Islam i Sverige

Precis som Muhammedkrisen börjat mattas av har en ny debatt tagit fart kring middagsbordet hos familjen Tezcan. Den här gången handlar det om filmen »Vargarnas dal«, där en turkisk Rambo-typ slaktar amerikanska soldater på löpande band. Samtidigt som den gör stor succé i Turkiet och bland de 2,5 miljoner turkar som bor i Tyskland, vill tyska politiker och judiska ledare förbjuda filmen. Den anklagas för att vara antisemitisk.

– Det är dubbelmoral, säger Bilal Tezcan.

Han frågar sig varför ingen värnar de demokratiska friheterna nu? Att ingen stödvisar filmen i Västeuropa som man gjort med Muhammedkarikatyrerna.

– Jo, det är klart att det är kränkande och oerhört respektlöst men man kan ju inte bränna ner ambassader för det, säger äldsta dottern Medine och suckar lite.

Vi sitter i köket i familjen Tezcans lägenhet, med de tre systrarna och mamma Mediha och pappa Bilal. Paret träffades som studenter på universitetet i Ankara och beslutade sig 1989 för att flytta till Sverige för att arbeta. Här fick de snart barn. Fem stycken. Den yngsta säger inte mycket, hon bryr sig mest om sudoku. I andra rummet sitter brorsorna och tittar på basket, Plannja mot 08.

– Jo, vi har hela tiden tänkt att vi skulle flytta tillbaka men nu är barnen här, de har sitt liv här i Sverige. Det är inte så lätt längre, säger Mediha.

I Sverige är det förbjudet att registrera personer efter trosuppfattning, så några exakta uppgifter på hur många muslimer som bor Sverige finns inte. Muslimska organisationer uppskattar att de är en halv miljon, medan forskare säger runt 200 000. Frågan är också vilka som menas med muslimer. De praktiserande är troligen bara 30 000–50 000. Majoriteten muslimer i Sverige är med andra ord inte alls särskilt praktiserande. De betraktar sig mer som kulturella muslimer.
Muslimer, i motsats till hur de brukar framställas och debatteras i Sverige, är ingen uniform eller enhetlig grupp. De allra flesta är sunniter, men en rad mindre trosinriktingar finns representerade i Sverige: sufiordnar, wahhabiter, Muslimska Brödraskapet, ahmadiyyasekter, konvertiter, aleviter, salafiter, tolvshiiter, konservativa-, liberala-, sossemuslimer, ismaeliter, cybermuslimer, islamisk feministisk front och så vidare. Delvis har det att göra med ursprunget – i Sverige finns allt från den första stora gruppen turkiska sunniter, som kom som arbetskraftsinvandrare på 1960-talet, till somalier som flytt undan krigen på 1990-talet, och nya svenska konvertiter. Men det har också att göra med övertygelse. Många muslimer i Sverige dricker vin medan andra inte ens kan tänka sig att lyssna på popmusik.

Flera av dessa, ska det visa sig, ryms i Stora moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm.

Böneutroparen kallar »Kom till bönen! Kom till frälsningen!« – inomhus. Utomhus är det fortfarande inga böneutrop som ljuder i Sverige. Klockan är just nu 12.03, tiden för en av dygnets fem böner: zuhr, den mitt på dagen.

Medan det är plikt för män att gå till moskén en gång i veckan, är det frivilligt för kvinnor. Här är det mest män och de få kvinnorna sitter på övervåningen, läktaren. När moskén invigdes år 2000 var just detta mycket kontroversiellt. En representant för moskén förklarar det nu med att lokalen redan var så liten att de var tvungna att göra en läktare. Bilal menar att eftersom bönen är en stund av meditation ska man inte distraheras.

De senaste veckorna har fredagspredikan mest handlat om Muhammedkarikatyrerna. Den syrianske gästimamen Abu Mahmoud har fördömt våldet som följt demonstrationerna världen runt. Nu har det gått ett par tre veckor och stämningen har lugnat ner sig. Dagens predikan handlar om Muhammeds vedermödor i staden Medina på 600-talet. Efter predikan och bönen ska Christian bli muslim, en ny medlem bland 3 000–5 000 konvertiter i Sverige. Han läser trosbekännelsen efter imamen:

– Ashadu an la ilaha ill Allah, wa ashadu anna Muhammadun rasul Allah.

Han vittnar om att »Gud är en och att Muhammed är hans sändebud«. Resten av församlingen bekräftar med »Allahu akbar«, »Gud är störst« och nu är Christian officiellt muslim.

