Intellektuella – var blev ni av?

Den verkade så självklar. Redaktionen hade ogenerat låtit sitt eget kontaktnät inom eliten utgöra jury.

Den brittiska tidskriften Prospects lista över »Storbritanniens 100 främsta intellektuella« toppades av Tariq Ali, den radikala historikern med rötterna i den nya vänstern och ett kontaktnät som spände från litteraturprofessorn Edward Saïd till Mick Jagger.

Rolling Stones Street Fighting Man handlar om Ali. Han ska ha inspirerat John Lennons Power to the ­People.

Författaren Martin Amis kom tvåa. Den marxistiska historikern Perry Andersson trea. Fjärde plats gick till Karen Armstrong, hon med Historien om Jerusalem. Längre ner fanns biologen och ateisten Richard Dawkins, musikern Brian Eno, filosofen John Gray, feministen Germaine Greer, journalisten Christopher Hitchens – säkert till sin egen belåtenhet betitlad »contrarian« – och Gordon Brown, som fortfarande var finansminister.

Det här var 2004. Tony Blair satt kvar och skulle vinna ytterligare ett val, även om Irakkriget redan tyngde honom.

Den verkade så självklar, den där listan. Men skenet bedrog.

***

Lord Byron använde begreppet redan 1813, men de intellektuellas historia brukar oftast berättas med början 85 år senare, i januari 1898. Det var då Émile Zolas öppna brev till den franska republikens president Félix Faure fyllde hela förstasidan på dagstidningen L’Aurore, »Gryningen« på svenska.

Rubriken »J’Accuse  …!« ekar fortfarande tillräckligt starkt för att inte kräva översättning.

L’Aurore hade grundats året innan, av George Clemenceau, för att driva på för en resning i fallet med den spiondömde judiske officeren Alfred Dreyfus. Det var förstås det som Zolas anklagelseakt handlade om. Det skulle dröja nästan ytterligare tio år innan Dreyfus fick full upprättelse, men den infekterade konflikten formade den franska offentligheten och indirekt den europeiska. Begreppet »intellektuell« klistrades, till en början som en nedsättande term, på Clemenceau, Zola och andra bildade fransmän som engagerade sig offentligt för Dreyfus.

En bit in på 1900-talet, mellan världskrigen, hade Clemenceau själv hunnit vara president i två omgångar och termen »intellektuell« hade förlorat sin nedsättande klang. Nu motsvarade den snarare en uppdaterad version av vad som på engelska under tidigare epoker kallats »man of letters« – någon som ägnar huvuddelen av sin tid åt att beskriva, diskutera och dissekera samhället. Om något bar termen på social prestige.

Clemenceaus eget presidentskap satte tidigt fingret på en annan väsentlig aspekt av den moderna intellektuella: den komplicerade relationen till makten.

Å ena sidan innehöll nästan alltid de allt vanligare försöken till definition av »intellektuell« ett anspråk på självständighet. Edward Saïd har beskrivit den »sanna intellektuella« som »alltid utomstående, i självvald exil och i samhällets marginaler«. Filosofen och sociologen Ralf Dahrendorf, själv närmast en urtyp för det han försökte beskriva, har kallat de intellektuella »det moderna samhällets hovnarrar« med en plikt att »tvivla på allt som är uppenbart, att relativisera all auktoritet, att ställa de frågor som ingen annan vågar ställa«.

Å andra sidan ger 1900-talet betydligt grumligare erfarenheter. Intellektuella ifrågasatte visserligen ofta den rådande ordningen, som Zola i Dreyfusaffären, men påfallande ofta lierade de sig också med makten. Särskilt i den form som makten kom att ta efter andra världskriget. Bertolt Brechts relation till diktaturen DDR var, minst sagt, komplicerad. I demokratiska länder fanns tydliga band mellan intellektuella och i första hand vänsterrörelser, en del av dem statsbärande. För den svenska socialdemokratin var många intellektuella viktiga allierade, från makarna Myrdal till Harry Schein.

Visst har intellektuella ofta underhållit maktkritik, men samhällsomvandlande rörelser i takt med tiden har också haft ganska lätt att attrahera intellektuella. Det har varit ett slags hat-kärleksförhållande. Intellektuella har ömsom funnit makten frånstötande, ömsom fascinerande. Den politiska makten har ömsom svurit över de intellektuellas opålitlighet, ömsom dragit nytta av deras idéer och den legitimitet de kan skänka.

Men var finns de intellektuella nu? Och, förresten, var finns makten?

