Irak: Landet på gränsen till upplösning

Vi befinner oss i Basra, den stora staden i södra Irak. Det här är en av de lugnare delarna av landet, där färre drabbas av terrordåd och med en relativt liten truppnärvaro av brittiska, inte amerikanska, soldater. Men Alya, 22, född och uppvuxen i Basra och nygift sedan två månader vågar inte tala annat än anonymt. Hon fruktar repressalier.

– Det är särskilt svårt att vara tjej här i Basra. Vi kan inte röra oss eller klä oss som vi vill. I synnerhet inte den som har arbete eller går i skola. För min del är det ett stort problem. Religionen genomsyrar allting.

Alya minns, trots att hon är ung, hur den irakiska kvinnan tidigare hade en särställning i Irak i jämförelse med kvinnor i många andra arabländer. Men nu har klockan vridits tillbaka. Nya shiitiska religiösa högtider införs på universitetet i Basra, där Alya går. Tidigare behövde man inte bära hijab (arabiska för huvudduk) på universitetet, men nu trakasseras och hotas den som inte gör det.

Alya nämner särskilt en gång när hon och hennes kamrater skulle gå in på universitetsområdet. Vakterna läste upp en lista med namn på studenter. Kände Alya och hennes vänner igen något namn? I det läget vågade hon inte kännas vid namnet på vännen Fatima. Efteråt fick Alya reda på vad listan stod för. Fatima hade blivit slagen av universitetets »moraliska väktare« – en inofficiell religiös polis – för att hon inte var iklädd hijab.

I mars 2004 dödades studenter när deras demonstration slogs ner av religiös milis, med all sannolikhet den så kallade Mahdy-armén, som tillhör den unge religiöse ledaren Moqtada Sadr.
Tre år efter den amerikanska invasionen är USA:s fiende, Iran, paradoxalt nog ständigt närvarande i Irak. Iran ligger bara ett par mil nordväst om Basra. Iran är det land som hyser flest shiiter, det vill säga bekänner sig till shia, den andra stora trosriktningen inom islam vid sidan av sunni. Det andra land i världen som har en majoritet shiiter, 60 procent, är Irak.

En irakisk affärsman, en strängt troende shiit som jag har känt under några år, visar mig runt i Basra. För att inte röja hans identitet kallar vi honom Abu Ahmed. Vi åker igenom en av basarerna i staden. Runt på husen hänger vimplar med bilder av storaytollan Sistani, Iraks högste shiitiske religiöse ledare: en gammal man med ett stort vitt skägg, på huvudet har han en svart turban. Ayatollan stirrar strängt ut över staden.

– Du vet väl att han är iranier? Bush sparkade ut Saddam Hussein. Nu tar iranierna över i stället, säger Abu Ahmed bittert.

Irak har kommit till ett vägskäl. Just nu räknas de sista rösterna från den 15 december förra året, då irakierna för första gången röstade fram ett riktigt parlament för de kommande fyra åren. Därmed är också spelplanen satt för vem som ska ta över makten efter amerikanerna. Trots att det officiella resultatet dröjer och över 1 000 anmälningar om valfusk ska behandlas så är skiljelinjerna klara. De är etniska, religiösa och regionala.

Det dominerande politiska blocket består av den shiitiska alliansen United Iraqi Alliance (UIA) med massivt stöd i södra Irak. Abdul Aziz al-Hakim och premiärminister Ibrahim Jaafari, ledare för en av de båda största grupperna inom alliansen, är shiiternas ansikte utåt. I bakgrunden sitter storayatollan Ali Sistani och dirigerar och någonstans mittemellan finns milisledaren Moqtada Sadr.

Kurdiska Alliansen (KU) har å sin sida kompakt stöd i den norra spetsen av Irak där kurderna ända sedan det första Gulfkriget 1991 styrt relativt självständigt under skydd av amerikansk militär. Tidigare var kurderna djupt splittrade mellan partierna PKU och KDP, men i våras slöt de ett avtal. Det gav PKU:s ledare Jalal Talabani presidentposten i hela Irak, medan KDP:s Massoud Barzani fått högsta posten i den kurdiska provinsen.

