familjer utan arbetsinkomst. På så vis uppstår en instabilitet som länge varit ett problem i miljonprogrammet i en större skala. 

– Med stor omflyttning får man extremt stor otrygghet. Så fort människor i områden som Herrgården i Rosengård får jobb flyttar de därifrån. Det bästa är om de med inkomst stannar kvar. 

   Låter inte det här som ett argument för segregation? 

– Stanna där man är? Jo, man kan tolka det så. Man ska kunna göra bostadskarriär inom sin egen stadsdel, säger Andréas Schönström. 

Stadsdelen Rosengård klyvs mitt itu av den 130 meter breda Amiralsgatan, södra sidan separeras från den norra. Malmös stadsbyggnadsdirektör Marcus Horning berättar att en omfattande ombyggnad är på gång med flerfamiljshus runt en avsmalnad gata. 

– Ska vi ha landningsbanor inne i vår stad? Nej, vi ska ha miljöer där man kan gå och vistas. Vi ska förändra ett stort rum som i dag bara är till för transport och förflyttning. Vi vill bygga ihop, förbinda, det blir bostäder, service och affärer. 

Ambitionen är att det första spadtaget ska tas 2026, men tidigare byggplaner i stadsdelen, som höghuset Culture Casbah, har försenats kraftigt. 

– Människor i ett område ska kunna förverkliga sina drömmar, säger Marcus Horning.  

– Vi vill möjliggöra flyttkedjor inom Rosengård, vi ska skapa en god livsmiljö för dem som bor där i dag och i morgon. 

   Vad kan stadsbyggandet åstadkomma för att minska segregationen? 

– Man får ha en lång tidshorisont. Man kan förändra fysiska barriärer och bidra till att manifestera en förändring av en plats. Det blir lätt att man pratar om segregation som ett teoretiskt begrepp, med vi-och-dom som konsekvens. Jag är ändå rätt optimistisk; Malmös brokighet är också vår största tillgång. Samtidigt får man räkna med slitningar. Med fler olikheter blir det ju mer friktion, men rätt hanterat ger det en mer intressant stad. 

Man kan fantisera om ett idealsamhälle där vi alla bor blandat, men människan är en självsegregerande art, menar Martin Grander, bostads- och urbanforskare vid Malmö universitet. 

– Ett segregerat samhälle är på sätt och vis ett lugnt samhälle. Vi vill bo med människor som liknar oss själva. Blandningen är önsketänkande. Idealet bygger på en premiss utan koppling till hur vi har agerat historiskt. 

   Fast segregationen har också negativa sidor, säger han. 

– Bor man där många har svårt i skolan eller saknar arbete påverkar det ens möjligheter att lyckas. Vi talar om negativa grannskapseffekter. I skolor som ligger i blandade områden lyckas däremot alla elever bättre. 

   Men enligt Martin Grander finns det inte något starkt forskningsstöd för att människor själva vill integreras. 

– Med större blandning kan de negativa effekterna minska, men det räcker inte bara att bo i ett visst område. Man måste också träffa dem som skulle kunna utgöra förebilder. Människor umgås inte spontant över en glass bara för att man bygger ett torg. 

Jag blir sugen på fika i Lindängens centrum i södra delen av staden. 

Kiosken som säljer burek och ćevapčići lockar också med fem sorters kaffe, men maskinen är trasig. Så det får bli Grillhörnan. Egentligen kan man bara beställa te, men mannen i köket förbarmar sig och skaffar fram en rejäl mugg nybryggt kaffe. Det ekar i den tomma lokalen när den ställs fram på bordet. Tv-skärmen vid entrédörren är inställd på en shoppingkanal som säljer smink på svenska och tvättmaskiner på ryska. Det lilla centret utanför ser ut som det har gjort i en evighet, som något tillfälligt som ingen sedan visste vad man skulle ta sig till med. Mellan mataffären och biblioteket ligger Abo Kresh Bageri, JobTeam Konsult och Nice Hair. Runt hörnet byggs en helt ny grundskola, bara ett stenkast från Lindängeskolan med sin fasad stor som en hangar. 

Den ökande invandringen till Sverige möttes under 1970-talet med en segregationspolitik, som uppmuntrade de nyanlända att bilda föreningar på etnisk eller religiös grund. I förlängningen utvecklades mångkulturalismens idé om att ingen kultur är bättre eller sämre än någon annan. På nittiotalet sjösattes i stället integrationspolitiken, med riksdagsbeslut om att "alla måste bidra". 

En projektindustri växte fram med Blommanpengar (efter den socialdemokratiske integrationsministern Leif "Blomman" Blomberg), Storstadssatsningar och en strid ström av två- eller treåriga försök att med offentliga medel bromsa den negativa utveckling – arbetslöshet, bidragsberoende, stökiga miljöer – i miljonprogramsområdena, som det hade varnats för redan när de byggdes. 