Folk väller fram till honom och välkomnar honom som en broder.

Fredagsbönen är också ett avslut på veckan och så träffar man vänner och bekanta.

– I Turkiet är fredagsbönen som jul, säger Bilal. Man kan känna det i luften.

Man kan med fog säga att muslimer har en väl utvecklad organisationsstruktur i Sverige, övervåningen på Stora moskén är lite av ett nav. Däruppe sitter bland andra Sveriges muslimska råd och Sveriges muslimska förbund. Två stora paraplyorganisationer med långt över 100 000 medlemmar. Det är så det är uppbyggt: cirka 120–180 mindre församlingar och föreningar, som oftast enas kring trosuppfattning eller kring etnisk tillhörighet, och som samlas ihop i olika paraplyorganisationer. Inte helt olikt den svenska frikyrkorörelsen. Det finns en lång historia av konflikter och avknoppningar, men ett har de gemensamt: att arbeta för islam i Sverige,
genom att ordna med sjukhusimamer, se till handikappade muslimers rättigheter eller lobba för halalslakt av kycklingar, med mera. Knutna till föreningarna finns ett tjugotal friskolor med muslimsk inriktning. Men inte minst fungerar många av alla dessa föreningars lokaler som moskéer. I källarlokaler, lägenheter eller kontorsutrymmen. I Sverige finns endast fem moskéer som är byggda för sitt ändamål.

På Vuxenskolan i ABF-huset i Stockholm undervisar Bilal i turkiska för svenskar. Just nu har han inga lektioner så vi sätter oss i lärarrummet.

– Göran Persson är för mig mer muslim än kungen i Saudiarabien! Varför? Enligt min definition av islam så är den svenska välfärden mycket islamisk. Titta på zakat, en av islams fem grundpelare, den om att ta hand om de fattiga. Det är islamiska värderingar. Inte skägg eller slöja, så enkelt är det inte.

Bilal håller en lång monolog om att »typiskt svenska värden« som jämlikhet, arbetsdisciplin, att hålla löften, tidsuppfattning, att vara jordnära, är islamiska.

– Visst vi ska påverka det svenska samhället men vi måste också låta oss påverkas av det som finns här.

Men han medger att inte alla delar den här uppfattningen.

– Det krockar när muslimer kommer till Sverige från fattiga delar av vår värld och inte förstår det svenska samhället.

Klockan är två och det är dags att be igen. Bilal förklarar att det är som träning.

– Jag kanske är glad och positiv i en timme, men så händer något och jag blir arg. Då kommer bönestunden och jag får tid att komma över det arga.

Vi smiter in i en tom sal. Han river av ett papper från ett stort väggblock, lägger vant ner det i rätt riktning mot Mecka, stänger av mobilen och tar av sig skorna och börjar be.

– Det här kan bli svenskt i framtiden, säger han efter bönen och ler. Muslimsk yoga.

Lika konfliktfritt är det inte för alla muslimer:

– Det är krig mellan islam och sekularismen!

Citatet kommer från en man i 40-årsåldern som haffar oss när han inte vill bli fotograferad i Stora moskén. De sitter, eller halvligger, i ett hörn av bönesalen. De är salafiter, dogmatiska muslimer, väldigt få i Sverige.

En i sällskapet, Houssam Madani, går med på att låta sig intervjuas. Nästa dag ringer jag och bokar möte. Han föreslår en källarmoské i Stockholm.

– Salaam aleikum, kom in.

Houssam Madani visar in oss i ett ruffigt kök med en grön heltäckningsmatta. På kylskåpet står det »Eating food that is not yours is haram«.

Enligt Säpos bedömning är det framförallt socialt utsatta ungdomar och svenska konvertiter som söker sig till de radikala grupperna, för att skapa sig en ny identitet. Men Houssam Madani stämmer inte in på den profilen. Han är 40 år och kom från Mellanöstern för 14 år sedan. Han har fem barn tillsammans med sin somaliska fru och jobbar som städare i en skola. Han vill inte bli fotograferad.

Han tror inte på olika tolkningar, det finns bara en sann islamisk väg. Någon utspädd svensk variant är det inte fråga om. Han smiter in på kontoret och frågar imamen om vi kan sitta och prata en stund. Det är okej.

Sverige är ett bra land där man får uttrycka sin religiositet men demokrati fungerar inte, menar han.

– Hur ska folket, ungdomar, oerfarna, obelästa veta vad som är bäst?

Han tror på en islamisk stat som lyder under sharia, de gudomliga lagarna.