***

Listan från 2004 verkade självklar, den var väldigt mycket Prospect – den liberala Londonintelligentians husorgan – och dessutom fylld av självförtroende. Det här var trots allt en lista över intellektuella i ett rike där den gängse uppfattningen var att intellektuella knappt fanns. Ett par år senare skulle litteraturkritikern Stefan Collini publicera sin bok om intellektuella i den brittiska offentligheten och ge boken titeln Absent Minds.

Prospect hade inga sådana reservationer, men noterade ändå att listan visade en intellektuell elit i kraftig förändring. Förutom Tariq Ali var »den nya vänstern« i stort sett frånvarande. »Den nya högern« hade inte heller lyckats med återväxten. Sjuttio- och åttiotalens dominans av litterära namn och kulturteoretiker var bruten. Utlandsfödda intellektuella, som i mer än 50 år hade dominerat de här kretsarna i Storbritannien, var nu undantag. Namn som Berlin, Koestler, Wittgenstein och Hobsbawn var ersatta av namn som Brown, Gray och Jones. Även de intellektuella politikerna hade decimerats. Av universalgenierna fanns knappt ett spår. Desto fler var vetenskapsmännen, ofta med en eller ett par populära böcker på försäljningslistorna.

Året efter, 2005, spände Prospect bågen ytterligare, samtidigt som läsarna släpptes in. Tillsammans med det amerikanska utrikesmagasinet Foreign Policy inbjöd Prospect till en omröstning om att rangordna en lista med »Världens 100 främsta intellektuella i offentligheten«.

Lingvisten och vänstermannen Noam Chomsky vann, författaren Umberto Eco kom tvåa, Richard Dawkins trea, Tjeckiens president, dramatikern Vaclav Havel, fyra och Christopher Hitchens femma.

När samma procedur upprepades 2008 blev det något av ett fiasko. Röstningskampanjer gav den turkiske dissidenten Fethullah Gülen förstaplatsen. Därefter följde en lång lista med mer eller oftast mindre kända namn från Egypten, Iran, Pakistan, Bangladesh och Turkiet. Noam Chomsky var första västerlänning, på elfte plats, följd av Al Gore.

Året efter lämnade Prospect över listan till Foreign Policy. Men det var nu det verkligt intressanta hände.

När Foreign Policy gjorde sin lista 2009, hette den helt enkelt »Global Thinkers«. Och när Prospect ångrade sig och åter gjorde sin egen lista 2013, hade den också bytt rubrik till »World Thinkers«.

Modet att slänga sig med begreppet »intellektuella« var som bortblåst.

Den senaste listan, publicerad i september i år, har kortats till 50 personer och toppas av den palestinske stamcellsbiologen Jacob Hanna. Han är inte mer offentligt intellektuell än att han helt saknas på engelskspråkiga Wikipedia. Bland övriga tio i topp finns fysikern Carlo Rovelli, teologen Mustafa Akyol och vaccinutvecklarna Özlem Türeci och Ugur Sahin. Det är många hårdspecialiserade forskare och de som har en något större bredd – Akyol har till exempel skrivit en populär bok om frihetlig islam – är knappast intellektuella med Noam Chomskys eller Christopher Hitchens bredd och ambitioner.

Det är nästan omöjligt att förklara vad en »offentlig intellektuell« är, klagade Prospects redaktörer när de gjorde sig av med termen och självförtroendet. Det är sant, förstås. Men det har alltid varit sant. Den samtid som hade att göra med Bertolt Brecht, Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Bertrand Russell, Thomas Mann, John Maynard Keynes eller hela Bloomsburygruppen, eller för den delen Bertil Ohlin, makarna Myrdal och deras son Jan, Harry Schein, Jörn Donner, eller Hans L Zetterberg, plågades inte av det.

Vi brukade faktiskt veta vad en intellektuell var. Varför våndas vi nu?

***

INew York City kan man lätt bilda en förening för vänsterhänta, afroamerikanska tandläkare. Men inte i Åmål.«

Det är specialiseringen, en av konsekvenserna av globaliseringen, som Kjell A Nordström förklarar. Han återfinns ofta själv på listor över globala gurus och har beskrivits som en av världens mest eftertraktade talare.

– Specialiseringen tilltar på alla stora marknader, inte bara de som handlar om pengar, utan också de som handlar om kunskap och idéer. Det är en förklaring till att det är svårare att vaska fram klassiska intellektuella: Fördjupningen sker till priset av »den stora berättelsen«.