 I fältassistenterna Carin Flemströms och Alf Ronnbys bok Fallet Rosengård från 1972 beskrevs stadsdelen som "ett exempel på fostran till antisolidaritet" och "en opinionsbildare lika mycket som någonsin en tidning". 

– Rosengård är ett misslyckande, säger kommunalrådet Andréas Schönström helt frankt.  

– Därför måste vi nu bygga om. Folk tror att integration börjar med att vi ska acceptera att människor är olika. Vi ska tvärtom se varandra som lika. Om vi tror att vi hela tiden ska ringa in den mest utsatta tjommen och skicka in honom i ett nytt bostadsområde kommer vi att skapa mer segregation. Vi måste fråga oss vad som är bäst för de flesta. Vad är normen? 

Där Schönström sitter på kommunalrådsavdelningen på sjunde våningen i stadshuset är det som om han i denna stund bestämmer sig för att svära i den kommunala kyrkan. 

   Vi ska inte förutsätta att människor har en massa problem, säger han: 

– Utgångspunkten måste alltid vara att vi förväntar oss att de kan bidra. Solidaritet är inte lika med omhändertagande, men så har socialtjänsten arbetat ibland. 

   Det har ju också länge varit socialdemokratisk politik i Malmö… 

– Absolut. Men nu är det socialdemokratisk politik att inte vara så. 

   När ändrades det? 

– Egentligen när vi lade ner stadsdelsförvaltningarna 2017. Vi hade tio socialtjänster i olika delar av stan. Alla jobbade olika. Blir vi konsekventa når vi också resultat. 

I femtio år har det varit ett politiskt mantra att integrationen har misslyckats och att det är vårt största samhällsproblem som absolut måste lösas. Men nu säger Andréas Schönström alltså att det viktigaste är att alla barn går till skolor som är lika bra överallt. Om man bor blandat eller i olika områden är inte längre det väsentliga. 

– Har jag en inkomst kan jag flytta till vilken lägenhet som helst. Är det något svenska politiker måste lära sig, från höger till vänster, är det att för fan sluta prata om integration. 

Jag fikar på Hollandia, klassiskt konditori vid Södra Förstadsgatan, dyrt som synden. 

Två kvinnor i 75-årsåldern pratar högt om sin senaste magnetröntgen, några andra mer diskret om någon släkting som för länge sedan skaffade ett stycke mark i Turkiet för att odla granatäpplen. För syns skull argumenterar de sedan om notan. En medelålders man med vindtät jacka kommer in från kaffebordet och sätter sig på sin stol med röd sammetssits och säger rakt ut i luften som man också gör i Malmö: Tuur man inte tog havremjölk, då hade man väl dött. 

På 1970-talet höll New York på att gå i konkurs och det är svårt att se hur Malmö skulle klara sin ekonomi en enda dag till utan det kommunala utjämningsstödet. 

Genom det här systemet omfördelas skattemedel mellan Sveriges kommuner med hänsyn till demografi, inkomster och behov av samhällsservice. I år får Malmö 6,3 miljarder, ungefär en fjärdedel av stadens totala intäkter. Det mesta kommer från staten, resten från en liten grupp bättre bemedlade kommuner i Stockholmstrakten. 

– Malmö har låg skattekraft jämfört med genomsnittet i Sverige, säger kommunens ekonomidirektör Anna Westerling.  

– Och det beror bland annat på den högre arbetslösheten. Dessutom arbetar många Malmöbor i Danmark och betalar skatt där. 

   Hur skulle Malmö se ut utan utjämningsstödet? 

– Det är ytterst en fråga för politiken, om politiska prioriteringar. 

Malmö har länge redovisat stort årligt budgetöverskott utan att riktigt låtsas om de stora bidragen utifrån. Nu är tiderna bistrare och under 2023 ska de kommunala förvaltningarna plötsligt minska sina utgifter med nästan 500 miljoner. 

Eftersom utjämningsmedlen går rakt in i den samlade ekonomin hade kommunpolitikerna kunnat välja att använda dem till fler lärare i stället för till festivaler och nyårsfyrverkerier. Det har stuckit de kommuner i ögonen som är nettobetalare till utjämningen att Malmö ansett sig ha råd med mer generösa bidragsutbetalningar än andra städer och med jipposatsningar som värdegrundskarameller, regnbågsfärgade enhörningsstatyer och talande soptunnor. 

I stadens miljonprogramsområden har det dessutom stoppats in projektmiljarder med förhoppningen att arbetslösheten och de sociala problemen skulle försvinna, eller åtminstone minska. 

I dag, när projekt närmast blivit ett skällsord, framstår det kommunala utjämningssystemet både som ett permanentat projekt och som en förutsättning för Malmös överlevnad. 