I mitten mellan dessa maktblock ligger de tre sunni-dominerade provinserna, där motståndet mot den amerikanska ockupationen är som starkast. Där ligger den så kallade sunni-triangeln med oroshärdar som Ramadi, Falluja, Tikrit och Samarra, namn som ofta förekommit i nyheterna. Där finns också den shiitiskt dominerade, men blandade huvudstaden Bagdad. Mittemellan finns dessutom många av de väljare i hela Irak som inte känner sig hemma i någon av de befintliga religiösa eller etniska partierna. Många av dessa är sekulära, och tyr sig till förre premiärministern Iyad Allawi, en hårdför men antireligiös politiker.

När Irak höll sitt första, provisoriska val i januari 2005 uppmanades sunniterna av många av sina ledare till bojkott. Den här gången insåg dessa ledare sitt misstag och i valet i december gick sunniterna man ur huse. Men det vore fel att tala om någon enad sunnitisk front, som på allvar kan ta upp kampen med de shiitiska och kurdiska allianserna. Men sunniterna kan trots det få en vågmästarroll, eftersom varken shiiter eller kurder kommer att kunna bilda regering ensamma.
Många fruktar att det finns risk för inbördeskrig om sunniterna, trots att de i hög utsträckning röstat i parlamentsvalet, ändå hamnar utanför maktens sfärer. En del hävdar att det redan nu rasar ett lågskaligt inbördeskrig.

Bagdad är en belägrad stad. De irakiska militärerna, det irakiska nationalgardet, amerikanska militärer, irakiska poliser och beväpnade vakter finns vart man ser. Skottlossning hörs jämt och ständigt. Kamouflagefärgade stridsvagnar, Humvees (amerikanska bepansrade jeepar) och en och annan blå-och-vit-färgad Toyota-pickup (Irakiska polisens fordon) blandar sig med den täta trafiken av irakiska person- och lastbilar på stadens gator.

En som vittnar om den ständiga oron är Sahra Fellah, 23 år, en ung shiitisk kvinna från Nejaf som går andra året på sin juristutbildning på universitetet i Bagdad. Hon är en av dem som verkligen borde ha gynnats av den amerikanska invasionen. Sahra har så många järn i elden att hon knappt får dygnets timmar att räcka till. Hon är engagerad i en kvinnogrupp och delar sin tid mellan föreningen, studierna, samt ett jobb som programledare för ett barnprogram där barnen får lära sig att teckna. Hennes mobiltelefon ringer hela tiden, medan hon springer omkring och dirigerar sina kurskamrater. Det verkar som hon har ett finger med i allt. Hon är klädd i en vit sjal, i övrigt bär hon västerländska kläder.

Men Sahra lever liksom alla Bagdadbor med en ständig oro. De kvinnliga studenterna utsätts ofta för hot. Kidnappning, våldtäkt, rån och självmordsbombare är en del av deras vardag. De tvingas hålla sin rädsla inombords för att undvika det som de kanske fruktar ännu mer – att inte få fortsätta sina studier.

Förra året försvann Sahras kompis Ban. Hon studerade engelska på kvällarna, på morgnarna jobbade hon som sekreterare i en organisation som sysslade med mänskliga rättigheter. En morgon när hon satt på bussen på väg till arbetet hoppade några maskerade beväpnade män upp på bussen och släpade ut henne i håret.

– Jag har hennes foto och brukar titta på det då och då. Jag känner en fruktansvärd sorg när jag tänker på henne. Ingen vet vad som har hänt henne. Eller vem som kidnappade henne, säger Sahra sorgset. Hon understryker att rädslan är som värst under resan till och från universitetet.
Irak har blivit ett fruktansvärt våldsamt samhälle, där inte ens 160 000 amerikanska soldater lyckats besegra motståndsrörelsen. Hur många personer den består av råder det delade meningar om. Amerikanska militära källor uppger att det handlar om 15 000–20 000 man, medan den irakiska underrättelsesetjänsten menar att det ska finnas så många som 200 000 motståndsmän om man räknar med de 160 000 som stöttar motståndsrörelserna, eller är engagerade på halvtid.

Rapporter pekar på att det ska finnas så många som 70 olika grupper, vilka inte arbetar tillsammans. Den mest kända av alla är al-Qaidas irakiska gren, al-Tawhid wa al-Jihad-gruppen som leds av jordaniern Abu Musab Zarqawi och med många utländska terrorister i sina led.

Skammen över terrordåden gör att irakiska medier gärna lyfter fram utlänningarna. Utländska araber är dock relativt lätta att känna igen i Irak, för att kunna verka effektivt måste de ha stöd från lokala grupper.