– Dödsstraff för en som dödar. Att en tjuv får handen avhuggen, om han inte är fattig, då räcker det med fängelse. En domstol med religiösa ledare med kunskap som dömer enligt sharia, så ska det fungera, förklarar han.

Senare framkommer det att han även anser att han kan ta sig en till fru. Om det fanns en möjlighet. Saudiarabien ser han som ett föredöme och förklarar ingående hur viktigt det är att låta religiösa auktoriteter styra. För Houssam finns bara en syn på lagen och han medger villigt att för honom står sharia över den svenska lagen.

– Ingen kan tvinga mig att leva utanför Allahs lag.

I dörren står imamen, han har hört vårt samtal och ber oss fortsätta intervjun någon annanstans. Han vill inte heller att vi nämner något om hans moské.

– Vi har olika syn, förklarar Houssam i trappan upp till gatan.

Det är blåsigt och kallt utomhus. Över sin traditionella djellaba, särk, drar han en sportig vindtygsjacka. Men det långa välansade skägget avslöjar honom. Det är själva poängen, menar han. Att hans muslimska bröder ska känna igen honom och att kuffar, icke-troende, ska kunna se att där är en muslim. Runt hörnet finns en kinarestaurang men han vill inte gå dit, de serverar alkohol.

– Det är haram, förbjudet. Bättre med ett kafé.

På vägen undrar jag om det inte är svårt att leva efter så hårda islamiska regler i ett samhälle som det svenska?

– Det är svårast med barnen. De går i svensk skola och lär sig saker och sen måste jag diskutera med dem. Till exempel om Darwin. Det stämmer inte. Eller teve, de tittar på cartoons och där visar de bilder på Gud.

Ur salafi-rörelsen har det också sprungit mer militanta extremistiska grupper som Usama bin Ladins al-Qaida och Hizb ut-Tahrir, som mördade filmaren Theo van Gogh i Holland. Houssam tar avstånd ifrån detta, liksom ambassadbränningarna.

– I krig är det aldrig tillåtet att döda civila enligt islam. Som attacken mot World Trade Center, det är fel.

2002 implementerades EU:s terroristlagstiftning i Sverige och de senaste åren har ett antal muslimer i Sverige misstänkts för brott mot terrorlagarna. Endast två personer har dömts för brott, inte för att ha planerat dåd i Sverige, utan för att ha finansierat en organisation utomlands. Terrorn i islams namn har skonat Sverige. Det betyder inte att muslimer i Sverige går fria från terrorns eftermälen. Fokus/Gallups undersökning om svenskars syn på islam visar att 29 procent anser att deras inställning till islam försämrats de senaste åren.

– Vad ska jag göra? Hur ska jag förklara att jag inte är terrorist?, säger Mediha.

Klockan är strax efter tolv. Hon har precis kommit ut från seminariesalen på Lärarhögskolan. Hon berättar om hur folk stirrar på henne, särskilt dagen efter att fundamentalistiskt våld visats på nyheterna. Värst var det efter terrordåden 9/11, då hittade hon en fasttejpad lapp på dörren till Brandbergens mångkulturella ungdomscenter: »Åk hem till Afghanistan!«

I samma lokaler skulle hon senare arrangera modevisningar och matlagningstävlingar.

Enligt en enkät som Sveriges Radio gjort uppgav 41 av 100 muslimska församlingar att de upplevt hot. 33 av 100 uppgav att de upplevt attentat eller skadegörelse. Enligt en rapport från Säpo anmäldes 2263 brott med främlingsfientliga motiv, bara under 2004. Ingenting är nämnt om att hot skulle komma från muslimer.

– Fördomar finns överallt. De tror att bara för att jag har slöja så får jag inte studera eller arbeta. Att jag är förtryckt.

Mediha berättar att den yngsta dottern som snart är nio blev mycket ledsen när hon inte fick bära slöja. Enligt Mediha ska barn under puberteten inte göra det. Men när den äldre systern började, blev det för mycket för den lilla.

– De vill det. Jag tror att de vill göra som mamma. Men ingenting är tvång, det är som i skolan, man kan gå ut provet med MVG eller bara godkänd. Båda är godkända eller hur?, säger hon och skrattar.

Enligt Mediha har kvinnan en stark position i islam. Som kvinna kan hon välja att antingen studera och arbeta eller vara hemmafru. I vilket fall som helst är det mannens plikt att se till försörjningen.

– Skriv det!, säger hon och ursäktar sig. Dags för grupparbete.