Erica Righard, forskare i socialt arbete vid Malmö universitet, anser att rikets tredje stad har vissa likheter med andra betydligt större städer, som London, Amsterdam och Hamburg, där majoritetsbefolkningen blivit en numerär minoritet. 

– Visserligen har den gamla majoriteten kvar sin dominerande position, men det finns ändå skäl att tala om städer utan någon majoritet. På sådana diversifierade platser är inte heller de etniska minoriteterna längre enhetliga eftersom olikheterna inom varje grupp ökar. 

Den sortens mångfald som kommer ur migrationen håller därför i Malmö på att övergå i nästa stadium, superdiversiteten , menar Erica Righard. 

– Superdiversitet kan bidra till att frigöra integrationsdebatten från uppdelningen i vi-och-dom. Med det här begreppet försöker man ifrågasätta att individer följer liknande integrationsvägar för att de har samma nationalitet eller etnicitet. Utöver olikhet på individnivå ser man även till platsens betydelse. Kanske är det mest avgörande var man bor och hur tillgången till bostad och arbete ser ut där?” 

Mot den forskning som tar avstamp i begreppet superdiversitet riktas samtidigt kritik, poängterar Erica Righard. 

– Mångfald beskrivs som något i grunden positivt, men faktum är att utvecklingen inte enbart är positiv. En del vänder sig också inåt mot den egna gruppen, som kan vara både en minoritetskultur eller en nationell majoritetskultur där många känner bitterhet mot de demografiska och kulturella förändringar som omger dem. 

Jag fikar på Småland, en kläd- och inredningsbutik som också är servering med veganska inslag. 

Här ser man många småbarn med hipsterföräldrar, som träffas på lokal i stället för hemma och därmed begär att barnen ska sitta still i timmar i stället för att krypa runt med sina leksaker på golvet. Borden är gamla och slitna, ett slags fransk shabby chic, och för höga för de skavda stolarna. Man kan köpa hem möblemanget om man vill; mitt lilla bord kostar 4 500 kronor. 

Alla städer växer, de växer över en, som en tyngd och en skugga. Som den pumpande basen ur en passerande bil som föraren normalt sett inte borde ha råd med. Kanske har det funnits en övertro på att man kan planera städer så att de beter sig som man hoppas. 

Förstår vi inte vad segregationen beror på blir det svårt att formulera en bra lösning, anser forskaren Martin Grander, som håller på att avsluta ett nationellt projekt om social blandning. 

– Boendet är grunden. De bostäder som är åtkomliga för människor med små resurser ligger framför allt i speciella delar av staden. Det är en direkt konsekvens av att vi byggde för många bostäder under sextio- och sjuttiotalen; miljonprogrammet var ett arbetsmarknadsprojekt och det skulle få alldeles för stora konsekvenser att stoppa det. 

Nu ökar stadens befolkning snabbt och det är bostadskö. Många med goda inkomster söker sig till kranskommunerna medan många nyanlända – man skulle kunna kalla dem det andra miljonprogrammet – har flyttat in i det första miljonprogrammet. 

– Kan vi bygga bort segregationen genom att kvotera in personer med lägre inkomster i nya stadsdelar? Nja, det finns nästan ingen forskning kring detta, säger Martin Grander. 

Men alternativet, att inte blanda, ser han inte som hållbart. Han tror dock inte heller att man kan minska segregationen genom att bussa eleverna till skolor i andra stadsdelar. 

– Jag har svårt att se att föräldrar och barn skulle gå med på en sådan styrning. Med ett fritt skolval går det inte heller att skapa integration genom skolan. På kort sikt är det väldigt svårt att läka ihop det här. Vi har olika inkomster. Så länge inte inkomstskillnaderna minskar är det enormt svårt att minska segregationen. 

   För att få ett icke segregerat samhälle skulle man alltså behöva fullständig inkomstutjämning? 

– Ja, så är det ju rent teoretiskt. Att jämna ut inkomsterna, det var väl vad den gamla välfärdsmodellen strävade mot. Accepterar vi en viss ekonomisk ojämlikhet får vi arbeta med boendet i stället. Men vill vi bo blandat? Vi har alltid bosatt oss med dem vi känner oss trygga med, och då blir följden också att vi får områden där människor mår sämre, lever kortare och hamnar i kriminalitet. 

Jag fikar i Rosengård Centrum. 