Bland motståndsmännen finns också Ansar al-Islam, Saddam-anhängare och före detta militärer. Många är sunniter, koncentrerade till sunnitriangeln.

Dessutom finns det grupper som kanske ska betraktas mer som kriminella rövargäng som kidnappar, stjäl och rånar. Dessa grupper har dragit nytta av det kaos som råder i landet och gömt sig bakom religiösa och politiska motiv för att kunna bedriva sin kriminella verksamhet. Amerikanerna beskyller Iran och Syrien för att stötta en del av dessa grupper med pengar och vapen. Många menar att de amerikanska truppernas ofta hänsynslösa och brutala sätt att sköta ockupationen har gjort det lättare för motståndet att spridas och kanske också att rekrytera anhängare. Det faktum att Irak är uppbyggt av ett nätverk av stammar gör det svårt för de amerikanska trupperna att tränga in i samhället och bedriva effektiv underrättelseverksamhet. Därför har det blivit något av en kuslig katt-och-råtta-lek mellan amerikansk och irakisk militär och väpnade motståndsgrupper. När USA i november 2004 anföll Falluja, flydde många motståndsmän till andra städer och fortsatte sin kamp där. Dessutom har det visat sig att den irakiska militären och poliskåren har infiltrerats av motståndsmän.

Andra viktiga aktörer är de shiitiska miliserna. Mest uppmärksammad är Mahdy-armén som leds av Moqtada Sadr. Deras mål är att bekämpa ockupationen av Irak, och medlemmarna drivs av både politisk och religiös fanatism. En annan grupp är Badr-armén, som anses lojal mot den shiitiska politiska alliansen och har tränat i Iran. Båda uppges ha infiltrerat polis och militär.
Enligt de lagar som infördes redan under det amerikanska interrimstyret skulle all milis upplösas. Det är dock mycket svårt att belägga vilka som verkligen är medlemmar. Många tror att det kommer att bli frestande för amerikanerna att använda sig av dessa, stridsvana, hårdföra och brutala styrkor när USA ska överlämna mer och mer polisiära och militära uppgifter till irakierna själva. Det finns anklagelser om att shiitiska dödspatruller dödar sunniter och sunnitiska ledare. I slutet av 2005 avslöjades att det fanns en hemlig fängelsebunker i Bagdad där runt 150 fångar hölls gömda. Vid en granskning av fångarna visade det sig att de flesta var sunniter som hade torterats och svultit under sin vistelse. Men det som kanske var det mest graverande och störande var att bunkern stod under inrikesministeriets kontroll. Inrikesminstern, Bayan Jabr, har ett förflutet i Badr-armén.

Rekryteringen till miliserna och till motståndsgrupperna underlättas av den ekonomiska krisen. Irak genomgår, utöver allt annat, en djup ekonomisk omvandling. Efter invasionen har Saddams planekonomi avreglerats. Priskontrollerna på basvaror och hyror försvann när regimen föll. Det har blivit dyrare att leva och många barn lider av undernäring.

Ahmed Khadir Jafar är en 27-årig fotograf som är gift med Harun Abdul Jabar, 29. De är båda kurder och bor i Meshtel, en förort till Bagdad, tillsammans med sina två barn Sarah, 4 år, och Idris, 1,5 år. Ahmed tjänar 150 amerikanska dollar i månaden, cirka 1 150 kronor. Under Saddams tid hade han en lön på cirka 30 dollar i månaden. Sedan regimfallet har lönerna stigit väsentligt för många. Problemet är att det har även hyrorna. Ahmed och hans familj betalar 180 dollar (1 400 kronor) per månad för sin lägenhet – tidigare betalade de 30 dollar.

– Nu tjänar jag 150 dollar per månad – vilket är mindre än vad hyran går på. Vi gör av med 330 dollar per månad. Detta går åt till mat, kläder och hyra. Om jag inte fick hjälp av släktingar utomlands skulle vi inte klara oss, konstaterar han.

Detta är ett vanligt öde i dagens Irak.

Ahmed får ändå vara glad att han har ett jobb. Vissa rapporter uppger att så många som 50 procent är formellt utan arbete.