– Titta till exempel på Emanuelle Charpentier, som upptäckte den gensax som gör att vi kan dela upp och bygga om DNA. Det är en uppfinning som potentiellt kommer att förändra världen mer än Silicon Valley – den är närmare Gud, om man vill – men hon håller sig till sin specialiserade hörna, hon gör inga svepande uttalanden om världen som helhet. Intellektuella måste göra det. De är något mer än experter.

Och sedan kommer Nordström till »tunnorna«:

– Man kan säga att vårt samhälle vilar på tre tunnor. I den första finns institutionella ramverk, i den andra värderingar och i den tredje kunskap, som vi lite fult har döpt om till teknologi. Vi vet förstås att institutioner och värderingar bestämmer samhällens utveckling i mycket, men det som hände för 20–25 år sedan var att det smällde till i teknologitunnan. Den exploderade och plötsligt hamnade de andra två tunnorna i skymundan.

– Det där innebär flera saker. En viktig sådan är att makten i samhället rör sig i laterala nätverk, snarare än i vertikala hierarkier. Vi sitter i ett slags spindelväv där makten skyfflas runt och trösklarna är låga för makten att byta plats och skepnad. Alla planekonomier, även de som hade att göra med idéer och auktoriteter, är sönderslagna. Världen är, skulle man kunna säga, avreglerad och klar. Ingen har monopol på att tänka längre, eller åtminstone är monopolen ytterst tillfälliga. Så de gamla intellektuella har ersatts av twittrande påverkare och aktivister som Greta.

Men några intellektuella av det gamla slaget måste väl ändå finnas? Kjell A Nordström tänker ett tag:

– Svetlana Aleksijevitj kunde kanske vara ett exempel. Hennes skildringar från Tjernobyl har sådana kvaliteter. Men det är också typiskt att de når ut till en bredare publik först när HBO gör en dramadokumentär av materialet.

– Möjligen var Hans Rosling ett slags modern version av en intellektuell som faktiskt påverkade saker.

***

Den enklaste definitionen av intellektuell, om vi nu ska ge oss ut på det gungflyet, står kanske nationalekonomen och den politiske filosofen Friedrich Hayek för. Intellektuella, skriver han i sin Intellectuals and Socialism är »handlare i begagnade idéer«.

Han är både mer utförlig och mer erkännande, om än på ett bakvänt sätt. Den intellektuelles funktion i samhället är, skriver Hayek, »varken den originelle tänkarens, eller akademikerns, eller ämnesexpertens. Den typiske intellektuelle behöver varken vara det ena eller det andra: han behöver inte besitta särskild kunskap om något speciellt, eller ens vara anmärkningsvärt intelligent, för att spela sin roll som mellanhand i spridandet av idéer. Det som kvalificerar honom för jobbet är den breda flora ämnen som han med lätthet kan tala och skriva om och en placering eller ordningar genom vilka han kommer i kontakt med nya idéer tidigare än dem som han vänder sig till.«

De flesta i demokratiska länder är ense om att de intellektuellas inflytande över politiken är försumbart, skriver Hayek i sin uppsats, som först publicerades 1949. Själv håller han inte med. De intellektuella formar den allmänna opinionen.

Det är här någonstans alla försök till definition strålar samman. Framgångsrika intellektuella tolkar världen åt oss och påverkar på så sätt vad vi förmår se och förstå. De må vara handlare i begagnade idéer, men de sätter också ramarna för vad makten kan samla stöd för.

***

Jag förundras över att man inte någonsin behöver lyssna på någon och att man inte längre läser sina meningsmotståndare, att man inte intresserar sig för hur de tänker.«

Lena Andersson, författare, skulle antagligen hamna högt upp på en lista över svenska intellektuella, oavsett hur den fastställdes. Hon har, å ena sidan, svårt att tro att intellektuella, i något slags formell mening, försvunnit:

– Om man tänker på intellektuella som den grupp i samhället som benämner och kritiserar samhällsstrukturen, som skriver, läser och förhåller sig till samhället historiskt och i framtiden, tror jag att den gruppen är rätt konstant i befolkningssammansättningen.

Men det är, å andra sidan, bortom definitionerna som problemen hopar sig:

– Jag tycker att det har skett stora skiften under min tid och det största är hur viktiga sociala medier blivit. Särskilt journalister – som alltid varit en viktig del av de intellektuella – agerar väldigt osjälvständigt i förhållande till sociala medier. Det sneglas hela tiden på hur fränder och fiender kommer att reagera på det man skriver, man förhåller sig hela tiden till någon grupp och det gör att man inte på riktigt deltar i ett offentligt meningsutbyte. I stället försöker man föregripa, diskontera argument innan de ens formulerats, klassificera, stämpla och oskadliggöra, förkasta och jaga bort meningsmotståndare.