Gårdagens program handlade om skärpt abortlagstiftning i South Dakota och om att kvinnor förbjuds gå på fotboll i Iran. 57-åriga Haideh Daragahi är programledare för ett lokalradioprogram som sänds i Radio Sydväst. De bevakar kvinnors rättigheter världen över.
Själv flydde hon till Sverige från Iran efter revolutionen 1979.

– Före revolutionen kunde man jämföra oss med länder som Italien eller Grekland, men i dag …

Hon menar att religionen är en del av kulturen och att det kan vara svårt att skilja på vad som är islamiskt och vad som är seder och bruk.

– Hur det ser ut för muslimska kvinnor i Sverige i dag är också kopplat till varifrån de kommer, vilken utbildningsnivå och klassbakgrund de har. Men man måste komma ihåg att kvinnans roll i islam alltid är begränsad.

Slöjan ser hon som en påtvingad uniform:

– Okej, det finns de som säger att de valt slöjan av egen fri vilja men det är lätt att ge upp sitt eget ansvar, eller hur?

Att motståndet mot islam i dag leds av kvinnor som den mordhotade författarinnan Taslima Nasrin, menar hon är bevis nog för att det förekommer kvinnoförtryck i islams namn. Och att kvinnan skulle ha större valfrihet än mannen, såsom Mediha menade, stämmer inte, säger Haideh.

– Om man tittar på äktenskapet inom islam så är det konstituerat så att mannen alltid är överlägsen kvinnan. Att mannen ska försörja kvinnan betyder ju att hon är hans ägodel.

Som exempel tar hon också upp att en muslimsk man får gifta sig med en icke-muslimsk kvinna, men inte tvärtom. Skälet till det är att mannen anses föra religionen vidare till barnen. Men den här typen av begränsningar är ingenting som är utmärkande för islam, menar hon.

– Om man tittar på alla religioner så har de en kvinnofientlig syn i grunden, sen har de tvingats anpassa sig i olika grad. Så fort religionen får en starkare position i ett samhälle går kvinnans rätt tillbaka.

– Titta på Polen eller Portugal, det förs­ta de katolska ledarna gör är att ge sig på aborträtten.

Vi sitter i familjen Tezcans bil på parkeringen utanför Skogåshallen. I stereon hörs orientalisk instrumentalmusik lågt, mest utmärkande är den stickande lukten av vanilj-Wunderbaum. Vi väntar på flickorna och Mediha som varit på simskolan som de går på varje söndagkväll. Bara kvinnorna. Pappa Bilal får snällt skjutsa, vänta utanför eller åka hem igen. Han berättar att det är mycket strikt. Kvinnor och män ska inte visa sig nakna för varandra.

– Det är klart att jag badar med mina barn men inte just på den här simskolan. Det här är tjejernas stund.

Det kan vara svårt att veta vad som är korrekt när det gäller trosfrågor. Med Bilal diskuterade vi hur man ska hitta »rätt« kunskap. För alla religioner som bygger på text, Bibeln eller Koranen, är det viktigt att tolka källorna korrekt i konkreta livssituationer.

De lärde, imamerna, har förstås också stor betydelse. Imamen fungerar som en uttolkare av texterna, böneledare och som rådgivare i privata angelägenheter. Majoriteten imamer i Sverige är inte utbildade teologer utan arbetar som frivilligimamer. Bara 20 är anställda av sina församlingar. Andra är avlönade från utlandet och har levt kort tid i Sverige. Har man inte tillgång till en imam som man känner förtroende för, eller om man inte kan imamens språk och imamen inte kan svenska, vilket inte är helt ovanligt, vart vänder man sig då?

En fauna av fatwor. Med Muhammedkrisen har västvärlden lärt sig att det finns ett bildförbud inom delar av islam, med krisen kring Salman Rushdies »Satansverserna« lärde sig väst ordet fatwa, som därmed blev synonymt med en förbannelse mot hädare. Fatwa betyder dock exakt »lärdes utlåtanden«. Det kan handla om alltifrån begravningsfrågor, till hur man ska göra med pojk- och flickvänner. Internet är en aldrig sinande fauna av fatwor och det finns en uppsjö svenska sajter- och diskussionsforum för muslimer. Det här är hämtat från ungdomssajten sindbad.se:

»As salam aleikum bröder och systrar. Jag har ett problem. Jag kan inte sluta lyssna på musik. Tex. 50 Cent, 2 Pac, Beyonce, Spears mm. Jag har försökt och försökt. Men det går inte att sluta. Jag blir galen utan musik. Vad ska jag göra? Det går så fel. Hjälp mej!«

Svaret kommer efter någon minut:

»Salam aleykom. Jag hade en tid då jag bara lyssnade på musik, jag blev svag i hjärtat. Men när jag började lyssna på föreläsningar så blev jag lite starkare, alhamdulillah. Och det ledde till att jag i stället för att lyssna på musik så lyssnade jag på koran. Det får du dessutom belöning för. Man måste kämpa och nästan uppfostra sig själv, man har liksom ett litet barn i sig som vill göra saker, så det gäller att vara hård mot sig själv. Inshallah klarar du att sluta.«

Det är inte alla som tar sajterna på så stort allvar.