I praktiken hankar de sig fram med hjälp från anhöriga eller på tillfälliga jobb.
Arbetslösheten hänger i hög grad samman med bristen på säkerhet, som leder till att samhället blivit lamslaget. Ett annat problem är den undermåliga infrastrukturen. I dag finns det el kanske bara ett par timmar per dag, och då inte alltid sammanhängande. Affärer och företag tvingas ha egna generatorer för att kunna driva sin verksamhet. Detta har i sin tur lett till bensinbrist – Irak har tidvis tvingats importera bensin. Många oljeraffinaderier kan inte heller hållas i gång – dels, lite ironiskt, på grund av elbristen, dels för att de befinner sig i dåligt skick. Oljan står, trots alla problem, för mer än hälften av landets exportinkomster. Därför saboteras ofta oljepipelines av terrorister för att hindra transport av oljan och skada den lokala ekonomin.
Bristen på säkerhet har därmed dragit i gång en ond cirkel. Det går inte att bygga upp infrastrukturen. Bygger man inte upp infrastrukturen kan man inte få i gång oljeproduktionen. Får man inte i gång oljeproduktionen kan man inte exportera och då får man inte pengar till återuppbyggnaden.

Dessutom hävdar både kurderna i norra Irak och shiiterna i söder sin rätt att behålla pengarna från oljan i sin region.

Trots att den amerikanska kongressen beslutade att runt 20 miljarder dollar skulle användas för återuppbyggnaden av Irak, har bara 300 miljoner dollar av dessa hittills använts. Däremot har irakiska oljeintäkter på sammanlagt 20 miljarder spenderats på återuppbyggnad av det irakiska styret. Av dessa 20 miljarder har närmare 9 miljarder försvunnit utan att kunna redovisas. Dessa pengar utbetalades medan Paul Bremer, som utnämnts av president Bush, var den som styrde Irak.

Den amerikanska myndighet som undersökte fallet har konstaterat att administrationen bland annat hade betalat ut löner till 74 000 säkerhetsvakter utan att kunna verifiera antalet. I ett fall sades det att det fanns 8 206 vakter, fast det i själva verket bara fanns 602 stycken. Rapporten lägger fram ett antal liknande bevis. Men både Paul Bremer själv och försvarsministeriet har bestridit dessa påståenden. En irakisk ingenjör har räknat ut att dessa 9 miljarder dollar som försvann skulle ha räckt till att förse hela Iraks befolkning med nödproviant under sex år.
För många blir lösningen på bristen på styrning och säkerhet att vända sig till de enda starka, väl förankrade maktgrupperna i det irakiska samhället: de shiitiska partierna och miliserna. I det shiitstyrda Basra anklagas de brittiska trupperna för att mer eller mindre ha dragit sig tillbaka med en tyst överenskommelse att inte lägga sig i vad som händer där.

Samtidigt fruktar många irakier ett »Iranistan« i Irak, med försvagade demokratiska rättigheter och ökat kvinnoförtryck. Varken kurderna eller sunniterna accepterar heller ett Irak styrt enbart av shiamajoriteten, inte ens inom en mycket lös federation.

Sunniternas oro förstärks av den shiitiska milisens aktioner sedan regimfallet. Efter de övergrepp och mord på den sunnitiska befolkningen som har ägt rum på sistone känns deras rädsla alltmer befogad. Ironiskt nog menar många att det vore bättre för sunniterna, de som förlorat mest på USA:s invasion, om USA i detta läge stannade kvar. Detta är irakiernas dilemma i ett nötskal – endast de amerikanska trupperna har förutsättningar att kunna skydda de svagare grupperna. Hoppet står till det nya parlamentet. Många avgörande beslut, inte minst om författningen, kräver breda majoriteter. Shiiter och kurder kan tvingas kompromissa med sunnitiska, kristna, turkmenska och sekulära ledare. Det måste också kompromissas om ensamrätten till oljan i Basra respektive de kurdiska områdena kring Kirkuk. De flesta sunnitiska ledare, även för väpnade motståndsgrupper, uppmanade faktiskt medborgarna att rösta i valet – i sig ett tecken på kompromissvilja. Alla vet vad alternativet är – inbördeskrig.

text: Urban Hamid
Mångårig korrespondent bosatt i Bagdad som talar flytande arabiska. Han rapporterade från Bagdads fall under Irakkriget 2003 och har även varit »inbäddad« reporter med de amerikanska styrkorna.

foto: martin von krogh/wpn
Frilansfotograf baserad i Singapore.