– Allt har blivit intressen, inget är sanning, men vissa intressen är ädlare än andra. Då finns det ingen anledning att föra verkligt intellektuella samtal.

– Ta till exempel hätskheten mot Katarina Frostenson och Horace Engdahl under och efter krisen i akademien. Jag har svårt att begripa den där hätskheten om förklaringen inte är att man känner att man har ögonen på sig och inte kan avvika från den föreskrivna linjen.

– Det är också något med att livserfarenhet, det vill säga sådan kunskap som man skaffat sig genom att faktiskt vara med om saker, har ersatts av ett slags teoretisk erfarenhet som har att göra med om man till exempel är svart eller en transperson. På något metafysiskt sätt anses man besitta en viss intressant erfarenhet, bara för att man delar en ofta rätt ytlig egenskap med en viss grupp. Det där gör också att det anses onödigt att lyssna på andra.

– Ett problem är att nutida intellektuella som tänker så här sällan förklarar sig eller redogör för sina tankemässiga grundvalar. Det gör att det är väldigt frustrerande att skriva om det, för man får ingen diskussion och till slut framstår man bara som tjatig, kanske rent av som haverist.

– Det finns ett annat, lite paradoxalt skäl till att det är svårt att peka ut intellektuella i vår tid. Fram tills nyligen hade idén om att det egentligen inte finns någon sanning spridit sig bland intellektuella. Sedan kom Trump, hela diskussionen om »alternativa fakta« och klimatfrågan. Då retirerade intellektuella, som ofta har vänstersympatier, in i en sorts positivism: att inget är rimligt att påstå, om det inte finns siffror på det. Det har skett en självstympning av tanken.

– Jag har svårt att se till exempel Hans Rosling, som på många sätt var beundransvärd, som intellektuell. Det han gjorde var extremt empiristiskt. Han redde ut huruvida vissa påståenden stämde eller ej, men han gick inte bortom fakta genom att lägga till tolkningar, eller sådant som inte lätt kan mätas och vägas.

– Om man inte får beskriva världen mer essäistiskt, helt enkelt filosofera utifrån fakta, men också utifrån värderingar, analys och tankens belägg, kan man inte vara intellektuell. Intellektuella ska ha ett mer filosofiskt perspektiv.

– Det här påverkar också förhållandet mellan intellektuella och makthavare. Mitt intryck är att nästan inga politiker längre är intresserade av vad som tänks. De har inget behov av att förstå helheten. Det som intellektuella säger verkar inte ha med dem att göra. Och de som ändå måste räknas som intellektuella är å sin sida alltid noga med att de inte har någon makt, eller ens inflytande, eftersom det som ger makt i offentligheten bakvänt nog är att visa att man tillhör en grupp som saknar, eller åtminstone har saknat, makt.

***

Efterfrågan på intellektuella i offentligheten skapas i stor utsträckning av de intellektuella själva, skriver nationalekonomen Thomas Sowell i sin kritiska granskning Intellectuals and Society från 2009. Oftast sker det genom att de som uppträder som intellektuella föreslår »lösningar« på olika »samhällsproblem«, som de själva upptäckt och formulerat, gärna utanför de egna specialistområdena.

Sowell beskriver en annan, nästan motsatt, sida av de intellektuella än den som fristående, kritisk skeptiker. Intellektuella har historiskt haft missionerande, aktivistiska drag. Ju starkare de dragen blir, desto mindre ägnar sig de intellektuella åt kritisk diskussion och desto mer åt kampanjverksamhet för det ena eller andra. Det leder lätt till förnekanden av faktiska problem och till och med till förslag på lösningar som bara gör problemen värre.

Intellektuella, skriver Sowell, skiljer sig från till exempel ingenjörer, läkare eller många forskare på så sätt att de inte är utsatta för några verkliga restriktioner eller konsekvenser baserade på hur deras idéer faktiskt fungerar i verkligheten. Det finns tvärtom många exempel på intellektuella som befäst sin ställning gång på gång, trots uppenbara felbedömningar. Sowell citerar socialfilosofen Eric Hoffer:

»Ett av de mer förvånansvärda privilegierna som intellektuella har är att de har rätt att vara skandalöst enfaldiga, utan att det skadar deras rykte. De intellektuella som idoliserade Stalin samtidigt som han rensade ut miljoner och släckte minsta gnista av frihet har inte hamnat i vanrykte. De håller fortfarande låda i varje ämne under solen och uppmärksammas med aktning. Sartre återvände från Tyskland 1939, där han hade studerat filosofi, och berättade för världen att det inte fanns några alternativ, förutom Hitlers Tyskland och Frankrike. Ändå kunde Sartre bli en intellektuell påve, vördad av utbildade i alla länder.«