– Det som är roligt med de här sajterna är att det är så många som liksom är »shejkwannabees« och tror att de kan allt. Och så säger de åt folk vad de får och inte får göra, säger Sofia Khan, 21, och får medhåll från storasyster Shaista, 25.

De är engagerade i organisationen Sveriges unga muslimer, vi träffas på Göteborgs universitet där de studerar. Föräldrarna kom till Sverige för att arbeta på 70-talet. Men det var inte förrän mamma och pappa gjorde hadj, pilgrimsresan till Mecka, i mitten på 90-talet som det blev viktigt för familjen att praktisera islam på allvar. Hemma är det mest mamma som läser Koranen, men för systrarna är det också viktigt att bilda sig egna uppfattningar. Även om de inte tar sajterna på så stort allvar, håller de med om att internet är en bra källa.

– Islam är ett mycket medvetet val för mig. Jag kan inte tänka mig att följa eller praktisera något som jag bara hört om. Jag vill veta, läsa mig till eller gå på föreläsningar för att få reda på riktigt från en för mig legitim islamisk källa, förklarar Shaista.

Favoritimam är den amerikanske konvertiten Hamza Yusuf som nyligen var i Danmark och talade om försoning efter Muhammedkrisen.

– Vi är uppvuxna i väst och då blir det ju så att jag följer sådana som skriver och lever i väst. Dessutom är det ju lättare om de skriver på engelska, säger Shaista.

Shaista och Sofia har en annan syn än Haideh Daragahi och att deras friheter och begränsningar skulle skilja sig från deras svenska icke-troende vänner.

– Jag tycker nog inte det är så stor skillnad, säger Shaista.

– Jomen, det kanske handlar mer om att vi gör medvetna val medan våra kompisar mer »go with the flow«. Sen kanske de tycker att jag är trist eftersom jag ifrågasätter varför de går på krogen och så, fyller Sofia i och skrattar.

Men de håller med om att det skulle bli svårt att inleda ett förhållande med en icke-troende kille.

– Kär kan man ju säkert bli, det blir man bara liksom. Men kanske inte inleda ett förhållande, det tror jag inte, säger Shaista. Systern nickar.

De menar att den yngre generationen svensk-muslimer, med bättre språkkunskaper, större kontaktnät och som knäckt de svenska sociala koderna kommer att ta större plats i det svenska samhällslivet än vad den första generationen muslimer gjort.

– Vi kommer att synas mer på ett normalt sätt, säger Shaista.

– England har kommit mycket längre än här. Där kan man gå in på H&M och se en tjej bakom kassan med slöja, det finns inte här, fyller Sofia i.

Försvenskad?

– De kan säga vad de vill. Jag är också muslim. Okej, jag lever inte efter alla regler men jag är född i ett muslimskt land och mina föräldrar är muslimer. Eller hur?

På ett kafé i centrala Stockholm sitter vi och fikar med Aldin Adrovic, 23. Familjen kom hit från kriget i Bosnien. Han verkar redan nu laddad inför kvällens utgång. Han dricker gärna öl, röker, snackar mycket om tjejer och nästa charterresa till Turkiet.

– Jag vet inte om jag tror på Gud, kanske jo, men en sorts högre makt. Det tror jag på.

Hans familj firar bajram, slutfesten på ramadan. De äter inte fläsk men han har bara varit i moskén en gång.

– Jag har kompisar som går i moskén på dagen och går ut och super på kvällen. Jag vill inte »disrespecta« religionen.

Han säger att han respekterar dem som är mer religiösa och följer islam på ett sätt som han inte gör, men han tycker också att de ska respektera hans liv.

– Det är mitt val eller hur. Jag väljer att vara muslim på det här sättet. Men oj oj, ni skulle bara veta. Jag har kompisar som är mer troende och så, men vad som händer när inte föräldrarna ser …, säger han och ler.