Här finns nästan inga lediga stolar, överallt män som suttit här sedan jag var här senast. Kolgrillens kaffe kostar 12 kronor. Männen har mycket att prata om på språk jag inte behärskar och i gångarna mellan butikerna med tyger, smycken och frisörer släpar kvinnorna på sina matkassar, en i varje hand. Grillen ligger där alla passerar, som i en rondell, och förutom mat kan man beställa alkohol, vem som nu skulle komma på idén att dricka irländsk whisky här. I dagarna öppnar också det nya Rosengårdsbiblioteket, större och öppnare än det gamla, med blanka glasytor ut mot bilparkeringen och den afghanska restaurangen. 

Högstadiet på Rosengårdsskolan lades ner 2013; det beskrevs då som landets sämsta skola och alla inblandade tycktes ge upp. Vid samma tid fick kommunens anställda en manual med uppmaningen att beskriva Rosengård som "Porten till integration". I dag är elevantalet på hela skolan mer än halverat och på högstadiet finns efter återstarten 2015 bara tre klasser. 

   Rektorn Cecilia Larsson-Ståhl säger att det numera råder lugn och ro. 

– Jag tror på mindre skolor där man lär känna eleverna. Det är en väldig vinst att ingen elev blir osynlig. 

Det visade sig också att det gick bättre för pojkarna när de fick en lärare som strukturerade undervisningen på ett tydligt sätt. Nu finns en förutsägbar modell för alla lektioner, oavsett ämne. Barnen släpps inte ur sikte, klassen går i samlad tropp till matsalen med en vuxen först och en annan vuxen sist i ledet. 

En skola med ordning och reda och närvarande vuxna kan tyckas som en självklarhet, men har blivit så sällsynt att den här har fått en egen beteckning, Rosengårdsmodellen, och en tiosidig manual. 

– Det hänger på oss att se till att eleverna lyckas, säger Cecilia Larsson-Ståhl.  

Vi kan inte ge läxor utan att ha tänkt igenom om eleven klarar av att göra dem själv. Föräldrarna kanske inte kan språket. Vi kan inte lägga ansvaret på hemmet som man gör på vissa andra skolor. Vi har ett enormt kompensatoriskt uppdrag. 

Rosengårdsskolan får också mer resurser och större elevpeng än skolorna i västra Malmö, betonar rektorn. Här finns fler lärare, och dessutom logopeder, socialpedagoger och ett ganska stort elevhälsoteam. 

– Vi har ingen elev som har svenska som sitt förstaspråk. Men segregation betyder inte att en skola inte kan fungera. 

Precis som flera andra städer har Malmö satsat på ett antal större, centralt placerade högstadieskolor i ett försök att blanda elever från olika stadsdelar. Fortfarande väljer dock de flesta att gå i en skola nära hemmet. När grundskoleförvaltningen 2021, i rapporten ”Hantera segregationens effekter”, ville utreda ”socioekonomisk förtur” till attraktiva skolor stegrade sig borgerliga oppositionspolitiker. 

Enligt Malmös grundskoledirektör Peter Lindberg förekommer ingen sådan kvotering. Däremot sitter han med ett besparingskrav på 89 miljoner och en kronisk brist på behöriga lärare. 

– Vi har sakta lyckats höja behörigheten till drygt 80 procent, men detta är ju en utmaning för hela välfärden, för hela nationen. Vi behöver lärare, sjuksköterskor, poliser, socionomer… 

   Minskar skolsegregationen i Malmö? 

– De elever som har den bästa utvecklingen resultatmässigt är de med de svåraste socioekonomiska förutsättningarna. Vår filosofi är att vi ska kompensera och utgå från varje elevs förutsättningar. Fortfarande är det stor skillnad mellan elevgrupper och skolor, men vi jobbar med det, långsiktigt, strategiskt. 

Över tid verkar segregationen ändå vara Malmös normaltillstånd, integrationen är kanske inte ens längre något eftersträvansvärt. Åtminstone ligger den så långt bort att ingen kan se den. Och ingen kan heller riktigt definiera den. 

– Integration är ingenting i sig självt, menar Andréas Schönström, kommunalrådet.  

– Det dummaste är alla de här tramsiga projekten där man öppnar ett kafé, där människor med utländsk bakgrund ska sitta och prata med etniska svenskar. De etniska svenskarna är ju på jobbet. De med utländsk bakgrund sitter där och träffar ingen. 

Han ser därför lätt uppgiven ut när han hör ordet integrationspolitik. Man bör, tycker han, bara utgå från det som är bäst för alla: bra skola, jobb, inkomst. 

– Jag försöker göra uppror mot hela det här identitetspolitiska tjafset som alla håller på med. Skit i det. Annars kommer alltid någon att räcka upp handen och säga att han är mest förtryckt. Det är som i den där Monty Python-sketchen med någon som bor i en skokartong ute på en väg. Det är där vi är nu, och det är förbannat tröttsamt. 

***

Läs även: Könsseparatismen förenar islamister och vänstern på söder

Läs även: I välfärds-Sverige kan man inte skylla på socioekonomin