***

Lars Trägårdh blev doktor i historia 1993, vid Berkeley i Kalifornien. Då hade han redan bott i USA i över 20 år. Sedan ett decennium är han tillbaka i Sverige. Tillsammans med journalisten Henrik Berggren skrev han för femton år sedan boken Är svensken människa: gemenskap och oberoende i det moderna Sverige. Nu leder han ett forskningsprojekt om den sociala tilliten i Sverige.

– Man kan undra om gamla tiders intellektuella ens skulle bli publicerade i dagens kvalificerade publikationer. Det som skett de senaste femtio åren är en enorm professionalisering bland akademiker. Det handlar inte minst om en allt större betoning av metod och då kvantitativa metoder. När mätbarheten blir A och O blir frågorna i en mening mindre. »Big Data« tar över »Big Ideas«. Och dessutom kommer stilistiken, den vackra prosan, i andra hand.

– Det är klart att det alltid funnits en klass personer som ägnat sig åt att försöka förstå, beskriva och påverka samhället. Men många av de klassiska namnen, som till exempel Marx och Weber, skulle ha svårt att komma in i dagens vetenskapliga tidskrifter, eftersom de var förankrade i en äldre tradition, som stod nära filosofin.

– Det är en annan viktig poäng, om man ska tala om fria intellektuella i någon meningsfull betydelse. Hur ska de försörja sig och samtidigt behålla sin frihet? Många av de som tog fram tankegodset till socialdemokratin, som makarna Myrdal, finansierades av amerikanska stipendiefonder. Men hur är det med det som vi skulle kunna kalla resurspluralismen i dag? Har stiftelserna blivit snävare när de ger pengar? Ställer de för detaljerade krav på vad intellektuella ska tänka och hur?

– När jag och Henrik Berggren sökte pengar från det Humanistiskt-samhällsvetenskapliga forskningsrådet var kraven få och allmänt formulerade. I dag har Vetenskapsrådet ett oräkneligt antal krav som i det närmaste utgör ett försök till planekonomisk styrning av forskningen. Det går igen i många myndigheter och råd, som gärna berättar vad civilsamhällets alla föreningar »egentligen« ska pyssla med. Mycket pengar i spel; mindre frihet.

– Det är ett förbisett faktum: att det behövs mecenater för att underhålla fria intellektuella. Det är samma sak som det var för Mozart och Beethoven: utan välgörare skulle det inte ha blivit någon musik. Och mecenaterna ska helst vara många, för om man ska hantera sin frihet och sitt förhållande till makten som intellektuell, krävs flera möjliga källor till finansiering.

– Särskilt i USA ser jag hur intellektuella i offentligheten nu löser det här problemet genom att marknadisera sig själva. De ger sig ut på sociala medier och andra vägar av det slaget och bygger upp en bas följare. Det skapar ett slags frihet, men också en ofrihet, eftersom man hela tiden måste upprätthålla marknadens intresse.

– Det är den här sortens processer som gör att listor över intellektuella, som den Prospect har gjort, alltid lockar till skratt. Listorna innehåller numera oundvikligen en stor andel personer som lyckats skriva en bok som för tillfället säljer bra. Men om några månader, eller något år, är namnen bortglömda.

Lars Trägårdh satt med i regeringen Reinfeldts Framtidskommission mellan 2011 och 2013. Det var inte alldeles självklart:

– Jag har arbetat för att behålla ett visst avstånd till makten, eftersom det är sant att makt korrumperar. Jag skriver inte på uppdrag åt partier eller så, om jag anar att de förväntar sig något speciellt. Samtidigt finns makten där och det behövs möjliggörare som kan vara ett slags diplomater mellan makthavare och intellektuella. Sådana personer skapar också ett slags frihet. Det finns en del exempel på sådana möjliggörare: SAF:s förre informationsdirektör Janerik Larsson är ett, men finns några i dag?

– Jag tycker att det är ont om plattformar med respekt för oliktänkande. Jag har ingen känsla av att svenska tankesmedjor spelar en lika viktig roll som de ibland gjort tidigare. Man kan tänka sig att sådana plattformar byggs av politiska partier, intresseorganisationer eller enskilda individer, som till exempel Soros, som skapar plattformar i form av stiftelser eller universitet. En fråga är då uthållighet och oberoende. I USA har många stiftelser stort stiftelsekapital, som gör dem relativt oberoende av givare och därför mer långsiktigt oberoende. I Sverige anar man att till exempel Timbro och Arena är mer sårbara i detta perspektiv.

***

Är Steve Bannon intellektuell? Alternativhögerns chefstrateg är varken obildad eller rädd att filosofera. Hans eklektiska erfarenhet från finansmarknaderna, Hollywood, politik och media skulle kunna vara precis den profil man kunde förvänta sig av en intellektuell för vår tid. Men den som kallar honom intellektuell kommer att avkrävas bevis. Huvudskälen är två.

Det ena är att Bannon så tydligt driver en agenda. Han är en demagog och kanske lite för intresserad av makten, i förhållande till sanningen.

Det är en god invändning, men den kan, med förlov sagt, riktas mot hela kadrer av erkänt intellektuella genom tiderna. Skillnaden är att de andra nästan undantagslöst lutat åt vänster.

Bannon är radikal och samhällskritisk, men han är en radikal traditionalist. En av hans främsta inspiratörer är den franske religionsfilosofen René Guénon, som under 1900-talets första hälft gick från katolicism till islam, utan att någonsin lämna frimurarorden. I Guénons traditionella skola innebär moderniteten oundvikligen ett intellektuellt och andligt förfall. Det närmaste vi kommer Guénon på svenska är Tage Lindbom, som också kom att övergå till sufismen.

Visst finns erkända intellektuella till höger, men de beskrivs nästan alltid som undantag. Det enklaste sättet att uttrycka saken är att intellektuella till höger ofrånkomligen beskrivs just som »högerintellektuella«. Intellektuella med vänsteranstrykning beskrivs oftast bara som »intellektuella«. Vänster – från vänsterlutande liberalism till marxism – är normen.

Det är en dubbelriktad motsättning. Tänkare på högerkanten, från litteraturkritikerna TS Eliot och Irving Babbitt till Tage Lindbom – som just i år har uppmärksammats i en biografi I otakt med tidsandan skriven av Lindboms son, Tomas – ägnar ofta betydande kraft åt att kritisera »intellektuella«. Historikern Paul Johnson skrev en hel bok, De intellektuella, om deras tankevurpor och personliga tillkortakommanden.

Är bristen på intellektuella en följd av att vänstern tappat sin dominanta ställning?

***

Åsa Linderborg, författare, historiker och tidigare kulturchef på Aftonbladet, ser politikens kraftlöshet som ett grundskott mot intellektuella i den gamla meningen:

– Intellektuell blir man i ett sammanhang och det går inte att bli det som förr. En intellektuell kräver en rörelse som man talar med. Ska intellektuella vara del av samhällsutvecklingen måste det finnas handlingskraft i parlamentet och staten för att fatta framåtsyftande beslut och genomdriva reformer. Inte som nu nedskärningar och allmän postpolitisk apati. Ingen intellektuell vill kopplas till ett parti i ett läge då alla partier bara kan göra bort sig eller prestera blekt.

– Arbetarrörelsen finns inte längre och vänsterrörelsen har i mycket fallit sönder i identitetspolitiska rörelser. Deras hela projekt är att exkludera folk, alla dogmer är redan fastlagda. Där föds inga intellektuella, för man kan aldrig vara intellektuell och samtidigt vara dogmatiker.

– I Sverige förlorade Socialdemokraterna i stort sett samtliga intellektuella kring kärnkraftsomröstningen 1980 och då hade IB-affären redan satt sina spår. Det sammanföll med att den socialdemokratiska skördetiden var över. Man byggde inte längre landet utan blev mer och mer marknadsanpassade. Det skedde världen över och ganska få intellektuella – Vargas Llosa är möjligen ett exempel – hängde med i den utvecklingen.

– Det är också en bra iakttagelse att specialiseringen gått så långt. Den enda jag på rak arm kan komma på som behärskar litteratur, konst och poesi, men också pensionssystemet och EU, är Göran Greider. Att den typen av intellektuell nästan är utdöd beror inte minst på de ekonomiska förutsättningarna. Förr gick det att skriva en bok som sålde i 5 000 ex och leva på det. Nu måste man sälja 50 000 ex för att kunna leva tills man skrivit nästa bok. Det finns också så lite pengar i kulturjournalistiken att för att försörja sig måste man skriva mycket mer än förut. För tre artiklar kunde man betala hyran och gå på krogen förut. Nu krävs det 15 artiklar och då har man bara tid att skriva om det man redan kan, inte sätta sig in i något nytt. Man ser aldrig någon hänvisa till en bok som de inte redan har recenserat.

– Delvis är det också en fråga om självförtroende. Som intellektuell måste man vara prövande och sökande, men man måste också ha självförtroende. Man kan säga vad man vill om sociala medier, men förut kunde intellektuella vara lite medelmåttiga och ändå passera. I dag går många som uttryckt en tanke offentligt in på sociala medier och ser hur det som de har skrivit pulveriseras. Det är mothugg och motstånd konstant och omedelbart. Det gör att man tappar självförtroendet och har svårt att utvecklas som intellektuell.

– Det är dessutom väldigt svårt att vara en person som uttrycker ståndpunkter hela livet utan att trampa fel och att trampa fel har blivit väldigt dyrt. Det sprider sig en feghet. De enda rörelser vi har nu är Metoo och klimatrörelsen, som Dagens Nyheter också gjort till sina. De är inte oviktiga, men det är rörelser där man kan ställa sig i bräschen utan att ta några risker.

– Det här är baksidan av att intellektuella existerar i ett sammanhang. Många intellektuella tror att de är självständiga, men de har historiskt ofta varit opportunister. Det ska mycket till för att intellektuella ska göra slut med sin rörelse. Då kan man försvinna som intellektuell.

– Nu har högerpopulismen haft medgång tillräckligt länge för att intellektuella ska våga röra sig dit och de andra partierna försöker ta över deras frågor. Det är där kraften finns just nu.

***

Kanske letar på fel ställe. I Julian Barnes roman England, England från 1998 har affärsoligarken Jack Pitman planer på att köpa ut och kommersialisera själva essensen av England. Han kallar in hjälp:

»De bästa avdragsgilla hjärnorna kallades in för att tala inför Projektets Koordineringskommitté. Den franske intellektuelle var en spenslig, prydlig figur i en ett halvnummer för stor engelsk tweedkavaj; till den bar han en ljusblå button-downskjorta i amerikansk bomull, en översvallande återhållsam italiensk slips, internationella mörkgrå ullbyxor och ett par franska loafers med tofs. Ett runt ansikte, solbränt av generationer skrivbordslampor; glasögon utan bågar, glesnande hår klippt nära skalpen. Han bar ingen portfölj och gömde inga anteckningar i en kupad hand. Men med några älskvärda gester trollade han fram duvor ur sin rockärm och ett flaggspel ur munnen. Pascal ledde till Saussure via Laurence Sterne; Rousseau till Baudrillard via Edgar Allan Poe, Markis de Sade, Jerry Lewis, Dexter Gordon, Bernard Hinault och Anne Sylvestres tidiga arbeten; Lévi-Strauss ledde till Lévi-Strauss.«

Sedan dess har den fakturerande och konsulterande intellektuelle blivit en stapelvara i litteratur, populärkultur och kanske också i verkliga livet. Kan det vara så enkelt att de intellektuella flyttat från kultursidorna till PR-konsulterna? Vi kanske ska följa pengarna och pengarna finns inte längre i politiken eller på kultursidorna, utan i näringslivets nybyggarland av informationshamstrare och fintechbolag.

***

En av de stora förändringarna vad gäller intellektuella är det som kallats för ›en överproduktion av eliter‹.«

Nicklas Berild Lundblad var i ett drygt decennium samhällsplaneringschef på Google. Han har doktorerat i informatik och är nu global chef för techpolicy på betalföretaget Stripe. Det han talar om är den rysk-amerikanske antropologen Peter Turchins idé om att samhällen som producerar fler elitpersoner än vad maktstrukturen kan svälja, får problem.

– Andrahandsmarknaden för idéer har exploderat. Det som de intellektuella tillhandahåller och som tidigare var en lyxvara, har blivit en vardagsvara för masskonsumtion.

– Visst finns fortfarande klickar av intellektuella av gammalt snitt. Folk som rör sig i kretsarna kring London Review of Books, till exempel, men det är subkulturer. I den större världen översköljs vi av väl förpackade andrahandsidéer. Här finns de som vi kan kalla »flygplatsintellektuella«, vars böcker säljs på flygplatser och andra ställen av samma slag. De är många och byts ständigt ut. Och finns 800 frukostflingor kommer inget varumärke att bli starkt. Det är förutsättningarna för intellektuella på vår massmarknad för idéer.

– Samtidigt har makten blivit polycentrisk, det vill säga den samlas på många olika ställen. Det förändrar också de intellektuellas roll i samhället. Om man tänker på intellektuella som del i att legitimera vissa idéer och mål, ägnar de sig inte så mycket åt stora samhällssystem längre. Ta den israeliske ekonomipristagaren Daniel Kahneman, som skrivit den bästsäljande boken om att tänka snabbt och långsamt. Hans teorier om omedveten bias har formats om till en standardidé som HR-avdelningar över hela världen utbildar anställda i nu. Den utvecklingen är något som han legitimerat med sin gärning. Det är rätt typiskt: mycket av det vår tids intellektuella ägnar sig åt ligger nära beteendevetenskapen. Deras idéer handlar främst om oss, inte om samhället.

– Att idémarknaden blivit en massmarknad innebär också att intellektuella anpassat sig till en bredare publik. När deras resonemang tidigare ofta speglade en elit, ägnar de sig nu åt sådant som speglar oss alla. Ett bra exempel är den israeliske historikern Yuval Noah Harari, som skrivit två succéböcker, Sapiens och Homo Deus, som handlar om människan som art, snarare än om något visst samhällssystem.

– Överproduktionen av eliter och massmarknaden för intellektuella leder till att olika namn mutar in olika delar av idémarknaden. Det gör dem mindre intresserade av att interagera med varandra. Det som förut kanske var en kamp mellan idéer, blir nu ofta snarare en kamp mellan eliter: en boxningsmatch som handlar om att hålla sin position.

– Till det kommer en ny grupp poddintellektuella, som lämnat texten bakom sig, men som växer, för poddar är en stark marknad för andrahandsidéer. Och så finns också influencers. De är ett slags intellektuella på tomgång, utan innehåll.

– Företag i nya branscher har på vissa sätt visat ett större intresse för intellektuella under de senaste decennierna. Flera av de stora techföretagen har återkommande evenemang dit intellektuella bjuds in för att läsa upp sina flygplatsböcker. Meningen med det är i stor utsträckning att legitimera den elit man själv tillhör.

– Konsumentbeteendet har också ändrats. Vi använder intellektuella för att stärka gruppidentiteten. En intellektuell som den franske vänsterekonomen Thomas Piketty, som på många sätt liknar de gamla intellektuella, kan framstå som ett bevis för att de fortfarande finns, men hans bok är en av de mest köpta och minst lästa på Kindle. Att köpa den är en markering om grupptillhörighet, snarare än en intellektuell övning.

– Piketty hamnar i utkanten, för hans böcker handlar fortfarande om samhället och de stora systemen. Inte om oss.

***

Det blir inga svar i den här artikeln. Inga förutom att samhället, globalt, under de senaste decennierna gått igenom stora, breda, strukturella förändringar.

Offentligheten ser annorlunda ut. Hierarkierna ser annorlunda ut. Våra relationer ser annorlunda ut. Värdeskalorna ser annorlunda ut. Makten ser annorlunda ut. Kanske ser också våra värderingar annorlunda ut. Hur skulle de intellektuellas roll kunna förbli oföränderlig i den miljön?

Det är det som har förändrat Prospects lista. Det är det som fått tidskriften att överge tanken på att ens använda begreppet »intellektuella« och i stället lista »tänkare«, allt som oftast specialister på smala forskningsfält.

Men kanske döljer sig här en mer introvert förklaring också.

De intellektuellas funktion som klass har beskrivits på många sätt: som samhällets hjärna, som samhällets samvete, som samhällets avdelade opponenter. Men man skulle också kunna tänka sig de intellektuella som samhällets självförtroende.

Ingen kultur i världshistorien har haft en sådan fallenhet för självkritik som den västerländska. Man kan säga att det beror på att det finns mycket att kritisera, men det duger inte. Allt det västerlandet gjort sig skyldig till – krig, slaveri, rasism, kolonialism, miljöförstöring – finns i snart sagt alla kulturer. Västerlandets självkritik bottnar i något annat och det är paradoxalt nog självförtroende. Västerländska intellektuella har kunnat stå stadiga i en övertygelse om allt det positiva som deras kultursfär åstadkommit – frihet, rättsordning, demokratiska ideal, ekonomisk utveckling, humanism — när de kritiserat det som de ogillat.

Det är inte konstigare än att individer som ärligt förmår syna sig själva är starka individer, inte personer med svag självkänsla som upplever varje kritisk antydan som ett existentiellt hot.

På så sätt har de intellektuella, just genom att ifrågasätta den kulturkrets de befinner sig i, varit ett slags självsäkra mistlurar, som ekat västvärldens övertygelse om att vi kan ta oss ur vår egen dimma.

Och om de tystnar, vad betyder det …?